Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

Sida 10 av 54

Podcast: Avsnitt 10 – Risk och försäkringar i privatekonomin – Är det dags att bind räntan?

Dagens avsnitt handlar om risker i privatekonomin och om hur vi kan hantera dessa. Dagens exempel är kring rörlig eller bunden ränta. 

Detta inlägg kommer uppdateras med mer information och länkar när jag får bättre bredbandsuppkoppling i nästa vecka. 

 

Prenumerera via Itunes eller Acast

Musik

Ukulele Hakuna Matata by HookSounds http://www.hooksounds.com/

Creative Commons — Attribution 4.0 International — CC BY 4.0

Om jag hade obegränsat med pengar hur hade jag då valt att bo?

Signaturen 29åringen skrev så här i en kommentar till inlägget Ett perfekt liv! Det är vi värda!

Jag trivs med det enkla livet, men vad är egentligen enklast? Just nu är mitt liv ganska nedväxlat, men det känns inte så enkelt för det. Jag stör mig på att vara så låst i de enstaka busstiderna som finns, om man vill ut i naturen en söndag, och att det så snabbt blir stökigt när man bor litet. Tror du att less alltid är more, eller finns det ett gyllene medelvärde man kan hitta fram till? När man ser sådant som ”Tiny House People”-dokumentären får man ju lätt för sig att man kommer bli lycklig om man bara rensar ut sina grejer och bor på 9 kvadratmeter. Precis som du skriver måste man ju ta med ekonomin i beräkningen , men hur hade du valt att bo om du hade haft ganska obegränsat med pengar?

 

 

Det ursprungliga inlägget berör frågan om att ett snålt liv inte alltid är enkelt. Att snåla för in en jäkla massa begränsningar i livet. Tänk om jag inte hade de begränsningarna? Hur skulle jag då göra kring boende som 29åringen undrar.

Svaret är ganska lätt (och nej jag larvar mig inte)! Jag skulle köpa en finare egendom precis utanför stan, med egen sjötomt. Jag tror att en lämplig bostadsyta för oss är 300 – 350 kvadratmeter. Barnen skulle få eget rum och jag skulle ha ett garage, ett gym och ett kontor. Så skulle jag köpa två bilar. Båda Mercedes. En familjebuss och en E-klass kombi.

Jag skulle gärna köra lite sportbil också. Så kan vi göra garaget till” trebils” så att jag kan ha en Porsche där så vore det ännu bättre.

Baksidan här är att jag gör ett jätteåtagande till mina prylar med den här lösningen. Det gäller såväl mina pengar, tid som energi.

Jag vill inte göra det åtagandet för jag vill göra andra åtaganden. Tyvärr går det inte utan prioriteringar!

Hade jag inga barn så hade mina prioriteringar bäst stötts av en husvagn idag. Eller, jag odlar gärna och har gärna något eget så en liten gård skulle kunna funka.  Kanske hade jag köpt bil, men det beror lite på var jag bor. Bilen stödjer egentligen inte något som jag prioriterar mer än cykeltävlingar och där kan det finnas lite andra lösningar. Men det är nu, givet de prioriteringar jag har idag. 

 

 

Det finns egentligen inget perfekt boende eller läge eftersom vi vänjer oss vid nuvarande situation. Så 29åringen skulle uppleva livet enklare med bil till att börja med, men sedan är det inte säkert att skillnaden är så stor i upplevd livskvalité.

Så frågar ni mig så är jag inte säker på att less alltid är more. Men mer, fler och större prylar är ineffektiva externa stimuli för att komma åt inre behov. Ja, de är kanske så ineffektiva att de är verkningslösa!

Nej, de är till och med kontraproduktiva! För stora prylar är sällan mer än ett åtagande när den första rushen är över!  Åtaganden tar tid, energi och pengar. Åtaganden är ok gentemot sig själv och sina medmänniskor. För döda ting är det värdelöst! Döda ting som vi gör åtaganden mot ska betala oss. Som produktionsmaskiner gör. 

Jag vet inte om jag besvarat frågan från 29åringen, men jag ställer en fråga tillbaka: Ditt uppdrag i livet är att hitta det du vill prioritera. Har du gjort det? 

Läsarbidrag – Att säga upp sig utan att ha ett annat jobb!

Idag har jag ett läsarbidrag som handlar om att säga upp sig från sitt jobb utan att ha ett annat att gå till. Vi möter en tjej, vi kan kalla henne Lily, som är välutbildad och som ser jobbet som en viktig del av sin identitet. Lily genomgick en tuff tid på jobbet som slutade med att hon sa upp sig utan att ha något annat jobb! 

Lily delar med sig av resan fram till uppsägningen och vad som hände efteråt. Efter texten så har jag några frågor till Lily och sedan försöker jag göra några generella betraktelser utifrån mina egna erfarenheter.

Men först börjar vi med Lilys berättelse någonstans sent 2015. Häng med!

 

 

Nu har jag gjort det… Jag har sagt upp mig från mitt välbetalda jobb på ett framgångsrikt företag UTAN att jag har ett nytt jobb att gå till. Ett beslut som växte fram under en tid. Galet, oansvarigt eller modigt?

Tankar i mitt huvud

Hur kan jag säga upp mig utan att ha något nytt? Det är väl bättre att ha ett jobb under tiden man söker nytt. Jag får ju betalt och de är nöjda med mig, så vad är problemet – tacka och ta emot lönen/bonusen så länge ingen säger något. Det känns pinsamt att jag ska behöva gå till Arbetsförmedlingen.

Tänk om jag aldrig får ett nytt jobb, hur ska vi klara oss då? Jag tycker ju om mina kollegor – ska jag verkligen lämna dem? Jag har senioritet och status på mitt jobb – ska jag börja om från noll? Tänk om gräset verkligen inte är grönare på andra sidan …

Hur hamnade jag här?

Tio år av mitt liv har jag spenderat på företaget, på olika tjänster.  Med fantastiska kollegor! En del av dem är mina vänner idag. Jag har lärt mig mycket, slitit med olika uppdrag och jag har haft otroligt kul på resor och evenemang.

För ett par år sedan fick jag en ny tjänst inom företaget och flyttades till ett annat team. Det var bara jag som hade den rollen i den nya gruppen och jag kände mig som den ’fula ankungen’. Jag tyckte om mina kollegor i mitt team, men jag hamnade utanför eftersom jag jobbade med helt andra saker än de gjorde. Utöver det så skulle min nya roll definieras om och jag saknade någon att diskutera med. Jag pratade en del med chefen om detta, men vi kom ingen vart. Hans intresse och fokus var på de andra i teamet och den del de jobbade med. Han verkligen brann för det andra.

Jag försöker verkligen på alla möjliga vis hitta min roll, men kommer inte igång. Allt känns ointressant och meningslöst. Ångest på kvällarna för att jag ska till jobbet nästa morgon. Ångest på jobbet för att jag inte levererar på den nivå som jag brukar. Ångest för att jag spenderar så mycket tid på jobbet medan 1-åringen är på förskolan.

Jag känner hur min självkänsla sakta bryts ner i takt med att meningslösa dagar spenderas på kontoret. Efter timmarna på kontoret är jag så nere så jag orkar knappt något.

Idag tänker jag varför sökte jag inte nytt jobb???

Jag gjorde några försök, men jag hade inte energi att göra det efter att barnen hade lagt sig. Så jag gled längre och längre in i den här märkliga töcken som jag idag har svårt att förstå att jag accepterade.

Jag var inte helt handlingsförlamad utan hade involverat chefen och HR i det hela. De ville gärna hitta en annan tjänst till mig inom företaget, men eftersom jag hade gjort många olika saker så hade jag svårt att hitta något jag brann för. Jag sökte en tjänst internt som jag hoppades på skulle bli min ’räddning’, men ibland är det mycket spel bakom kulisserna med interna tjänster och jag fick inte den tjänsten.

Oj oj oj vad jag tyckte synd om mig i hela den situationen. Jag spenderade så mycket tid och energi på att analysera mig själv och hela situationen, ältade och kom inte vidare. Emellanåt kände jag knappt igen mig själv. Det värsta var dock att jag hamnade i ett läge där jag tyckte att jag inte kunde något överhuvudtaget.

En dag rann bägaren över och jag beslutade att nu säger jag upp mig. Det var i december 2015 och jag avtalade med cheferna och HR att jag skulle stanna ett halvår. Under det halvåret gick jag tillbaka till tjänsten som jag hade innan jag hamnade i den odefinierade ensamma rollen.

Det här kan låta märkligt – varför stanna så länge och gå tillbaka till min gamla tjänst? Men jag var så nere och HR tyckte det var viktigt att jag kände att jag levererade. Jag kunde ju jobbet och kom snabbt igång som en senior medarbetare. Jag var en del av mitt gamla team och jag kände de flesta där. Samtidigt visste jag att jag ska sluta och var tvungen att ta tag i jobbsökandet.

Det svåraste var att chefen verkligen försökte att övertala mig att stanna var och varannan vecka. Mina kollegor visste inget – hela arrangemanget var hemligt fram tills ett par månader innan jag skulle sluta.

Jag uppskattar verkligen HRs och chefernas insats och att de brydde sig om mig.

Vad vill jag göra?

Helst ville jag byta bransch, men jag var realistisk och insåg att jag inte kommer skola om mig till läkare när jag har fyllt 40.

Tankarna cirkulerade kring att jobba på ett mindre företag som precis har vuxit ur sina start-up skor. Eller ett företag med en cool produkt/tjänst som skapar värde. Kanske något som utvecklar mjukvara för utbildning. Tänk på alla dessa skoltrötta ungdomar – kan man inte göra lärandet mer spännande med en cool mjukvara?

Eller varför inte jobba med fundraising för välgörenheten. Jag är bra på att hålla presentationer och skulle kunna sälja in till stora företag och styrelser.

Jag tänkte mycket på det vad jag ville göra och hade många olika idéer.

Att söka jobb – det här skulle man kunna skriva eget kapitel om!

Jag har sökt väldigt få jobb i mitt liv eftersom i princip fick det första jobbet jag sökte och därefter har jag enbart sökt jobb internt inom samma bolag. Men nu var jag tvungen att ta tag i jobbsökandet och allt hade ändrats otroligt mycket under de här åren med tanke på alla tekniska möjligheter vi har idag. LinkedIn blev en daglig del av mitt liv.

Jag kastades in i en värld av anpassade CVs; videos som jag skulle skicka in; Skype möten där intervjuaren kunde se mig men där jag inte kunde se de som intervjuade; intelligenstester; personlighetstester; trevliga och otrevliga rekryterare; informella kaffe-dates och så vidare.

Jag blev ’olyckligt kär’ i så många spännande företag. Jag ville så gärna jobba hos dem, men jag var inte den rätta. Jag var överkvalificerad, underkvalificerad, ointressant, för dyr och verkligen INGEN alls på en och samma gång.

Hopp och förtvivlan.

Jag har full förståelse för alla som söker jobb idag – det är fruktansvärt svårt eftersom många företag verkar leta efter någon ’ubermänniska’ som passar in till alla deras önskemål. Men om vi ska kunna allt det de vill redan innan vi börjat så kommer många av oss att tröttna ganska snabbt. De flesta av oss vill väl ha lite nya utmaningar i ett nytt jobb, eller?

Nytt tidsbegränsat jobb

Två månader innan jag skulle sluta blev det officiellt och ryktet började sprida sig. En av våra kunder frågade vad jag ska göra och när jag sa att jag inte vet så gick mailet runt på företaget.

De erbjöd mig en 12-månaders tjänst. Jag tog jobbet och såg det som en chans att prova på något hos någon annan.

Jag var öppen med att jag egentligen letade efter ”något annat” och skulle jag hitta mitt drömjobb så säger jag upp mig. Mitt tillfälliga jobb var inom samma bransch. Jag behövdes där och det var väldigt tydligt vad jag skulle göra varje dag. Jag träffade nya kollegor och skapade nya relationer med dem. Jag kunde andas ut!

Jag kom snabbt igång med jobbet och jag var verkligen fokuserad och sysselsatt under mina 8 timmar. Mitt självförtroende började komma tillbaka!

Arbetsförmedlingen

För första gången i mitt liv var jag tvungen att vända mig till Arbetsförmedlingen. Det ska man göra på sin första arbetslösa dag.

Varken tidigare eller senare! Gör du inte det så sjunker SGI till 0.

Jag hade mitt nya jobbavtal med mig och eftersom vi skulle resa iväg den dagen så tänkte jag att jag står där och knackar på dörren klockan 8.00. Jag blev ganska förvånad – de öppnade först kl 9.00. Just det – arbetslösa kan ha sovmorgon 😉.

Jag stod i den långa kön och tittade på människorna. Unga och gamla och det kändes som att många hade varit där ett antal gånger. Så kom jag till slut fram till handläggaren.

– Jag har jobbat i 10 år och den senaste tjänsten var som Produktansvarig. Idag blev jag arbetslös! Jag har ett nytt jobb och jag ska börja där om en månad. Jag vill inte ha någon a-kassa eftersom jag ska ha en månads semester nu innan jag börjar på det nya jobbet.

– Jahhhahh, men egentligen ska du komma och så ska vi göra en plan….

– Vilken plan? Här är avtalet till mitt nya jobb!

– OK, jag skriver in här att du avskrivs från AF om en månad!

AF fick en pluspoäng i statistiken – en som var arbetslös fick jobb inom en månad. Jag kunde inte registrera mig på nätet utan var tvungen att gå dit och registrera mig.

Plötsligt händer det

Precis innan jag började på det nya jobbet så hade jag skickat in några ansökningar till ett par spännande företag. En av mina kollegor/vänner rekommenderade mig och plötsligt efter ett par väldigt informella samtal hade jag ett jobb som jag tycker är super. Precis vad jag behövde och jag känner mig hemma.

Det är kul igen och visst finns det saker jag är bra på!

Jag bytte bransch – jag jobbar med mjukvara, men i ett helt annat område. Jag är så lycklig att de litade på min förmåga att lära mig nytt. Jag utvecklas och utmanas och har verkligen kul under tiden. Vi skrattar mycket, men vi jobbar också mycket. Arbetsdagarna och veckorna rusar iväg. Jag kan fortfarande inte förstå att det här är sant.

Jag sade upp mig efter tre månader på det tillfälliga jobbet hos kunden och jag var stolt som en tupp när de frågade om jag skulle stanna ifall jag fick fast anställning. Jag uppskattade erbjudandet, men tackade nej till att stanna kvar i den branschen. Men jag var glad över att de frågade och verkligen ville behålla mig – snacka om egoboost.

Hela den här processen från att ha sagt upp mig till att börja på det nya ’drömjobbet’ tog ett år.

Vad har jag lärt mig

Det är bättre att ha lite för mycket att göra än för lite. Tänk att jag kunde må så dåligt av att ha för lite och meningslösa uppgifter. Jag vill bidra och leverera och jag kan det!

Jag måste reflektera över vad jag är bra på och se till att arbetsuppgifterna i alla fall till viss del utnyttjar mina starka sidor.

Alla bör vara försiktiga med att ta ett jobb där rollen är odefinierad. Tänk också på hur teamet är uppbyggd.

Om jag skulle hamna i liknande situation igen så skulle jag inte låta det gå så långt. Mår man dåligt på ett jobb ska man se till att man kommer därifrån innan det är för sent eller att man har en plan hur man blir ekonomiskt fri och kan hålla ut 😊. Det syns på intervjuer när man är nere och när man själv tycker att man inte levererar.

Ibland är det bra att släppa det gamla. Jag var helt enkelt klar med mitt första riktiga jobb efter 10 år.

Jag tycker fortfarande om företaget jag jobbade på och tycker att det är en bra arbetsplats. Jag rekommenderar det till bekanta som frågar. Men just för mig var det dags att gå vidare!

Jag fick några frågor när jag läste texten. 

1) Hur fick du tankarna kring ditt nya jobb att bli något vettigt? Något användbart? Hur hamnade du där du är idag?

Det var en process där jag tog mig tid att tänka till vad är det jag verkligen vill. Vad brinner jag för, vad är jag bra på, vad driver mig, var är passionen angående ett jobb. Jag skrev ner dessa funderingar och tillät mig att tänka högt och lågt. Jag kom fram till ett par områden som jag tycker är riktigt intressanta – utbildning och mjukvara relaterad till det. Samt välgörenhet. Jag lyckades inte hitta rätt jobb där. Då tänkte jag vidare att jag trots allt vill jobba med mjukvara, men jag ville byta bransch och jobba med en mjukvara som många olika företag kan använda. Företaget skulle vara relativt litet och växa. En vän rekommenderade ett spännande IT-bolag, men jag förstod inte riktigt vad de gjorde med sin mjukvara. Men när jag väl fick kontakt med dem, läste på och träffade några av medarbetarna, så kändes företaget och tjänsten helt rätt. Så det handlar också mycket om människor och hur det känns och inte enbart bra mjukvara.

2) Du är ju väldigt positiv till den arbetsgivare du lämnade, och som verkade ha gjort ett bra jobb. Men finns det trots det något du tycker ni skulle kunnat gjort bättre?

JA, jag är väldigt positiv och rekommenderar dem fortfarande till andra. Det som vi skulle gjort annorlunda är att vi skulle ‘dödat’ den tjänsten som jag fick och som inte riktigt var definierad tidigare. Chefen hade en vision med den tjänsten, men det gick inte att nå dit. Där borde cheferna tagit ett beslut snabbare och förstått att det inte fungerar. Jag var helt öppen med det och påpekade flera gånger hur meningslöst det var att vara ansvarig för produkten när jag inte hade några resurser till utveckling. Jag är inte typen som klamrar sig fast vid ett jobb och är rädd att bli sparkad.

En annan sak som borde gjorts annorlunda är upplägget i teamet som man skapade tjänsten hos. Det är inte lätt att vara helt ensam med sina uppgifter i ett team där alla andra gör något annat. Jag kände mig utanför och jag är alldeles social för det. Det fanns liksom ingen naturlig plats för mig i det teamet, även om säljarna egentligen själva ville ha mig med. Jag var inte med säljmöten eller seminarier/konferenser eftersom det inte var mitt jobb att sälja. Chefen brann för sälj och var väldigt duktig på det. Sådan situation passar kanske till vissa, men som sagt – jag är alldeles social och en teamplayer.

3) Du har fått tillbaka gnistan på din nya arbetsplats. Varför? Vad är annorlunda?

Företaget är mycket mindre (under 100 anställda jämfört med över 1000 på det gamla stället). De som startade företaget är med och visar sin passion och visar intresse till sina anställda. Det spelar helt enkelt roll vad jag gör och de litade på mig och kastade in mig i relevanta saker direkt. Företagskulturen och värderingar pratar vi mycket om och vi alla försöker att leva efter dessa. Vi är ett team och vi alla tar ansvar. Det är så nära mellan anställda och ledningsgruppen. Jag förstår att det blir svårare och svårare när företaget växer, men nu kom jag in innan vi är alldeles för stora.

Den andra delen är personlig – att jag återigen lär mig nya saker och att jag träffar nya företag.

4) Det här du varit med om är en prövning som inte är så ovanlig i vårt samhälle. Men har du någonsin lärt dig möta svårigheterna du stötte på? Jag tänker på såväl dina egna tankar som processen att söka nya jobb osv.

Jag hade inte lärt mig något om detta innan, men jag fick lära mig när jag väl var i processen. Lyssnade på inspirerande böcker för att hantera mina egna tankar. Processen att söka jobb – företaget bjöd på coaching ett antal gånger hos en extern partner. Det var bra eftersom coachen kunde ge tips på CV och konkreta ansökningar och vad jag ska tänka på när jag byter bransch. Jag hade svårt att se vad jag var bra på och det hjälpte coachen mig med att reda ut.

Tänk så mycket mer man bidrar med när man är på rätt plats och mår bra. Ändå fastnar så många. Man börjar någonstans och så stannar man kvar. Men det jag valde att plugga till när jag var 20 känns kanske inte alls rätt när jag är 40. Som 20-åring lyssnade jag mer på andra än vad jag lyssnade på mig själv och vad jag ville. Jag hoppas att mina barn kommer att hitta vad de brinner för och inte läsa ekonomi/juridik bara för att det är en bra utbildning att ha och man får jobb och oftast bra lön.

Jag hade 6 månader på mig innan jag slutade på mitt jobb, men jag hade t ex inte rätt att anmäla mig till Arbetsförmedlingen då och få hjälp och vägledning. Dit går man ju på sin första arbetslösa dag. Crazy.

5) Tycker du att du gjorde rätt eller fel som sa upp dig innan du fått jobb?

Lätt att säga nu när jag har ett jobb att jag gjorde rätt ;-). Jag tror att jag hade inte varit där jag är idag om jag inte hade sagt upp mig. Så på det sättet var det rätt – jag var helt enkelt tvungen att ta tag i mitt liv.

Men jag tycker inte att folk ska börja säga upp sig till höger och vänster utan det bästa är trots allt att ha ett jobb, men om man inte trivs så ska man hålla ut och söka nytt under tiden. Men jag rekommenderar att ta det på allvar när det inte fungerar och börja söka jobb tidigare. Låt det inte gå så långt att du är helt nere.

 

 

Mina reflektioner och lärdomar!
Lilys erfarenheter och mina är väldigt lika. Det är därför Lily delar med sig här på bloggen. Förhoppningsvis kan min och Lilys berättelser stärka andra som är i en besvärlig situation just nu.

Här är några av mina kommentarer utifrån det perspektivet!

  • Jag var för naiv när det gällde aspekter på mitt arbetsliv och min karriär tidigare. Och jag tror nästan alla är det innan de gått igenom en vända som den som Lily beskriver ovan! Vi måste öka vår förmåga att hantera jobbiga arbetsrelaterade situationer. En del där är att minska det ekonomiska beroendet, men minst lika viktigt är att kunna hantera sig själv i svåra situationer som pågår under lång tid!
  • Lily jobbar med sin chef och HR och hon upplever det samarbetet som fruktbart! För det första är detta nästan bara möjligt på storföretag och inte ens där ska vi lita på att vi får hjälp. HR är inte en välgörenhetsorganisation ska vi ha klart för oss! Det är i grunden en polisorganisation!  De flesta chefer kommer samtidigt vilja göra dig till huvudproblemet om det inte spelar på arbetsplatsen. Med det sagt så fick jag faktiskt viss hjälp av HR när jag tycket allt var som mest skit. De hjälpte mig med ”coping-strategier” som handlar om att acceptera och orka genomlida en jobbig situation. I själva verket så är det ofta otroligt tacksamt att hitta någon form av bollplank eller coach i den här typen av förlopp som Lily beskrivit ovan. Ett tips är att kolla med företagshälsovården om de har någon coach eller psykolog kopplad till sig! 
  • Utköpt?! Vi har fått Lilys bild av verkligheten i inlägget ovan. Men det finns en större bild där arbetsgivaren och dess företrädare ingår. Arbetsgivaren har helt lyckats ”tappa” Lily efter att hon jobbat tio år på företaget. På så vis finns det faktiskt ett problem även hos arbetsgivaren! Alla som befinner sig i ett motsvarande läge som Lily gjorde tycker jag ska utvärdera frågan om man inte ska försöka förhandla fram ett utköp från företaget snarare än att säga upp sig! Det kan kännas avigt och när man sitter deppig med lågt självförtroende så är det inte det mest naturliga. Men om företaget anställer och nyttjar högpresterande människor för att nå sina mål så har de ett ansvar att fortsatt kunna motivera och stimulera! Exempelvis i form av god intern rörlighet så att Lily kunnat skaffa ett annat jobb internt. Kan de inte det får de köpa sig ur sin del av åtagandet i arbetstagar/arbetsgivarrelationen! 

Har du någon erfarenhet av att säga upp dig utan att ha något annat jobb? Dela i så fall gärna med dig! Eller så säger du bara tack till Lily för att hon delar med sig!

Läs eller lyssna gärna på andra inlägg där andra än jag medverkar

Finns det något intresse för aktiepub i Linköping?

Bor du i Linköping, Norrköping eller i städerna runt om och vill komma på aktiepub? 

Vi får jobba tillsammans lite för att hitta formerna men det blir snack om aktier och sparande helt utifrån vad vi skapar tillsammans. 

 

 

Vi pratar om att träffas en vardag i andra halvan av maj om vi blir tillräckligt många. Jag tänker att vi börjar vid 18 ungefär. 

Det här är en intressekoll! Anmäl ditt intresse genom att skicka ett mail till mig på onkel.tom.blogg@gmail.com. Har du synpunkter på hur vi gör det här bäst så är det läge att maila mig dem också! 

Jag kan nästan lova att vi får bra väder så häng med och träffa likasinnade!

Podcast: Avsnitt 9 – Vår förändring – Reflektioner och lärdomar

Idag handlar poden om de förändringar vi gjort och tankarna som följt med. Förhoppningsvis är det ett stöd för dig som förändrar ditt liv för att bli friare eller en spark i baken på dig som vill komma igång. 

 

Prenumerera via Itunes eller Acast

Musik

Ukulele Hakuna Matata by HookSounds http://www.hooksounds.com/

Creative Commons — Attribution 4.0 International — CC BY 4.0

Tio veckor – inte så att jag räknar, men …

Jag har tänkt att påsken och påskledigheten skulle få vara startskottet på mitt nya liv. Låt vara en tjuvstart, men dock! Det är bara tio veckor till vi är igång på allvar! Så på tisdag börjar jag följa lite nya regler och principer. 

 

 

– Men for i helvide mand!  You’re free! Sluta göra planer och system! Lev det sorglösa livet! 

Ungefär så är nog den vanligaste kommentaren och synpunkten kring mina tankar om framtiden

Och ni har så rätt! Men också så fel! Med all respekt! Låt mig förklara varför! 

I runda slängar från 2002 till 2010 så levde jag ett liv där jag satte en ära i att trycka in aktivitet för aktivitet i agendan. Det fanns alltid något jag ville göra och alltid fanns det lite tid om bara viljan fanns.  

Den typen av livmönster är jag klar med! Det finns två stora brister i den typen av tänkande:

  • Mängden prylar och aktiviteter tar över. I grunden så går det inte att fokusera på något ”större” mer belönande. 
  • Stressen den här typen av liv skapar är inget jag vill leva med!

Splittringen och min oförmåga att hålla fokus är min synd och det som i någon mening gör att upplägget ovan inte fungerar. I teorin så stödjer dock ett strukturerat förhållningssätt till ”större mål”. Det går att träna för Vasaloppet eller läsa en kurs på Universitetet.  

Nu lever jag ett mycket enklare liv där jag har väldigt få måsten! Åtminstone egenskapade måsten! Jag måste fortfarande vara pappa till fyra barn. Jobba och vara vicevärd! Och mycket annat. Men utöver det så gör jag mycket utifrån känsla. Dagarna blir lite som de blir helt enkelt. Jag skriver och poddar när det kliar i berättarnerven. Och för jag älskar fokuset jag kan skapa vissa stunder när jag skriver. Om jag inte känner för att göra något så skiter jag ofta i att göra det. 

Nackdelen med det här livet är att ett antal ganska lustfyllda dagar i rad inte nödvändigtvis leder till en vecka eller månad jag är nöjd med!  

Det finns vissa saker i livet om helt enkelt kräver kontinuerligt hårt arbete och som är mödan värd. De kräver en insats oavsett man har lust eller inte. Flera saker som kräver hårt dedikerat arbete är sådant som intresserar mig! 

  • Lära sig nytt – så som nya språk – och utvecklas.
  • Skriva en bok, eller kanske flera! 
  • Skapa ett företag. 
  • Träna sig i väldigt god form. 
  • Utveckla podden och bloggen. 

Så min utmaning är att hitta en balans i livet som fri där jag faktiskt gör saker som gör att jag strävar mot ett högre mål samtidigt som jag njuter av det livet kan bjuda. Enkelt va?!

Det mest tilltalande jag sett så här långt är ett upplägg där man försöker fånga dagen genom att gå upp tidigt och reservera tiden mellan uppgång till säg 11 eller 13 för det man vill göra. I mitt fall skulle det kunna vara exempelvis skriva, plugga och träna. Från lunch och framåt så får livet levas lite friare och lite mer ostyrt. Där måste en del saker fortfarande göras, men under lite andra betingelser. 

Mål, vanor eller projekt

Tidigare satte jag mål för det jag ville göra. Numera tror jag mycket mer på vanor som ett verktyg för att nå dit jag vill. Jag kan återkomma till båda, men med start i morgon tisdag ska jag prova ett lite nytt tänk. Jag ska göra mig ett litet ”projekt” på tio veckor. 

Första gången jag hörde någon prata om ”projekt” var i en amerikansk podd där poddaren pratade kring kreativa processer. En målare gör ofta en tavla. En författare skriver ofta en bok. Visst kan det finna mål kopplade till skapelserna men det handlar lika mycket om ett åtagande och en resa för skaparen. Ett fokus i tiden. Utkomsten är ibland inte ens känd när resan startar.  

Under tio veckor så tänkte jag jobba med min vikt, mitt ätande och min träning. Jag har inga mål och jag har inga måsten. Områden jag vill tangera är:

  • min inställning till hunger och mitt ätande.
  • Förstå vilka sätt som finns att fånga dagen på. Som gör att jag kan styra min dag kring mat och träning på ett naturligt vis. 

 

 

 

Det blir lite läsande, lite självexperimenterande och tankar kring det. Jag vet från tidigare erfarenheter att om jag lyckas hitta en bra samklang så följer både viktnedgång och träning ganska naturligt för mig. Om jag inte hittar rätt blir båda lätt en pina. Min relation till ätande är dock mycket mer komplex än det är till träning då fysisk aktivitet ligger i min natur vilket självkontroll inte gör.

Men det finns saker att jobba med kring träning också. Bland annat så skulle jag vilja förstå vilken träning som föder en positiv spiral i mitt liv. Jag är en stor fantast av konditionsidrott, främst cykling, men det gör mig ofta sliten, hungrig och i slutänden fet. Så trots att jag har ett ganska starkt belöningssystem kring cykling och konditionssportaktiviteter så kommer jag inte riktigt i mål.

Styrketräning fungerar lite bättre ur många perspektiv men om jag gör den på gym så har jag svårt att riktigt hitta belöningen vid varje tillfälle som gör att jag bara tränar på av mig själv. 

Första veckan tänkte jag jobba med periodisk fasta. Tillsammans med mina tankar kring hunger. Jag ska också se om jag kan komma igång och träna med sambon.  

När startar vårt sabbatsår?

[wpcdt-countdown id=”2317″]

Jag har gjort den här typen av uppstarter massor av gånger. Ibland har det varit starten på mycket långa positiva perioder med hög energi, träning, äventyr och hög livskvalité. Ibland, allt oftare på senare tid faktiskt, har det mest blivit tummetott.  

Men här finns min utmaning de kommande åren. Att utveckla mig själv och styra mitt liv i något högre utsträckning är nyckelfaktorer för att sabbatsåren ska bli lyckade.

För mig är frihet en frihet att göra. Inte i konflikt med tankarna på ett enklare liv utan i harmoni med dem. 

Åsikter på det jag skrivit eller egna erfarenheter mottages tacksamt! 

Ett perfekt liv! Det är vi värda!

– Jag är för snygg för den här jävla skitbilen! 

Min jobbarkompis fru var minst sagt förbannad på skitbilen de skavde runt med. Någont hade inte fungerat som det skulle när hon varit ute och fixat ärenden med barnen. Lite vardagsstressad kunde hon inte hålla känslorna ifrån sig. Hon kom hem, ryckte upp ytterdörren och deklarerade att hon förtjänade något bättre! Det intressanta med tankar och känslor som i exemplet med min kompis fru är att de  1) är relativa – vi kommer alltid att relatera bilen till sammanhanget vi är i – och 2) naturligt enkelriktade. Vi strävar alltid efter mer och högre upp i belöningstrappan.

 

 

Bilexemplet handlar inte bara om yta. Min jobbarkompis fru ville ha en bil som var säker, bekväm och driftsäker. Det handlar om en ganska bred bas av känslor kring bekvämlighet och image. Hos oss ser vi det i vardagen kring vår lägenhetsförsäljning. Vi städar exempelvis själva inför visningen och kommer flyttstäda själva. Är det rätt prioriterat? Det är mycket tid som skulle kunna använts till träning, tid med barnen, läsa eller bara koppla av och njuta. Med pengar på banken dessutom så är vi nog lite för snygga för det här!

Eller som när vi köpte bil: vi är sex i familjen men köpte en liten bil för fem! Det gör att en helg i stugan är en transportmässig mardröm. Känslan av att jag är för snygg för bilen är påtaglig! 

De senaste två år en har det mesta jag gjort varit tvärtemot vad jag lärt mig tidigare i livet. I stället för att unna mig det som gjort livet enkelt och mig snygg så har jag klivit rakt ner i skiten som alla helst vill undvika. Jag sover på golvet i vår stuga. Jag har en bil som är gammal och för liten. Jag cyklar svettig i ur och skur. Jag tar extraknäck där jag får serva välbärgade pensionärer på min fritid och fäller träd med yxa. 

Det finns så många val som vi skulle kunnat, eller kanske borde gjort annorlunda. 

I grunden gör vi det här för att spara pengar. I många delar så ligger vi nära en socialbidragsfamilj – även om liknelsen haltar i många avseenden – i levnadsstandard och betingelser. 

För att framstå som Jesus bland snåljåparna så här i Påsktider så skulle jag kanske runda av blogginlägget här och hylla mig själv och sparsamheten. Men helt ärligt är det vi gjort när vi ställt om till ständigt snålande inte utan problem. Tvärt om! I många fall är vi för snygga för den livsstil vi valt! 

Att aldrig göra valet som gjort livet där och då perfekt är ibland mentalt jobbigt. Att gå med underkläder som har massor av hål är mindre jobbigt än att ha en bil för fem när familjen är sex personer stor. Men känslan av att välja bort det perfekta livet finns alltid där i varje val! 

Men det jävla gnidandet kommer inte utan belöning! 

Den mest uppenbara förändringen är vår minskade kravbild. Vi har frivilligt gjort det som de flesta gör allt de kan för att undvika. Vi har gått nedåt i kravtrappan! Vi nöjer oss med mindre! 

Det andra är känslan av att kunna göra mer själv. Vi löser livet med den lilla bilen eftersom vi faktiskt kan åka kollektivt! Vi bär vatten på gården. Vi kan putsa bänkskivor inför visningen av lägenheten utan att gå sönder. Det ökar vår frihet och minskar vårt tvångsmässiga beroende till jobb, prylar och pengar. 

Det välbärgade konsumtionslivet handlar om att skapa det perfekta livet. Ett liv där du sätter dig själv på en piedestal som ständigt växer allt högre upp i skyn. Till skillnad från antikens kungar så har du dock ingen slav som gör livet på din pinne möjlig utan slaven är du själv! Det är du själv som ska föda den krävande oduglingen som vill ha en allt högre piedestal. 

Att distansera sig från divan på sin tron – och hela hans familj som vill åka med i samma resa – är inget annat än förlösande!

Ok, jag erkänner att vi och jag förmodligen skulle kunnat göra andra val inom ramarna för det traditionella konsumtionslivet. Men det var inte så att vi inte försökte. Vi köpte mer tjänster och gick ned i arbetstid. Gjorde det som ska göra livet lättare för en barnfamilj. Problemet är bara att många val och mönster som följer med dem är stöpta i samma enkla gemensamma mall. Jobba – kanske lite lagom – och skaffa dig en matchande ekonomi så pengarna är slut i slutet på månaden. Det bör räcka till ett radhus och en skaplig Ford Mondeo som basalternativ;  VW Passat Alltrack av nyare modell och hus på landet för de lite mer välbärgade eller: Audi och villa på gräddhyllan för de som faktiskt lyckas. 

I grund och botten handlar det här om orsak och verkan. Vi borde forma våra liv så att vi lever det liv vi vill. Bostäder, bilar och semestrar får anpassas därefter. De är ett resultat i det liv vi lever. Inte ett krav som först ska uppfyllas. 

Hade jag insett det här tidigare så hade jag tidigt gjort några andra val i livet: 

  • Jag hade prioriterat min frihet. 
    • Jag hade knutit mig mindre till prylar och platser. 
    • Jag hade strävat efter en ekonomisk buffert. 
    • Jag hade gjort lite mer själv – mindre med familjen – utifrån mina preferenser. 
    • Jag hade varit mycket mer skeptisk till storföretag som arbetsplats. 
    • Jag hade undersökt möjligheten till egenföretagande mer aktivt. 
  • Jag hade verkat för större möjligheter att designa mitt eget liv. 
    • Jag hade ställt andra krav på min arbetsplats och mitt arbetsliv. 
    • Jag hade mer aktivt jobbat med att säkerställa alternativa inkomstkällor. 
    • Jag hade jobbat mycket mer med personlig utveckling. 

Jag vet inget om min arbetskamrats fru. Men rent allmänt så är det inte kraven från en hög piedestal som gör oss snygga och sexiga. De flesta kommer uppfatta en äventyrlig student som ger sig ut i livet via kollektivtrafik med ett tält på ryggan som mer attraktiv än finkärringen med höga krav. 

Kanske är det just den dåliga bilen som gör min arbetskamrats fru snygg! 

 

 

Not 1: Det här inlägget skrevs på en bredbandsanslutning modell usel. Då jag bara har och använder en jobbmobil så följer ett mycket begränsat bredband med varje månad. När datatrafiken nått sitt tak så blir det inte bredband utan surt snålband av uppkopplingen. Jag är egentligen för snygg för den typen av skituppkopplingar samtidigt som det gör mig smått vansinnig. Men det är så jag opererar nuförtiden! 

Not 2: Det finns en typ av finkärringar – termen får även inkludera män – med rejäl distans som faktiskt lyckas vara både finkärring och student samtidigt. Människor med den mognaden och det registret har potentialen att vara riktigt intressanta att umgås med. Men det är ingen dussinvara! 

Är första personen som blir 400 år redan född? Om ja, vad betyder det för oss med tidig pension?

Det moderna samhället är väldigt linjärt i sin syn på tid. Då vi mäter tid blir tidssekvenser och händelser linjära. Med det menar jag att de har ett start och slut. En melodi är 3:58 minuter medan arbetsdagen kanske är 8:06 timmar. Arbetsdagen har ett start och slut. Dygnet börjar 00:00 och slutar 23:59.

 

 

Ett annat sätt att se på tid är att studera cykler. Månens cykler återkommer på samma sätt som årstiderna. Även dagsljuset kommer och går i cykler. Cykler använder vi för att beskriva sådant som kommer och går om och om igen. Bondesamhället gjorde nästan religion av årscykeln. 

Tiden är snart det enda som kommer till oss gratis. Och det mesta naturliga kommer i cykler. Så länge vi lever kommer det mer tid och cyklerna återupprepas! 

Men det är ju just det. Livet är ändligt! Det har ett slut! Så att tänka cykler i livet är inte så naturligt, eller? Livet har linjära faser. 

Vi föds. Så är vi småbarn och barn en stund. Sedan kommer ungdomen som avslutas med en utbildning som ska spela över oss lite snyggt till vuxenvärlden. Det sker kring 20-års åldern för vissa och kring 25 för andra. Sedan tar vi sats på nästa milstolpe som är pension vid 67.

Vad händer om pensionsgränsen flyttar till 87 års ålder? Eller 107? Eller kanske 200 år?

Är det rimligt att tro att vi ska leka och gå i grundläggande skola i cirka 10 år. Köra en yrkesutbildning på 3-8 år för att sedan nöta med samma sak i 60, 80, eller 175 år?

När jag reflekterade över det här så dök det upp ett antal reflektioner.

  • Ett system där vi lever längre gynnar de som kan spara och sköta sin privatekonomi. När väl förmögenheten blivit så stor att ränta-på-ränta effekten märks på allvar är tid det som gör susen!
  • De som ser tidig pensionering som ”fri att inte göra något” måste ju undra vad som ska ske från det man går i tidig pension, säg vid 45, tills man dör vid 200-års ålder.  

Kanske ska vi se arbetslivet, kanske hela vuxenlivet, inte som en fas utan som ett antal cykler oavsett längd.

 

 

Att aktivt jobba med sina sysselsättningscykler

Modell 1: Det här är ett sätt att låta cyklerna komma. En huvudsyssla som man jobba inom i princip till 100% växlas sedan över i en annan. Men redan innan jobb 2 helt sysselsätter oss så har personen börjat titta på och fundera kring nästa sysselsättning.  

Jag valde ordet jobb ovan för det var kort och bra på bild, men sysselsättning är nog ett bättre begrepp. En person som tänker och agerar som i bilden ovan går aldrig ut i ”arbetslöshet/sysslolöshet”. Genom att tänka och agera som om att allt går i cykler så ”rullar” personen över från jobb till en annan sysselsättning – kanske frivilligarbete – till eget företagande och så vidare.  

Lite så här har jag tänkt kring våra sabbatsår och det som kan komma efter det. Vi har en ganska tydlig bild av vad vi ska göra under de kommande åren. Men med två heltidsjobb bland oss vuxna så blir det aldrig så här snygga övergångar. Med barn och heltidsarbete kanske det här är en mer realistisk approach:  

Modell 2: Ett annat scenario är där vi jobbar ”slut” på det jobb vi har. Laddar om – som kan vara allt från en ledighet, utbildning eller inköp av utrustning och driftsättning av det som behövs för att kunna starta nästa cykel av jobb. 

Här är tanken att vi i princip inte påbörjar något nytt förrän vi mjölkat ut det som finns i nuvarande jobb eller sysselsättning. Därefter börjar man från början och förbereder nästa fas i livet. Eventuellt med utbildning eller uppstart av något nytt. 

Det här är ett sämre – men kanske mer realistiskt, sätt att närma sig ett långt arbetsliv tror jag.  Det låter oss fokusera på en sak i taget, samtidigt som det innehåller ett tydligt tänk kring hur sysselsättningar kommer och går. 

Sämsta sättet är att inte ha någon strategi alls för sin sysselsättning tror jag. 

Modell 3: Jag tror inte så många avsiktligt kommer leva ett liv som det här! Där vi slutar något tvärt för att inte göra något. Sedan hittar en ny sysselsättning ur ingenting fem år senare. 

Väldigt få människor orkar eller kan kliva rakt ut i det okända tror jag. Så alla de som strävar efter ekonomisk frihet som tror sig kunna nå ett visst belopp i utdelningar eller förmögenhet och bara sluta tvärt tror jag är helt fel ute. I stället bör man nog eftersträva modell 1 om man ska komma ur Svenssonsknegandet. 

Att hitta ett sammanhang över långa tidsperioder

Tänk om vi kan bli riktigt jävla gamla! Hur ska vi förhålla oss till det faktum att människor slutar utvecklas vid 25-års ålder för att sedan tugga sönder sin kropp och hälsa i ett ekorrhjul i jakt på pengar till bil, kök och Ålandskryssningar med sprit? Det är konsumtionssamhällets syn på slit och släng som slår igenom även på människor! 

Men om vi inte hakar på jobb och Ålandskryssningen så hamnar vi lätt utanför samhället. Arbetskamraterna saknas. Känslan av att kännas behövd finns inte. Tänk en ålderdom och pension som går från 60-årsåldern till 400-årsåldern som den ser ut för dagens pensionärer! Eller tänk ett arbetsliv som det ser ut idag från 25-års ålder till 380-års ålder!

För mig skulle det innebära i runda slängar 300 år i ett rum utan fönster!  Lajbans! 

Var går gränsen?

Ett liv på 400 år är i ”oändligt”. Medan ett liv på 40 år är högst ändligt. Men var går gränsen för när vi människor inte är delar i en slit och slängkultur. När vi har behov av att vara del i ett samhälle under väldigt lång tid men kanske inte som främst producent eller konsument. Utan som människa? Vad gör vi då? Hur gör vi då?  

Sabbatsår

För mig är tanken med sabbatsår väldigt tilltalande. Kanske borde vi bara jobba sju år åt gången för att sedan vara lediga ett år. För att kunna jobba med vår egna utveckling. För att kunna hoppa mellan våra olika sysselsättningar mer naturligt. 

Eller?

Tyvärr, ingen podd denna vecka!

Jag har ett podd-uppslag på gång som jag hoppas ni ska gilla, men det har blivit så omfattande att jag inte får till något bra den här veckan.

Jag gör ett nytt försök nästa vecka!

Hur lägger jag upp dagens bäst som fri?

Sommaren 2016 så var jag ledig sex veckor och tillbringade i princip varje dag på vår gård. Tanken var att jag skulle skriva något varje dag jag var ledig. Mest för att jag var sugen på att skriva, men också för att träna mig i att ”göra något” som fri. Utöver det hade jag inget uttalat mål. Vi skulle lata oss naturligtvis och så hade vi lite praktiska frågor kring handling och lite fix.

 

 

I grunden blev det någon form av grundschema för dagen. Målet var att skriva något på morgonen för att säkra att det jag ville göra faktiskt också skedde. Ibland började jag så tidigt som sex på morgonen och med lite tur så var inlägget klart någonstans mellan nio och tio.

Det tar ett par timmar att får till ett bra blogginlägg. Givet att jag vet vad jag ska skriva! Om jag måste göra research och/eller bilder så tar det mycket längre tid. Om jag lägger till att jag ska svara på lite kommentarer på bloggen och läsa lite nyheter så rinner tiden snabbt iväg. Så fyra timmar går snabbt. 

Det vanliga var därför att jag var ”klar” med min morgon kring klockan 10 på förmiddagen.

Sedan rusade dagen iväg! Det fanns alltid något att göra på gården eller med barnen och ibland stupade jag i säng på kvällen. 

Men oftast tillbringade jag kvällarna med familjen. Inte sällan började kvällen redan vid kvällsmaten kring sex. Sedan var jag ”upplåst” fram till jag gick och la mig kring klockan tio.

Ungefär så här såg dagen ut lite schematiskt. ”Badtid” får ni tolka brett. Ibland var det bad, ibland bus. Någon gång bara långfika. Kvällstid är vanligtvis familjetid.

Jag kan inte säga att jag är helt nöjd med sommaren som gick. Det måste gå att fila lite på upplägget! Här är några synpunkter jag har.

  1. Maten. Min sambo tar, nästan, allt ansvar för maten. Det går inte längre. Då blir det korv stroganoff jämt. Jag måste ha större rum för mattillfällena och göra mer av dem.
  2. Det finns ingen plats för träning i schemat.
  3. Det jag kallade bloggtid är ”produktionstid”. Men jag vill kunna läsa och reflektera också. Den tiden saknas helt här.
  4. ”Bloggtiden” är galet rörig. Jag kan i princip bara sitta i köket och det är som ett slagfält varje morgon.
  5.  Förmiddagen går mig lätt ur händerna! Blir klockan 10 och så ska jag gå på toa, ta en kopp te och prata lite med sambon så är förmiddagen borta! Då är det dags att göra lunch.
  6. Varje kväll försvinner!
  7. Morgonen som är den bästa tiden för mig går alltid bort till samma syssla.
  8. Familjen ”kletar ihop” helt. Det finns ingen vuxentid (kanske lite på morgonen). Det finns ingen individ.  
  9. Tiden då vi är tillsammans i familjen så gör vi saker som kan ha ”litet värde” för mig och även min sambo. Jag tränar exempelvis inte med mina barn. Jag äter ostbågar med dem! De hjälper inte oss med odlingen utan vill fika.

Jag tycker nog att man ska vara med barnen och familjen på semestern, men förra sommaren gav för många timmar som inte hade ”rätt kvalité” från mitt perspektiv.

Vad göra?

Morgon och kväll är de två perioder som är intressantast att se över. Mornarna kan inte bara användas till skrivande. Det funkar inte! Kvällarna kan inte alltid vara vigda för slöande i TV-soffan. Det är inte heller ok.

En variant är att göra vissa dagar annorlunda än andra. Måndagkvällar och onsdagkvällar skulle jag alltid kunna lägga som träningskvällar exempelvis. Tisdagar och torsdagar står jag för maten.

Hur tänker ni? Någon som har några goda tips om hur man lägger upp sin dag och vecka när man är fri?

 

 

Alkohol – Ett stickspår!

Som en sidonotering i det här sammanhanget så måste jag kommentera synen på alkohol och behagliga sommardagar med ett glas kall rose, eller kanske en öl. Jag har inget emot alkohol, tvärtom faktiskt :). Men i all den stund som alkoholen kommer in i dagen så brinner möjligheten till att göra rätt många sysslor inne. Alkohol dödar återstoden av dagen! Jag får ju inte ut för mycket av livet direkt utan tid och ork är alltid bristvara. Att då ge bort tid och ibland också ork är skit. Därför är alkohol och semester en usel kombo egentligen.

Alkohol gör sig bäst en torsdagkväll i vabruari när huvudet ändå är som mos!