Frivillig enkelhet och minimalism – Erfarenheter|Familj|Förändring

Frivillig enkelhet, downshifting eller minimalism: Ord med lite olika betydelse men som alla fångar idén om att vi kan välja att leva våra liv annorlunda. Genom minskad konsumtion och färre måsten blir livet enklare. Som en konsekvens av det känner många en lägre nivå av stress och en ökad känsla av egentid vilket leder till ett mer berikande liv.

I vår familj har vi anammat tankarna kring såväl frivillig enkelhet, downshifting som minimalism under fem år. Vi har dessutom flörtat hårt med FIRE-rörelsen – som handlar om ekonomiskt oberoende och tidig pension – under samma tidsperiod. Fem spännande år som tagit oss från ett aktivt liv på landet, till ett enklare liv i stan, ut på landet igen på egen gård i Småland och nu senast bär färden till storstadsliv i Stockholm.

Vi har tillhört den grupp familjer som lever enkelt.

Vi har gått från att spendera alla våra pengar varje månad till att spara hälften av vår lön och från det har vi övergått till att leva på våra besparingar. Sedan augusti 2019 så jobbar såväl jag som min sambo återigen heltid och springer i ekorrhjulen som alla andra.

Kanske är cirkeln sluten, eller så har vi kommit ett steg längre på vår upptäcktsfärd.

Hur som! Det är åtminstone dags för en reflektion kring våra tankar kring frivillig enkelhet, downshifting och minimalism. Jag kommer i ett separat inlägg beskriva tankarna som ligger bakom valet att börja jobba igen.

I det här inlägget tänkte jag skriva om våra erfarenheter. För dig som är ny här är ”vi” i det här sammanhanget jag, min sambo och fyra barn i åldrarna 7-14 år (2019). Vi har alltså valt att leva minimalistiskt med barn.

På senare tid har även Morris, en katt, blivit en integrerad del i vår familj.  

Jag har bloggat om vår resa under alla fem åren och här på bloggen har du kunnat läsa om varför vi vill förändra, hur vi förändrar och vår upplevelse och våra tankar som följt med det. Det går inte att samla allt i ett inlägg utan jag försöker länka till relevanta inlägg löpande i texten. Ta dig gärna tid och följa några av länkarna om du är intresserad av frivillig enkelhet.

En del i det här har naturligtvis alla diskussioner med er som läser här varit. Något som berikat vår resa men som också gett oss en rad nya insikter. Jag kommer försöka göra lite bredare betraktelser vid några tillfällen utifrån det vi sett och lärt från andra.

Frivillig enkelhet, downshifting och minimalism – Varför!?

Min första kontakt med minimalism kom via bloggaren Liv utan bil. Han förmedlade en verklighet där han verkade leva mer fokuserat – han gjorde det han önskade och inte så mycket mer.

En fokuserad livsstil där en person aktivt valde det man önskade göra samtidigt som alla livets måsten inte gjorde det omöjligt kändes fjärran från det liv vi skapat.

Liv utan bil pratade dessutom om minimalism och några ”minimalistiska utmaningar” han ägnat sig åt. Det var enkla greppbara aktiviteter där han aktivt försökte förstärka kontrollen i sitt liv, exempelvis genom att minska antalet meningslösa prylar. 

I vår familj var livet inte direkt enkelt. Vi hade valt att leva det fantastiska livet. För att vi ville och inte minst kunde. Sommarsemester, vintersemester, cykeltävlingar och Tomteland. Vi hade hus och husvagn. Våra fyra barn och deras fritidsaktiviteter bidrog inte till att göra vår vardag vettigare och mer hållbar. Snarare tvärtom.  

Vi hade inte ett liv vi längre styrde själva, i stället var vi, de vuxna i familjen, de som skulle finansiera och realisera vårt fantastiska liv. Det var ett hårt arbete ovanpå allt annat vi gjorde. Vi hade skapat ett liv som tog våra pengar, vår energi och vår tid.

Vi var trötta och lite less på allt, trots vårt fina liv. Läs gärna blogginlägget nedan där jag beskriver hur det kändes som att vi alltid behövde göra mer för att dagen skulle bli som vi önskat. 

I slutet på dagen

Liv utan bils intresse för minimalism smittade och tankarna bet sig fast.

Helt oberoende av det jag började lära mig kring minimalism så fanns en frustration hos mig sedan länge kring vår familjs ekonomi. Jag och min sambo tjänade båda bra och bodde billigt. Men det spelade ingen roll, vi kom liksom aldrig på grön kvist trots detta. Snarare var vi ekonomiskt trängda ibland.

Visst, jag var inte dummare än att jag förstod var pengarna gick. Säsongskort i Kläppens liftsystem för fyra. Reparation av ladutak på 200 kvm. Byte av hängrännor. Vinterhjul.

Städhjälpen och plåtslagaren var periodvis mer i vår bostad än vi var.

Ibland kändes det som vi var fyra i sängkammaren. Jag, min sambo samt Rut och Rot!   

Vem äger vem? Äger vi prylarna eller prylarna oss? Thoreau ställde den frågan 1854 i sin bok Skogsliv vid Walden. Vi ställde oss den frågan nu.

Det är bland annat utifrån våra lärdomar i den här fasen vi numera föredrar att bo mindre än större.

Vi var fångar i vårt vackra liv

Vårt liv hade allt det vi kunde önska. Vi reste på kul evenemang och besökte spännande platser, vi var aktiva, vi hade fyra barn, stort hus samt kunde låta andra fixa en del av städningen och den renovering som krävdes av vårt hus. 

Men jag tänkte också ibland att arbetslöshet eller sjukdom snabbt skulle rasera allt. Våra höga utgifter och obefintliga sparande skulle snabbt skapa kaos i vårt hem om någon vuxen blev sjuk eller arbetslös. Att ändra något mer centralt i våra liv, som att vidareutbilda sig, byta arbetsgivare eller flytta var helt uteslutet. 

I förlängningen oroade jag mig inte bara för ekonomin när jag tänkte kring vår situation, jag tänkte också att jag hade ett ansvar gentemot mina fyra barn. En flytt, kanske grundad i försämrad ekonomi, skulle rycka upp dem från hemmet och huset vi alla älskade. De skulle mista kamraterna som de haft sedan de började dagis vid ett års ålder och våra dagar i backarna i fjällen skulle aldrig komma åter.

Det var inte så att jag låg vaken varje natt men tankarna fanns där. 

Parallellt med det här hade vi – jag och min sambo – naturligtvis våra karriärer. Åtminstone jag ville att min karriär skulle vara lika fantastisk som livet i övrigt.  

Är det inte drömmen för oss alla: Fantastiskt arbetsliv, fantastisk familj samt en enastående fritid. 

Trots att vi nog levde vårt drömliv så var det enda som var fantastiskt i våra liv vår förmåga att meningslöst nöta på samma ställe månad efter månad.

Vi sprang i ekorrhjulet!  

Ifrågasättandet och insikterna

Det jag skriver om här är inget nytt, känslan och tankarna som drabbade oss har drabbat många. Därför gick det ganska snabbt att hämta information och inspiration.

• Genom att vi lärde oss mer om mindfullness förstod vi hur otroligt dåligt utbyte vi fick från mycket av det vi gjorde. Ständigt gjorde vi en sak medan vi var på väg till nästa grej.
• Genom att fundera kring vår ekonomiska effektivitet så lärde vi oss att vi ofta spenderade våra pengar helt i onödan. Vi hade ofta redan det vi sökte, eller ett alternativ som vi kanske till och med värderade högre i vår ägo. 
• Vi förstod genom att läsa ekonomiska bloggar att vi ofta köpte åtaganden, i stället för nyttor i vår konsumtion. Bilar, husvagnar och hus kostade pengar varje sekund, även om vi inte nyttjade dem. 
• Vi började fundera över varför vi behövde leva ett så fantastiskt liv. Vad var det som drev oss? Vi jobbade, hämtade barn, pendlade, lagade mat och hus, åkte till fjällen, åkte utomlands och besökte varenda park och lekland i Sverige kändes det som. Men varför var vi hela tiden tvungna att lägga till något efter vi gjort allt det andra?
• Vi satte oss själva i ett läge där vi inte var nöjda med livet som det var samtidigt som vi inte kunde ändra något. Tvärtom, vi kämpade emot all typ av förändring. Varför vet jag inte. Kanske trodde vi att vi nått toppen i våra liv och att varje förändring var lika med en försämring. 
• Vi insåg att vi inte hade någon plan för vår ekonomi eller våra liv. Vi levde som om vi var odödliga och osårbara. Det gjorde oss dödstråkiga och sårbara.

Men nu hade vi sett ljuset. Sparande skulle bygga vårt oberoende. Minimalism skulle lägga grunden för ett liv utan prylar och genom nedväxling skulle vårt liv bli lugnt och enkelt. 

Men jag fastnade lite i steget och sitter kanske fortfarande kvar. 

Jag tänker att allt trots allt är i tanken. Att mindre prylar och mer fokuserat liv kanske är bättre men det är fortfarande ett nytt ideal att jaga. 

Jag behöver inte städa i garderoberna som minimalisterna gör, eller gå ned i arbetstid som de som downshiftar. Inte heller behöver jag spara för morgondagen.

Jag ska bara släppa greppet och skita i allt! 

Tänk om jag kunde var nöjd och glad som uteliggare! Den tanken provocerar, lyssna gärna på hur Jocke B. reagerade i Sparpodden på den tanken.

Enkelhet för enkelhetens skull – Att inte ha en massa behov

Jag är nog duktig på att ta ansvar. Att tänka framåt och planera för framtide på ett konstruktivt vis. Därför har jag nog kunnat göra den karriär jag trots allt gjort vilket varit en fantastisk resa. 

Men jag är osäker på om det egentligen gynnat mig som person i en vidare mening.

Ord som hög lön, höga krav, högt tempo, externt fokus och låg förändringsvilja – delvis på grund av de gyllene handbojor jag delvis haft (ett engelskt uttryck för att hänvisa till att lön och livssituation kan göra förändringar svåra) – beskriver ganska väl hur jag uppfattade mig själv en bit in i resan vi gjort.

Det är det du kommer se, eller snarare höra, om du lyssnar på podden ovan.

Jag vet inte om jag här är rätt term. Kanske ska det vara vi för jag och min sambo har format vårt liv tillsammans i hög utsträckning. Därför har vi varit ganska ense i jakten på att ta tillbaka kontrollen av våra liv i någon mening.

Se gärna videon nedan så får du mer information om hur vi gemensamt närmat oss förändringarna vi  gjort

Här började vår jakt på att utmana oss själva att leva enkelt. En jakt som så småningom gjorde att vi valde att leva utan rinnande vatten som självhushållare i Småland. 

Men vi är inte riktigt där ännu.

Vår downshifting och frivilliga enkelhet steg för steg

Vi började vår resa i ett stort hus på landet. Därefter flyttade vi till lägenhet i stan för att efter tre år flytta ut till en liten gård i Småland. 

Det här inlägget skriver jag i Sundbyberg där vi bor sedan sommaren 2019. 

Titta på bilden här nedanför så ser du hur vi gått från vårt drömliv på landet till ett mer effektivt boende i stan. Vårt lantliv, där vi började vår förändringsresa, var på många sätt fantastiskt men otroligt opraktiskt. Vi kunde snickra, meka bilar, ha husvagn, ha stutsmattor, stora leksaker till barnen och motorcyklar till oss. Samtidigt så kom vi ifrån våra hetsiga jobb och kontorsmiljö direkt ut i skogen varje dag och fick i det kontraster som var väldigt belönande. 

Stadslivet var mer fokuserat. Vi fick på pappret högre boendekostnader men kunde skippa bil och allt åkande. På köpet blev våra barn betydligt friare då de kunde ta sig själva dit de ville och vårt liv blev enklare. Vårt bilberoende försvann och vardagsmotion blev standard vilket höjde vår livskvalité rätt rejält. 

Att flytta in till staden var ett steg i rätt riktning i någon mening men fick oss inte alls att ifrågasätta oss själva på det vis som vi gjort senare. Inte heller gav det oss några direkta möjligheter att göra något extra med våra goda löner då husvagnar, motorcyklar, leksaker mest var dyrt och opraktiskt.

Tanken växte hos oss att vi ville göra något annorlunda. I alla förändringar vi gjort så hade vi dessutom lärt oss att vi kunde leva minst lika bra som tidigare men spara halva lönen. Det underbara livet på landet hade vi svårt att fånga, det enkla livet i stan var praktiskt men inget någon av oss skulle se på med glädje på vår dödsbädd. 

Vi hade börjat förstå att goda inkomster och låga behov och krav är en fantastisk kombination. Man blir rik fort! Den första insikten som verkligen satte allt på sin spets var när vi insåg att vi kunde leva på en lön. Även om det inte lockade någon av oss att gå hemma själv.

Vi började planera för att ta några år i Spanien eller Portugal. Men vi hade också förstått att vi kunde skapa en situation relativt snabbt där vi kunde kliva ur ekorrhjulet och göra oss ekonomiskt oberoende. Ett oberoende som skulle göra att vi inte längre behövde jobba. Den drömmen var närmare i Sverige än något annat land.

Vi valde sverige och vi valde ett väldigt enkelt liv i Småland. 

Att ställa Spanien mot Mariannelund är inte alldeles enkelt, läs gärna mer om hur vi resonerade i inlägget nedan. 

Varför blev det inte Spanien eller Portugal?

I Småland tog vi vår självvalda enkelhet väldigt långt. Vi levde ungefär som människor gjorde på landsbygden på 1950-talet, eller kanske till och med tidigare än så.

I korthet så hade vi:  

• Kallvatten i en kran inomhus (från början hämtade vi vid brunnen).
• Torrdass inomhus – modernt så det förslår.
• En vedspis som, tillsammans med en kokplatta och en micro, var det som vi lagade mat på.
• Varmvatten i en stor gryta från vedspisen. 

Moderniteter vi lagt till under tiden vi bott där: 

• Kallvatten in.
• Luftvärmepump.
• Bredband.
• Modern kamin.

Under två år levde vi utan (några exempel)

• Tvättmaskin.
• Dusch – åtminstone som de flesta tänker sig den.
• Gräsklippare.
• Vedklyv.
• Traktor.

Det här var också ett liv utan lönearbete. Ett liv med djur och arbete på en gård. Det var ett liv som skuldfri, vilket du kan läsa mer om i inlägget här nedanför. 

Skuldfri – att leva utan lån

Vi lärde oss att vi kan leva väldigt bra utan lån och höga inkomster. Att lyckan inte hänger samman med en tvättmaskin eller varmt vatten. Men vi lärde oss också att vi nödvändigtvis inte passar så bra på en enslig gård med fysiskt arbete hela dagarna. 

Vi såg också samma fenomen som vi sett tidigare. Nämligen att hus, djur och odling fort blir åtaganden i stället för tillgångar. Det gjorde att vi hade svårt att hålla vår tajta budget och samtidigt göra det vi önskade. 

Allt har en baksida

Varje förändring vi gjort har drivits av en önskan om förändring snarare än en flykt från något, men naturligtvis har vi ställt saker och ting mot varandra.

Pendlingen och alla måsten fick oss att flytta från landet in till stan. Där hade vi ett boende som inte erbjöd så mycket mer än just boende. Barnen var på oss hela tiden och möjligheten att göra något själv var obefintlig. 

Trots att boendet i stan var det som var förknippat med högst kostnad, om vi ser till bunden månadskostnad, så har ekonomin där trots allt varit tilltalande. Kostnaderna drog iväg för boendet på gården samtidigt som vi jobbade hela tiden med ganska vardagliga sysslor. 

Vad har vi lärt oss av vår nedväxling och vår förändring?

Mina och våra behov är spöken som lurar oss. Jag älskar fjällen och vintern – och ser mig gärna som den sportiga skidåkaren – men har inte satt min fot i en skidbacke på sex år. Trots det kan jag inte säga att jag missat ett skit, för jag har gjort annat under tiden.

På mitt nya jobb så parkerar jag bredvid fina tjänstebilar med vår Golf som dubblar sitt värde när vi tankar. Men det är ju inte tjänstebilsägarna som lever ett äventyr, det är ju jag.

Efter att levt några år utan rinnande varmvatten så njuter jag av att få stå i en dusch. Det är fantastiskt! Faktiskt så blir jag gladare av att duscha idag än jag blev av att göra massa flashiga saker för fem år sedan. 

Vår förmåga att släppa alla måsten och våra krav har gett oss möjligheter som vi aldrig anat. Det här inlägget visar på det med all tydlighet. 

Men om jag tittar tillbaka så kan jag också se att det som drivit vår förändring mycket handlar om att gå ifrån något oönskat mot en ny målbild. 

Titta i bilden ovanför. Första flytten vi gjorde, när vi flyttade från landet, så gjorde vi det för att anpassa oss till de faktiska förutsättningar vi hade. Vi hade, med fyra barn och krävande heltidsjobb, inte tid och ork. Många kallar det här att ”rightsiza” alltså att anpassa livet efter verkligheten snarare än drömmen. Vår verklighet förenklades men ändrades inte i grunden.

Nästa förändring handlade om att söka en livsstil som var annorlunda än den vanliga. Spanien eller Småland spelade inte så stor roll. Det var äventyret och möjligheten att komma bort från den trista och meningslösa vardagen som drev på. 

Nu har vi flyttat igen. Den här gången till Sundbyberg. Men den här gången söker vi inte så mycket en ny livsstil. Vi söker oss själva mer. Vi är klara med de schematiska förändringarna, nu söker vi mer individuella lösningar. Vi söker goda möjligheter för våra barn att utbilda sig eller skaffa intressanta fritidsintressen. Eller varför inte jobba extra. 

Har vi köpt vårt drömboende och realiserat våra drömmar nu?

Vi söker intressanta jobb, i en god miljö, där vi som vuxna kommer till vår rätt.  

Vi kastar inte bort något vi lärt oss i den här förändringen. Vi har insett att förenkling gör det enklare att hitta rätt i livet, men att enkelheten i sig inte självklart är målet. Det här har blivit tydligt också när jag coachat andra. 

Jag behöver egentligen inte en dusch med varmvatten för att trivas. Jag behöver inte heller åka till fjällen eller utomlands. I och med det behöver jag inga fina titlar eller hög lön. Men jag vill vara med och påverka, jag vill bidra, utvecklas, jobba med andra och ha en viss utmaning i det jag gör. Det vill jag göra så att mina personliga egenskaper kommer till nytta.

Och vi vill gärna ha lite äventyr, eller ska vi säga utmaning? 

Bejaka, inte bara reducera

För att få ihop ett inlägg som det här måste man förenkla lite. Vår tid i Småland handlade inte bara om att förenkla och leva spartanskt. Det handlade om ett gemensamt äventyr. Ett äventyr där vi hade djur. En tid när vi studerade och en period där jag sökte vägar att göra mer med mitt skrivande. 

Vår enkelhet kan aldrig handla om ett liv utan barn eller meningslösa vikariat inom skola och vård med syfte att skrapa samman lite pengar. Vi strävar efter en enkelhet som ger oss, människorna i vår familj, mer utrymme att göra det vi önskar med våra liv.

Vi är långt ifrån klara med den resan. Vi förstår att vi innan vi påbörjade den här resan var väldigt externt orienterade. Vi tittade hela tiden på vad världen erbjöd och försökte leva livet alla andra tyckte var fantastiskt. Inte för att få andras bekräftelse utan för att vi stod som mottagare av andras input hela tiden.

Parallellt med det så skapade vi våra egna måsten. 

Vi är friare nu. Mycket friare. Men jag tror vi klivit in i en fas där vi blir mer individuella och mer sökande i vår enkelhet. 

Frivillig enkelhet är en livsstil och marknadsförs som så

Våra sociala medier har gjort att livsstilar saluförs som aldrig förr. Följ de som seglar i Västindien; de som lever lyxliv på Instagram; de som bor off-grid i Alaska eller de som lever enkelt som vi.

Oavsett vem du följer och hur budskapet förmedlas så kommer du få se ett fantastiskt liv som säkert klår ditt med hästlängder. 

I det här kan jag kan tycka att det finns två varianter av frivillig enkelhet, downshifting och minimalism. Den svenska som är mer defensiv, att leva enkelt är ett mål i sig, medan det finns en amerikansk som är mer orienterad mot enkelheten som väg för egen utveckling.

Båda synsätten marknadsförs rätt hårt. Men de har också fått kritik. Hemmafru och kvinnofälla är exempel på reaktioner, inte minst då kvinnor nedväxlar.

Själv kan jag tänka att våra inspirationskällor inte fanns på Instagram när vi börjde vår resa. Det har skiftat. Om jag studerar mitt Instagramflöde idag så har jag ett stort antal personer som jagar livet ur sig för att hinna vissa sin enkelhet på Gotland och i Medelhavet och jag undrar om frivillig enkelhet och inte minst ekonomiskt oberoende och tidig pension – FIRE konceptet – blivit ett nytt måste. Då går hela poängen förlorad!

Se alla oss som vill missionera och inspirera dig till att göra andra och smartare val i livet som marknadsförare. Var kritisk, ta till dig de delar som är relevanta för dig och räkna inte med att alla problem och utmaningar går att lösa genom en enkel fix. Du är, trots ett enklare liv och färre måsten, fortfarande den du är.