Jag och min sambo har varit tillsammans sedan 1989 och snudd på växt upp tillsammans. Vi har bott litet och levt på studiemedel. Bott stort utan barn med två goda inkomster. Fått fyra barn. Varit föräldralediga och vabbat. Haft nya bilar, gamla bilar. Renoverat och fixat. Vi har bott i liten hyresrätt och ägt stort hus med stor tomt.
Livet vi levt har varierat kraftigt i olika faser vad gäller tillgänglig tid och underliggande ekonomi. Ta exempelvis hösten 2004 då vi hade en bil, två inkomster och inga barn. Hösten 2006 hade vi två bilar, en inkomst, föräldrapenning och två små barn.
Om jag jämför min sambos och mitt liv med de traditionella könsrollerna, som exempelvis fanns i mitt hem när jag var liten, så finns det stora likheter i men också stora skillnader. 2004 hade jag det naturliga ansvaret för bilen, huset och tomten, medan min sambo skötte ”hushållet” med mat, städning och tvätt. I praktiken så gjorde vi dock väldigt mycket tillsammans. Vi pendlade gemensamt och handlade på hemvägen tillsammans. Jag kanske stod för ”huvudansvaret” i våra renoveringar men vi gjorde det mesta tillsammans.
2006 hade vi två barn och min sambo var föräldraledig. Då var läget annorlunda. Våra gemensamma aktiviteter minskade. Min sambo stod för all marktjänst och skötte handlingarna. De lilla snickrade som vi någon gång hann med skötte jag i princip själv.
Någonstans kring 2010 började vi allt mer önska mer av livet, såväl för oss själva som för våra barn. Vi fyllde kvällarna och helgerna med aktiviteter och i det började vi få ont om tid. När våra beteenden ändrades så ändrades även förhållandet till sakerna kring oss. Det stora huset vi hade började allt mer kännas som en belastning. Bilarna och åkandet blev centrala i vår livsstil.
Vi vuxna hade nu ett mycket större åtagande än vi haft någonsin tidigare. Vi hade skruvat upp tempot rejält för oss själva och barnen samtidigt som antalet prylar som krävde någon form av omvårdnad ökat rejält. I det här så förstärktes könsrollerna.
Hushållets dagliga drift med mat, tvätt och städning blev min sambos ansvar. Logistiken mitt. Jag fick också ansvaret för bilar, hus, trädgård och vår husvagn. Möbler, kläder och semester var fortfarande vårt gemensamma ansvar.
Ekonomiskt och praktiskt innebar det här att löpande kostnader och sysslor främst påverkades av min sambo medan större utgifter, ofta av engångskaraktär, påverkades av mig.
Något vi insåg var att det inte gick att skjuta aktiviteter från vardagen in i helgen, om man ville utnyttja den maximalt. Samtidigt var vardagens tid i princip slut. Vi hanterade den här insikten genom att vi började köpa Ruttjänster. Veckostädning och fönsterputsning någon gång då och då var våra första steg. Sedan byggde vi på det med handling via webben med hemleverans. Pizza på fredagen och mat ute när vi var och handlade.
Det här gjorde livet lättare för oss, men underlättade främst för min sambo. För trots relativt goda inkomster så hade vi ju inte en outtömlig källa att ösa ur så hus- och bilreparationer försökte jag fixa själv. Allt åkande gjorde att bilarna slets snabbt, de var inte heller direkt nya till att börja med. Dessutom började huset kräva allt mer i form av viktigare underhåll.
Jag och min sambo hjälps åt så mycket det går så visst innebar mindre städning och plock för henne också förbättringar för mig, men det gjorde det också möjligt att göra mer ”aktivitetsorienterat” på helgerna, vilket gjorde att min tid för att fixa mina ansvarsområden i princip blev obefintlig.
Vad gör vi då? Jo, vi börjar köpa tjänster inom mitt område och vansinnet i våra liv slog oss med full kraft. Hängrännor och plåtarbeten på taket: 30 000 kronor. Fixa sista biten på ladutaket: 30 000 kronor. Bilreparationer på 10 000 kronor.
På det de löpande kostnaderna som steg med allt vårt åkande. Nya sommardäck till bästa bilen: 8 000 kronor. Vinterdäck och fälg till SUVen: 16 000 kronor.
Det var här vi ledsnade och flyttade in i en mindre bostadsrätt i centrala Linköping, slutade köpa tjänster och gjorde oss av med alla prylar. För mig var det här en osannolik vinst. Inget underhåll, inga bilar. Inget åkande. Men vardagen med städa, tvätta och laga mat kom tillbaka till min sambo. Rut försvann!
Ja så här ser våra liv ut. Åtaganden i form av saker som ska underhållas och renoveras ”drabbar” mig. Resande som inte tillhör vardagssysslorna faller på mig. Vardagssysslor i form av mat, tvätt och skolbestyr faller på min sambo. Resandet som hör till det delar vi ganska lika. En fullt upptagen sambo gynnar i någon mening den andra parten eftersom vi gör en hel del tillsammans. Så om jag måste byta fjäderben på bilen en helg, vilket jag gör själv, så innebär det i sig att min sambo får ledigt.
Jag tror ni ser mönstret nu. Stora och många åtaganden förstärker könsrollerna i vår familj utifrån ett grundmönster. Vi är mer benägna att köpa tjänster i form av RUT än ROT. Ökat spenderande ”gynnar” ofta min sambo. Sparande är till fördel för mig. Det är lite förenklat eftersom vi hjälps åt men fångar trots det verkligheten rätt bra.
Känner ni igen er?
Intressant. Det känns både väldigt bekant men ändå inte. I mitt förra samboskap hade jag ansvar för hushållet, det praktiska och det ekonomiska vilket naturligtvis inte var en hållbar fördelning i längden.
Med min nuvarande sambo var jag väldigt tydlig med att jag ville dela lika på ansvaret vilket han såklart var fine med, så förra veckan lärde han mig hur man tvättar bilen. Jag har aldrig haft bil så för mig var det ett nytt område.
Om ni vill ändra er ansvarsfördelning är det väl bara att komma överens om att göra det. Att mena att den ena inte kan ett visst område tycker jag är en bull-shit anledning, man kan ingenting innan man lärt sig.
Hej Anna,
För oss handlar det inte om kunskap eller vilja. Inlägget handlar inte heller om att saker och ting behöver se ut på ett visst vis. Läs om i så fall!
Jag skulle säga att det faktum att vi hamnar i den arbetsfördelning vi gjort bottnar i behovet av att arbetsfördela och när det är på plats så handlar inlägget om synen på respektive område. Om tiden är slut så har vi ingen lust att stå och träta om vem som gör vad. Eller lära oss nya grejor bara för att fylla någon jämställdhetsnorm. Jag tänker inte göra fjäderbensbyten på en Passat till uppkolning av en fyrabarnsmor i framvagnskunskap samtidigt som vi har fyra barn, alla under 10 års ålder, som springer fritt en helg.
Man måste få kunna reflektera över könsroller och vår vilja att betala för olika typer av tjänster i vår familj utan att det blir ”bull-shit”.
Jag brukar säga att förutsättningen för att ett hetersexuellt par ska kunna leva ”jämställt” kräver att man bor i lägenhet, inte har barn eller bil, arbetar lika mycket och tjänar lika mycket.
Hej Elisabeth,
Om man är intresserad av ledarskap och sätt vi arbetar på, som jag är, så är ju könsroller ett sätt att arbetsfördela. Ska vi hela tiden ifrågasätta vem som gör vad så kommer vi lägga ner en enorm tid och energi på det i en relation. En roll hjälper oss att förstå vad som förväntas och stöder oss i tanken för vad vi behöver ansvara för. Ur det perspektivet är det inget ”dåligt”. Det stärker din åsikt, för behovet av roller ökar när ”belastningen” ökar. Har vi inte så mycket att göra, så …
Sedan kan man bli sjukt trött på sin roll och stereotyper, med det är egentligen en annan sak.
Hos oss har arbetsfördelningen blivit efter vad vi helst gör och vad vi helst inte gör plus att vi gärna gör tillsammans om möjligt.
Vi tjänar ungefär lika mycket, har tagit nästa hälften var av föräldraledigheten och har båda jobbat deltid så länge vi fått. Har tre barn, äldsta är 2,5 år äldre än tvillingarna dom fyllde tonåringar i år.
Min man lagar mest mat men ofta med min hjälp. Städning gör vi lika lite båda två. Jag gör det mesta av tvätten men får alltid hjälp. Bilen har vi sålt men det var min man som tog hand om den förut och jag handlar nästan alla kläder till barnen.
Det låter väl sunt. Föräldraledigheten har vi delat jämt på här hemma också. Vab mm på samma sätt. De tycker jag är ganska enkelt. Det är när vi stressat systemet mer som vi blir väldigt stereotypa.