Hem Blogg

I slutet på dagen

0

Ibland säger jag att jag skulle vilja vara bättre på att forma dagar jag trivs med. Som jag är nöjd med i slutet av dagen. Och eftersom jag har ett behov av att ha en viss rörelse i mitt liv så brukar jag också säga att jag gärna vill ha ett antal sådan dagar i rad, så att de tillsammans kan bygga upp något i sig. Jag vet inte hur begripligt det är, men jag tycker åtminstone det beskriver mina tankar kring livet ganska bra.

 

 

Tittar jag på Facebook och Instagram så verkar det som att det liv andra trivs med, åtminstone gärna visar upp, är ett liv där något speciellt sker. De besöker lutande tornet i Pisa med familjen, tar en öl i badtunnan med kompisarna eller ett glas vitt vin på fina gatan med väninnan. Men det är egentligen inte det jag tänker på när jag säger att jag vill forma bra dagar. Inte så att jag nödvändigt måste ta avstånd från semesterresor eller en upplevelser med bästa kompisen, men det kan aldrig utgöra grunden. Sådana dagar bygger inte ett bra liv, man kan inte stapla flera dagar med rätt konstlade aktiviteter och alkohol på varandra och få något man verkligen är nöjd med. Det tror jag är ett enda stort självbedrägeri och en av vår tids stora lögner. Det fantastiska liv vi visar på sociala medier är uttag från det goda liv vi lever. Det jag är söker är insättningarna.

Jag förstår ärligt talat inte vad som är problemet, att det här ska vara så svårt. Och det är många som gärna delar den uppfattningen. Som berättar hur fantastiskt livet är. Hur väl de lyckas med sitt liv. Men det är sällan jag träffat någon som anser att det här är ett lätt pussel som faktiskt har något jag är avundsjuk på. I stället brukar jag tänka att de som säger att de lyckats med att hitta rätt ofta ljuger så de knappt tror sig själva. Jag vill vara mitt bästa jag varje dag. Ingen halvfet, domesticerad självmanipulerande obildad duktig idiot. Politiskt korrekt och ständigt inställsam. Aldrig sig själv. Ständigt konsumerande något som går att visa upp. Med den enda önskningen att läkarna nu bara ska få till medicineringen vad gäller den blodtryckssänkande medicinen. Och så betablockeraren så klart.

Jänkarna har ett bra uttryck: Stress is caused by giving a fuck. Det är något jag borde ta till mig. Tatuera in på underarmen. Kanske med tillägget, but in some cases i DO give a fuck. I vissa sammanhang bryr jag mig. Och det är inget jag har någon lust att pruta på. Det är jag, det är min starkaste sida och kanske den mest uttalade delen i min personlighet. Jag kan göra ett åtagande och bry mig om det. Numera kan jag dessutom göra det rätt moget, inte i ett valpigt “jag håller vad jag lovar”.

Vissa kommer gilla texten ovan. Andra kommer inte kunna relatera till den alls. Det spelar ingen roll. Det som faktiskt gör skillnad är det jag gör. Och problemet är att jag egentligen inte har en plan för hur jag ska omsätta mina tankar till något vettigt i praktiken. Jag bara staplar aktiviteter och krav på varandra på ett sätt att jag aldrig kan leva en dag som jag önskar. Åtminstone inte om jag har ett intetsägande meningslöst jobb.

När jag jobbar och springer i ekorrhjulet så har jag massor av saker kvar som jag skulle behöva göra i slutet på dagen för att livet skulle blir bra. En del har att göra med att mina krav är konstiga. En del är vardagliga saker som jag borde fixat, men inte fått gjorda. En del är kopplat till det jag skrivit om ovan. Önskan om att göra något som berikar mig i en vidare mening. Sedan lägger jag 365 sådana dagar efter varandra och jag har en skuld och en ryggsäck som är enorm.

Se gärna videon nedan om du inte redan gjort det. Den beskriver hur jag bara plockade på allt mer, utan idé om hur det skulle leda till något bättre.

I många avseenden har livet i frihet gjort saker och ting bättre. Dagarna här är mer belönande. En hel del har också fallit på plats. Jag har fått göra det jag önskar, lärt mig det jag ville och prövat det jag drömt om. Skulden är inte så stor längre. Den känns hanterbar.

Det i sig ger perspektiv.

Dessutom har jag reflekterat över en sak. Jag har inte haft ett jobb på 1,5 år. Trots det har jag nog nästan jobbat varje dag. Åtminstone andra halvan av tiden. Jag har alltså kombinerat arbete med en mental skuldminskning av modell grande!

 

 

Jag funderar. Över framtiden. Om hur jag hamnade här. Hur jag kan fortsätta den resa jag startat. Ett naturligt steg vore att bygga vidare på det frihetsbygge vi börjat här. Utveckla gården, skapa fler passiva inkomster för att förbättra vår ekonomi och vår kalkyl. Kanske starta ett företag. Föreläsa. Ge ut böcker. Göra det som är belönande idag, även i fortsättningen och samtidigt hitta in i en ny vardag här. Det sistnämnda är något vi egentligen inte gjort då vi studerat, byggt och donat här på heltid sedan vi flyttade ut. Det här är rätt många som förmedlat när de förstått att vi lutar åt att börja jobba igen. Kanske tänker vi flytta härifrån till en storstad!? Jag förstår tankegången! Jag säger inte emot. Jag säger inte heller att vi lagt ned den tanken.

Samtidigt måste ni förstå att jag är här av anledningen jag beskrev inledningsvis. Jag, eller min sambo för den delen, är inte här för att vi tagit ställning mot att lönearbeta i en önskning om att vara egenföretagare. Inte heller har vi tagit ställning mot arbete som så. Jag trodde nog att jag gjort det kanske, men det var i så fall inte sant. Vi jobbar och är nog intresserade av att jobba i någon form. Gärna med något eget, men det är inget tvång.

Och så har vi provat saker och ting som skulle kunna vara intressanta komponenter i ett friare liv. Vi har försökt tjäna lite pengar på äggförsäljning. Vi har jobbat med att sänka våra kostnader genom att odla egen mat. Jag har försökt lyfta det jag gör, som jag gillar, nämligen skriva. Vi har undersökt möjligheten att köpa fastigheter i regionen. Inget av det vi gjort har någon egentlig potential att bli en viktig del i våra liv som bidrar med långsiktig utveckling, intressanta möjligheter och relevant intäkt. Åtminstone inte i den form vi gjort det. Egentligen är allt vi gjort istället konsumtion finansierat av våra egna pengar, på vår egen tid. Vi konsumerar mest här ute! Den extrema livsstilen är inte problemfri. Dels så måste vi beakta ekonomin – ur flera aspekter – dels kommer vissa delar i vår personlighet inte alls till sin rätt. Vi lever i någon mån ett liv där vi återigen bara tar ut, inte sätter in. Inte alls så destruktivt som tidigare, men dock. Vi vet också att om vi ska göra något mer av det vi har här så krävs antagligen en avsevärt större insats från oss. Då blir det definitivt ett jobb. Utifrån vad vi kan bedöma idag, ett mycket lågavlönat sådant.

Så nu har vi ett halvår på oss innan vi måste fatta beslut i någon form. Ett halvår då vi helt fritt kan undersöka möjligheterna framöver. I det så tar vi med oss massor av lärdomar, inte minst från videon ovan. Vi tar också med oss det vi lärt oss här. I den undersökningen hänger allt samman och inget är låst. För bestämmer vi att något är fixt så vet vi att resultatet riskerar att bli att vi endast lägger till saker i vårt liv, av ringa värde. Och då är vi tillbaka, varje dag skapar en skuld vi måste hantera.

Den här gången undersöker vi inte livets möjligheter för att vår nuvarande situation är på gränsen till outhärdlig eller åtminstone jävligt trist. Vi trivs mycket bra här. Samtidigt förstår vi att de förändringar vi gör nu måste vara mer långsiktiga. Nu måste vi ha ett tioårsperspektiv i det vi gör.

Nu ska det bli intressant att höra era tankar. Är det här för visionslöst? Ser vi inte alla möjligheter, i så fall vad är det vi missar? Hur tänker ni och hur relaterar det jag skrivit till era val och tankar?

Jag fortsätter arbeta med boken, men har ett öga på kommentarerna.

Det börjar bli dags att tänka på framtiden

22

Igår så pratade jag framtid med vår äldsta dotter Tova. Vad händer vid midsommar nästa år när tjänstledigheten är över? Vad gör vi, var tar vi vägen? Det var känslosamt och lärorikt. Hon som var mest emot att flytta hit är den som trivs bäst här. Trivs som i att hennes vänner är fantastiska. Trivs som i att hon hittat rätt i sin inställning till skolan. Trivs som i att hon förstår att vi alla är fria här i någon komplex mening.

 

 

Men hon är också den som förstått att inget är för evigt. Efter nian är kamraterna troligtvis borta. Här nere sprids de ut på ett antal gymnasier åt olika håll. På olika linjer och inriktningar. Bästa kompisen kommer troligtvis flytta för att gå på ett gymnasium med specialinriktning. Så om det bara går att skjuta på flytten ett år, så …

Hon ifrågasätter moget varför vi ska flytta. Vad söker vi i det som hon uppfattar som en ständig rörelse. Från landet, till stan. Till landet och nu kanske staden igen. Vad är det som säger att vi hittar rätt nu? Det är en väldigt relevant fråga.

Tova är negativ till förändring. Hon var den som var mest negativ när vi flyttade hit och trots att hon säger att det blev väldigt mycket bättre än att hon trodde, att hon hade fel förra gången, så kan hon inte överföra några av lärdomarna från det till framtiden. Istället kritiseras allt. Det är fel att bo i stan, eller i förort. Eller på landet i närheten av en större stad. Lägenhet är fel. Likaså villa. Det skjuts vilt i alla städer och människor är elaka och dumma. Skolorna är skit. Linköping är inget vidare. Stockholm är dåligt. Malmö är absolut helt jävla asdåligt.

Mammas önskning, att vi ska se över möjligheten att faktiskt flytta till Spanien är så himla dålig att det inte går att sätta på pränt.

Alva, hon som är 1,5 år yngre, har en annan inställning. I hennes klass är det många som flyttar till våren. Det är kompisar till henne, som tillhör den stora gruppen av invandrare i området, som är mer rörliga än de svenskar som är födda här. Ur hennes perspektiv skulle det vara perfekt att flytta så att hon fick börja högstadiet nästa höst, där vi räknar med att vara för mycket lång tid framöver. Kanske kan vi flytta så att det blir nära till bonuskusinen i Södertälje! Det skulle kunna vara riktigt bra!

Men vad är det vi jagar den här gången? Frågan är relevant, men jag saknar ett bra svar. Jag, eller vi, min sambo är en del i detta, jagar inget. Så här säger jag till min dotter. “Jag har utmanat mig själv hårt i fem år. Jag har sparat, jobbat extra, studerat, bloggat och haft en familj, allt samtidigt. För att jag har känt att jag måste. Men jag måste inte det längre. Det som skett ligger bakom mig och jag är inte säker på att jag vill låta det färga mitt liv mer. Jag vill inte flytta för flyttandets skull. Jag vill ta våren som kommer för att undersöka vilka möjligheter som finns för framtiden.”

Då är sanningen den att möjligheterna jobbmässigt rimligen är som störst för mig och min sambo i storstadsområdena, men att den sammanvägda bilden ändå gör att det kan vara vettigt att stanna här där vi är. Det vet vi inte idag. Det vill vi ta reda på.

Jag utgår ifrån att jag med mina snart åtta år på universitet och med mitt CV ska kunna få så välbetalda jobb i någon av storstadsregionerna, och att det gäller min sambo med universitetsutbildning och mycket gedigen och bred arbetslivserfarenhet, likväl. Jag räknar också med att det ska kompensera för exempelvis högre levnadskostnader i storstaden. Men jag vet inte. Inte heller vet jag hur ett arbetsliv på distans skulle kunna se ut. Jag skulle kunna bo här och resa till Linköping, Jönköping eller Malmö någon gång i veckan. Ja till Jönköping och Linköping finns det de som pendlar dagligen här.

Ett alternativ som jag lutat åt rätt länge, men som jag till viss del omprövat, är att pendla till min nuvarande arbetsgivare härifrån. Kanske skulle då även min sambo pendla till Linköping, eller leta jobb här i området. Det är en lösning med många poänger. Men jag vet inte om det direkt är plan A längre. Det känns för tråkigt och defensivt. Det är för långt från mig och den jag är. Jag kan ha detta som en fallback, om jag inte lyckas hitta något som verkar kul så kan jag mycket väl hora för pengar i några år och fortsätta bygga upp gården här. Men inte som plan A. Däremot ska jag naturligtvis arbeta med min nuvarande arbetsgivare för att se om det går att hitta intressanta arbetsuppgifter nu när studieledigheten börjar gå mot sitt slut. Det ska jag göra förutsättningslöst, men vi ska alla vara medvetna om att relation till min arbetsplats är speciell. Mycket mycket speciell. Tänk Syd- Nordkorea. Och jag vet inte hur länge det skulle hålla.

Egen firma då? Påhugg i skolan? Kanske, det beror på vad jag kan får för avkastning på insatt tid. Detsamma gäller egenkonsult.

Men behöver jag, eller vi vuxna här, jobba? Nej, det är tveksamt. Vi vet naturligtvis inget om framtiden, men 4%-regeln och vår relativa närhet till pension, säger att det är möjligt att leva här som fria. Inhopp i skolan, som min dotter så klokt påtalade, skulle förstärka ekonomin rejält samtidigt som det sannolikt skulle uppskattas av elever, skola och samhället i stort. Det dräller inte av akademiker här med en förmåga att hantera ungdomar. Men lönen kanske är hälften av vad jag tjänar efter skatt hos min nuvarande arbetsgivare. Och förutsättningarna kring verksamheten, bland annat en skola i kaos här i regionen, gör inte jobbet mer attraktivt. Det är ju bra om man ser möjligheter, men behöver kanske inte leta efter dem på ställen som andra flyr.

Men behöver vi jobba? Nej, men jag tror jag vill! Jag är inte säker på att jag behöver utmana mig mer. Jag vill se om det finns ett arbetsliv som kan vara ekonomiskt belönande och samtidigt resultera i ett liv som hänger samman. Som det är nu så känns det som min erfarenhet, ambition och utbildningsnivå blivit en belastning. Är det verkligen så? Hur ser arbetslivet ut utanför svenska industribolag? Vad är lönenivåerna? Villkoren? Jag vet inte det, jag vill bilda mig lite mer.

Vi har levt riktigt snålt och fokuserat på pengar nu i fem år. I det har vi varit självcentrerade. Det skulle vara skönt att släppa det ett tag. Kanske prenumerera på en dagstidning, stödja initiativ och företeelser vi gillar. Det är i det lilla. Men också i det lite större skulle de kunna vara intressant att göra mer. Kanske köpa och vårda något av kulturhistoriskt värde. Kanske mer aktivt delta och agera i det lokala näringslivet. Det är också intressant att avsätta månadsdonationer till föreningar, verksamhet och bloggare som gör något man vill stödja.

Den negative tänker ju att nu kliver vi in i ekorrhjulet igen. I ett storstadsområde med höga bostadskostnader, lån och pendling. Kanske är det rätt. Men med ett helt blankt papper så kan vi ju inte börja med att se alla problem. Inte heller ska planerna för framtiden utgå från att vi sitter i helvetet här och vill komma härifrån till varje pris.

Frågor på det?

Hur mycket pengar till hade vi behövt för att det här skulle bli perfekt?

22

Förra helgen avslöjade jag att allt kanske inte blivit som tänkt här i friheten. Jag tog upp de punkter jag tycket påverkade oss mest just nu och det blev en blandad kompott som bland annat omfattade skolor som inte klarar av att följa skollagen och bristande förmåga att hålla vår budget, som vi i kalkylerna satt till 20 000 kronor per månad, här på vår gård.

 

 

Intresset för det här inlägget har varit stort. Och tolkningarna omfattande och olika. Är jag bitter nu? Gick vi in i det här med alldeles för snäva ekonomiska marginaler och kalkyler? Vad kunde vi gjort annorlunda? Här lever vi i rena vilda västern, har vi tappat all kontroll? Vad är orsak och verkan? Gud vilka dumma val vi gjort och som vi saknar vision!

Jag skrev inte inlägget med insikten att det skulle läsas som det gjorts. Trots att det som bloggare naturligtvis är fantastiskt roligt att nå en stor publik, och skriva saker som både berör och engagerar, så är jag inte säker på att jag skrivit inlägget om jag förstått vad det skulle innebära och hur de skulle tas emot. Åtminstone hade jag utformat det väldigt annorlunda. Att leva offentligt som jag, och vår familj i någon mening gör, genom bloggen har såväl sina för- som nackdelar. Fördelarna är många, bland annat att vi lär känna massa nya intressanta människor och att vi av många ses som “socialt lättillgängliga”, vilket innebär att vi är lätta att ta kontakt med. “Den där bloggare, där uppe ….” är ett uttryck som många använder här i bygden och det avdramatiserar oss som familj och ledet till många intressanta kontakter. Nackdelen är att då vi i vissa delar utmanar normerna och i det kanske framstår som människor med låg social rang också möter massor av människor som måste distansera sig från oss. I verkliga livet eller på sociala medier. Vårt liv utmanar och irriterar mer än det lockar. Det kan vara kul någon gång men blir rätt tjatigt i längden. Dessutom är vi i familjen Onkel Tom inte den typen av människor som går längs väggarna och skäms för vår existens, så ifrågasätts vi så svarar vi.

I relation till inlägget förra helgen, och i det jag skrivit ovan, finns det något vi kan lära? Är det något vi kunnat göra annorlunda som gjort livet lättare? Som tagit bort misslyckanden och saker som inte blivit som tänkt? Främst då ställs frågan ur ett ekonomiskt perspektiv. Har vi gått på ledighet för tidigt? Hur mycket mer pengar skulle vi behövt för att det här skulle bli riktigt bra? Svaret på frågan är att jag inte vet. Jag är inte riktigt säker på att jag ens vet var jag ska börja i ett försök att hitta ett svar. Det känns lite som att någon frågat en person som är glad för att den just slagit nationellt rekord på 100 meter, hur mycket högre hen måste hoppa höjdhopp för att bli bäst i världen på 400 meter.

Vi har inget stort behov av att rätta något, i stort har det här varit en succé! Även om vi beaktar det vi helt misslyckats med. Det påverkar möjligheten att svara.

En annan viktig anledning till att jag inte har något svar har att göra med det jag skrev igår. Vi mäter inte vårt liv i vad vi vill eller ska köpa. Så det finns inte en lista med saker som vi borde köpt eller vill köpa här. Har vi behövt något så har vi faktiskt köpt det. Kanske inte utan att pröva andra vägar, men har det inte gått så har vi tryckt på köpknappen. Och då har vi handlat det vi vill. Det finns egentligen bara en sak som hamnat mitt-i-mellan som jag kan tänka på nu och det är att jag skulle vilja ha en fyrhjuling med vagn, främst för skogsarbete. Att ta hand om ved och virke är för svårt som det är nu. Och då pratar vi om transporten från skogen upp till området kring vår lada. Men en investering går inte att motivera ekonomiskt, så det är som det är. Ekonomin var som mest ansträngt inledningsvis då vi handlade massor av ting till gården. Det är historia nu och har den känslan har sjunkit undan, vilket är värt att notera för tydligheten här.

 

 

Så måste vi också beakta att vi under det här ett och ett halvt året inte alls haft ont om pengar. Vi hade en stor skatteåterbäring som kom i somras, vi har bidrag – under läsåret – på i storleksordningen 15 500 kronor per månad. Och börsen har, trots ett rejält tapp på slutet, fortfarande gått plus. Så vi har mer pengar nu än när vi flyttade ut. Så vi upplever ingen nöd.

Visst kunde vi lejt ut en del jobb på hantverkare för att höja statusen på huset snabbare, men för oss är det enkla livet vardag idag. Dessutom har vi börjat resan mot ett modernt badrum med tvättmaskin och torktumlare. Köket kommer vi jobba med i vår. Så det känns inte så långt borta, utan istället väldigt kul och intressant. Men återigen, vi har inte fokuserat på vad vi inte har och vad vi borde köpa. Vi fokuserar på vad vi vill göra. (Vi vill inreda köket smart, inte köpa spis, om ni förstår vad jag menar.) Det, känslan av att vilja göra, uppfattar jag som en känsla som förstärkts. Så när vi flyttade hit var det för att leva lugnt och enkelt. När energin kommit tillbaka, och vi känt ökad tilltron till att vår ekonomi är relativt sund, så har intresset för att göra hela tiden ökat.

Tredje delen som påverkar oss mycket är att vi idag räknar med att jobba igen. Hur, var, i vilken form är oklart. Men det är inte viktigt för oss att aldrig arbeta. Jag hade gärna jobbat med mitt egna. Skrivit, bloggat, filmat, föreläst och coachat andra. Haft saker på gården som jag jobbat med som gett viss intäkt. Men det har jag svårt att idag tro att det kommer ske. Jag har fått känna på. Insett svårigheterna och begränsningarna och bestämt mig för att lägga det åt sidan. Inte heller är jag i behov av lugn och ro som jag var för ett par år sedan.

Så vårt liv är inte pengafokuserat idag. För att vi skulle kunna tillskriva pengar ett större värde så hade vi varit tvungna att ändra våra liv. Vi hade behövt sitta på ett skriande behov av att renovera med hjälp av hantverkare. Önskat framstå som mer lyckade via exempelvis valet av bilar. Vi hade behövt flytta fokus på vad vi vill göra här, till var vi vill resa eller göra någon annanstans. Och det känns inte alls attraktivt. Där är inte vi nu.

Så jag vill inte råda någon att skjuta på sin dröm att vara fri på grund av ekonomin, utifrån våra val och livserfarenheter. Tvärtom så visar vår erfarenhet på att korta pauser i livet, som inte behöver kosta så mycket, har stort värde. Och att förutsättningarna ändras hela tiden så planera inte för resten av livet.

Kanske kommer det här med i någon form i boken jag jobbar med. Jag har inte bestämt mig ännu. Idag ska jag skriva ett kapitel  som handlar om svårigheten att låna pengar på banken, om man inte har någon inkomst. Sedan återstår två, kanske tre kapitel, som ska skrivas. Därefter är det dags att börja jobba med texten.

Vad säger ni, har ni frågor på detta? Kommentarer?

Kreativ producent eller aktiv konsument?

6

En av de första insikterna, som kom tidigt i den förändring vi gjort, handlar om skillnaden mellan att göra och köpa. Om skillnaden mellan att vara producent eller konsument. På fritiden var jag, för sex, kanske sju, år sedan heltidskonsument kan vi säga. Det betydde inte att jag var ett vrak färdig för TV3s Lyxfällan, eller att jag bara handlade. Men att leva livet handlade om att köpa och göra saker som genom annonsering och marknadsföring verkade attraktiva, och som enligt marknadsbudskapet skulle tillföra mitt liv mervärde. Ja, kanske skulle till och med produkterna öka värdet på mig som människa.

 

 

Jag hade en arbetskamrat som så gärna ville bli smal och vältränad att hon köpte två gymkort, som tur var på olika gym. Irrationellt och lite fånigt kan man tycka, men det visar väldigt väl hur mycket av vår konsumtion idag fungerar. Ser du ett avsnitt av just Lyxfällan, som vi nämnde tidigare, så blir det här påtagligt. Det är det egna belöningssystemet som ska triggas om och om via konsumtion. Och känslan, behoven, är obehagligt påträngande för många. Så när vi vill bli smala och snygga så köper vi gymkortet, för det förmedlar känslan vi söker. Sedan köper vi de tajta byxorna och färgglada linnet. Sedan skorna. Klockan. Pulsband. Dubbade skor och sportigare jacka. Sedan är Klassikern ett måste. Gärna med en löparresa till Algarve först. Tyvärr blir det lite si och så med besöken på gymmet, men vad gör väl det. Så sportiga som vi är!

Det här med att konsumtionen har ett starkt symbolvärdet, som gör att det ska föra med sig så mycket mer än bara den nytta de faktiskt erbjuder, går att relaterar till det mesta vi konsumerar. Jävlar om vi äter ekokiwi vad friska vi blir. Eller hur fantastiskt är inte livet i sin helhet om vi får en vecka i Thailand! Kanske tycker vi till och med att vårt värdet ökar lite om vi där kan vältra oss i lyx. Inte heller är det här någon nyhet. Jag tror att jag läst att genomslaget för den här typen av marknadsföring kom i och med att man började marknadsföra bilen som en livsstilsprodukt. Spridningen var sedan snabb och bred. Titta gärna på den gamla reklambilden som inleder inlägget. Vad husmor är lyckad bland sina maskiner!

När man lever som konsument blir inte alla saker man köper använda. Snarare är det så att sakerna ligger hemma nästan oanvända. Träningskläderna blir inte utslitna. Boendet står tomt. Cykeln man köpte till Klassikern står oanvänd. Det gör också musikanläggningen och motorcykeln. Bakmaskinen och fritösen. Rummen i villan blir aldrig möblerade så där mysigt som vi tänkte. Vi är på väg till nästa grej långt innan vi ens nosat på vad det vi faktiskt köpt erbjuder.

Om man kan utmana sig själv det minsta så är det här inte så svårt att genomskåda. Men det är nog lite svårare att faktiskt ändra tankesätt och beteende. Gör man det så börjar man tänka i andra banor. Det här var det steg jag och min sambo tog tillsammans. Vi slutade köpa och fokuserade på vad vi skulle göra i stället. Vi gick ut. Vi grillade. Jag skrev och bloggade. Vi spelade spel. Gjorde färdigt många halvfärdiga projekt. Började odla. Poddade. Njöt av Netflix. Cyklade. Åkte till biblioteket. Lagade mat och bakade. Pluggade. Vi använde det vi hade kan vi säga. Vi agerade och producerade istället för att konsumera.

Bara så vi inte pratar förbi varandra. Det här är inte riktigt samma sak som att säga att upplevelser trumfar prylar. Upplevelser faller, i alla fall som jag kan tänka på hur och nu, under begreppet konsumtion, i min tankevärld.

 

 

Lyckas du ställa om livet från konsumtion till ett mer produktionsorienterat synsätt så faller sparande på plats mycket mer naturligt.

Det här har jag skrivit om förut. Det intressanta är att jag uppfattar det som vi tagit ett steg vidare i någon mening här i friheten. Kanske har det att göra med att det är naturligare att göra som fri. Kanske innebär avståndet till butiker och reklam, som vi har, att köptrycket minskat. Kanske är samhället här något mindre konsumistiskt. Nu börjar vi mycket mer naturligt i att göra. Vi ska exempelvis bygga badrum här alldeles strax och vi har ännu inte diskuterat ett enda inköp. I stället diskuterar vi när vi kan börja och hur vi ska lägga upp jobbet. Förr hade vi nog börjat med att diskutera vilken duschkabin vi skulle ha. Det kan också ha att göra med att köpa är lätt och att göra är svårt i våra moderna liv. Vi hade inte så stora möjligheter att göra, upplevde vi, i ekorrhjulet. Men handla gick lätt. Här råder nog motsatsen.

Kanske är det så att arbetslivet helt enkelt är tänkt att fungera enligt principen 1) arbete som 2) leder till belöning. Och så repetera vi det om och om igen. Kanske är det inte förrän man kliver ur den loopen som tänket som producent faller helt på plats. Eller så är det en övningsfråga. Idag skriver jag, som när jag skapar det här inlägget, som en ganska integrerad och naturlig del av livet. Samma sak gäller när jag drar på mig snickarbyxorna.

Här har vi ingen fritid och ingen arbetstid. Kanske påverkar det oss också mer än vi tror. Det finns inget “sedan”. Inget “i helgen” eller “på semestern”. Det finns inget annat liv dit vi lite diffust och drömmande kan flytta händelser eller aktiviteter. Det här står i ganska stark kontrast mot konsumtionssamhällets tankar om just tid och frihet. Det var inte uppenbart för oss tidigare. Jag säger ofta att “vi köper tid för våra pengar” och även om jag tycker det är en bra beskrivning så är det egentligen konsumtionssamhällets retorik. Pensionen, den vanliga såväl som FIRE-rörelsens tidiga, handlar ju om att leva ett annat liv, senare i livet. Inte nu, längre fram ska man köpa sig frihet. Pensionsbegreppet är arbetslivets begrepp. Som helg och semester. Det tankemönstret har vi inte riktigt kvar.

Var är det här inlägget på väg undrar ni kanske nu? Ingenstans direkt svarar jag. Det är mer en statusrapport, men det är också en bakgrund till nästa inlägg som handlar om pengar. Det jag pratar om här påverkar nämligen min syn på pengar, men det pratar vi mer om i nästa inlägg.

Arbetsmiljöverkets rapport – Arbetslivet suger 2018

2

Jag har läst arbetsmiljöverkets rapport om arbetsorsakade besvär och försöker just nu landa en väldigt blandad känsla. Jag tycker rapporten är bra för att den sätter vissa aspekter i arbetslivet på pränt. På statens papper kan vi nu exempelvis läsa följande, som är saxat ur rapporten:

Men sedan vaknar något mer kritiskt i mig. Dels har jag svårt för att arbetsmiljö här hanteras väldigt abstrakt, som siffror. Stukningar, problem med kyla och ryggont hanteras på samma sätt som stress och trötthet. Ja, det är till och med så att det är fem gånger mer troligt att vi är berörda av besvär som inte är från olyckshändelser, trots det väljer arbetsmiljöverket att redovisa statistiken för fallskador och stukningar före andra kategorier av besvär. I det så känns det naturligt för myndigheten att uppmana till mer arbetsmiljöarbete. Men fångar det verkligen problemen med för hög arbetsbelastning? Eller frågeställningar kopplade till motstridiga krav. Eller situationen med stökiga elever och hot mot lärare? Det känner jag inte igen mig i och betvivlar det starkt!

Men kanske värre är det som jag tycker är en betydligt större kvalitetsbrist, nämligen att man saknar all form av trendanalys. Det gör att rapporten känns väldigt “här och nu”, samtidigt som den redovisar alla politiskt korrekta aspekter. Den studerar könsskillnader, åldersaspekter och skillnaden mellan inkomstgrupper. Och den berör indirekt frågeställningen om balans mellan arbete och fritid. Och som jag sa tidigare, vikten av arbetsmiljöarbete. Men utan att ha någon åsikt eller bidra med någon mer förtydligande data. Man tangerar frågeställningar som att visstidspersonal oftare lämnar sin arbetsplats när problem uppstår, jämfört med de som är fast anställda. Samtidigt säger man att anställda får mer stöd av arbetsgivaren. Men sedan är det stopp. Det känns inte som hjärnan snurrar extravarv i huvudet av all ny och oväntad information. Listan kan göras lång, vad är sannolikheten för att få ryggproblem om man inte arbetar är exempelvis en annan relevant fråga.

Inte heller när man sitter på intressanta bitar är man speciellt tydlig. Något som jag tycker är synnerligen intressant är exempelvis att skillnaden mellan män och kvinnor främst verkar bero på att kvinnor är hos sämre arbetsgivare, eller snarare verkar inom sämre sektorer, än män. Det innebär att män som jobbar i kvinnodominerade yrken följer kvinnors mönster vad gäller arbetsplatsrelaterade besvär. Enligt myndigheten själva. Det verkar alltså inte vara så att kvinnor sliter ut sig i ekorrhjulet för att hålla igång barn och familj! Nej, faktiskt indikerar statistiken snarare motsatsen eftersom kvinnors ohälsa kopplat till arbetsplatsen inte klingar av när familjelivets alla måsten klingar av. Kvinnors problem verkar alltså inte vara kvinnors problem, det verkar vara arbetsmiljöproblem. Naturligtvis är detta ingen hemlighet, utan styrks av forskning.

Den analys man faktiskt gör i videon nedan finns dessutom starka skäl att betvivla. Läs gärna kommentarsfältet under videon för vidare information, men se gärna videon som är arbetsmiljöverkets egen som ger en överblick av rapporten.

Så jag tycker det saknas lite udd i rapporten. Den känns mer som ett examensarbete än något som ska göra skillnad. Men faktum kvarstår, en stor andel människor av de fem miljoner som arbetar i Sverige påtalar problem som är så allvarliga att det påverkar deras liv negativt. Vad gör vi åt det? Jobbar mindre? Gör det lättare för företagen att bedriva lönsam verksamhet? Stärker individer i att välja andra arbeten?

Jag kan tycka att vi borde kommit lite längre, men sanningen är att vårt arbetsliv står i konflikt med våra egna och samhällets krav på vårt ständiga arbete.

Du hittar arbetsmiljöverkets rapport och tillhörande material här. Och se gärna videon.

Läs mer om arbetslivet här

JUSEK om akademikernas arbetsmiljö – Intressant, inte så förvånande, onödigt traditionellt

Kontoret – Rum, öppet landskap eller inget alls?

Fantastiska Farbror Fri har berättat vad som inte blivit som tänkt – Här är min respons

4

Senaste inlägget jag skrev om att allt inte gått som jag tänkt mig blev viralt och har spritts och kommenterats av många. Oskar på bloggen Fantastiska Farbror Fri skrev också ett svar. Jag tyckte det var lite tamt att endast relatera till mina punkter, så jag utmanade honom att berätta vad som inte blivit som han tänkt sig vilket han gjort. Vilket han gjort!

 

 

Eftersom jag aldrig har haft användning för ordet reciprokt tidigare i mitt liv så väljer jag att använda det nu: i reciprok anda annonserar jag att jag nedan har gjort motsvarande övning på Oskars inlägg, som han gjorde på mitt. Jag har tagit hans punkter och kommenterat dem utifrån mitt perspektiv.

  1. Inget stort gemensamt mål. Det här är ett klassiskt fenomen kopplat till att sätta mål. Det finns undersökningar som visar att människor som sätter upp högtflygande mål kring exempelvis träning, så som att springa maraton, tränar mindre över en längre period än de som tränar på utan mål men som har det som vana, en integrerad del i livet. Det kommer sig bland annat av att luften “går ur en” när målet är nått. I Farbrorns fall så säger han att det främst är lite längre tidshorisonter detta gäller. Då jag själv upplevt det här många gånger i samband med träning, exempelvis, så kan jag relaterar till det Oskar säger, men det är inget som är speciellt påtagligt för oss här och nu. En sak som påverkar detta kan vara att vi valt att säga att vi kör två år här till att börja med. Vi har så att säga aldrig brutit helt med livet som var innan. Inte heller känner vi oss direkt klara med något. Tvärtom så har vi börjat diskutera vad som är vårt nästa steg. Vi vill mer, och har många tankar kring framtiden. Sedan tror jag att vi verkligen hade – helt och fullt – accepterat att livet vi levde nått vägs ände. Vi nådde inte ett mål, vi frigjorde oss.
  2. Sökandet tar mer tid än man tror. Vi söker inget säger jag som spontan reaktion (men det är bara en halvsanning, fortsätt läs!), vi lever ganska mycket här och nu. Kanske är det en styrka i att vi faktiskt bor som vi gör. Här finns alltid att göra. Sedan har vi, som jag skrev i mitt första inlägg kring ämnet, inte satt några direkta begränsningar på att vi måste leva enligt några speciella principer. Vi för inte kassabok och kontrollerar inte livet hårt, utan vill vi renovera så gör vi det. Ankor, höns, vaktlar och fasaner spontanhandlas lite. Det är en justering vi gjort under resans gång. Vi hade mer bestämda åsikter tidigare och famlade mer. Vi har också provat en del saker, som skrivande och äggförsäljning, och kan känna att vi fått göra det vi ville även om resultatet inte blev som tänkt. Så skillnaderna i upplevelse kanske inte är så stora, men jag kan inte känna att vi söker. Jag skulle säga att det jag känner är lust och kraft, det leder vidare till en önskan att göra med en viss ambition. I det är jag sökande, men det var jag tidigare också. Om något så har jag mognat lite, jäkligt lite men dock, här i friheten.
  3. Saknar kolleger. Nej, den lyxen känner vi inte igen oss i. Vi har jackat in rätt bra i lokalsamhället tycker jag och som Oskar skriver så har sociala medier en stor roll också i mitt liv. Språkbruket är intressant. Saknar man inte arbetskamrater? Jo, men vi hade bara kollegor! 🙂
  4. Känslor blir tydligare. Kanske, men som jag skrivit så mår åtminstone jag bättre än på många år, inte minst känslomässigt. Min sambo kan inte heller riktigt relatera till detta. Men det är så mycket som är annorlunda i våra liv. I synnerhet jag kommer ur en livssituation med pungkulorna twistade dubbelvarv. Vi gjorde det här av nödvändighet, inte som en möjlighet. Visst har vi haft motgångar, men jag känner inte att de riktigt nått oss känslomässigt. Tvärtom är vi tacksamma för att vi fått försöka göra vissa saker i våra liv. Och jag känner en styrka i att jag själv kan välja att säga att vägs ände är nådd. Jag känner också att våra studier utvecklat oss. Vi har inte haft så stor rörelse i våra liv sedan vi var unga. Orken och självförtroendet är mycket positivt påverkade. Vi kan vi vill och vi måste som barnen säger! :). Den här punkten är kopplad till punkt två för mig.
  5. Mindre tid än man tror till egna projekt. Ja, sedan har vår yngsta börjat skolan i år och vi ligger lite före Fantastiska Familjen vilket gör saker och ting lite lättare. För den som kommer ut i friheten för att göra så finns ett behov av att kunna styra sin tid. Helt klart. Även om vi förbehållslöst håller med Oskar här så skulle vi nog kanske vinkla det här lite. Vi har fått göra mycket av det vi vill! Vi har liksom kommit i kapp lite. Mycket har vi gjort tillsammans. Och även om jag har mer planer för framtiden nu än jag någonsin haft så har jag klarat av vissa måsten. Så lite mission accomplished känsla har vi kring det här nu.
  6. Längtar bort. Visst blir det teoretiskt lite enformigt att gå på en gård, inte minst under vintern, men i praktiken så regerar ju punkt nummer 5 ovan. Och vi har växt rollen som producenter och tonat ner konsumtionen ytterligare sedan vi flyttade ut. I det har känslan vuxit av att det är projekten vi genomför här som är det som ger värde. Jag skulle dock vilja besöka vänner, som Oskar, lite mer. Med det sagt så är en fullt möjlig fortsättning på vårt liv i friheten en utlandsvistelse. Att vara konsekvent är ett begrep förbehållet lönearbetare!
  7. Barn är barn. Tell me! Oskar har rätt, som lök på laxen så har vi problemen med skolan. Jag kan också reta upp mig på den totala bundenhet till skärmar våra barn har. Det följer av vårt boende bland annat och av att jag tillbringar massor av tid vid datorn. Men något jag verkligen uppskattar är att vara hemma när barnen kommer hem. Jag vet inte riktigt varför men det känns som det viktigaste ögonblicket på dagen. Det känns också som att vi, genom diffusion, påverkar våra barn med vårt agerande mer än vi kanske förstår. För första gången. Det var inte möjligt tidigare. Vårt goda humör smittar och den stora dottern har på allvar förstått att hennes mamma och pappa faktiskt är dom de är genom att de älskar att lära sig nytt. Prata med människor, interagera och agera. Det gör att hon ser skolan som något som är viktigt för henne, inte bara som en plats där hon träffar kompisar. Våra studier smittar!

Det var mina takes på Oskars lista. Som Oskar och jag tidigare skrivit så har vi olika ingångsvärden i friheten och har valt helt olika approach. Vi är också lika i många avseenden (stor familj, akademiker, relativt liten åldersskillnad, …) men Oskar ser nog glaset som halvfullt många gånger medan jag ser det som halvtomt. Vi har också lagt upp inledningen på friheten på väldigt olika vis. Vi har ganska klart för oss vad som gäller. Två år, en gård med massor att göra, studier och familjeliv. Jag är dessutom hyggligt händig och min sambo väldigt förtjust i hushållslivet så vi har ett ganska stort register att spela på här. Vi varvar studier, skrivande och programmerande med grävande och snickrande. Sedan är det slakt och gulla katt på det. Det tycker jag är riktigt häftigt. Det gör nog att vi tänker annorlunda kring punkt 1, 2, 3, 4 och 6.

Är det något som inte blivit som tänkt?

26

Dagen innan midsommarafton 2017 så lämnade vi Linköping bakom oss och flyttade till Småländska höglandet. 15 km ovanför Mariannelund hade vi en liten gård som väntade. Samma dag som vi flyttade stannade min sambo och de två äldsta döttrarna och plockade upp tre kaniner på vägen. Så när midsommarafton dagades var vi sex personer och tre djur här på Fredensborg. Jag vet inte vad vi riktigt tänkte om framtiden, eller förväntade oss, trots det ska jag i dagens inlägg undersöka om det finns saker som inte blivit som vi tänkt oss?

 

 

Rotlöshet

Något som lätt följer med att flytta som vi gjorde är känslan av rotlöshet. De första halvåret här kände vi få. Om bilen stannat på vägen mellan hemmet och Mariannelund så hade vi inte ingen att ringa som kunde hjälpa oss hem. Samtidigt hade vi ingen relation till området. Inga magiska minnen eller nostalgiska tankar gick att koppla till platser eller företeelser. Det här är inte samma sak som att säga att vi inte trivdes, det är två helt skilda ting.

Det här var lite oväntat. Det var inte heller en känsla som kom från dag ett. Först var livet ett äventyr här, sedan kom skolstarten som var utmanande för barnen. Därefter under hösten 2017 kom känslan smygande. För alla tror jag. Jag minns att jag hade en diskussion med vår äldsta dotter som indikerade att hon kände samma sak.

Det här var trots allt något som var övergående. I somras var det 90 djur på gården och vi har i högsta grad våra liv här!

Kaossverige

Vi tillhörde de privilegierades skara när vi jobbade och bodde i Linköping. Barnen gick på fina skolor med endast behöriga lärare. Inslaget av invandrarbarn var påtagligt hög om man studerade en klasslista, eller tittade på barnens hårfärg när man besökte klassen, men bilden var inte riktigt sann. Det var bara någon endaste elev som inte pratade prefekt svenska och föräldrarna var ofta väletablerade i Sverige. De som hade sämre Svenskkunskaper och som inte skapat sig en bas i Sverige var inte sällan barn till gästforskare. Vår yngsta dotter gick i en skola som hade nära samarbete med lärarutbildningen i Linköping och just den skolan kan mycket väl ha varit Linköpings bästa låg och mellanstadium. Kanske är det en av de bästa skolorna i Sverige.

Jag hade via min arbetsgivare tillgång till privat sjukvård, vilket gjorde att jag kunde ringa och rådgöra med försäkringsbolagets sjukvårdsupplysning och därefter omedelbart komma till en specialist. Ofta inom några dagar.

Nu lever vi mer i ett kaos. Avfolkningsbygd och fattiga kommuner. Överfulla skolor utan alternativ. Vår äldsta grabb började ettan i en klass som var 26 eller 27 elever. Ungefär hälften pratade inte ett ord svenska. Läraromsättningen är hög. Lokalerna är bra, ändamålsenliga och snygga, men alldeles för små.

Att få tillgång till en hudspecialist för att följa upp mina hudförändringar jag har, som redan är diagnosticerade, blir en resa som jag ännu inte vet var den slutar. Specialisterna är månader bort här.

Det är det politiskt styrda Sverige som är i kaos här. Inte människorna eller näringslivet. Tvärtom så är det förvånansvärt mycket livskraftig industri här i området. Inom en radie på cirka 35 kilometer runt om där vi bor görs med stor sannolikhet vissa av dina Ikeamöbler. Dina fönster. Aluminiumprofilerna i byggnader du bor, passerar eller jobbar i, kommer nog härifrån. Dina möbler, din köksinredning, dina dörrar och dina fönster målas med färg härifrån. Ja kanske kommer hela ditt hus härifrån. Då har vi inte nämnt maten som produceras i området, inte heller virket från skogen. Inte heller har vi pratat om Astrid Lindgrens värld som drar nästan en halv miljon besökare årligen mitt i ingenstans.

Det är inte heller så att vi bor i ett sammanhang med apatiska människor som förväntar sig att staten ska lösa allt och hela fy fan. Tvärtom så är många här mer engagerade i lokalsamhället och skolan än vad vi sett i Linköping. Bönderna här tar ett mycket större ansvar för samhället och sin egen försörjning än någon jag träffat i storstaden. Och lärarna är fantastiskt engagerade och duktiga.

Det som stör mest är skolans utmaningar, de hade vi inte riktigt förutsett.

 

 

Möjligheterna är inte många – eller snarare annorlunda

Det finns en väletablerad sanning bland oss som bloggar om ekonomisk frihet och tidig exit från arbetsmarknaden som slår fast att livet i frihet är ett liv med stora möjligheter. Inte minst gäller det möjligheten vad gäller att tjäna pengar i någon form. Det understöds av det faktum att det inte behövs så mycket pengar för att förbättra kalkylen för någon som redan lever på sitt kapital. Ännu bättre blir det när vi inser att det för inkomster under 19 247 inte finns någon inkomstskatt. Det gör det möjligt att höja den disponibla inkomsten med åtta procent, eller cirka 1 600 kronor i månaden, på ett mycket effektivt vis.

So far so good. Men att tjäna exempelvis 1 600 kronor i månaden på att sälja ägg kräver – givet våra förutsättningar – att vi säljer någonstans kring 4 000 ägg i månaden, kanske till och med 5 000. Det innebär att vi behöver sälja kring 150 ägg om dagen. Med säsongsvariationer betydligt mer under högsäsong. Det är ingen liten verksamhet! Den kräver dessutom passning varje dag året runt.
Not: kalkylen kring ägg är svår att göra helt vetenskaplig, trots att vi har ganska bra data numera, för det finns så många beroenden. Storskalighet gynnar kalkylen, men kräver investeringar som man måste förhålla sig till. Det är samtidigt lättare att sälja små volymer till relativt högt pris, här från gården, medan stora volymer kräver mer i form av försäljning och distribution.

Möjligheten att sälja dörrmattor på Internet eller böcker där du beskriver ditt nya liv, för den fjuttiga summan av 1 600 kronor i månaden, är inte heller så stor. Samhället fungerar inte riktigt så, även om det finns de som vill påstå det. Sanningen är den att det du gör bra, som har ett värde, där du kan mäta dig i konkurrensen med andra, kommer ge dig möjligheter till att tjäna pengar och utvecklas. Lågintensiva nischade produkter med tveksamt värde kommer inte att fungera “lite mindre bra” och ge lite mindre pengar. De fungerar inte alls. Det betyder att den som är fri följer samma logik som de som inte är det vad gäller möjligheten att tjäna pengar utifrån intressen eller dylikt. Jänkarna säger “if a thing is worth doing, it is worth doing well” och det ligger mycket i det. Halvhjärtat duger inte för den som vill generera inkomster på eget företagande. Den som är fri följer samma logik som alla andra helt enkelt.

Så den ekonomiska friheten öppnar inga nya möjligheter som jag sett. Visst går det bra att lönearbeta som fri. Genom inhopp som vikarie, hemifrån som frilans (även om det följer logiken kring företagande vi diskuterat) eller som säsongsarbetare, för att nämna några exempel. Men det är inget nytt. Inte heller möjligheten att starta företag är ny.

Vi har haft svårt att hålla vår budget

Vi har startat en gård här. Vi har dragit in vatten och värme. Renoverat elen. Isolerat och renoverat och trots att vi inte gjort några stora ingrepp så har pengarna rullat på. Vi har också kommit ganska långt in i vårt sparande så vi har inga frikort kvar att bränna. Det betyder att datorerna gjort sitt. Handkontrollerna till Xboxen är slut. Äldsta barnens mobiler börjar ha tveksam funktion och vi har inga gamla vi kan kasta in i stället. Jag har i princip inga kläder som fungerar utanför gården längre. Min sambo likaså.

Våra djur kostar pengar, det är inte alls självklart att de ger någon ekonomisk vinning alls faktiskt.

Vi har inte heller samma motivationsgrad att spara som tidigare. Främst gäller det maten.

Det här betyder inte att vi övergett vårt sparsamma liv. Inte alls, i många avseenden är vi minst lika duktiga nu som tidigare, men vi har poster i budgeten som vi inte räknat med i vår kalkyl. Vad vi kan se är att de uppstartskostnader vi haft (motorsåg, skyddskläder, verktyg, virke, stålnät, …) ser ut att klinga av. Men snålskjutsen vi åkt på från vårt tidigare liv, som inneburit att vi haft kläder, jackor, skor, datorer, spelkonsoler, mobiler, hushållsartiklar, sängkläder och mycket mycket annat med oss, börjar tappa fart.

Resa och fara

Jag hade räknat med att vi skulle åka mer nu när vi var mindre bundna än tidigare. Så har det inte blivit alls. Snarare tvärtom. Jag lämnar ogärna gården. Vi har ett väldigt intressant och givande liv här med massor av roliga saker att göra. Det gör också att det är ont om tid här. Ständigt ont om tid.

Min bok

Det här inlägget kopplar starkt till ett av kapitlen i min ebok om ekonomisk frihet som jag räknar med att släppa innan nyår. Boken handlar om grunderna i ekonomisk frihet men kommer också hantera en del av våra lärdomar.

Naturligtvis kommer den vara gratis.

Följ oss på sociala medier så missar du inte boksläppet! Du hittar länkar i högermarginalen.

En sak kvar

4

Jag tidigare sagt att det känns som jag uppnått det jag kom hit för att uppnå, förutom på en punkt. Det är en förenkling att säga så, samtidigt som de väl speglar hur jag känner mig nu och tänker just nu.

 

 

Förenklingen består i att vårt liv här inte styrs av en aktionslista vi gjorde i vårt förra liv, där saker och ting ska klaras av. Livet här är en del i ett projekt där vi vill leva friare med högre livskvalité. Den tanken lever i allra högsta grad. Men om vi lägger det åt sidan en stund så är känslan, eller kanske de flesta av känslorna,  jag hade i ekorrhjulet borta. Veckorna i relativ meningslöshet, med få eller inga frihetsgrader, har bytts mot universitetsstudier som varit väldigt givande. Distansen till det jobbiga och negativa har gjort livet här enkelt. Känslan av frihet är påtaglig även om vi ibland har ganska mycket att göra. Det är bara några dagar sedan jag skrev att jag till och med är sugen på att börja jobba, så jag behöver inte upprepa allt igen. Jag tror ni är med.

Men vad är det då som är kvar?

Ja, allra först så kanske jag ska slå fast en sak. Jag är inte här i mitt liv för att jag vill göra så lite som möjligt. Jag är här för att jag har en vilja av att göra för mycket. Jag vill göra mer av mitt arbetsliv och jag vill göra mer av mitt privata liv. Men jag får inte ihop det. Som lök på laxen så stressar jag mig själv något enormt i den här situationen. Och så har jag i allt det här fått helt oväntad hjälp att skruva till livet ytterligare genom några märkliga händelser i mitt arbetsliv.

Några saker har jag förstått sedan länge och några saker har jag insett här i friheten. Samtliga som är visst stöd i mina tankar om framtiden. Låt mig nämna några:

  • Jag behöver inte göra mer, jag behöver få ut mer av det jag gör.
  • Problemen i mitt arbetsliv är inte kopplade till den här delen av min personlighet. De finns en koppling mellan den här personlighetsaspekten och min upplevelse av arbetslivet, men mina reaktioner och tankar kring vissa företeelser är inte speciella för att jag är jag. Tvärtom har jag reagerat synnerligen normalt i stort som smått på det som hänt.
  • Jag måste känna empati relativt mig själv. Det är synnerligen svårt att piska en död häst till att göra något. Det inser jag när jag relaterar till andra, men då det gäller mig själv blir jag sur för att jag inte går upp fem på morgonen och jobbar till tio på kvällen. Jag måste förstå att jag inte kan göra allt jag önskar, även om det bara skulle krävas att jag gjorde något mer mellan nio och tio på kvällen.
  • Pengar ska fungera som en plattform för att leva bättre, inte som en stressfaktor. Bara för att vi i vår familj, om vi arbetar heltid, har goda ekonomiska förutsättningar så innebär det inte att vi måste göra mer. Vi bör i stället skapa oss bättre förutsättningar att leva bättre.
  • Jag är en mästare på att skapa egna ekorrhjul som är tämligen meningslösa. Jag trivs inte med att vara tjock och otränad, för att nämna ett exempel. I stället för att äta mindre och träna regelbundet, och effektivt, så äter jag som en häst och tränar som en galning.
  • Mellan allt jag vill göra finns en relation och prioriteringsordning. Prioriterar jag en sak prioriterar jag bort en annan. De viktigaste punkterna i mitt liv bör vara det som får mest utrymme. Men jag vet inte vilka det är, inte heller vet jag riktigt hur jag ska styra mitt liv.

Det finns säkert fler insikter och mer att säga här. Dessutom kanske jag borde rangordna punkterna ovan efter hur viktiga jag tycker de är för mig, vilket jag inte gjort. Men det här räcker gott för att vara en grund för dagens tema. Det jag har kvar att göra här är att hitta en rimlig nivå på det jag vill göra med livet och faktiskt göra det jag önskar på ett relevant och effektivt vis.

Jag är inte så kritisk mot mig själv i det här längre, vilket jag tror jag bottnar i en ökad empati för mig själv. I stället kan jag konstatera att jag är rätt bra på att göra vissa saker och usel på att göra andra. Och det är inte bara jag, det gäller även i relationen mellan mig och min sambo. Det gäller hela vår familj. När vi diskuterat detta tidigare är det flera som hävdat att det faktum att jag är hårt kopplad till min sambo i sig är ett problem, att framgångsfaktorn här är att frikoppla våra liv mer, men det är inte så vuxenrelationen här fungerar, inte heller är det så jag vill leva med mina barn. Naturligtvis färgar det vi pratar om här också balansen mellan mitt arbetsliv och privatliv, ja faktiskt arbetslivet som så.

Den här frågeställningen har jag inte löst här. Men möjligheten att få egen tid och bocka av en del måsten har gett annat perspektiv. Jag har inte tusen saker jag vill göra längre. Inte massor av saker som jag försökt göra och misslyckats med. I stället kan jag se att jag har lyckats med mycket – och fått fantastisk utdelning på det – och att några få punkter är kvar på min önskelista. Kanske har det också kommit någon ny, men på totalen har jag inte speciellt många tankar som pockar och lockar längre.

Det som står kvar nu handlar om mitt eget välmående. Visst, allt jag jagade förut gjorde jag för att jag ville tillfredsställa något behov hos mig själv. Men eftersom jag oftast hade låg utväxling på det jag gjorde, så uteblev följaktligen ofta effekten. Då blev det i stället massa externa måsten kvar att jonglera med.

Ja, så här långt har jag kommit i mina tankar. Någon som känner igen sig? Som kommit längre och kan ge tips?

Avslutningsvis vill jag tipsa om ett gammalt poddinlägg som starkt relaterar till texten ovan, men som också visar på en kontrast mellan hur det var och hur det är.

 

Tack Jocke – Jag hade nog hoppats att ditt nästa steg blivit till uteliggare

6

Då har Joakim Bornold tackat för sig i Sparpodden och här från vårt håll i Småland säger vi: tack själv, nöjet var helt på vår sida! Det som förvånar och glädjer mig i denna svåra stund var naturligtvis sättet som Jocke sa tack och hej på. Nedanstående är saxat från Twitter.

Jocke berör också mitt besök i senaste podden. Avsnittet då jag faktiskt var med finner ni nedan, har ni inte lyssnat på det så är det dags.

Det är naturligtvis väldigt roligt att göra någon form av intryck och också lyckas presentera det man står för så människor minns. Samtidigt är det intressant att min önskan om att kunna sänka kraven på mig själv och mitt liv så att “jag kan vara lycklig som bostadslös” sätter sådant avtryck.

Vi hade planerat en uppföljning i Sparpodden men nu är det väl osäkert hur det blir med det. Jag får nog kontakta Alexander och se, eller så kanske ni har tips på någon annan podd som kan vara intressant att medverka i.

Lycka till i framtiden Jocke!

Är ekorrhjulet ett exempel på ett wicked problem?

0

Har du hört talas om begreppet wicked problems? Om inte så ska du få en kort introduktion i det här inlägget och vi ska diskutera vad teorin innebär för dem som intresserar sig för leva ett annat och mer berikande liv. Teorierna kring wicked problems har också relevans för den som vill öka sitt oberoende eller förstå samhälleliga problem och politiska företeelser. Häng med!

 

 

Ett wicked problem – ska nog översättas till ett otäckt eller illa strukturerat problem – har fyra grunddrag. Man brukar prata om att problembeskrivningen är ofullständig och/eller motsägelsefull. Det är också vanligtvis en stor mängd människor och åsikter inblandade. Inte ofta är de ekonomiska konsekvenserna kopplade till en eventuell lösning ohanterliga och så är vanligtvis beroendet mellan problemställningen och andra faktorer och problem stort.

Många samhällsproblem är wicked problems. Fattigdom, tillgången till rent vatten och miljöförstöring är några exempel.

Horst Rittel var den första som försökte formalisera begreppet och har angivit 10 stycken karakteristiska drag för ett wicked problem:

  1. En entydig problemformulering saknas. En fattig i Sverige är inte fattig på samma sätt som någon i Afrika.
  2. Det är svårt, eller omöjligt, att effektivt visa eller hävda att ett problem är helt löst.
  3. Det finns ingen rätt lösning, kanske inte heller fel. Lösningar måste bedömas utifrån begrepp som bra eller dåliga.
  4. Lösningsmallar saknas och det är svårt att relatera metoder använda inom andra områden till wicked problems. Allt måste hanteras efterhand.
  5. Det finns alltid mer än en förklaring, grundorsak, till ett wicked problem.
  6. Oftast är problemen symptom på andra problem. Ibland är kopplingarna uppenbara, ibland inte.
  7. Vetenskaplig grund för att motivera lösningsförslag kan vara svår att hitta. Det beror på att wicked problems är skapade av människor i ett socialt sammanhang.
  8. Lösningar som föreslås på problemen, exempelvis stora samhällsomdaningar för att minska sociala klyftor, påverkar systemet så mycket att problemet helt ändrar form efter att lösningen är “applicerad”. Det gör det inte möjligt att pröva sig fram för att hitta lämpliga lösningar.
  9. Varje wicked problem är unikt.
  10. De som försöker lösa wicked problems måste ha det fulla ansvaret för sina handlingar.

Hur hanterar vi då bäst wicked problems? Som vi pekat på i punkt 4. ovan så är det kännetecknande för den här typen av problem att det inte finns ett kokboksrecept som löser den här typen av problem. Men det finns intressanta observationer som gjorts. Där man tar fasta på att wicked problems inte har en lösning, utan mer gynnas av att angripas från perspektivet att man vill söka förbättringar i ett givet läge, kan man ofta komma framåt. Ofta innebär det också att man minskar problemställningens omfattning, man försöker helt enkelt inte lösa allt. Man har också sett att det är centralt att ge – ofta återskapa snarast – människors makt över sin egen situation för att angripa problemet. Med ett finare ord kallas det för öka personers egenmakt.

De av er som hängt här på bloggen ett tag bör känna igen sig lite i tankegångarna ovan. Här vill vi inte ge bort frågeställningen kring våra liv till någon annan. Vi vill inte att vår strävan efter frihet ska realiseras via politiska förändringar eller beslut. Vi tänker mindre på andras flygresor och mer på hur vi själva kan leva bättre samtidigt som vi konsumerar mindre. Vi söker inte lösa alla våra problem eller samhällets som genom ett svep med ett magiskt spö. Vi gör något själva!

Det här rimmar också ganska väl med min politiska grundsyn som påverkats mycket genom de erfarenheter vi gjort i vår förändring. Jag blir exempelvis allt mer skeptisk till politik och politisk retorik inom allt fler områden. Vi har helt enkelt inget att vinna i att lyfta problem till en annan nivå och göra dem mer komplexa. Men det betyder inte att gemensamt samhällsbyggande inte har en plats. Tvärtom finns det funktioner i det offentliga rummet som borde utvecklas och utökas.

Ska vi avsluta med att återkoppla till rubriken: Är ekorrhjulet ett exempel på ett wicked problem? Svaret på frågan beror på. Om vi anser att vårt ekorrhjul är en konsekvens av det moderna samhället så är svaret nog “ja”. Om vi inte släpper ifrån oss frågeställningen utan bara ser till oss själva så är frågan “nej”. Hur väl vi lyckas med att påverka vår egna situation beror mycket på just egenmakten vi diskuterat i inlägget. Kanske är det just vår bristande egenmakt som gör att vi vill göra vårt liv till samhällets problem.

Lyssna gärna på en av de gamla poddarna

 

863FansGilla
306FöljareFölj
3,220FöljareFölj
620PrenumeranterPrenumerera

Läsvärt

Tack Jocke – Jag hade nog hoppats att ditt nästa steg...

Då har Joakim Bornold tackat för sig i Sparpodden och här från vårt håll i Småland säger vi: tack själv, nöjet var helt på...

Följ det fria livet

Senaste nytt

I slutet på dagen

Ibland säger jag att jag skulle vilja vara bättre på att forma dagar jag trivs med. Som jag är nöjd med i slutet av...