Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

Sida 3 av 55

Att jobba ihjäl sig för att äta sunt verkar märkligt

Det här är det tredje videoinlägget som handlar om sparande. Jag funderar på varför ni kommunicerar era krav och motiven bakom dem till mig. Vad är syftet om ni vill spara pengar och vad förväntar ni er för resultat?

Tro ni inte jag förstår era motiv? Eller har ni missförstått vad vi ska diskutera om ni vill spara mera och förändra er livssituation idag?

Jag refererar till två andra videon, som inte direkt är kopplade till sparande, i videon. Ni hittar dem här:

 

Vad har ni haft för tempo på sommarlovet?

Har ni tänkt på hur sommaren och sommarlovet gestaltas i gamla barnböcker?

Jag tänker på barnens sommar i Huckleberry Finns äventyr, Mästerdetektiven Blomkvist och Femböckerna?

Titta på ett avsnitt av Saltkråkan och fundera över hur livet gestaltas. Hur de hänger i miljöerna och vilar i det låga tempot.

I böckerna är sommarloven slöa. Historien är trygg i långsamheten och barnens liv som blir i det. Det är småtråkigt och det är ett liv med ganska lite påverkan från vuxna. I slöheten umgås barnen, de pratar och låter tankarna fara iväg, samtidigt som de odlar sin nyfikenhet och spinner på fantastiska historier.

Att det är sommar och lov, och det som följer med det: värmen, miljöerna, båtturerna, möjligheten att vara ute länge och kravlösheten är en viktig del av upplevelsen. Det lugnet, tempot och friheten som gör sommarloven i våra bästa barn- och ungdomsböcker.

 

 

Om jag tittar i mitt Facebookflöde så ser det inte ut som Huckleberry Finns somrar överlevt till modern tid. Om jag ser till min egen syn på livet och de tankar jag har så har jag blandade känslor över slöande barn. Jag känner gärna att de måste aktiveras. De borde göra mer på sommarlovet samtidigt som vi i familjen nog borde göra mer. Det är nu det är tid för Grönan och Liseberg. Dagliga bad och utflykter till olika evenemang. Det är nu vi ska uppleva tillsammans och skapa våra minnen.

Vi har inte gjort mycket i sommar. Barnen har haft sina dagar i sin verklighet. De har haft möjlighet att landa här på det nya stället och umgås med varandra. Våra äldsta barn delar rum på samma sätt som de yngsta. Men många kvällar och nätter har alla fyra sovit tillsammans. Känslan av att barnen uppskattat att inte göra speciellt mycket har varit påtaglig. De, som vi, verkar behöva tid.

När jag reflekterar över mina egna tankar så märker jag att jag ändrat inställning till tid sedan jag slutade jobba. När vi bara hade fyra veckors semester så var vi verkligen tvungna att fånga tiden och göra något. Nu finns det nästan obegränsat med tid och ”fånga dagen” har blivit något annat. Men det ändrar ju inget för våra barn. De verkar uppskatta livet utan massa aktivitet, kanske för att de fått möjligheten att varva ner de också?

 

 

Det är skillnad mellan vara och göra. Jag tror det är viktigt för oss att förstå det. Det ena är inte finare än det andra, men båda måste få sin tid i våra liv. Att vara ledig betyder inte att vi måste göra mer, det öppnar möjligheten till att göra mindre.

En nyans

Vi lever trångt och våra barn kommer knappt ur huset om vi inte tvingar dem. Det betyder att vi lever med fyra barn på armlängds avstånd. De är i vår säng, de känns som nästan alltid någon är vaken och helt ärligt är vi ganska pressade av våra barn en sommar som det här. De har inga kompisar i området utan har varit väldigt låsta hemma. Samtidigt har jag och Cathlyn haft en del jobb kopplat till gården. Det här har inneburit att vi lever extremt nära, men samtidigt lite parallella liv, vi och barnen.

Vad jag saknar då är inte främst engångshändelserna som Grönan eller Astrid Lindgrens Värld. Jag skulle vilja hitta in i fler vardagsaktiviteter där jag och barnen möts och gör tillsammans. Om det innebär att vi cyklar, fiskar, snickrar eller tittar på skolarbetet tillsammans spelar inte så stor roll. Skolstarten innebär att vi får mer distans till barnen, men jag skulle vilja hitta en aktivitet som flätar oss samman någon gång i veckan.

Jag har bokat en Bergamoresa med döttrarna

Lugnet har lagt sig lite här i Fredensborg efter första skolveckan. Det har gått bra, även om måndagen var tuff för alla barn och efter fem skoldagar får vi trots allt ändå säga att livet normaliserat sig här på vår lilla gård.

Själv märker jag att den långa ledigheten under sommaren påverkat mig. Jag orkar mer och känner mig piggare. Mina dagar här är så otroligt mycket enklare än de en gång var. I det sammanhanget känns det helt rätt att njuta lite mer av barnen. Att utan stress ge sig ut på lite äventyr. Därför har jag bokat en resa med Tova och Alva till Bergamo, som är lite av en pärla i Europa, för att inte säga i världen.

Bergamo har många fördelar. Det är billigt och väldigt tidseffektivt. Samtidigt som största värdet ligger i att bara vara där. Att gå i staden, känna luften, titta på människorna och äta av maten. Det är en plats där det är fantasitiskt att bara vara.

Vi är tre som åker, fredag eftermiddag till måndag natt. Totalt sett landar vi på knappa 2 000 kronor per person för flyg och boende. Kostnaderna när vi väl är där är små

Vi åker Ryanair från Skavsta och bor på AirBnB – med kök – i Bergamo.

Jag gillar AirBnB. Eftersom vi gärna håller i kostnaderna lagar vi gärna några måltider själva när vi ute och reser. I Bergamo är det till och med lite av upplevelsen då området bjuder på fantastisk mat att laga själv. Vi handlar i butikerna uppe i gamla stan och släntra sedan till vårt boende och kokar pastan själv samtidigt som vi njuter av ostar och annat som hör till området. Det kan ofta vara trevligare än restaurangbesök även om det är fantastiskt att äta ute i Italien.

Om du aldrig provat AirBnB så tycker jag du ska överväga det nästa gång du åker någonstans. Jag bokar helst med kök. Bra ställen är utrustade med allt du behöver plus att det ofta finns lite te, smör, olja, salt och kryddor så att det går att laga mat själv. Om du bokar via AirBnB så får du gärna använda den här länken så stödjer du mig i det jag gör.

Jag har tidigare skrivit om Bergamo och kostnaderna för en resa som det här.

Faran i att inte säga jag – Tankar kring svensk politik och fortsättning på ”Att bidra till samhället …”

Jag pratar om hur vi ska kunna bli friare. Men jag försöker använda ett jag-budskap. Egentligen pratar jag om hur du ska kunna bli friare. Många reagerar på det. Av minst två anledningar:

Modern samhällsbyggnad pratar gärna om hur vi alla ska kunna få det bättre. Vi jobbar mot ett gemensamt mål. Lagarbete gör saker möjligt som inte går att göra annars. Kollektiva lösningar är effektiva och billiga.

Men det finns uppenbara problem med det vi gör när vi ”bygger ett samhälle”. Mycket pekar exempelvis på att vi idag jobbar mer för att samhällsorganismen ska överleva än vi historiskt har arbetat för vår individuella överlevnad! Självhushållande bönder på 1800-talet säkrade sin överlevnad på färre arbetstimmar än dagens industriarbetare!

Samtidigt ökar belastningen på oss själva – vi äter mer antidepressiva mediciner än någonsin – och miljön.

Vår samhällsbyggnad har alla egenskaper ett ekorrhjul har!

Men det är individen som är intressant här. När andra människor vill att vi ska delta i samhällsuppbyggnaden så utgår de ifrån att vi har gemensamma intressen. Kanske till och med ganska långtgående gemensamma intressen. Men det är inte självklart. Omvänt, när jag kommer med mitt jag-budskap så börjar ofta människor prata om andra människor. Ofta har de vi ska prata om istället för oss själva inte ens något namn. De heter de sjuka, ensamstående eller svaga.

Missförstå mig rätt. Det här handlar inte om att skita i allt och alla. Det här handlar om att förstå att jag är en individ med unika behov, tankar och önskningar. Det vi ser i samhället, alla de förebilder och mönster som finns kring skola, karriär, parrelationer, konsumtion, barnuppfostran och behov är inte nödvändigtvis något som du behöver ta till dig. Inte heller behöver du försöka få med dig andra i dina val, eller motivera för dem varför du väljer annorlunda.

Du har ett ansvar att skapa och forma ditt liv och andra måste ge dig möjligheten!

 

 

Sidospår – Är kollektiva lösningar verkligen effektivare?

Jag var egentligen klar med dagens inlägg. Men det är helg och jag brukar unna mig friheten att skriva lite längre inlägg, så jag hakar på med lite fler tankar. Jag läser nämligen en bok som heter ”Education Unchainded” av en svensk som heter Erik Lidström (ISBN-978-1-4758-2244-1). Där hävdar Erik att grundläggande utbildning inte är något som är speciellt svårt att få till. Privata skolor med outbildade lärare i Afrika lär barnen att läsa, skriva och räkna utan större problem. Vi har dessutom skjutit iväg gränsen då vi börjar kallar barn för vuxna så långt att vi snarare förvarar dem i skolan än förbereder dem för livet. Skolan har blivit en spelplan för alla samhällsbyggnad alla politiker någonsin kunnat tänka sig. Såväl på vänster som högersidan! I processen har den moderna svenska skolan blivit ett monster! Jag är inte så negativ till helheten, men effektiviteten kan på goda grunder verkligen ifrågasättas.

Vad finns det för strategier och livsfilosofier för oss som vill komma ur ekorrhjulet?

Från dagens podd och inlägg
Inlägg innehåller inledningen från dagens podd som också finns som textinlägg på Patreon. Inlägget i sin helhet är tillgängligt för de som stödjer podden och bloggen där.

Jag är uppväxt i ett konsumtionssamhälle, i en familj som trodde på konsumtion. Några av de vuxna jag träffat, som har färgat mitt liv och som jag tycker varit de mest intressanta och inspirerande personerna, har varit det främst genom att de konsumerat. Inte alltid vräkigt och stort utan ofta kul och klokt. Men likväl, konsumtionen har varit det som gjort skillnad.

Jag som person är fysisk – vilket ungefär innebär att jag hellre gör än tittar på – och jag är tävlings- och karriärsinriktad. Jag älskar att bli bekräftad och delar av mig står gärna i fokus. Som grädde på moset har jag och min sambo haft väldigt god köpkraft de senaste åren.

 

 

I det här sammanhanget har jag tyckt att konsumera – prylar, tjänster och upplevelser – har varit en bra strategi för livet!

Men nu när jag närmar mig 50-årsåldern så tycker jag, som alla vet som hängt med ett tag, att problemen med mitt sätt att konsumera ligger i att resultaten inte motiverar kostnaden.

Den naturliga frågan för mig blir då: hur ska jag leva livet? Finns det mönster, strategier eller förebilder som kan ge mig stöd i jakten på ett annat sätt att göra saker och ting på?

Vi ska närma oss den frågan från mycket hög höjd i dagens podd. Filosofiskt och abstrakt. Inte för att det är bättre så, utan för att vi ska inventera verktygslådan idag snarare än snickra.

Snickra ska vi göra i senare avsnitt.

Du läser eller lyssnar vidare här!

Hur – inte vad – ska vi göra för att få det liv vi önskar?

I mitt manifest – visst låter det fint – så har jag försökt beskriva en strategi för hur vi kan tänka kring våra tillgångar tid, energi och ekonomi. När vi pratar om det manifestet säger pratar vi mer om hur vi ska leva och tänka än vad vi ska tänka och göra. Jag önskar att jag hade förstått vad den skillnaden i fokus innebär långt tidigare i mitt liv.

Om du blir medlem på Patreon kan du läsa resten av inlägget.

Hur vi sparar på kostnaderna för mat och hushållsbudget

God morgon! Är du sugen på att tajta till budgeten nu i höst. Här är en video med information om vilken strategi vi använt oss av för att gå från att bränna hela inkomsten till att spara 50%.


 

Läs mer

Detaljerad nedbrytning av matinköp januari – vad var det vi köpte?

Detaljerad nedbrytning av matkostnader – februari

Detaljerad nedbrytning av matkostnader – mars

Prisreferenser på mat – något som nästan aldrig nämns men som är superviktigt!

Prisreferens – lista som du kan ladda ned eller läsa på din mobil

Meny vecka 11

 

Att bidra till samhället är att betala skatt – Vi som köper tid för våra pengar bidrar därför inte till samhället!

Det är lika bra att göra upp med den här frågan en gång för alla! Ska man få ställa sig utanför samhället som jag och min sambo gjort? Att använda sina pengar till att köpa tid som in sin tur får till följd att vi inte betalar skatt?

Ska det vara möjligt att avstå från att bidra till samhället så här godtyckligt?

Det här är en fråga som resulterar i en diskussion som lätt går att förirra sig i genom att prata kring faktiska exempel och hypotetiska diskussioner. Det är att börja i fel ände!

Vi tangerar nämligen grundläggande demokratiska värderingar i den här frågeställningen så vi måste börja med principdiskussioner.  Det gör mig ont att så många i vårt samhälle verkar vara så okunniga om de principiella skälen till varför vi ska få konsumera tid för våra pengar.

Min rätt till fria val – exempelvis kring arbetstid och utbildning – är inte underställd statens och samhällets behov!

Håller du inte med om detta så har vi problem. Stora problem! För det här handlar om principer. Det här handlar om vår rätt att välja utbildning och arbete. Arbetsomfattning och plats att bo. Om vår rätt att välja om vi ska ha barn och hur många. Det är samma fundamentala principer som gör att vi inte tvångssteriliserar människor vi inte vill se fortplanta sig eller aborterar foster där vi kan misstänka att de inte blir fullt arbetsföra. Humanism, människovärde och demokrati möts här. Vi mäter inte människor relativt dess värde att betala skatt – deras industriella produktionskapacitet! Vi tvingar dem inte i samhällets tjänst!

Nej, kom inte med något skitsnack om att jag kan bli sjuk och då ”säkert tycker samhället är värt att ha”. Jag har sparat pengar för att leva utan att jobba. Det är precis samma sak den gör som jobbar halvtid eller är föräldraledig gör. Det är bara att spar och uttagsformerna ser lite annorlunda ut! Och jag bidrar på så många sätt till samhället som du verkar bortse från om kör sjukvårdskortet redan nu. (Vi återkommer till hur lite senare).

Att säga att jag ska beakta mitt framtida vårdbehov eller statens behov av att finansiera järnvägsuppbyggnad i mina val är i princip detsamma som att säga att vi ska ha en vårdapparat som väger inbetald skatt mot vårdbehovet!

Självklart ska vi inte ha det så i Sverige! Det är så långt ifrån det svenska samhällets mest grundläggande värderingar vi kan komma! Men människor ställer ändå frågan som det vore den naturligaste sak i världen!?

De, utan att reflektera, kliver in i den klassiska uppgiften att styra folket för allas bästa! Det finns många kända namn i den skaran, men få vi vill ha på vår skärgårdsfest.

Känner ni till begreppet Gnurglor?

Gnurglan var bara ett av de många fantasidjur som Al Capp hittade på för sin serie ”Knallhatten”. Oftast var syftet att i satirisk form spegla någon del av samhället. För gnurglornas del handlar det om att dessa djur förökar sig asexuellt och snabbt, alltid är glada att stå till tjänst för människor, som underhållning och till och med som mat, och att de smakar jättegott när de är tillredda. De har inget skelett så inga delar av djuret går till spillo, ögonen blir perfekta som hängselknappar och morrhåren passar utmärkt som tandpetare. Med gnurglor i hela samhället, skulle ingen behöva arbeta mer. På det viset skulle gnurglorna, i satirisk form, bli slutet för underhållningsbranschen och livsmedelsmarknaden och därmed för kapitalismen och samhällsutvecklingen som helhet.

(https://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Gnurglorna)

Allt som liknar och fungerar som gnurglor – i vårt samhälle är det fräst utdelningsmaskiner/eget kapital samt  självhushåll/småjordbruk som ligger nära – avskys av de som anser att vi är födda för att tjäna. Att vara en kugge i maskineriet. I ett samhälle där vi är födda för staten, kungen, kapitalets eller övermaktens skull så råder arbetsplikt; utbildning sker inom de områden som krävs för maktens skull och individer måste ju naturligtvis bosätta sig där det passar de som styr.

Det här är bland annat ett av skälen till att kommunistiska regimer i alla tider haft som sin högsta prioritet att avskaffa småjordbruk! Om så miljoner människor ska svälta ihjäl i processen ska alla göras till trälar!

Fan, hålla på med sitt eget och vara allmänt svårstyrd när man ska tjäna staten!

Att de här grundläggande principerna och mekanismerna inte står uppenbara för fler är skrämmande!

Grundläggande värderingar ger som konsekvens att vi har ett fritt val vad gäller deltagandet i samhället!

Tyvärr stannar vi oftast inte här i diskussionen. De vi möter duckar för principerna vilket skrämmer ännu mer. Med rimliga krav på slutledning och logik hamnar vi nämligen snabbt tillbaka till principerna ovan.

Ta det här exemplet:

  • Jobba heltid är ok.
  • Jobba halvtid är ok.
  • Inte jobba alls är fel.

Det hänger inte samman. Den som vill diskutera frågan om hur mycket vi ska jobba för samhället måste göra det utifrån någon logik, där halvtidsarbete, studieledighet och föräldraledighet måste vägas in. Det går inte godtyckligt välja det man gillar eller ogillar.

Exemplet ger att 1) det är bra att jobba heltid, hälften så bra att jobba halvtid och uselt att inte jobba alls.

Eller så 2) varje person som själv står för sin försörjning står fritt att välja arbetstid efter eget huvud.

Utan godtycke, utan att i stället använda sund logik så återförs frågan direkt till grundprinciperna ovan

Både svar 1) och 2) är möjliga men det är 2) som är del i vår värdegrund i Sverige.

Det här är alltså ingen svår fråga om de vi pratar med anser att samhället ska följa principer och logik.

Men oftast är det inte så där jag ser att frågan diskuteras. Det är konsekvensen av att vi inte för en diskussion. Jag har svårt att tro att det bottnar i något annat än att många redan bestämt sig för att man ska betala skatt och om man inte gör det är man smitare!

Egentligen tycker jag principdiskussionen ovan svarar på alla frågor för den som ger den lite tid.

Men jag ska trots det beröra två frågor som kommer upp. Först ut är frågan som handlar om att alla inte kan göra som vi. Den andra handlar om att jag egentligen inte köper tid för mina pengar, utan lever på avkastning på kapital, det vill säga någon annans arbete.

Men om alla gör som ni – Vi måste trots allt ha skatteintäkter

Alla kan inte sluta arbeta, det fungerar inte. Det är vi överens om. Historiskt har det här aldrig varit ett problem. För jobbar man inte så svälter man ihjäl. Och de flesta av oss undviker gärna det.

Det gör att det inte finns något grundläggande problem för samhället att fixa här! Vi hamnar naturligt i en situation där vi försöker överleva, samverka och skapa strukturer som underlättar våra liv.

Det behövs ingen stat för att upprätthålla individens överlevnadsinstinkt!

Så att säga att vi har ett ansvar gentemot andra är egentligen ett argument för att vi har ett ansvar att upprätthålla just den nu rådande samhällsstrukturen. Det är ett argument för att vi har ett ansvar för att bidra till att vi kan fortsätta mala ned berg och pumpa olja. Det är ett argument för att vi ska ge bort allt mer av våra barns uppfostran till samhället och ställa oss själva i lokaler utan fönster, för att producera.

Men jag ställer ju inte upp på det samhället. Så mitt avståndstagande är ju inte ett misstag eller ett sätt att smita. Jag har agerat på de stimuli och belöningssystem som finns. Jag jobbar gärna igen. Den som anser att det är viktigt bör rimligen verka för att jag återgår till arbetslivet genom ett erbjudande. Inte genom tvång.

Men det är ingen brådska med det. Min mening är att jag bidrar till samhället om en bredare måttstock används. Här är exempel på mina bidrag:

  • Mitt skrivande.
  • Fyra barn.
  • Självhushåll i ett område där jag bevarar kulturhistoriska värden.
  • Den konsumtion jag trots allt gör.
  • Vår familjs deltagande i lokalsamhället.
  • Mitt sätt att tillhandahålla kapital på kapitalmarknaderna.

Det är ju mitt liv som innehåller inslag av hållbarhet. Det är ju snarare hos mig man bör söka nya mallar än att tvinga mig in i ett system som framstår som allt mer absurt.

Mitt val att avstå att jobba bort allt tid i livet och försaka exempelvis barnen och att säga nej till kontorslandskap utan fönster som borde vara modellen. Inte paniken för att nedmalningen av berg inte kan fortsätta.

Hur kan det ha blivit så att det är mer moraliskt rätt att byta bil och flyga till Thailand än det är att vara hemma med barnen och laga sin egen mat? (Nu menar många säkert att jag tog i. Att solidaritet och gemensamt ansvar knappast handlar om det. Det är rätt. Logiskt så bör vi naturligtvis även debattera andra konsumtionsbegränsningar om vi pratar om att begränsa rätten till att köpa tid. Det innebär att antalet arbetstillfällen minskar och att alla då inte kan bidra till samhället. För mig understryker det här hur skruvat samhällssystem vi har idag).

 

 

Så ja, vi måste ha skatteintäkter. Vi måste ha barn och säkra nästa generation. Vi måste ha ett liv. Vi måste ha människor som skriver och debatterar. De som håller vårt landskap öppet och någon som producerar de ekologiska äggen du gärna köper. Om all min skatt jag redan betalt och alla mina bidrag till samhället inom andra områden inte är något värda så är vi tillbaka till inledningens principdiskussion. Då ser du inte mig som en människa utan ett produktionsredskap. En kugge med ringa värde vars uppdrag är att ställa in sig i ledet och arbeta.

Jag bidrar till samhället lika mycket som alla andra! Det ni vill tvinga på mig i form av jobb och skatt handlar om att ni vi säkra nuvarande samhällsordning. Inget mer, inget mindre.

Att ifrågasätta det måste vara min demokratiska rättighet!

Men du lever ju på avkastning på ditt kapital – Du är ju i själva verket parasit!

Nu kommer vi till den sista argumentet som ibland förekommer. Det är kopplat till själva upplägget som möjliggör att jag inte jobba. Det faktum att jag inte bara lever av mitt sparade kapital utan faktiskt förvaltar det också. Om vi köper hela argumentationen ovan så kan vi alltså fortfarande ha invändningen mot just mig och mitt upplägg baserat på det faktum att jag nyttjar möjligheten att investera kapital och leva på avkastningen. Det gör att jag dels 1) sällar mig till kapitalisternas skara samtidigt som jag 2) nyttjar det samhällssystem som jag nyss tog avstånd från.

Vi börjar med den första delen. Jag sparar och förvaltar kapital. Ja! Det är precis det vi gör när vi betalar skatt för att sedan vara föräldralediga; när vi betalar skatt och senare i livet tar ut det i form av pension eller när vi betalar skatt och sedan tar ut den i form av bidrag från vår sjukförsäkring.

Inte minst vissa högljudda individer på vänsterkanten försöker trolla bort korten genom att få samhällssystemet att framstå som något som fungerar fundamentalt annorlunda än livet i övrigt. Som något gott och vackert till skillnad från kapitalets smutsighet!

Men det finns ingen principiell skillnad i mitt sparande och mitt upplägg jämfört med det som gäller för pensionärer och föräldralediga. Den enda skillnaden är att jag baserar mitt liv på privat sparande medan mycket av det vi ser i det svenska samhället baseras på kollektiva lösningar.

Aktien vet inte om den ägs av en AP-fond. Bron vet inte om pengarna som finansierade den är lånade av staten eller av mig.

Jag har av det här skälet svårt att bemöta argumentationen, för jag tror frågan främst handlar om min privata äganderätt och då kopplar den till den principiella diskussionen i inledningen. Jag ser det helt naturligt att jag ska få äga och vårda tillgångar i privat regi.

Del 2, den som handlar om att jag dels ifrågasätter samhället samtidigt som jag nyttjar det, är mer principiellt intressant. Som jag var inne på så ser jag inte att samhället skulle krascha om alla växlade ner, men det skulle ändra förutsättningarna kring min kapitalförvaltning.

Är det ett problem?

För mig är det här en logisk konsekvens!

Om du gör dig friare så blir du mindre beroende av mig och mitt kapital. Allt hänger samman. Frihet handlar om att inte tjäna andra herrar mer än nödvändigt. Om du gör som jag så minskar det behovet. Vi får andra jämviktspunkter och andra lösningar.

 

 

Att styrkeförhållandet mellan dig och din omgivning förskjuts till din fördel är inget jag tänker förhindra. Jag vill understödja det! Men lösningen sitter hos dig! Det är du som tar din frihet, inte jag som ger den!

Den som anser att vi ska styra all konsumtion, även vår rätt till Thailand och nya bilar som vi var inne på inledningsvis, har problemet att vi får en ny jämviktspunkt om vi inte kör på som nu. Vi berörde det ovan. Så vi delar det problemet.

Du får avgöra vem som har mest principiella problem. Jag som söker nya jämviktspunkter i samhället eller de som anser att vi måste köra på som nu för att säkra samhället som vi känner, men samtidigt begränsa konsumtion.

Jag har tidigare varit inne på var frihetsrörelsen hör hemma ideologiskt

Det är dags att runda av! I ett vidare begrepp så pratar vi politik här. Jag var inledningsvis naiv nog att tro att mina tankar och mitt synsätt på livet skulle ligga nära den gröna vänsterns och blev förvånad när jag insåg att många vänsterdebattörer såg den rörelse, där jag är en del, som stora satan.

Nu förstår jag bättre varför. Mina tankar, och hela rörelsen där vi utifrån egna initiativ skapar egna lösningar, ligger mycket närmare anarkismen än socialismen. Den klassiska hippierörelsen var, trots att vi kanske tror det idag, inte alls populär i mer ideologiska vänsterkretsar, av samma skäl.

Min ideologi säger att vi ska ha en modernt samhälle där vårt kollektiva ansvar är stort. Jag är inte för en nattväktarstat. Men det ska ske i ett sammanhang där vi har starka och välmående individer. I ett hållbart samhälle. Där jag kan välja enkelhet.

Arbetstvång känns liksom lite överspelat!

Betala, annars bidrar inte det här inlägget till samhället!

Gillar du att läsa här? Tyvärr bidrar inte jag till samhället, enligt många, om du inte betalar för det här! Då blir det en jävla skillnad!

Du kan stödja mig genom att donera ett engångsbelopp via Swish på 0761-040603 eller genom att bli en regelbunden stödjare av bloggen och podden genom blogglösningen Patreon.

Där skänker du valfritt belopp – dock minst en dollar per podd om du vill lyssna på den – för att se och höra mig mer.

Bli stödjare på Patreon!

Om det fullständigt knäcker dina principer att betala 8 kronor får något samtidigt som du tycker att det är min uppgift att betala skatt så är du förlorad och jag hoppas att skosnöret går av på finskorna nästa gång du använder dem! Borgarjävel!

Tack för idag!

Ekonomi juli – Vi börjar ett liv som självhushållare!

Efter sex månaders uppehåll från våra väldigt detaljerade analyser kring vår månadsekonomi så börjar vi återigen föra kassabok och diskutera vår ekonomi. Den här gången i ett helt annat sammanhang än tidigare. Jag skulle gärna se att vi kunde hålla utgifterna ner mot 12 000/mån under många månader. Med nästan 6 000 kronor i månaden i barnbidrag samt lite studiemedel och föräldrapenning så skulle inkomsterna kunna hamna kring 10 000 kronor per månad.

Då är det inkomsterna från bloggen och lite äggförsäljning som ska till för att hålla oss flytande.

I helgen är det visning på lägenheten. Det var stendött i våras. Lite otur med timing; kanske lite högt utgångspris; en lägenhet och möbler som var sjaskiga efter barnaåren; och eventuellt en mäklare som inte riktigt fick bläck på papper gjorde att vi trots mycket högt intresse kammade noll i när vi försökte sälja.

Jag har – lite längre fram – tänkt göra lite mer samlat material kring kostnaderna och ekonomin som självhushållare, därför lägger jag inte ut materialet fritt längre. Vill du löpande ta del av materialet och vara med i realtid och kommentera så är det Patreon som gäller. Där hittar du junis utgåva som är tillgänglig för alla. Därefter är det stödjarna som kan ta del av materialet.

Läs julis siffror fritt på Patreon!

Det som gett mig mest frihet är nog att jag kunnat sänka kraven

Veckan som gått har handlat om frihet och strategier i livet. Det har varit ett manifest, ett inlägg till hur vi skulle hantera våra liv om vi såg det på distans, som i ett spel och så ett poddavsnitt som handlar om frihet.

Frihet har så många dimensioner att det är svårt att fånga vad det är. Som jag sa i podden så känner vi nog starkast avsaknaden av frihet i våra liv. Utan att definiera frihet så kan vi trots allt dela upp friheten i två delar. Det är 1) den fysiska friheten som exempelvis kan begränsas genom att vi sätts i fängelse. Även om den är väldigt annorlunda till sin natur så är det den här friheten diktaturer begränsar när det exempelvis begränsar yttrandefriheten för människor. Men det är också 2) en känsla.

Känslan av frihet hos mig har ökat sedan jag slutade jobba och sedan vi flyttade. Förändringen är stor! För att förklara vad som hänt så inser jag att det finns två sätt att se på saken. Det ena sättet att se på saker och ting handlar om att omgivande, kanske ska vi säga externa, faktorer ändrats. Exempel på det är:

  • Jag har kommit bort från min arbetsplats som varit stökig under många år.
  • Jag har kommit bort från stan, ut på landet. Mängden intryck har minskat.
  • Stressen under sommaren har minskat något helt otroligt jämfört med tidigare.

Det andra sättet att se på sker och ting handlar om att jag fortsatt förändra mig och mina tankar under sommaren så att externa faktorer tolkas och hanteras av mig på ett annat sätt nu än tidigare. Det kan formuleras som att jag inom vissa områden sänkt nivån på mina krav eller i princip helt strukit dem.

 

 

Vad som är hönan eller ägget vet jag inte riktigt. Tar vi arbetslivet så känns det som att jag hade krav, till exempel kring arbetsmiljön, som var rätt rimliga. Men som arbetsplatsen inte kunde möta. Då uppstod en stressfaktor som jag hela tiden bar med mig. Jag hade också tankar kring min karriär som var personliga och helt skapade av mig själv, som inte heller gick att möta på arbetsplatsen. Men det hade aldrig arbetsgivaren påstått heller så det var min egen konflikt.

I andra delar i livet så hade jag redan sänkt kraven ganska mycket. Vi pratar då om kläder, bilar, tillgången till egen yta i hemmet och mycket mer. Men jag exponerades trots det ganska mycket för krafter som ville att jag skulle klä mig i det senaste eller köpa fin grillmiddag till kvällen. Eller varför inte köpa ny bil! Det räckte med att jag åkte ned till affären för att köpa mjölk för att känslorna skulle aktiveras. Reklam och andra stimuli retade mina krav. Aktiverad dem.

Jag var också ständigt sliten av vardagslivet och längtade efter en lugn plats hemma även om jag inte vill ha mer yta att vårda i mitt liv.

Jag känner att jag har färre och lägre krav nu än tidigare trots att jag jobbat hårt för att sänka kraven under flera år. Precis som tidigare när jag sänkt kraven så reflekterar jag över frihetskänslan det ger. Det finns inget som är så befriande som att lägga kraven – eller föreställningarna om hur saker ska vara – i livet åt sidan.

Har du någonsin funderat över hur det skulle se ut om du skrev ned allt du hade synpunkter på, saker som du har krav på i någon form, på en lista? Om listan blir lång så är du per definition mindre fri!

Om du sedan tog en röd överstrykningspenna och markerade alla krav som inte var uppfyllda i ditt liv, hur skulle listan se ut då? Det som är rödmarkerat är stressfaktorer! Det jag lärt mig är att jag har en stor del i detta och att synen på livet inte behöver vara statisk.

Under hösten

Det finns en hel rad ämnen som är intressanta – kopplat till det jag skrivit ovan – som går att jobba vidare med. Under hösten tänkte jag arbeta vidare med hur vi kan öka vår frihet. Det som är planerat nu är ett antal inlägg och poddavsnitt kring strategier för viktiga delar i livet. Det är strategier som kan hjälpa oss att sänka kravbilden eller göra att fler krav möts. Materialet kommer presenteras på Patreon.

Läsa mer

Jag har berört det här området – våra krav på livet – tidigare. Läs och lyssna gärna på materialet i länkarna nedan.

Är du bortskämd och är du stolt över det?

Podcast: Avsnitt 14 – Vara glad och nöjd som uteliggare