Hem Blogg Sida 2

Aircon till djuren

0

Här är det stekhett redan vid sextiden på morgonen och precis som tidigare så har det lilla regn som legat någon dag bort i prognosen försvunnit och ersatts med en stor sol. Om prognosen stämmer så kommer vi haft ett stilla regn på cirka 15 minuter under juli. Kanske hade vi det dubbla i juni. Vi pratar totalt sett om några millimeter regn sedan i maj skulle jag tippa.

 

 

På det en rejäl värmebölja alltså. Det som kommer göra vårt liv riktigt surt här är om vattnet i brunnen sinar, annars överlever vi bra. Vi börjar väl bli lite solskygga kanske, det känns helt enkelt inget kul att jobba i stekande sol längre, och djuren är tagna, men 30 grader är faktiskt inte så hemskt. Jag har tillbringat en sommar i trakterna kring New Orleans i södra USA och minns hur dagarna som maxade ut kring 110 – en bit över 40 grader Celsius – gjorde en ödmjuk inför vädrets makter. Lite som när det blir runt -20 grader, eller kallare, under svenska vintrar. Man förstår då på allvar att temperaturerna kan döda och att det kan gå fort. Men värmeböljan som råder här i Sverige nu är inte där ännu. Värmen är så hög att den inte är komfortabel för många, men den är knappast dödande.

Har ni reflekterat över ordet komfortabel? Ordet har relativt många synonymer men kan ersättas med ett ord, nämligen bekväm. Motsatsordet är obekväm. Den hedonistiska lyckan handlar i hög utsträckning om att minska andelen obekväma situationer och öka antalet bekväma. Historiskt sett har värme varit något man förhållit sig till i den hedonistiska lyckan. Kanske enklast genom att man tagit det lugnt på väl vald plats – i skuggan, vid vatten, i en höstack – men också genom fläktar av olika slag.

Jag tycker vårt behov av komfort kan ifrågasättas, kanske främst för att det gör oss till slavar under våra egna laster på ett sätt som många inte reflekterar över. Men det finns också en etisk och moralisk aspekt på komfort. Hur mycket energi är det exempelvis värt att spendera på att sänka inomhustemperaturen några grader? Hur mycket måste vi jobba för att slippa kalla golv någon månad på vintern?

 

 

Som djurägare följer jag ett antal grupper på Facebook som handlar om djurhållning, främst då grupper som handlar om höns. Där dyker det då och då upp personer som stolt lyfter fram att de jobbar för att deras djur ska ha rätt komfort. Det är uppvärmda stallar om vintern och nu diskuteras hur komforten kan förbättras för hönsen i värmen. För mig är det ganska naturligt att erbjuda skugga och vatten, men många vill mer. De vill ge hönsen kylda grönsaker och frukter – varför inte en kylskåpskall melon i värmen – eller köra värmepumpen i stallet på ac läge.

Jag tycker det här är lite stötande men också lite sorgligt. Dels för att jag inte ser att djuren skulle ha något speciellt problem att reglera sin kroppstemperatur i 30 graders värme – givet skugga och vatten – samtidigt som jag ser hur naturligt det verkar vara att spendera pengar på komfort, till och med för höns. I den stund man gör det i 30 graders värme så tangerar man nog också det som är etiskt och moraliskt försvarbart, om vi inte gjort det långt tidigare i vår jakt på komfort.

Läs mer

Är du bortskämd och är du stolt över det?

Vem är det mest synd om?

12
Saxat från klart.se

Nu ska jag strax ut och jobba med veden här på vår lilla gård i Småland. Prognosen säger att det kommer bli stekhett under dagen, som nästan alla dagar de senaste månaderna, men att vi faktiskt kan få lite regn! Äntligen i så fall!

Den kombinerade värmeböljan och torkan – som varit extrem här i trakterna kring Vimmerby – har skapat kaos här i Mariannelund där gårdarna främst är inriktade på att föda upp nötkreatur. Betena är helt avätna och utbrända samtidigt som höskörden är cirka 20% jämfört med ett normalt år.

 

 

Hade detta skett på 1800-talet så hade vi haft nationell kris och svält i Sverige ganska snart. Förmodligen hade det samma gällt om detta hänt under andra världskriget. För de allra flesta av oss är kopplingen till torkan just så; vår matproduktion är hotad. Men för de som driver jordbruk så handlar det mer akut om överlevnad ur ett ekonomiskt perspektiv. Dels måste man nu köpa foder, exempelvis genom att importera hö, till höga kostnader, dels måste man slakta av djur – delar av avelsdjuren till och med – till låga priser. Många av bönderna driver gårdarna som enskild firma och ser gården och djuren som sitt allt. Därför får konkurser inom småjordbruk ofta långtgående personliga konsekvenser för de som drabbas.

Det här öppnar upp för en filosofisk reflektion och diskussion. Jag har nämligen ännu inte stött på någon snyfthistoria om drabbade bönder i Aftonbladet – finns det så tipsa gärna med en länk – medan antalet reportage om hur synd det är, ur ett ekonomiskt perspektiv, om svenska pensionärer varit vardagsmat tidigare under året.

Vem är det mest synd om då, en svensk pensionär som får låg pension eller en bonde som får gå i personlig konkurs och lämna gården när en extremsommar inträffar? Notera att jag inte ställer grupperna mot varandra, jag reflekterar över hur grupperna framställs i media och hur vi själva förhåller oss till olika företeelser.

Här är några saker jag noterat:

  • Bonden är ofta man, medan den fattiga pensionären ofta är kvinna.
  • Bönder är av ideologiska skäl illa omtyckta hos vissa medan äldre automatiskt sorteras in under gruppen svaga.
  • Grundinställningen är att bönder får klara sig själv medan pensionärer ska förlita sig på samhället.
  • Kunskapen om att driva jordbruk är väldigt låg, medan nästan alla kan relaterar till att leva på begränsade medel.

Naturligtvis finns det också en ganska utbredd inställning att bönder alltid klagar – vilket vi nog faktiskt kan se som en sanning.

 

 

Jag noterar att det än så länge verkar vara mer synd om – enligt Aftonbladet och mitt Facebookflöde – de vuxna människor som haft ett helt liv på sig att förbereda sig på pension än det är om bönder som drabbas av missväxt. Kanske färgas min reflektion av min bakgrund. Kanske färgas den av min frustration över den totala avsaknaden av perspektiv kring de enskilda ansvaret, som färgar snyfthistorierna kring pensioner i Aftonbladet.

Det går att reflektera bredare kring detta. Exempelvis hur ska man väga problemen inom svensk sjukvård – jag tänker främst på vårdköerna – och sjukförsäkringen mot privatekonomiskt stöd till flerbarnsfamiljer i form av flerbarnstillägg.

Den utan skuld kastar första stenen

4

Att det är valår i år undgår ingen som hänger med det minsta i nyhetsflödet tror jag. Inte heller går det att missa att Sverigedemokraterna (SD) får allt mer stöd i opinionen. Senaste opinionsundersökningen från SCB säger att SD får 18,5% väljarstöd och att de i vissa områden, som i Stockholm och Småland, är SD näst största parti med cirka 23% av rösterna.

 

 

Då jag är mycket kritisk till det som vi kan kalla SDs ideologiska grund och många av deras (tidiga?) anhängares rasistiska åsikter, tveksam till viss sakpolitik partiet för, och saknar en hel del visioner i det politiska budskapet – exempelvis kopplat till hur vi skapar ett hållbart och bra samhälle för oss människor – så ser jag med viss oro och irritation på SDs framgångar. Men jag ser också sammanhanget vari stödet uppstår och jag kan inte säga att jag är speciellt förvånad, eller att jag i alla delar – som en värdepolitisk ståndpunkt – tar avstånd ifrån allt det SD står för. Tvärtom! Beaktat i ett sammanhang tycker jag att de senaste årens framgångar för SD är begripligt, välförtjänt och relevant!

Satte några av läsarna här morgonkaffet i vrångstrupen nu kanske? För så här får man väl inte säga? Nej, om jag ska tolka mitt privata Facebookflöde rätt så råder det just nu snarast en tävling i vem som kan distansera sig mest från SD – och deras anhängare –  i stort som smått. Det är lite intressant, för jag har sedan lång till rensat mitt Facebookflöde från de som använder det till att – uteslutande – sprida politisk propaganda oavsett politisk hemvist. Trots det så kommer det då och då vågor av ideologiskt material i stora mängder. #metoo och knutblusrörelsen var ett exempel för inte så länge sedan, och nu senast är det alltså SDs framgångar i opinionsmätningarna som startat en ny våg.

Det intressanta är att mitt Facebookflöde i någon mening väl sammanfattar tidsandan som gett SD det starka stöd man faktiskt har. Här är några exempel på det jag ser:

  • Personer som tidigare postat starkt antidemokratiska inlägg – exempelvis inlägg med radikala feministiska värderingar – lyfter nu fram demokratiska värden som viktiga, samtidigt som man
  • distanserar sig från 18% av befolkningen – som inte självklart är antidemokratiska som helhet – så hårt det bara går. Värdegrundspolitik at its finest!
  • Oro kring människovärde och demokrati har tidigare aldrig ventilerats av någon av mina FB-vänner, och inte heller nu när det känns obehagligt i maggropen, finns oron i något annat sammanhang än just relaterat till SD.
  • Länkar som understödjer kritik av SD är ofta från relativt allmän mediabevakning (Aftonbladet eller SVT) där SD egentligen inte kritiseras i sak, utan snarare misskrediteras rätt allmänt och svepande. Det går därför egentligen inte att utläsa vilken politisk sakfråga människor vänder sig emot, inte heller verkar det finnas en insikt kring vad som skiljer god journalistik från mindre god. Det viktiga är väl att värdegrunden kommuniceras, eller?
  • Det råder en total avsaknad på självkritik och förståelse för andra människors åsikter och situation.

Det här har exempelvis ingen ogillat i mitt flöde.

Inte heller har de som verkar bekymrat sig över ett hållbart samhälle retat upp sig över detta:

Aldrig har en socialist med hjärtat på rätt ställe nämnt något om kommunismens förflutna eller en feminist uttryckt någon oro över att vi drivit en politik där vi lämnar många unga män (många idag starka SD anhängare) åt sitt öde.

Men det SD gör handlar om hat. Det är politiker som vi inte kan lita på med grumlig ideologisk grund. SDs politik handlar om att ställa människor mot varandra.

Är det någon annans fel att det blivit som det blivit?

Det som oroar mig mest ur ett demokratisk perspektiv är inte att SD har 18% väljarstöd. Det som oroar mig är att vår demokrati är i så risigt skick, och det kan knappas SD beskyllas för. Jag menar att det finns två delar i ”risigheten”. Den första handlar om vårt politiska system i någon övergripande mening. Här finns många punkter som oroar:

  • Media
    • Bevakningen lämnar mycket att önska, inte minst i SVT och SR.
    • Allt mer av det genomarbetade artikelmaterial, som är viktigt för att motionera vår demokrati – som tas fram av exempelvis DN och SvD – ligger bakom betalväggar.
    • Fri information på nätet är mer vinklad än tidigare och detta verkar förstärkas.
  • Politiken
    • Alla traditionella partier är på samma ideologiska plätt och nöter.
    • Politiskt ledarskap räcker numera inte speciellt långt utanför riksdagen.
    • Visioner saknas.
    • Blir allt mer uppfostrande och elitisk.
  • Yttrandefrihet och dialog
    • Det handlar inte om att debattera, det handlar om att säga rätt saker.
    • Kritisk granskning och upplysande debatt kring ismer som omhuldas saknas. Exempelvis kring liberala idéer eller feminism.
  • Utbildning och samhällssyn kring begreppet demokrati
    • Jag tror inte det går att förklara för någon utomstående vad svensk demokrati innebär längre. Det finns ingen sådan bärande tanke jag kan relatera till.

De senare punkterna bryggar naturligt över till den andra delen i det som oroar mig och som också kopplar till inläggets inledning. Det handlar om våra individuella värderingar. Det finns idag starkt stöd för en rad grupperingar med antidemokratiska inslag (i form av partier: SD, VP, F!; i form av ismer: nationalsocialistiska, kommunistiska, socialistiska, feministiska) och det märks. Men avståndstagandet mot dessa grupper sker inte allmänt och utifrån demokratiska värderingar. De sker specifikt utifrån vad som anses politiskt korrekt, vilket är absolut ohållbart i längden.

Tyvärr finns det historiska grunder för det. Främst beror det på att vi aldrig gjort upp med de demokratiska problemen som finns inom socialismen och kommunismen. I stället har vi infört en pragmatisk socialdemokrati (historiskt har 30% av socialdemokraterna haft VP – då VPK – som andraparti vilket säger lite om synen på demokrati) som kunnat regera i ett homogent Sverige där mediabudskap och politiska tvister varit ganska vanilj, om man säger. Digitaliseringen av vår värld har krossat denna idyll och exponerar våra tillkortakommanden brutalt.

 

 

Vi ska naturligtvis inte glömma att det också finns ett starkt stöd för en humanistisk (och kanske liberal) linje i svensk politik. En ideologisk hållning som känns betydligt bättre och mer relevant, men det är också den del av politiken som idag mer eller mindre drabbats av någon form av systemhaveri. Socialdemokraterna och Moderaterna sprattlar vilt för att hitta fotfäste. Centern klampar på och KD och L flyter sakta bort in i glömskans diffusa dimma.

Så är det SDs fel att SD blivit stora och en betydande kraft i svensk politik? Om du tycker att det är ett ickedemokratiskt parti som står för värdringar du ej delar, är det SDs fel att grogrunden för osunda värderingar uppstått?

Om du inte delar 18% av befolkningens åsikter, tror du rätt ledarskap är att spruta ur sig märkliga Facebookinlägg där du signalerar ditt avståndstagande? Vad händer där SD har 25% av väljarstödet? Ska du vända ryggen till 25% av befolkningen?

Ideologiskt gillar jag inte att ett nationalsocialistiskt parti som SD fått fotfäste i Sverige. Realpolitiskt ser jag dock inga större problem, tvärtom så pekar mycket på att SD behövs i dagsläget. Och där önskar jag mig lite mer ödmjukhet och insikt hos de som dukat bordet. Faktiskt! Och det är inte jag!

Öppnare syn på dator- och online spel

2
("XBOX Controller Case" (CC BY-SA 2.0) tagen avTim-Hoggarth.)

Bilden av spelande har verkligen ändrats på senare år. Från att först ha varit något som ansågs vara en trevlig söndagsunderhållning för familjen till att bli något som man föreställde sig tonåringar, ofta pojkar, sysselsatte sig med i ett mörkt spelrum i gillestugan. Nämnde man för några år sedan att man som vuxen tyckte om att spela datorspel var det höjda ögonbryn som mötte en. Och online spel fanns inte ens.

I dag innebär att spela spel så mycket mer. Det finns olika genrers och olika metoder. Vissa spelar för att umgås med andra – som en del i sitt sociala liv – medan andra spelar ensamma för nöjes eller faktiskt för nyttans skull.

Underhållning förnöjer

Det vi pratar om här handlar naturligtvis främst om spel där datorn står i centrum. Det ökade datorspelandet har egentligen kommit ganska naturligt eftersom användningen av smarttelefoner, datorer och surfplattor har ökat.

Oavsett ålder tycker många svenskar om att spela. Barn spelar gärna på surfplattor eller datorer, och det finns allt flera spel som är lärorika och som inte bara är till för underhållning. Ungdomar som vuxna spelar kanske för att umgås med andra och det finns mängder av olika spel, både vad det gäller tema och handling, samt spelstil.

Vuxna har ytterligare en chans att spela i en populär spelkategori online. På nätet har det på senare år skapats ett enormt spelutbud och casinosajter, som Spinrider Casino, har satsat på att erbjuda en mix av spel för att skapa variation i spelutbudet, medan vissa andra sajter har valt att specialiserar sig på särskilda spel, som t.ex. spelautomater eller poker.

Interaktiva spel

Eftersom tekniken är en bidragande faktor till att spelandet har ökat finns det givetvis funderingar på hur spelandet kommer att förändras. Flera experter tror att det kommer att ske en ökning av så kallade interaktiva spel. Det innebär spel, eller snarare filmer och serier, där tittaren har chansen att bestämma hur utkomsten i nästa scen kommer att se ut. Detta är något som bland annat Netflix redan har testat, och det kommer till hösten att komma ut ett interaktivt spel baserat på den svenska succén Minecraft. Spelet kommer att heta Minecraft Story Mode och spelaren/tittaren styr handlingen med fjärrkontrollen genom att välja olika vägar som berättelsen kan ta.

(”closed clamshell” (CC BY-ND 2.0) tagen av horaceko .)

Med måtta

Vad man än tycker om att spela för typ av spel, eller om man tycker om att spela flera olika sorters spel, är det viktigt att man spelar med måtta. Detta gäller oavsett om man spelar för pengar eller inte. Se till att ta med ditt spelande i hushållsbudgeten så att det ekonomiskt sett inte går över styr. Se även till att ha ditt spelande i åtanke i den fiktiva ”aktivitets-budgeten”. Ibland är det bra att lämna datorn en stund och gå ut och se den riktiga världen – det kommer nämligen att göra både dig och ditt fortsatta spelande gott.

Författat av Samuel Eriksson.

Då tar jag sommarlov!

4

Idag ska vi på avslutningsuppvisning på grabbarnas simskola. Deras simmande har gjort att vi haft lite business as usual här sommarlovets första veckor, men snart är det alltså lov på allvar för alla i familjen. Inga mornar, inget åkande utan bara dagar som får komma i sin egen takt.

Då passar även jag på att ta sommarlov. Utan gräns faktiskt. Det innebär inte att jag slutar blogga, vara aktiv på sociala medier, maila med människor och göra en och annan video. Men jag kommer från och med idag ändra på prioriteten bloggandet har. Och det rejält.

Jag har lärt mig att det jag vill göra mest av allt ska jag göra först på dagen. Då har jag ork, jag är ganska fri att styra över några timmar och genom att inte låta några andra aktiviteter starta före dag jag vill göra så blir det gjort. Fram till idag har skrivandet varit det som fått tiden direkt efter att jag vaknat. Så kommer det inte bli igen under mycket lång tid framöver.

Trevlig sommar!

Inställningen – Spela för att vinna eller inte förlora

4

Jag har frotterat mig en del med preppers på sistone och i det bland annat medverkat i Prepperpodden. Feedbacken från det har över lag varit väldigt positiv, men det finns de som reagerat på min positiva syn på aktier och aktiemarknaden. Det här är inget direkt ovanligt om man går utanför den lilla bubbla som bloggen från början verkade inom. Jag minns exempelvis mina arbetskamraters reaktion på att jag sparade för att investera i aktier; ”ett rent lotteri där du kan förlora allt i ett nafs” ropade någon högt. ”Det är så svårt att veta vad man ska köpa så man inte går på en rejäl nit” sa någon annan. Det var samma människor som köpt hus för 3 000 000 och lånat 85% av köpeskillingen, utan att reflektera så mycket över det, som nu inte ville sätta 50 000 kronor i en indexfond. En tioprocentig nedgång skulle i ena fallet ge en värdenedgång på 300 000 kronor, i det andra fallet en nedgång på 5 000 kronor. Vilket är värst kan man undra …

 

 

Men jag tror inte det är logiken och siffror som är platsen att börja om man ska förstå min syn på aktiemarknaden och jämför den med någon annans, eller om vi ska jämföra en persons syn på olika investeringar. Man ska börja i tanken!

Preppers spelar nästan uteslutande ett spel som går ut på att inte förlora. Det handlar om att minska påverkan av ogynnsamma händelser i stort som smått. Det är, skulle jag vilja påstå, preppingens mindset. Det här är inte en dålig strategi och taktik, men det är inte den enda som vi som människor kan använda oss av. Vi kan nämligen närma oss livet enligt tesen att vi vill ta möjligheten att vinna.

Exakt vilket förhållningssätt vi väljer vid olika tidpunkter beror på en rad faktorer så som personlig läggning, inlärda beteenden och sanningar, kunskap, självförtroende, vilja att ta risk och mycket mycket annat. Förhållningssätten fungerar också olika väl i olika sammanhang. Den som vill skaffa en livskamrat men som endast agerar efter önskan att minska en eventuell skada eller hjärtesorg, som kan komma med sökandet, gör det väldigt svårt för sig. Medan den som ser möjligheter i ett pyramidspel som bygger på att hela världen ska köpa städkemikalier av olika slag, lätt blir blåst.

Det viktiga är dock att förstå att vi i grund och botten pratar om inställning här, inte om fakta eller vad som är korrekt beslut i en given situation. Några av er som läser reagerar nog på det jag säger här, för det rimliga är väl att välja taktik i olika sammanhang baserat på fakta och vad som är, exempelvis erfarenhetsmässigt, korrekta beslut. Men i själva verket börjar de flesta av oss faktiskt i en helt annan ände i våra resonemang. Vi väljer fakta och erfarenheter utifrån vår inställning och det är, enligt min erfarenhet, extra sant när besluten vi ska fatta ligger nära oss och våra känslor.

 

 

Givet resonemanget ovan är termen ”spela för att vinna eller inte förlora” en bra liknelse till hur vi väljer att förhålla sig till olika företeelser tycker jag. Det för tankarna till exempelvis fotbollsplanen och relaterar till vilken taktik som väljs innan match. Det öppnar för att båda förhållningssätten kan finnas och ge samma resultat. Det hjälper oss också att se att oavsett val så kan den som gjort valet motivera det.

Om vi backar till Prepperpodden så opponerade jag mig mot att investera i ädelmetaller. Det kan vara så att ädelmetaller är det som är mest värdebeständigt om allt går åt helvete här på jorden, och i så fall så ska vi naturligtvis äga lite guld och silver för att minimera vår förlust, om något skulle drabba oss. Men för den som spelar för att vinna är ädelmetaller i normalfallet helt ointressant. Vi kan nämligen agera på en annan mycket mer intressant marknad som är riggad till vår fördel. Det garanterar oss inte alltid vinst, eller evig rikedom, men det är den mest belönande marknad som finns. Jag pratar naturligtvis om investerarens marknad. Den marknad som bygger på att andra jobbar för oss mot att vi investerar vårt kapital. Den marknad som gör det möjligt att tappa av en liten del av starka kassaflöden in i våra egna fickor. Det är det som är investering, och det är något annat än spekulation.

Kan värdet på kassaflödena variera? Kan kassaflödena avstanna eller ändras? Svaret är ja i båda fallen, det är ingen riskfri verksamhet att investera, men det finns en inneboende kraft i väl fungerande företag med bra produkter och bra personal. Du hittar aldrig den kraften i en ädelmetall!

Ska vi väga risken att förlora, givet att vi spelar för vinst på börsen eller i fastigheter, mot att spekulera i ädelmetallers värde när allt går åt pipan så anser jag att beslutet är lätt, av skälen jag angav ovan. Att investera för att inte förlora pengar när allt skiter sig är att spela för att förlora i alla andra scenarion. Det är inte rimligt för den stora gruppen människor.

 

 

Att se till att man har vatten, mat, medicin och bränsle om något händer ger inga större negativa totala effekter om något händer och är därför kloka val. Strategin att välja att minska skadan vid en händelse i stället för att söka någon annan lösning fungerar för att balansen mellan kostnad och skydd blir mycket gynnsam.

Det är dock tråkigt att så många inom preppingvärden, precis som samhället i övrigt, mentalt stänger dörren till aktiemarknaden, på vad jag tror är felaktiga grunder. Här är det nämligen mycket intressant att spela för vinst. Dock utan att spekulera!

Läs och titta gärna mer!

Visste du att vi tolkar negativ och positiv information olika?

 

Di debatt – Politikerna sänker bostadsmarknaden

13
Källa: Di debatt 3 juli 2018. https://www.di.se/debatt/debatt-politikerna-sanker-bostadsmarknaden/

Idag i Di-debatt så finns ett debattinlägg kring våra bostäder och dess finansiering idag och i framtiden. Främst om hur finansieringen ska ske. Inlägget är undertecknat av fyra herrar och en dam. Samtliga mer eller mindre namnkunniga. De slår fast några intressanta sanningar tycker jag. I korthet fångar jag följande:

  • Det finns ingen bobubbla i Sverige. Människor kan bära kostnaderna för sina bostäder och det är billigare att köpa än att hyra. – Min tolkning.
  • ”Om människor framöver ska kunna äga sina bostäder som i dag kommer hushållens totala skuldsättning att öka.” – Saxat ur artikeln.
  • ”I rapporten visas hur kombinationen av bolånetak, obligatoriska amorteringskrav, skuldkvotsbroms samt bankernas kalkylräntor på cirka 7–8 procent tränger bort hushåll som saknar kapital. Bankernas tillämpning av de nya regelverken, inklusive deras egna kalkylräntor, innebär att ett hushåll prövas mot en boendeutgift som är fem gånger högre än hushållets nuvarande boendekostnad.” – Saxat ur artikeln.

Mycket av inlägget handlar om finansieringen av byggandet i Sverige. De förändringar som gjorts har i praktiken medfört byggstopp då det inte finns något kapital som kan finansiera byggandet, även om kalkylerna skulle hänga samman, för så väl byggare som slutkund.

 

 

Jag tror de har rätt. Samtidigt tycker jag inlägget helt saknar perspektiv. Jag har hela tiden argumenterat emot de som hävdar att priserna på bostäder i sig skulle signalera en bubbla. Det är ett missförstånd. Jag förstår inte heller varför reella räntan skulle bli 7% plötsligt. Men det finns en händelse i närtid som fått mig att reagera och reflektera kraftigt över storstädernas bopriser.

En bekants bekant som gjort bostadskarriär i centrala Stockholm bytte upp sig i sitt boende precis när marknaden började skaka för något år sedan. De hade då en lägenhet i centrala Stockholm som de ville ha 12 miljoner för. Och de köpte en för 16 miljoner. De har dessutom ett sommarhus ut mot kusten. De ägde alltså, vid köpet av sin nya lägenhet, två stora centralt belägna lägenheter i Stockholm och ett hus. De hade lån på en bra bit över 20 MSEK. Naturligtvis fick de inte sin gamla lägenhet såld till de pris man förväntat sig, utan fick krypa nästan 2 MSEK, vilket gjorde att hela kalkylen pajade – främst genom att de hamnade i ett ekonomiskt läge där banken krävde amortering, och föräldrarna fick skuta till ett betydande belopp.

Det här är personer som är relativt välavlönade, men inte är börs-vdar. I verkligheten så tjänar de faktiskt sämre än jag och min sambo gör, när vi jobbar.

Jag skiter i hur kalkylerna ser ut för människors boende och räntebanan framöver när jag ser det här faktiskt. Det finns inte en chans i helvete att vi kan ha ett samhälle där par med intjäningsförmåga på under 1 MSEK efter skatt, om året, ska hantera lån på 20 MSEK. De klarar med sin kostnadsnivå kanske att spara – och då får de leva extremt tajt – 200 000 kronor om året. Det gör att när de fick krypa nästan 2 MSEK på sin lägenhet som de sålde, så gick tio års frenetiskt sparande åt helvete. En halvering av bostadspriserna skulle radera allt eget kapital plus snudd på en livstids sparande.

Så kan det inte vara! Så länge alla priser går upp så är det låtsaspengar, men när någon synar korten, låt vara lågkonjunktur, räntor eller boprisfall, så måste det finnas någon rimlig koppling mellan pengarna som det spelas om och betalningsförmågan bakom.

 

 

I Mariannelund, här ner hos oss, kostar ett hus mellan en halv till en miljon kronor. Det är mycket pengar det också. Men riskerna relaterar till inkomsterna på ett helt annat vis.

Så det jag tyckte föll bort i artikeln var hushållens riskexponering i storstadsområdena. Vad är rimligt att anta att privatpersoner ska ha för risk i sin privatekonomi. Och om man väljer att flytta finansieringen/risken från hushållen till andra aktörer, så som banker eller staten, vad är det då för risknivå där som är rimlig?

Det måste till ett hållbart system för boende och boendefinansiering. Det krävs inte att marknadens aktörer hittar en ny looser som de kan tippa över problemen på, så att de kan köra 10 år till.

Du hittar debattinlägget i sin helhet här.

Då har det gått ett år: Del 2 – Här är det aldrig lördag, eller måndag heller

16

Det är mycket som är annorlunda med att leva som vi gör idag jämfört med hur det var tidigare. En del saker har vi förutsett, och de är också delar till förklaringen till varför vi är här, en del saker förstår vi och lär vi oss nu. Vissa företeelser tycker vi om, andra är kanske mindre välkomna.

Idag tänkte jag skriva om hur synen på tid, arbete, fritid och könsroller är här i ingenstans, efter ett år.

 

 

Veckan har sju dagar – Vem bryr sig?

Det som främst styr hur vår dag ser ut är tiden på året samt engångshändelser som tandläkarbesök och skolavslutning. Veckodagen är helt ointressant. Det betyder att vi inte har helg och att vi aldrig är lediga. Men det betyder också att det aldrig riktigt är vardag. Vi har måsten, men vi styr vår tid.

Pulsen som gör att man kanske lägger på ett extra kol på vardagen och sedan tar helg, en helg då man tar ledigt, är med familjen och ägnar sig åt sina fritidsintressen, saknas. En dag då man är trött och omotiverad kommer inget gratis. Vi kommer upp för att barnen ska till skolan, men sedan är vi hemma i ett töcken.

Å andra sidan så har man många dagar då arbetet går som en dröm. Man orkar hur mycket som helst, livet ute är fantastiskt. Inga störande moment som pendling eller hämtning på dagis finns. Inga ramar. Man jobbar helt enkelt med sitt när andan faller på. Och det vi gör ger ofta rätt mycket. Om jag jobbar en dag på gården så behöver jag inte ta en lunchpromenad för att få ljus och uppleva sommaren. Jag behöver inte fundera på hur jag ska träna på kvällen. Nu på sommaren gör vi mycket med barnen naturligt under dagen, som att plocka med smådjur av olika slag. Det är otroligt belönande. Om jag gör det jag känner att jag måste och behöver göra så uppstår inte massa nya måsten överallt.

Det här ger ett enklare liv. Ett behagligare liv, i någon mening. Men det är mycket att göra, i synnerhet på sommarhalvåret med gården och studierna är rätt tunga periodvis på vintern. Vi har flyttat hit för att uppnå ett liv där vi gör saker som är viktiga för oss på ett naturligare vis. I mångt och mycket har vi lyckats med det. Vi har också fått till vissa strukturer och rutiner som fungerar bra sett till helheten i våra liv. Som att plugga. Men vi är alltid lite efter och har alltid lite brist på tid.

 

 

Det finns en årscykel som vi inte riktigt greppat här ännu – vi har ju gjort vårt första år så … – som vi behöver bli duktigare på att leva med. Burar, byggen och renoveringar ska göras i september till december. Vårbruket drar igång någon gång i slutet av april. I perioden oktober till april finns tid för skogen. Under det mörka halvåret så är tiden man kan jobba ute begränsad. Då måste man fånga dagen, samtidigt som den har ett slut. På sommaren går det utmärkt att jobba till klockan 8 på kvällen, äta och sedan fortsätta lite till med något pyssel. På vintern är kvällen fritid, på sommaren är det inte riktigt så.

Kanske ska vi bli bättre på att följa almanackan och ta helg, för att ge plats för något mer. Kanske är det cykling, läsning eller sällskapsspel. Gör vi det kommer vi förtydliga att det finns något som heter fritid, något vi inte har idag. Men vi kommer också förstärka bilden av att det finns jobb, något vi saknar.

Rutiner – främst i form av könsroller?

Det finns ingen riktigt tydlig skiljelinje mellan arbete och fritid här ute. Det gör att vi tappar lite rutiner. Vi blir ineffektiva och får taskigt stöd för att få ut max av dagen. Som jag var inne på så behövs inte det för att vi ska kunna vara människor på samma sätt som tidigare. Men det behövs för att vi ska hinna med det vi har för händerna. Lite kompenserar vi för den ineffektiviteten genom att cementera könsrollerna.

Vi har ofta gjort så. Det beror på att jag är rimligt händig och min sambo gärna lagar mat och pysslar i köket. Det här är ett väldigt effektivt sätt att göra livet enklare och minska behovet av kommunikation. Men det har nackdelar. Det blir inte självklart speciellt rättvist exempelvis. När vi flyttade från landet till staden, sålde alla prylar och gick från eget hus till bostadsrätt, så minskade min arbetsbörda rejält. Sambons tvätta, städa och laga mat ökade, då vi inte längre köpte exempelvis ruttjänster eller mat ute.

Det finns andra roller vi intar. Jag är exempelvis grovarbetaren medan sambon är dagliga sysslornas mästare. Det finns också perioder då min sambo är arbetsledaren och jag drängen. I det blir det lätt så att arbete som faller på mig är mitt problem, medan arbete som faller på sambon är vårt gemensamma.

 

 

På det hela taget tycker jag ändå att vår relation och vårt sätt att vara tillsammans fungerar mycket bra. Då säger jag det utifrån perspektivet att vi alltid samverkat bra i vår relation. Jag skulle vilja få lite mer tillfällen där jag kan laga mat och jag tror vi kan bli lite effektivare i vissa delar, men det finns inga stora problem i vår uppdelning av vardagens sysslor som jag ser det.

God råd är dyra

För den som läser det här, som själv har planer på att flytta ut på landet med familj, hundar, höns, hästar och vad det nu är allt så finns några reflektioner att göra.

  • Det här är inte en trädgård. Arbetsmängden är inte riktigt så greppbar, och det är svårt att hinna med att göra allt ”perfekt”.
  • Om du har behov av struktur för att jobba, och fullfölja det du påbörjat, så är det inte säkert att livet på en gård är din grej.
  • Om ni lever i en relation där ni ständigt förhandlar om vem som ska göra vad – ur såväl genus som rättviseperspektiv – undvik att skaffa en gård, eller var beredda att tänka om. Det går inte att lägga för mycket tid och kraft på att prata om vad som ska göras, här gäller det att göra.
  • Om du tycker om att skapa och se ett resultat av det du gör så erbjuder en gård så många möjligheter till det i vardagen att vardagens kontorsliv som många lever verkar helt konstgjort och dött i jämförelse. Men beakta punkterna ovan.

Du ska inte tro att du är något

8

Vi har ju pratat om mina tankar kring framtiden här på bloggen på senaste tiden. Om att jag exempelvis inte kommer läsa något kopplat till skrivande och författarskap i höst, utan i stället prioriterat andra mer yrkesinriktade studier. Vi har diskuterat att jag ser det som en trolig väg framåt – utan att vi fattat några beslut – att jag går tillbaka till arbetslivet nästa sommar. Reaktionerna på det är blandade och mångfacetterade. Några anser det helt galet, andra tar det som ett bevis på att deras förmåga att inte bryta med ett liv de inte är nöjda med, trots allt är rätt val.

Något vi inte riktigt berört i diskussionen är att jag gärna har något vettigt att göra i livet. Det är inget jag kommit på under tiden här, tvärtom så är det nog ett av huvudskälen till att vi faktiskt är här idag. Det jag kanske inte funderat på tidigare i mitt liv är hur jag ska värdera ”detta vettiga att göra” i relation till andra aspekter i livet. Är jag exempelvis villig att gå ner i lön, hålla tillbaka delar av min personlighet, sitta i lokaler utan fönster, resa utomlands i jobbet: kvällstid på budgetplats med endast billig sprit som föda? Är jag villig att kämpa för mig själv eller en företagsidé varje minut?

Eller gör jag fel om saker som hälsa, personliga värderingar och arbete står mot varandra? Behöver jag ens göra någon form av avvägande om jag gör rätt?

Frågeställningarna i inledningen är grunden i dagens inlägg. Häng med!

 

 

Jag har gjort ett ärligt försök de senaste åren att hitta ett annat utlopp för min kreativitet och min energi genom att blogga, skriva, podda och göra filmer. Det finns många delar i det som belönar mycket mer än arbetslivet gjort de senare åren. Att skriva och resonera som jag gör nu ger mig mycket som person. Att få höra att man inspirerat och hjälpt andra ger kanske ännu mer. Och jag tycker själv att jag har något att säga. Både som person, men också genom att beskriva vår resa och uppbyggnaden av gården. Det är något som i delar är värt att prata om och som helhet ger en bra berättelse.

Men det finns också baksidor. Jag är exempelvis helt själv i det här. Och många av de som faktiskt bryr sig om att interagera med mig – det är inte så många – har synpunkter som tar energi. Motståndet har nästan alltid sin grund i att jag uttryckt någon form av ambition med det jag gör här och på sociala medier. Om jag uttalar något sådant blir det tydligt att jag skriver för pengar – den här bloggen ger en vanlig månad cirka 150 kronor efter skatt och sociala avgifter – att jag prioriterar fel i livet – en person som är ekonomiskt fri ska inte ha ambitioner – eller så bryter jag mot någon oskriven regel – så som att jag som missionär för andra värden i livet inte ska andra ambitioner än just kring min kommunikation.

Jag skriver och berättar. Att jag värdesätter min text och mina berättelser, och önskar att andra ska göra detsamma, är helt normalt. Att ha ambitioner för det man tycker om att göra, som att nå fler eller få en ”hit” är inte heller något ovanligt eller märkligt. Att människor då lägger tid på att maila och berätta att de aldrig tänker ersätta mig för något jag gör tillför inget. Inte heller ger åsikten att jag inte ska prioritera mitt skrivande före något annat, mig något som helst stöd i det jag vill göra.

Jag tolkar det här, och vissa andra typer av beteenden, som sker runt mitt arbete här på bloggen, eller sociala medier, som en form av statement enligt ”du ska inte tro att du är något”. Det är inget som förvånar egentligen. Just människor som skapar något och visar upp det för allmän beskådan säger ofta att de får den typen av feedback – ofta förtäckt som jag nämnt här ovan – från människor i sin omgivning.

Att skapa något innebär att man hela tiden får kämpa, inte bara mot de som inte tycker att man ska tro att man är något. Utan för att höras. Synas. Man jämför sig med andra och man är kritisk mot sig själv och det man gör. Om jag skulle lyckas växla upp mitt skrivande, genom att exempelvis skriva en bok som säljer lite halvskapligt, så tror jag inte kampen för mig och mitt skapande egentligen minskar, utan det här ”kommer med grannskapet” kan vi säga. Det är entreprenörskapets utmaning som jag möter.

Kanske lite utanför huvudfåran i den här texten men ändå en tänkvärd not får du här: När man är ekonomiskt fri så kan man välja sina utmaningar och fighter friare. Man kan sätta dem själv i någon mening, vilket exempelvis Fantastiska Farbror Fri tipsat mig om. Vi kan exempelvis skriva för att det är roligt och skita i de ekonomiska förtecknen kring skrivandet. Mycket inte roligare för att man sätter upp massa måsten kring det man gör, vilket också diskussionen ovan pekar på. Det är väldigt sant, men också farligt nära en plattityd. Mycket få människor som skriver för de vill att materialet ska läsas är exempelvis intresserade av stryka tankarna om att nå människor med sin text. Det går att ta bort ett mål i antalet böcker sålda, men det går inte att ändra grundförutsättningarna helt. Då är det inte samma aktivitet längre. Inte kan människor som älskar att utmanas och umgås med människor välja mål som handlar om att bygga bästa vedtraven i Småland. Men det finns en rad områden där det inte är svart eller vitt.

 

 

Om jag tänker tillbaka

Jag inser att det som hände när mitt arbetsliv ändrades kraftigt kring 2014 var att det blev en kamp. Inte en kamp för mer pengar, fler resurser, eller påskrivet kontrakt. Nej det blev en personlig kamp, med likheter med den jag beskrivit ovan, kring skrivandet. Det handlade inte så mycket längre om vad som skulle göras i min roll jag hade som anställd, utan mycket mer om att jag fick stå upp för mig själv och mina värderingar. Jag brukar säga att problemen jag fick på min arbetsplats blev personliga och förklaringen ligger nog just här. Uppdragen jag fått tidigare i mitt arbetsliv, som byggde på ett behov i organisationen matchat mot den jag är, byttes ut till diskussioner som är att likna vid ”du ska inte tro att du är något”.

Men jag är något i arbetslivet, på samma sätt som jag är något när jag skriver. Och jag har ambitioner och energi. Det är den jag är och det är viktigt för mig. 

Om vi tittar framåt

Det jag funderar över framåt är hur mycket kamp mitt liv ska innehålla och vad jag är vill att satsa och få ut. Om det finns avvägningar jag kan göra som är rätt ok. Kanske behöver jag ingen hög lön om jag får ”vara någon”. Eller så finns det ingen konflikt där?

Som jag ser det finns det två vägar framåt i livet. Antingen sätter jag värde i kampen. Då är entreprenörskapet intressant. Exakt hur det skulle se ut, om det är som författare, bonde eller föreläsare/lärare är inte klart.

Eller så hittar jag ett jobb, som fungerade ungefär som arbetet gjorde innan 2014, där jag inte ifrågasätts eller behöver kämpa för mitt på det sättet. Det handlar i så fall om att hitta en arbetsplats som delar mina värderingar och hitta en tydlig roll att verka i där.

Det går att tänka ännu vidare här, men jag tror vi slutar här. Så där lite mitt i.

Då har det gått ett år: Del 1 – Skillnaden

6

Då har vi varit här ute på småländska höglandet i ett år och det är dags att göra en halvtidsavstämning. Det finns massor att prata om i olika former, men jag tänkte börja med mig själv och mina tankar.

Då, för ett år sedan, så avslutade jag en hektisk period i mitt liv. Vi hade några år tidigare omprövat vårt privatliv i form av boenden, fritidsintressen med mera och valt att förenkla livet. Men ungefär samtidigt som det hände och vi gjorde en förändring till det bättre, så började problemen i mitt yrkesliv och min karriär. Det ledde till att mitt arbetsliv gick från att vara en hörnsten i livet till att vara ett problem. Bland annat gjorde det att jag:

  • Beslutade mig för att spara aggressivt för att snabbt göra mig och familjen ekonomiskt fria.
  • Tog extrajobb som vicevärd i bostadsrättsföreningen. Dels för att tjäna mer, men också för att hantera en eventuell uppsägning på jobbet. Jag kände ingen trygghet där.
  • Sökte jobb.
  • Funderade på andra karriärval.
  • Började skriva och podda (jag la ned ungefär 400 timmar på podden under den period jag höll på) för att förstå mig själv bättre, få någon form av intressant rörelse i mitt liv, tillfredsställa behovet av att skapa något.
  • Pluggande portugisiska på universitetet.
  • Köpte gård.

Det mesta av det här gjordes parallellt.

 

 

Det här passerade naturligtvis inte obemärkt förbi. Jag blev tjock, trött och tråkig. Och jag fick problem som jag så väl känner igen nu. Det jag faktiskt gjorde gav mig lite. Jag var aldrig riktigt närvarande i det jag gjorde. Hjärnan gick på högvarv. Önskan om att göra något annat och vara någon annan fanns där hela tiden. Viljan av att göra mer och styra livet hårdare fanns där i allt. Men vi hade ett mål, som vi rörde oss mot snabbt. Det var en ljusglimt!

Det mesta av det här har ni hört, om inte så kommer det lite länkar och en video på slutet i det här inlägget där ni kan läsa mer i detalj. Det intressanta här är att jag hade ett bagage med mig hit till gården. Ett bagage som gjorde mig rätt stressad och pressad. Ett bagage som skapade en hel del behov och önskningar. Men också ett synsätt där jag piskade mig själv rätt hårt. I sparande, i schemaläggning, i att göra. Jag är en jävel på att arbeta ibland, och en usel boss till mig själv.

Den första tiden här på gården präglades av det här. Åtminstone tankemässigt. Men nu är det – tror jag -helt borta. Exakt hur förändringen gått till, när den skedde och varför den skett är jag inte riktigt säker på, men något har hänt. Mitt uppvaravade jag har bootat om. Exakt hur det gått till vet jag inte riktigt. För det har varit rejält stressigt här på gården under perioder. Men livet är enklare. Jag ger mig också själv mycket mer cred och är snällare mot mig själv i någon mening. Om jag jobbat hela dagen i skogen exempelvis så kan jag titta på film med döttrarna på kvällen och vara helnöjd. Både med dagen och kvällen. Det var jag nästan aldrig förr. Arbetsdagen hade inte varit något vidare. Dagen hade varit låst och uppstyrd, från jag vaknade, genom arbetsdagen, till barnhämtningen och genom middagen. Att då titta på film var en pina.

Förut var livet svårt. Jag förstod att det var en enorm skillnad i syn på livet mellan jag var 20 år gammal mot hur det var när jag var 46. Nu är livet som det var när jag var 20 år igen. Det förstår jag, men att skillnaden var så stor hade jag inte begripit.

 

 

Jag kom hit med ett liv som spretade åt alla håll. Som om det hade exploderat. Men bitarna har landat nu känns det som. Nu vill jag plocka samman dem i ett pussel som har bättre balans. Man tankarna kring det pusslet är väldigt annorlunda än tankarna var för ett år sedan. Det är en rätt mycket mer erfaren och ärrad person, men med en grundläggande inställning som påminner om en 20-årings, till livet.

Jag antar att man kan säga att jag vilat upp mig och återhämtat mig lite. Det tog ungefär ett år i så fall. Jag undrar vad nästa år kommer ge. Kommer det att präglas av 20-åringens otålighet eller finns det mer som kommer falla på plats kan man undra.

Vad tror ni?

Läs och titta mer!

Här kommer en video som beskriver hur vi levde fram till nedväxlingen kring 2013 och vad som skapade vår första våg av förändring.

Här kan du läsa mer om hur jag tycker arbetslivets problematik under senare år påverkat mig.

Vad kommer efter det här? – Tankar kring hur livet bör se ut framöver

Eller varför inte läsa ett inlägg från tiden då jag verkligen började se ljuset i tunneln. När friheten var nära, men jag trots allt levde mitt i det jag beskrev ovan.

Toppkänning!

773FansGilla
230FöljareFölj
3,102FöljareFölj
527PrenumeranterPrenumerera

Läsvärt

Ekonomiskt oberoende – Hur vi räknar och simulerar

I det här inlägget tänkte jag visa hur vi faktiskt gör för att bedöma hur vår ekonomi ser ut åtta år framåt nu när...
video

Här och nu!

Följ det fria livet

Senaste nytt

Att välja bostadsort för frihet – kommentar till Fantastiska Farbrorns lista

I fredags så skrev Fantastiska Farbror Fri en lista som ger den som vill, eller ska vi säga den som har möjlighet att leva...

Jag tränade lite