Två olika typer av Slösa

8
171

Jag har haft maildialog med en förhållandevis ung kille som håller på med sin hushållsbudget för 2017. Genom att sammanställa och se kostnaderna för året i stället för att peta in räkning för räkning efter hand så kom han till lite nya insikter men ville också diskutera lite med någon annan kring det han faktiskt såg.  Det är riktigt roligt med den typen av mail med tanke på att jag gjort årsbudget till lite av ett tema här i slutet av året.

Eftersom jag är väldigt öppen med vår privatekonomi här så är det inte så ovanligt med frågor i mailkorgen kring budget eller rimliga nivåer för olika vardagliga kostnader. Det är slående vilken likriktning som ofta råder. När det gäller ensamstående unga människors ekonomi – som i det här senaste fallet – så är ofta utgifterna väldigt egencentrerad.

Personer som tidigare levde på studiemedel går på ett par år till att lägga lika mycket på sig själva i månaden som de tidigare levde på i sin helhet. Det är gymkort, kläder, mat – nästan alla tränar och lyfter fram det som centralt och ett skäl till matkostnaderna – nöjen, alkohol, resor och elektronik. För att inte prata om pengarna många lägger på att äta ute och köpa presenter.

I början av arbetslivet är det vanligt att de fasta kostnaderna är små men snart sprider sig synen på att “unna sig” till större lägenhet och finare bil.

Att nå unga människorna med budskapet att den största besparingen är att se över sina egna behov och bilden av sig själv är svårt. Jaget står i centrum och det är dyrt.

Jag tänker på den här typen av spenderare som Egoslösarna. 

Ung och fri. Men kanske också med höga krav och uppskruvade behov.

När jag får förmånen att göra samma resa i familjers privatekonomi – vilket ofta är människor som är lite äldre och som har en mängd åtaganden – så finns det även här ofta en stereotyp. I den här fasen i livet ska det köpas hus med många rum och bilar som rymmer allt, lite till och som tillåter ett ständigt resande. Föräldrarnas uppgift är att hålla verksamheten igång med bilar, husvagnar, bostäder, resor, pooler och semestrar på de rätta ställena. Jag brukar tänka på dessa människor som Finansiärerna! De som tror att meningen med livet är att finansiera storfamiljens liv. Ju mer pengar som omsätts ju bättre liv.

Det här har att göra med faser i livet med begränsningar och förväntningar som varierar. Få har ekonomiska möjligheter att kombinera båda typerna av slösa men sådana familjer finns. De som ska finansiera allt och hela fy-fan till nära och kära samtidigt som de själva ska unna sig maximalt. 

Det finns inget uppenbart fel i det här stereotypa beteendet på så sätt att det är etiskt eller moraliskt tveksamt. Ungdomarna som njuter av första åren med lön ska så klart kunna känna lite av segerns sötma efter alla år utan egen inkomst. Och många medelålders finner stor glädje i att vara familjens stöttepelare. 

Men det finns två problem: 

  1. Det uppstår en stark koppling mellan jaget och behovet att konsumera, samtidigt som 
  2. insikten om pengars värde snabbt bryts ned. 

Det är som både Egoslösarna och Finansiärerna hamnar i en mental låsning där belöningen de söker i sitt beteende består i hur mycket pengar de kan omsätta. Som när företag pratar hur viktigt det är att nå en viss burn-rate. Det är det som gör att många tappar proportionerna och att synen på pengar snabbt blir verklighetsfrånvänd.  

De som hamnar här är oftast inte helt ute och cyklar – de sköter sannolikt sin ekonomi bäst bland befolkningen – men det är den mentala spärren som gör att Egoslösarna och Finansiärerna inte kan gå från “normalt sparande” på kanske 10% av sin lön till 50%.

 

Det gäller att kunna se sig själv och sitt eget beteende samtidig som man söker andra referenser för hur livet ska vara.

Samtidigt så krävs det en så liten skiftning i tanken för att åstadkomma ett helt annat läge för båda grupperna. 

Tänk om Egoslösaren tänkte: Pengarna som jag tjänar ska ligga till grund för att bygga en fantastisk version av mig själv. Något som står över vanliga materiella ting så som egen lägenhet, bil, ny ulltröja och medlemskap i Golfklubben. Men det är inte pengarna som ska göra jobbet, det gör jag. Jag ska göra mig till en enastående individ och skapa mig ett fantastiskt liv.

Förmodligen är det en högre ambition än den många har med sina inköp av märkeskläder och restaurangbesök, men jag valde ändå målet för att visa att jaget kan vårdas och utvecklas på många sätt.

Finansiärerna kan också tänka annorlunda. Ett liv kan inte handla om att finansiera andra människors behov av konsumtion. Vi människor har möjligheten att bidra med så mycket mer och så mycket värdefullare delar än bara pengar. Något som etsar sig fast. Och målsättningen bör vara att  när vi väl spenderar pengar så ska det vara på något som verkligen berikar för de som är i vår närhet. Bara det borde reducera en hel del dubbla serviser och tomma gästrum som hålls för den stora festen som aldrig blir av. 

För mig var det cirka 3,5 år sedan jag första gången fick upp ögonen för andra tankebanor kring privatekonomi. Jag såg att det fanns andra mallar att följa. Jag tror det är den största och viktigaste funktionen en sådan här blogg kan fylla.

8 KOMMENTARER

  1. Vilket strålande inlägg! Bästa på länge!
    Jag är nog påväg mellan Egoslösaren och Finansiären och får väl se till att hålla mig i skinnet och inte trilla dit. Här hjälper ju föräldraledigheten till. Det är alltså nu det är läge att vänja sig och nöja sig med mindre i kassan så vi kan spara ordentligt sen när även jag ska jobba.

  2. Det är jätteviktiga synpunkter du har. En yngre kollega (socialsekreterare) funderade vid lunchbordet på att hon kanske skulle testa att leva på försörjningsstödsnormen någon månad. För min del levde jag under den normen till jag var 35, därefter har jag haft det betydligt bättre ställt, men lever ungefär som vanligt, dock sparar/amorterar jag halva lönen, något som verkar vara helt orimligt för många (för tillfället har vi tre bostäder – lägenhet i storstad både i Sverige och utomlands, samt fritidsstuga på landet). Så mitt råd till unga är att leva på försörjningsstödsnormen och spara överflödet. Köp en bostad, och amortera därefter överflödet. Då blir man snabbt skuldfri, och kan prioritera hur man vill leva. Själv har jag jobbat deltid under många år, för att minska livsstressen under barnaåren.

    • Hej Heléne!

      Jag håller med allt du skriver. Vi är så dåliga på att hantera våra liv och vår ekonomi!

      Apropå bidragsnormer så tror jag att jag har något som kan intressera i helgen! Josåatt!

      • Ja, som fotot du lade ut på kvinnan som köpt 96 julklappar per barn. Förfärligt! Vi försöker stå emot julklappshetsen. På jobbet köper vi en julklapp var till en kollega. Har föreslagit att ta något hemifrån, men det har inte varit populärt. Jag brukar köpa böcker (prioriterar böcker där familjemedlemmar medverkar i text/foto, och ger en likadan till varje barn, så jag kan komma ihåg vad de fått till nästa jul), fotoböcker är också personligt och kul att göra – ett per barn, underkläder och hygienartiklar går ju alltid åt också. Sedan har jag handlat lite fina julkeramik saker på second hand till barnen. Tidigare hade jag en låda med överblivna barnsaker och kalaspresenter som de har växt ifrån. Dessa är nu inslagna till barnbarn och syskonbarn. Till mamma blir det blomma och något ätbart. Maken och jag köper inga presenter alls till varandra, och saknar det inte heller.

  3. Det är bisarrt hur enkelt det är att spara när man väl gjort den mentala förändring du beskriver. Jag gick från sparkvot 20% till 60% genom att ändra min självbild från Miljömedveten konsument till Miljömedveten ickekonsument. Har nu högre livskvalitet och är på god väg mot ekonomisk frihet. Är så tacksam för bloggare som sprider insikten om att en annan livsstil är möjlig.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna