Livet skiftar – Därför skriver jag

10
75

Så här en bit närmare 50 än 40 så har jag kommit en tredjedel in i mitt liv – det är en prognos, utfallet kan bli något helt annat – och jag kan reflektera lite över hur livet och inställningen till livet skiftar.*

Inställningen i sin tur påverkar val jag gör och hur jag agerar i olika sammanhang. Jag tänkte skriva om sex områden som är centrala för vilka beslut jag fattar och hur jag agerar i olika sammanhang. Det handlar om synen på ekonomi, tid, jobbet, politik och samhälle samt risk.

Att du och jag ändrar syn och referenser över tid är helt naturligt, men vad som kanske är mindre uppenbart är hur stora förändringarna kan vara i retroperspektiv. Sammantaget gör det här att jag i vissa avseenden är en helt annan person nu än för tio år sedan helt utan några stora livskriser eller händelser. Se gärna videon med Dan Gilbert och bered dig sedan på en megapostning.

Det är inte bara gradvisa förändringar som påverkar mig. Det finns faktorer som påverkar livet kraftigt men som är mer där och då. Så som dålig nattsömn när man är småbarnsförälder. Vi får se om vi har tid att prata lite om dom också.

Med lite tur faller allt på plats i slutet och ni får en handbok i förståelsen av Onkel Tom!

Ekonomi

Jag hann nästan bli 30 år innan jag kom igång och jobbade och det tog ytterligare några år innan min sambo var klar med skolan och fick sitt första jobb. Fram till dess levde vi som fattiga studenter. Fattiga men ganska välmående. Vi hade ett bra liv även om vi fick hålla i pengarna stenhårt. Vi pluggade samtidigt så vi hade rätt mycket att göra, men det mesta skedde i tankevärlden. Det var studier, förberedelser inför egen undervisning osv. Prylarna var få.

Sedan svängde det snabbt. Helt plötsligt hade vi råd med hus och bil. Jag kände stort behov av att få meka med bilar eller bygga på hus. Jobba med och äga riktiga saker. Det kändes vuxet att äga saker, det kändes kul att vårda saker. Det var spännande att köpa saker.

Spara och gneta var viktigt under nästan tio år för mig och min sambo. Nu handlade det om att kvittera ut, leva och uppleva.

Så levde vi i cirka 10 år. Vi levde inte över våra tillgångar utan skötte vår ekonomi, men pengarna gick åt. Vi levde från löning till löning. Med Rut och Rot. Med bil och husvagn. Med aktiviteter och åkande.

Till slut ledsnade i synnerhet jag på att pengarna rann ut utan att jag upplevde att vi fick någon utväxling. Försäkringar, vägskatter, nya hängrännor, bilreparationer och avbetalningar tog en allt för stor del av vår ekonomi. Vi var i någon mening rika men ändå fattiga. Och jag var trött.

Vi började sakta ta till oss andra idéer. Ett friare liv med färre måsten och mindre åtaganden. Pengar är inte alls något som måste spenderas på samma sätt längre.

Tid

Som studenter hade vi all tid i världen. Som småbarnsförälder med karriär som innebar ett par utlandsresor per månad så hade jag ingen tid alls.

Som föräldraledig hade jag mycket tid men var väldigt låst. Tillgången på tid har ständigt varierat men trenden har varit tydlig. Barn, prylar, karriär och hobbies gör att den fria tiden fylls.

Det har gjort att tid blivit en av de mest värdefulla tillgångarna i mitt liv. Det är tid som gör skillnad. Att vara ständigt låst på arbete eller med barn som ska skrika ur sig eftermiddagens trötthet är något som jag har allt svårare för. Det kommer inte alltid mer tid för Onkel Tom.

Människor i liknande situation som vi i vår familj tacklar bristen på tid olika. Vi har gjort “annorlunda” val. Vi tror inte vi kan konsumera eller åka oss ur den här situationen. Det gör oss bara fattiga, trötta, feta och missnöjda.

I vår närhet, och jag skulle säga rent allmänt, så är det ofta relationer, den egna hälsan och ekonomin som får stå tillbaka när tiden inte räcker till. Nästan aldrig prylarna! Vi har valt totalt motsatt strategi.

Är det för vi är smarta? Nej, sannolikt beror det på våra grundläggande värderingar och det faktum att vi fått handla ganska fritt. Been there done that!

 

 

Jobbet

Jag har alltid älskat att jobba. Den sociala samvaron, min förmåga att hitta ett eget sammanhang på arbetsplatsen och åsikten att jobb är viktigt har alla bidragit. Genom min höga utbildning som varit attraktiv på arbetsmarknaden så har jag alltid haft stora möjligheter och stor frihet.

Men på senare år har något ändrats. Öppna kontorslandskap, arbetsplatser utan fönster, märkliga människor och internpolitik har påverkat mig massor. Jag har sett det många gånger förut, fast mer från sidan, men den här gången var jag huvudperson.

Även om jag lyckats återskapa en mer normal arbetssituation så är glöden borta på arbetet. Jag sitter och längtar ut. Jag får uppbåda energi för att inte gnälla över idioti och märkligheter. Men bra arbetskamrater, kanske bättre än på många år, och en betydligt mer välfungerande organisation kring mig gör ändock att jag känner lite hopp.

Det stora problemet när jag ser framåt på mitt arbetsliv är oron för att jag helt slutat utvecklas. Det är inget jag kan acceptera! Det strider mot alla mina grundläggande behov och värderingar. Sammantaget är jag inte alls så övertygad om att lönearbete är min, eller någon annans, grej framöver.

Politik

Min farsa har gjort allt för att skrämma bort mig från socialismens bana. Han har lyckats. Men alternativet som var/är mer mitten-högerorienterat är inget jag längre känner speciellt stor tillhörighet med. Jag tror att ett samhälle måste utvecklas och förändras. Jag ser inget politiskt parti som presenterar något som är intressant för mig idag. Så det finns inte så många samhälls- eller politiska frågor som är intressanta, eller? Inget engagerar mig och det påverkar känslan av delaktighet.

Det är lätt att klaga om man inte har perspektiv men Sverige är i många avseenden väldigt bra, i synnerhet vad gäller synen på barn, familj och samhällsservice. I många avseenden är vi en ganska inskränkt skara när vi sitter i vår miljö och gnäller.

Synen på risk

Jag har alltid varit extremt positiv till risk. Så kom första och andra barnet och min inställning ändrades. Massor! Helt plötsligt var jag ansvarig för så mycket mer. Jag oroade mig för att förlora jobb, vad det skulle innebära för barnen att flytta. Mista en förälder. Samtidigt så blev det viktigt att fånga dagen och livet på ett annat sätt. Det var som att min bild av själva föräldraskapet ställde mycket högre krav än vad barnen gjorde.

Jag kan inte alltid finnas för mina barn. Jag kan inte stoppa världen så att inget ändras. Jag behöver inte alltid prestera när jag är med min familj.

Den här insikten har kommit gradvis och inneburit att jag – igen – är väldigt riskbenägen. Kanske lite annorlunda än tidigare men inom många områden är jag mer riskbenägen nu än jag varit någonsin tidigare. Jag har sett undersökningar som pekar på att många följer den här synen på risk. Familjebildare är helt enkelt inte speciellt riskbenägna. Yngre och äldre är då mer risktagande och det är inte alltid till de yngres fördel.

Sådant som går upp och ner

Fram till hit har vi pratat om sådant som jag kan reflektera över. Inställningar och känslor som sakta förändras. Men sedan finns det sådant som kommer och går som överlagras de mer långsiktiga förändringarna. Det här påverkar mig minst lika mycket vid varje givet tillfälle.

Konflikt

Mina föräldrar är konfliktorienterade. Tänk er då hur det är att ha två trotsiga barn. Konflikter på jobbet. Trätor med sambon. Någon idiot i cykelklubben som får tokspel. Så bombar morsan in med något skit och ska börja bråka. Vad tror ni händer?

Inget, jag orkade inte med dom då så vår relation tog ännu mer stryk. Morsan gjorde som hon alltid gjort men min reaktion var nog lite annorlunda.

Jag är också konfliktorienterad men ganska social så normalt sett har jag inga krig som pågår i mitt liv. Men jag har haft perioder sedan vi fick barn då problemen hopar sig. Då orkar jag inte med mer konflikt.

Nu har vi ett barn i trotsåldern och en på väg in i tonåren. Så just nu är det rätt mycket konflikt. Mer än medel, men mycket mindre än när det var som värst.

Vänner

Jag har inga “vänner”. Jag har haft personer inom cyklingen som varit mina “kompisar” men förutsättningarna har ändat sig för oss alla. Samtidigt är jag inte så intresserad. Jag har min familj och i takt med att barnen blir större så räcker dom långt.

Det jag saknar är kompisen som drar med mig på äventyr. Som gör något som familjen inte gör. Som det är nu så får jag göra det mesta på egen hand.

Orken

Ibland har jag perioder då jag har bra flyt och mycket ork. Ibland går det inte alls. Jag önskar att jag begrep hur jag ska hålla i den där goda känslan. Tyvärr gör jag inte det.

Stress och ofrihet

Jag hatar att vara låst. Att vara föräldraledig är en pina. Att ha mycket på jobbet och inga möjligheter att jobba över eller fixa något är pest. Jag gör hellre en stor och omfattande sak än tio småsaker.

Känslan av stress är något som går väldigt upp och ner på samma sätt som andra områden jag berört ovan. Men jag är inte helt emot stress. Jag gillar lite fart och tryck.

Hur hanterar jag förändringarna och tankarna som kommer med dom?

Jag bloggar. Att skriva är ett väldigt bra sätt att formulera tankar och reflektioner. Jag förstår mig själv bättre och får en möjlighet att stanna upp mig själv, prata om mig själv, med lite distans. Livet är också mycket mer komplext nu än det var fr 15 år sedan. Dels blir jag äldre och förändras men de områden som svänger mer med humöret, så som inställningen till konflikt, varierar också så mycket snabbare med fyra barn. Livet är helt enkelt en lite vildare resa nu än det var för 20 år sedan.

Det är jag tacksam för!

* Det finns ett begrepp som är “livets skiftningar” som jag snarare förknippar med glädje och sorg. För ålder vet jag inte om det finns något bra uttryck men att vara ung, gammal, student och så vidare brukar man kanske kalla livets faser.  Mina reflektioner i det här inlägget handlar inte främst om att åldras eller ändra sinnesstämning, det handlar mer om hur livssituationen varierar och inställningen till olika delar i livet då också förändras.

10 KOMMENTARER

  1. Känner igen mig i mycket av vad du skriver!

    Livet förändrar oss och har vi tur, förändras vår partner i takt med oss!

    I backspegeln kan jag tycka att varje fas hade sin tjusning men att den bästa stunden är alltid nu.

    Har nog själv utvecklas till att bli mer introvert med åren och ser nu den ultimata lyxen, som avskildhet och tystnad!?

  2. Wow!

    De enda långa inlägg jag brukar orka läsa är mina egna haha. Men du fångade mig verkligen i din berättelse. Otroligt bra skrivet måste jag säga och många igenkänningsfaktorer i ditt inlägg. Just nu är jag i Karriärfasen, småbarnsfasen, pengamaskinfasen, titta varken framåt eller bakåt eller lever i nuet, bara borrar ner skallen och kör varje dag tills energinivån är tömd. Känns ofta som att tid för reflektion ej existerar, så skönt att läsa ditt inlägg i tysthet och bara få tid att reflektera och andas ett tag….vänta….nu ropar lillen…..måste dra, adios!

    • Ha!
      Kul att du gillade inlägget. Som småbarnsförälder så rusar livet på, då kan det vara skönt att sitta ner och reflektera lite. Det är det toan är till för! 🙂

  3. Kul och skrämmande att läsa eftersom jag känner igen mig i så mycket. Både det där med att vara övertygad icke socialist men samtidigt inte riktigt veta var man hör hemma politiskt och det där med att inte ha några vänner (det är inte avsaknaden av vänner utan möjligheten att underhålla vänskapen som är problemet).

    Sen är det saker där vi går helt isär. T ex synen på risk där jag har varit mycket riskminimerande under i stort sett hela mitt liv och nu på senare tid känner att jag kan ta ut svängarna lite. Kanske är det så att man balanseras med åren så att den som är risktagaren lugnar ner sig lite medan riskminimeraren vågar ta ut svängarna lite?

    Hur som helst ett intressant inlägg!

    • Kul att du gillade det. Jag skriver lite för att jag tror jag är ganska vanlig ändå. Sedan har både ni och vi gjort val som är väldigt annorlunda i många avseenden. Men tankarna man har som människa är nog inte ovanliga.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna