Uppföljning på inlägget om delad vs. gemensam ekonomi – fallgropar, dödsfall vid gemensamma barn

11
156

Att vara bloggare är inte alltid rättvist. Ibland lägger jag ner massor av tid och energi på ett inlägg och det tas emot ungefär som en fis i rymden. Ibland så “snor jag ihop något” lite snabbt och det får värdens genomslag. Senaste – och bästa – exemplet på det var inlägget jag postade här om dagen kring en undersökning om gifta pars synsätt på valet att leva med delad eller gemensam ekonomi. I skrivande stund är det 114 kommentarer till det inlägget och åsikterna spretar åt alla håll och kanter. Jag är ju av åsikten att den naturligaste handlingen är att den dagen man flyttar samman och slår sina “påsar samman” så gör man det med sin ekonomi också. Många håller inte med. Att bibehålla någon form av kontroll över sin ekonomi är viktigt för många. 

 

 

I det här inlägget tänkte jag skriva lite om problemen som är kopplade till att leva tillsammans men inte ha gemensam ekonomi i juridisk mening. I praktiken är det när vi lever som sambos eller om vi inom äktenskapet gör konstruktioner för att hålla isär ekonomin via exempelvis äktenskapsförord eller bodelning. Problemställningen blir riktigt intressant då vi tar med barn i bilden så det ska vi naturligtvis göra!

Sambor ärver inte varandra om de inte skriver ett testamente där de säger att sambon ska ärva. Det gäller fastän de har gemensamma barn. Barnen ärver i första hand, om de är omyndiga blir arvet spärrat och kommunens överförmyndare ska tillfrågas vid uttag. (källa: http://www.sambolagendirekt.se/sambolagen-vid-dodsfall/)

Jag ska inleda med att säga att jag inte är jurist, och att jag skrivit detta en lördagsmorgon mitt i frukostbestyren, så det kan finnas felaktigheter eller nyanser i det som jag adresserar här som är viktiga och som jag missat. Syftet med inlägget är inte heller att främst vara en faktakälla för de som ska skapa lösningar i privatekonomin utan är mer tänkt att upplysa om potentiell problem och visa på intressanta svårigheter i att ha ett gemensamt liv men sträva efter att hålla isär ekonomin.  

Om du lever tillsammans med någon som du har gemensamma barn med och inte känner att du har kontroll på de frågor och mekanismer som vi diskuterar nedan så bör du söka hjälp hos någon rådgivare! Risken är annars att du eller din partner sitter i ett skitläge när livet ändå är som värst vid exempelvis en förälders död. 

Låt oss gå direkt på ett exempel!

Familjen Hansson/Jönsson är sambos med två barn på 6 respektive 8 år. Dom har inte beaktat några aspekter alls mer än att de äger huset de bor i gemensamt. Det står alltså två personer som ägare till fastigheten med lika ägarandel. Fastighetens värde är 2 000 000. I övrigt så är de stora tillgångarna fördelade enligt följande: 

Herr Hansson äger

  • Halva huset. Värde 1 000 000 kronor. Han har inga lån utan har använt ett arv. 
  • En bil och en motorcykel. Sammanlagt värde 225 000 kronor. 
  • Ett ISK-konto med 125 000 kronor. 
  • Två kapitalförsäkringar i sitt namn med barnen som förmånstagare (rekommenderat sätt att barnspara på av exempelvis Avanza)
  • Ett lönekonto med 40 000 kronor på. 
  • En livförsäkring med barnen som förmånstagare. 

Fröken Jönsson äger

  • Halva huset. Värde 1 000 000 kronor. Hon har lånat 700 000 kronor till sin del. 
  • En sommarstuga hon ärvt av sin farmor. Värde 400 000 kronor. 
  • Ett sparkonto på banken med 10 000 kronor.
  • Ett lönekonto med 30 000 kronor på. 
  • En livförsäkring med barnen som förmånstagare. 

Eftersom parat inte är gifta så har de ansett att det är klokt att spara pengar i barnens namn. Barnen är ju gemensamma så det “löser allt”. Familjen har sparat till barnen men också tagit av dessa pengar för exempelvis semestrar, cykelköp och möbler med mera till barnens rum. 

Barnen äger

  • De tycker att de har var sin kapitalförsäkring, men i praktiken ägs den av pappa, se ovan.  

Nu får Herr Hansson en planka i huvudet på jobbet och dör “knall fall”. Vad händer?

Jo barnen ska ärva sin far och arvet ska skiftas ut nu! Barn kan inte äga egendom utan tillgångarna ska skiftas ut i pengar. Om Fröken Jönsson ska kunna bo kvar och ha kvar bilen så måste hon lösa ut barnen. I praktiken så innebär det att hon ska ut med cirka något över 1 000 000. Kanske så mycket som 1 300 000 för att familjen ska kunna bo kvar och ha sin bil kvar och fortsätta leva ungefär som tidigare. Men hon har ju lite pengar som kan hjälpa henne över det värsta väl? Dels de pengar de hade och dels mannens livförsäkring, eller?

De likvida medel – inklusive ISK pengen – som Herr Hansson äger förs över till barnen, inklusive barnens sparkonton, för att “knytas” till barnen och den förmyndare som nu kliver in i familjen och bevakar barnens ekonomiska intressen. Även livförsäkringen är knuten till barnen och det beloppet hamnar under förmyndarens förvaltning. 

Herr Hansson kan vara trygg i sin grav att hans pengar inte hamnar i sambons händer och slösas bort, kanske tillsammans med en ny man, utan kommer sina barn tillgodo direkt. Men han har också vinnlagt sig om att barnens trygghet här och nu är som bortblåst för mamman kan inte upprätthålla det liv de har idag, trots livförsäkringar och i sin helhet väldigt god ekonomi. Barnens framtid hanteras nu via en förmyndare som även om hen inte är ond inte kommer, eller kan, köpa vare sig hus eller bil till familjen. Det är rimligt att tro att familjen får flytta i detta läge. 

Gifta par med äktenskapsförord kan skapa samma kaos i sin ekonomi om de har barn. 

Vad kunde paret gjort för att underlätta för den vuxne som är kvar efter någons död? Jo, de kunde ha:

  1. Skrivit inbördes testamente – de vuxna ärver varandra. 
  2. Tecknat livförsäkringen korsvis så att pengarna faller ut till partnern, inte barnen.  
  3. Haft pengarna i kapitalförsäkring med den andra vuxna som förmånstagare.
  4. Gift sig utan äktenskapsförord. 

Den som har tillgång till rådgivning i försäkringsfrågor kommer märka att alla råd går i en riktning när man har barn: säkra att den vuxne som är kvar får så stor andel av tillgångarna som möjligt vid dödsfall. 

Här uppstår ju en intressant fråga för de som lever tillsammans, och har gemensamma barn, men som har skild ekonomi på grund av att tilliten till partnerns ekonomiska förmåga saknas. Sätter ni familjen i knät på en förmyndare om ni dör?

Det här är ett ganska enkelt och tacksamt exempel. Men det går att fundera på andra scenarion som blir mer etiskt och moraliskt kniviga. Låt säga att ett par utan barn köper ett hus som de är väldigt förtjusta i och att de flyttar dit i 40-årsåldern. Vidare antar vi att hon har en historik där hon har en förmögenhet med sig sedan tidigare, från ett förhållande där hon också har barn. Av det skälet kan hon tänka sig att köpa huset helt för egna pengar men hon vill hålla ekonomin skild.  

Paret bor där tillsammans i mer än 20 år. De bygger upp sina liv kring huset och har sina vänner i omgivningen. När kvinnan dör på sin 65-årsdag så står i princip mannen bostadslös men barnen får ärva. Är det så det blir när man lever ett liv tillsammans?

11 KOMMENTARER

  1. En bra uppföljning på ditt förra inlägg. Du har helt rätt i din uppfattning om att delad ekonomi är en självklarhet. Även om jag håller med dig så har jag inte levt så själv, beror dock inte på mig utan min före detta sambo. Hon hade när vi träffades dragit på sig en del skulder och krediter. Vet faktiskt inte hur mycket då hon aldrig släppt in mig i sin ekonomi. Tror egentligen inte att det var så mycket pengar det handlade om. Erbjöd mig flera gånger att betala dessa men det skulle hon lösa själv sa hon. Det hände dock någon gång att jag “stal” någon räkning och betalade av den. Själv betalade hon enligt min uppfattning aldrig mer än beloppet “lägst att betala”. Förstod efter hand att hon blev mer och mer pressade och mådde sämre av detta. Vet egentligen inte vad jag vill säga mer än att berätta baksidan av skamkänslan en del känner.
    Vill också tacka för all inspiration och kunskap du förmedlar.
    M

    • Hej Marcus,

      Gemensam ekonomi menar du va?

      Många uppfattar allt kring privatekonomi som tabu. Antingen genom “arv och miljö” eller genom egna tankar kring sitt sätt att hantera ekonomi. I Sverige är det ju exempelvis officiella uppgifter vad du tjänar och vad du har för förmögenhet.

      Och nästan alla lever från lön till lön, även om det finns de som gör det lite mer extremt än andra.

  2. Det du pekar på är ju att det kan bli en enda soppa om man låter dessa frågor handla om känslor. Detta i stället för att handla om vad man vill uppnå nu och när man går skillnad vägar (separerar eller ena parten dör för den andra) och hur man rationellt ser till att det blir så som man kommit överens om.

    Som du beskriver löser t.ex. testamente en del problem i första fallet – och skulle göra det i det andra också!

    När känslorna i stället styr blir det lätt irrationella lösningar med, som det visar sig, oönskade resultat (ofta för den svagare parten).

    Detta tror jag beror på dels flockmentalitet (man gör som alla andra, även när det handlar om att inte göra något), dels på förutfattade föreställningar om vad det innebär att bry sig om varandra.

    Variationen mellan personer och parbildningar är för stor för att rekommendera en och samma lösning för alla. Men en god utgångspunkt är att man utvecklar sin relation därhän att man klarar av och orkar diskutera dessa frågor. Många är ju inte ens där. Då kliver känslorna lätt in i stället…

    • Hej Storugglan,

      För mig är det “roliga” i den här frågan att vi i våra förhållanden ska leva allt mer individuellt och ha vår egna ekonomi samtidigt som alla “lösningarna” som föreslås här och på andra stället innebär att par gör konstruktioner så att ekonomin inte längre blir delad då man dör. Argumentet “jag litar inte på min sambo” haltar ju lite om man ger hen allt när man dör, i synnerhet om man har barn.

      Men, som du skriver, varje par bör ta någon form av principiell diskussion om hur förhållandet ska lösas upp eller hur dödsfall ska hanteras.

  3. Det kan lätt bli komplicerat. Även Sambo utan barn lever farligt som du pekar på i sista exemplet. Dör den ena så går arvet i första hand till föräldrarna. Ett giftermål löser den frågan.
    Väldigt intressanta inlägg både detta och förra blogginlägget där du tog upp det här. Kan säkert lätt bli tjafs när det handlar om mycket pengar när något händer, men jag har hört skräckexempel på när det handlar om småsummor med. Giriga syskon m.m.
    Trevlig helg! // Marcus

    • Hej Marcus,

      Jag jobbade med en kille vars fru släkt knappt kunde se varandra efter någon äldre släktings bortgång. Grunden var att den döde hade några speciella hundar, oklart på vilket sätt, som den som stod den avlidne närmast fick i sitt knä efter dödsfallet. Eftersom hen inte kunde ta hand om hundarna så vädjande hen många gånger till släkten att hjälpa till. Ingen klev fram och då avlivade personen som fått problemet i knät hundarna. Sedan var konflikten igång! 🙂

  4. Barn kan äga hus via arv. Dock kan de inte köpa något. Så i ditt exempel så skulle familjen kunna bo kvar i huset i vart fall så länge barnen inte är myndiga och vill sälja sin del.

    • Hej Eva,

      Signaturen Rabulisten tipsade om att jag hade fel i min text kring detta. Där fanns även en väldigt bra länk: http://lawline.se/answers/3211

      Min tolkning är att exemplet jag gav är dåligt valt. Där skulle sannolikt sambon som levde kvar kunnat behålla och förvalta huset genom att avstå från att göra bodelning. Men det går att modifiera exemplet lite och få ett helt annat resultat. Så problemställningen som jag belyser finns även om exemplet var mindre smart formulerat.

  5. Vi skrev testamente och hade livförsäkring som föll ut på varandra, men efter 2 barn blev vi till slut ändå så nojiga för att någon skulle gå o ställa till livet genom att dö, att vi gifte oss. Särskilt eftersom man i Sverige sitter i orört bo tills man dör. Det enda jag oroar mig för, är vad som händer med lösa pengar. Ärver make/maka allt där med?

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna