Jenny Strömstedt oroar sig över kvinnor som inte jobbar – Det är synd!

14
1947

Jag tycker om när man kritiserar rörelsen kring sparande och tidig pension, av flera olika skäl. Dels så är debatt en viktig del i att öka vår förståelse om företeelser och ting i vårt samhälle. En god dialog tydliggör fördomar, förutfattade meningar och mentala bilder om hur livet ska vara. Alla dessa kan vara värda att få förtydligade och också ompröva. Främst tycker jag nog att det jag står för gynnas av debatt. Det är på något vis vi som slutat jobba, som tagit oss ur livets grottekvarn, som visar hur samhället ter sig i sin ineffektivitet och dumhet.

Men med tiden har jag också börjat tvivla över att det jag representerar och förordar är “sanningen” och vägen till frälsning. Hur långt ska vi som människor gå i jakten på ett bättre liv. Måste vi helt sluta arbeta för att kunna vara med våra barn, eller odla vår egen potatis? Vem bär skulden för våra utbrända liv? Är det arbetsgivarens höga krav och usel arbetsmiljö som satt oss i det läget, eller är det våra egna höga krav och triathlonsatsningen som gjort att vi hamnat där vi hamnat?

Om vi nu antar att jag och andra kan och vill spara samman pengar i en avsevärd mängd, hur ska då våra arbetsgivare och samhället möta oss om man gärna ser att jag jobbar? Man har kallat mig idiot och parasit rätt många gånger i min resa, men den här frågan har aldrig ställts.

Därför är det med stort intressant jag ser att Jenny Strömstedt kritiserat Åsa Axelssons bok “Jag lämnar ekorrhjulet”. Äntligen kanske någon backar ut några steg och sätter alla ekorrhjulsböcker i ett bredare sammanhang. Något de själva inte gör.

Jenny börjar lovande med att sätta drömmen om ett liv utan arbete, påtandes i jorden hemmavid, i ett sammanhang. Sedan laddar hon upp för sin kritik:

Det låter revolutionerande, artikeln toppar antalet delningar på sociala medier, ändå får jag en oroväckande känsla i kroppen. Det tar ett tag innan jag förstår varför.

Det här är intressant. Bring it on Jenny!

Hemmafru. Åsa, 50, har blivit hemmafru.

Sedan är texten en lång genomgång om hur eländigt den svenska vita ambitiösa kvinnan har det. Jag tror jag hört den vinklingen på livet förut. Det är patriarkatets fel att Åsa gör ett eget fritt val och uppfattar ett liv som hemmafru som mer belönande än yrkesarbete!

Extremt tröttsamt och också så typiskt. Typiskt för att kritiken som formuleras mot att lämna arbetslivet ofta är ideologisk och/eller väldigt personlig. Jag som man kallas vanligtvis parasit när jag inte jobbar. Det är ideologerna som kliver fram och meddelar sin dom. Eller så är jag bara en idiot. Förmodligen oduglig och oförmögen att verka på en arbetsplats. Människor som aldrig träffat mig meddelar att jag nog är en sådan man stänger in i en skrubb och hoppas ska försvinna av sig själv. Människor som jag aldrig träffat har också gett mig tipset om att vara “snällare” så brukar livet bli bra.

Trots all kritik mot mig och nu Jennys kritik och tankar kring Åsas val så ställs aldrig de intressanta frågorna: Varför ska man arbeta om man inte behöver? Vad är rimligt att förvänta sig av livet? Vad innebär “det goda arbetslivet”? Varför ska vi jobba till 75 när det dyker upp människor som bara behöver jobba till 40, eller 50, och trots det kan klara sin försörjning? Vad ska vi använda vårt välstånd till? Hur blir arbetsmarknaden attraktiv för de över 50?

Det är bara några av de frågor som naturligt följer av en bok som Åsas.

Ideologisk kritik skjuter nästan alltid långt utanför de intressanta frågeställningarna och generaliserar brett. Att spara är bara för de rika. Jenny får det fria valet att avstå arbete till att bli en kvinnofråga.

Om någon vill veta vilka en sådan som jag pratar med, som ständigt är i kontakt med människor som söker andra vägar framåt i livet, så är svaret “det är väldigt blandat”. Det gäller såväl kön, inkomst som socialgruppstillhörighet. Men det passar inte ideologerna.

Den här bloggen når ungefär lika många kvinnor som män om man ska tro den statistik Google och Facebook kan tillhandahålla. Och den når många.

Facebooks syn på mina följare.
Youtubes statistik.

Några av de mest framträdande personerna inom området snåla och spara för att sedan inte jobba är också män. Det gäller så väl i Sverige som internationellt.

Jag tycker Jenny sumpade chansen att lyfta fram de intressanta aspekter kring våra liv som en bok som Åsas kan tydliggöra och lyfta fram. I det så sällar hon sig till en stor grupp människor som gjort samma misstag som hon.

Jag undrar varför detta mönster ständigt upprepas.

Vill du läsa mer om den kritik och de tankar som finns kring att köpa tid för sina pengar så kan jag rekommendera min fria ebok som du hittar här.

Jennys krönika finns på Expressen.se. Därifrån är också citaten tagna.

14 KOMMENTARER

  1. Jag håller inte riktigt med dig. Tycker Strömstedts krönika är bra skriven och balanserad. De frågor hon lyfter har ju inte med FIRE att göra eftersom Åsas livsval, som jag förstått det, inte är ett exempel på FIRE. Hon (och hennes man?) har designat om familjens liv så att de klarar sig på en heltidslön. Det är ju varken FI eller RE.

    Jag tror att Strömstedt har helt rätt i att mångas d

    • Hej Storugglan,

      Ändras något fundamentalt om en person jobbar i ett förhållande och en inte. Eller om två jobbar halvtid. Eller om båda jobbar vartannat år? Så det är rätt, tekniskt tillhör inte Åsa FIRE-rörelsen men vad ändrar det i sak?

      Jag har inte heller påstått att Jennys reflektion inledningsvis är felaktig. Jag tycker anslaget är rätt, men. Ja, resten framgår nog. Så kan du utveckla?

      • Onkel, se nedan! Kontenant är att jag ifrågasätter om man är independent om man dependent. Oberoende har ett stort egenvärde, vilket jag menar att FIRE-rörelsen handlar om. Att gå från ett ekonomiskt beroende (arbetsgivaren) till ett annat (sin partner) ser jag inte poängen i. Däremot kan oberoende konstrueras på olika sätt, som du pekar på.

  2. Slant på tangentbordet. Forts: dröm om att checka ut från arbetslivet triggas av ett självskapat ekorrhjul som bygger på ojämställdet i hemmet. Åsa är bara utgångspunkten för hennes diskussion, och hon är tydlig med att hon “har ingen aning om hur Åsas familj ordnat det”.

    I våra cirklar finns det ett predikament som sällan berörs när det dyker upp. Jag tänker på par som i sin strävan efter FIRE gör gemensamma val som gör den ena parten (läs kvinnan) beroende av den andra. Det kan vara att man väljer en bostadssituation som gör att kvinnan inte kan skilja sig utan att bli bostadslös. Det kan också handla om att stora delar av det kapital man kallar gemensamt i realiteten är pensionskapital som är bundet till mannen och inte ens för gifta par kommer att ingå i bodelningen. Detta utan att man har kompenserat kvinnan från del del av kapitalet som inte är pensionskapital.

    Vi är ofta i FIRE-sammanhangen snara att kritisera när svennebanan gör mindre intelligenta val när det gäller konsumtion och ekonomi. Detsamma borde även gälla när vi ser motsvarande i våra egna cirklar. Inte minst av omtanke med de berörda.

    • Bra!

      Jag tycker att kritik är relevant och intressant. Och jag köper din poäng. Men om man är beroende av aktiemarknaden eller sitt sociala kapital, förmågan att återgå till arbete, så är man väl inte heller helt independent?

      Jag tycker Jenny börjar sin diskussion i livspusslet. Sedan lyfter hon vidare och påstår att det är samhällets press på kvinnor som gör att någon bågnar under trycket och väljer att bli hemmafru. På så vis blir kritiken ideologisk. Jag ser inte din koppling till finansieringsformen även om jag tycker din poäng är intressant och relevant.

      • Håller med dig! Förutom att man inte skulle vara oberoende i meningen FI om man är beroende av aktiemarknaden. Har man ett sådant beroende baserat på en rimlig tillgångsallokering och rimligt förväntad avkastning så räknar jag med att man är FI. Men oberoende av allt och alla? Knappast, då vore vi inte människor.

  3. Tja, det är alltid någon som blir irriterad när någon dansar i otakt eller bryter mot mönstret. Särskillt i “harmonins hemvist” Sverige.

    De flesta svenskar konsumerar mer än sina inkomster, vilket man kan läsa ut på många sätt, t.ex. hur den totala lånevolymen ökar mer än samhällsekonomin (a.k.a. tillväxten).

    Det är snarare ett sundhetstecken att du får en spretig samling kommentarer som pekar åt olika håll.

    Och du visar att det går, så du gör det lättare för andra att också våga köra offpist istället för att följa massan. Kör så det ryker!

    • Ja, någon på Twitter skrev att den enda normala människan idag är den som jobbar duktigt mycket och konsumerar. Ett ideal som samtidigt ifrågasätts från allt fler håll.

  4. Känner mig träffad på ett trevligt sätt! /En Åsa som fyller 50 i år som jobbade 6 frivilliga timmar denna vecka och kanske jobbar lite nästa vecka och har anmält intresse för att jobba 12 timmar i veckan i mars. Eventuellt.

    I och för sig jobbar jag igen efter tre arbetsfria år, men jag väljer själv hur mycket, jag sätter mitt eget schema och så har jag ett jobb jag älskar, som ger mig mer än pengar. Och jag måste inte.

    På en lektion i gymnasiet frågade en lärare oss vad vi ville bli när vi blev stora (apropå att vi sa att vi inte skulle behöva kunna det periodiska systemet – vi gick för fan humanistisk linje) och jag sa att jag ville bli hemmafru. Så skönt att vakna och inte behöva åka någonstans tyckte jag. Ramaskri bland klassens feminister. I och för sig, ordet hemmafru mer än bara antyder att man blir försörjd = är beroende av en man. Det vill man ju inte vara.

    Det är man inte heller.

    Kanske ska läsa Jenny och Åsa.

  5. Läst Jenny.

    När jag var liten var min mamma och alla andra mammor i radhuset hemma eller jobbade några timmar i veckan.

    Var de lyckligare? Jag vet inte, men helt klart borde folk jobba mindre och konsumera mindre!

    • Jag vill inte glorifiera hemmafrun, jag tycker gott man kan ifrågasätta det idealet. Däremot tror jag att analysen kring vad som gör att människor väljer som de väljer kan vara djupare och mer mångsidig …

      • Att ni använder ordet hemmafru upprepat när ni egentligen menar något helt annat visar på hur stor påverkan feministerna har på era tankar, och ert handlingssätt.
        Ni kan börja med att använda ordet husmor istället, det har inga av de negativa konnotationerna och är inte heller ideologiskt belastat.

        Ord styr tankar, inte minst för de som inte är speciellt insatta i tex FIRE-rörelsen

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna