Hem Blogg

Varje gång som …

0

I princip varje gång jag skriver inlägg om att ett enklare liv kan ge mer – som jag gjorde häromdagen – så följer diskussioner med det, förr var det mer på bloggen, numera är det främst på sociala medier. Jag har till och med en person på Twitter som alltid gillar alla invändningar mot påståendet att mindre kan ge mer. Några gånger ger sig personen själv i diskussionen, väldigt principfast, men numera agerar han oftast som stöd till andra.

Vi kan säga att jag bygger min argumentation på två grundläggande delar. Effektivitet och kvalité. Effektiviteten handlar om att jag vill uppleva lycka på enklast möjliga vis. Kvalité handlar om att jag vill få ut mer av livet.

Jag tycker inte det här borde vara så kontroversiellt. Eller rättare sagt, jag förstår inte varför det är kontroversiellt ur ett logiskt perspektiv. Men jag vet att det är påståenden som kan locka fram det sämsta hos människor som annars verkar ganska kloka. När det gör det så finns, mer eller mindre tydligt, den egna tanken och egna krav kring livet med som en sorts grund för frustrationen. Min tolkning är att människor blir arga på mig för att mitt påstående utmanar vanliga sanningar och egna val. Det är något inte alla uppskattar, om vi säger så! Det finns så många exempel på det här genom åren. När jag raljerat om att man inte behöver åka till Pisa bara för att ett torn lutar där så dyker det upp flera människor som säger att det är en trevlig utflykt. Eller om jag undrar över rimligheten i att människor ska bo på flera hundra kvadrat i lyxvillor så finns det de som säger att det är mer normalt att sträva efter något bättre än mitt sjuka beteende att nöja mig med mindre. Det är bara snuskigt! Det finns ingen klokskap i det, det är bara en looser som försöker motivera sitt varande!

Det som är lite nytt för mig – nu när jag insett det så förstår jag att det skett tidigare – är människor som reagerar på det jag säger utifrån perspektivet att de vill hjälpa mig. De är inte så frustrerade, eller känner sig inte speciellt ifrågasatta. De ser istället en logisk vurpa i mitt inledande resonemang. Jag tänker nämligen så här: ökad effektivitet i mitt liv (som jag ibland får till genom sänkta krav) leder till, om det görs på rätt sätt, ökad kvalité i såväl delar som helhet.

Låt mig ta ett exempel från mitt tidigare liv. Jag tycker om att cykla mtb, men har svårt att få till det i den omfattning jag önskar. Jag är också förälder med fyra barn och känner inte riktigt att jag räcker till. Därför prioriterar jag att åka till Astrid Lindgrens värld med mina barn en lördag när cykelförutsättningarna är som bäst. På hemvägen stannar vi och äter mat på McDonalds för att göra festen komplett. Resan tar så mycket tid i anspråk på lördagen att jag därför måste prioritera annat även på söndagen, så det blir inget cyklande den helgen alls.

 

 

Problemet här ligger inte i att det är fel på Astrid Lindgrens värld vilket många dra som slutsats (jämför med lutande tornete). Problemet ligger i att vi redan köpt studsmattan hemma, cyklarna, renoverat köket för att vi ska ha trevliga middagar, att vi prenumererar på Netflix och har stor tv. Och att jag vill cykla och att det var det jag mest tänkte på på Astrid Lindgrens värld. En effektivare lösning, där jag måste bortse från den ikoniska lyskraften i nöjesparken, hade kanske gett att jag cyklat en tur med barnen i stället. Att vi sett en film tillsammans och ätit hemmagjord pizza. Då hade jag hunnit med egen träning och några måsten på lördagen och söndagen hade hängt samman bättre.

Verkligheten blir lite mer komplex än det enkla exemplet ovan, men jag tror poängen går fram. Exemplet visar också på det väldigt ineffektiva synsättet att glädjen ska finnas i nästa grej i stället för att faktiskt jobba med det som vi redan har.

Exemplet är taget från min verklighet men beteendena som ligger bakom är väldigt allmängiltiga. Det är ineffektiva beteenden som leder till att vi har ont om pengar trots att vi aldrig varit rikare. Det är den låga utdelningen i det vi gör som gör oss olyckligare – sett som population – än vi varit historiskt.

Åter till de som vill hjälpa mig då. Vad säger de? Jo, de säger att jag gör sakerna fel. Att min logik är trasig och skapar mer problem än den löser. Ta min kravbild exempelvis. I stället för att sänka mina krav så att jag är lika nöjd utan besöket på Astrid Lindgrens värld – som tyvärr inte gav mig fulla glädjen då jag tittade på Facebookbilder på de som cyklade – så ska jag sänka kraven kring min cykling! Och så ska jag sänka kraven kring mitt sparande och köpa tjänsterna som gör att jag är ledig på söndagen. Problemet att vi har för mycket att göra är redan omhändertaget. Det går att köpa en lösning på i de flesta fall.

Jag har fått massor av bra råd. En kille hade en kompis som åkte Cykelvasan utan att träna alls. Det enda han behövde göra var att köpa cykel, kläder, startplats, resa och uppehälle så var det över på en dag ungefär. Det är effektivitet på riktigt! Det är så man hinner cykla och vara på Astrid Lindgrens värld. Eller, som många vet, så är jag skeptisk till skidresor vilket retar många. Även här tänker jag fel. Istället för att tänka att jag åker bort från människor jag inte hinner träffa, bort från mitt fina kök jag renoverat för goda måltider med familj och vänner, så ska jag hyra en fin stuga i fjällen och bjuda in vännerna och familjen dit! På så vis kan alla åka 80 mil för att umgås mer. Och blir det pressat i totalen med skidresan, för att det blir ett himla resande för några dagars bortavaro, så kan man dra ner på antalet dagar man stannar. Det är nämligen inte så roligt där efter dag tre, då kan man dra vidare.

 

 

För mig blir det här ett liv som påminner om en aktionslista. Bocka av aktiviteterna en efter en bara och se till att de kommer upp på Facebook! Tyvärr är det också en livsstil som inte värnar uthållighet och taktisk seghet. Med det menar jag att den kräver pengar, är ineffektiv samtidigt som referensen för vad vi ska ha och göra hela tiden flyttas vidare så att våra krav ökar, i det som brukar kallas livsstilsinflation. Mitt synsätt handlar om att bli effektivare och kräva mindre, exempelvis i form av pengar, som vi kan spara för att skapa passiv inkomst. Ökad förmåga att leva på mindre, tillsammans med ökade egna tillgångar ökar vår uthållighet och taktiska seghet. För mig har det ett stort värde!

Det här inlägget är lite provokativt. Jag framställer de som vill åka till fjällen eller som åker Cykelvasan utan träning som mindre kloka. Det gör det dels för att poängen ska bli tydligare – och lite för att det är så här dumt ibland – men jag ville egentligen inte skapa för hög grad av motsättningar här. För de som kommenterar och har synpunkter är ofta läsare på bloggen. Det är människor som delar många av värderingarna och tankegångarna här. De sparar, investerar och försöker välja klokt. De känner av ekorrhjulets meningslöshet och ser att det finns möjligheter att skapa ett annat liv. Så synsätten ovan ligger inte i begåvningsnivå eller fundamentalt olika åsikter om hur livet ska vara. I stället ser vi nog exempel på två klassiska ståndpunkter avseende synen på glädje och meningen med livet.

Jag, och mitt synsätt, är mer stoiskt, medan de som försöker hjälpa mig i mina tankevurpor snarare är hedonister. Det är en kamp som pågått i tusentals år och ännu har ingen vunnit. Möjligtvis ger modern forskning kring lycka stoikerna rätt, i vissa delar, nämligen att lycka är en komplex känsla som byggs upp av flera delar än vårt enkla belöningssystem, som aktiveras exempelvis vid handlande och ätande.

Du behöver inte ta till dig mitt synsätt, eller någon annans heller för den delen, kring livet. Men det finns några saker som jag vill lyfta fram som vi berört i inlägget. Den ena handlar om effektivitet i vårt livsupplägg. Effektivitet trumfar det mesta. Det andra är taktisk seghet, sträva efter ökat oberoende och förmåga. Tredje handlar om att forskning visar att lycka går att uppleva genom en rad olika system och belöningar utöver det enkla belöningssystem som många av oss känner till. Använd den kunskapen för att bli effektivare och segare. Även om du strävar efter att spara samman till rikemansliv på Bahamas så kommer det gynna dig i din strävan. Du behöver inte ge mig rätt, eller säga att du haft fel. Det handlar inte om det, det handlar om att välja vinnande strategier som stödjer dig i det du gör.

Om du tycker det här 1509 orden gav dig något så får du gärna stödja bloggen. Du hittar mer information i bloggens högermarginal.

Ett år utanför ekorrhjulet!

6

Idag är det midsommarafton 2018. Midsommarafton 2017 var första dagen vi vaknade här på gården efter vår flytt. Dagen innan hade vi tackat på jobb och dagis och några dagar innan dess hade vi flyttat alla våra grejor. Ett helt år har gått, eller så har det bara gått ett år.

För ett år sedan stod vårt hem nedpackat i kartonger. Barnen kände inte någon här. Vi hade varit nere och fixat lite här innan, så det fanns lite land med lite potatis, morötter och sallad. På vägen ner hade Cathlyn och döttrarna köpt tre kaniner.

Häromdagen var de sju barn som åt lunch här i det som idag är ett hem för en stor familj. Ute på gården finns ungefär 50 höns och kycklingar, 20 kaniner, växthus, stora land och mycket mycket mer.

 

 

Jag är så tacksam för att vi fått den här möjligheten att kliva ur ekorrhjulet en stund. Främst ska jag tacka mig och min sambo, det är vi som gjort det här möjligt och sedan faktiskt också genomfört en förändring. Men vi finns i ett sammanhang. När vi ändrat inställning så har världen runt om ändrats, den är inte längre begränsande och frustrerande på samma sätt. Vi letar inte fel, orättvisor eller stångar oss blodiga mot regler och förordningar. Vi ser möjligheter och tar dom.

Vi ser exempelvis att vi lever i Välfärdssverige, ett Sverige som ibland lämnar en del att önska, men som ger mycket tillbaka. Det är ett samhället som gör det möjligt för oss att studera, som plockar upp våra barn på morgonen så de kommer till skolan, och släpper av dem på eftermiddagen. Som ger oss fullt fungerande skola, sjukvård och tandvård i lilla Mariannelund. Men här finns också Svenska Kyrkan på ett sätt vi inte sett tidigare. En kyrka som vill vara delaktig i våra liv och i bygdens liv.

Vi lever i naturen, med naturen i ett jordbrukslandskap. Vi har egna djur och bara några meter bort går grannens kor. Det här är en byggd som lever. Kanske inte som den gjorde under 1940-talet, men dock. Vi lever i en fantastisk natur. Vi känner inte att vi borde leva någon annanstans, vi känner att vi inte kan ta till oss allt den erbjuder.

Här finns också människorna. Inte minst människorna! Grannarna som kommer förbi. De nya barnen som blivit en del i våra liv. Bonden som hjälper oss med ditten och datten, föräldrar som hjälps åt att skjutsa både hit och dit. Hembygdsföreningen som anordnar majbrasa, midsommarfirande och mycket annat. Människor som vi inte kände för ett år sedan men som vi beror av idag. De som vi oroade oss för att de skulle vara trångsynta Smålänningar visade sig vara något helt annat.

 

 

Vi ser också att vi klivit in i ett annat Sverige. Visst blir det alltid annorlunda att bo på landet jämfört med staden, men det är något mer. Linköping där vi bott så många år är en borgarstad. Maktens och kyrkoadministrationens samhälle sedan århundraden. Idag är det också universitet, storsjukhus, högteknologi och storindustri där. Med alla de köpstarka individer som följer med det. Linköping lever på att vara ett upphöjt centrum, på samma sätt som Stockholm och flera andra stora städer. I det sammanhanget är det viktigt att ha tillräckligt med kuggar i maskineriet, vilket innebär att det finns individer som gör sin del, och som belöning får ta del av den stora kakan.

Här har det aldrig varit så. Hit kommer inga pengar. Här samlas ingen makt. Här är det individer som gör skillnad, inte alltid främst som delar i en helhet. Det är inte samhället som brutit sten här. Det är inte samhället som håller igång jordbruken, fäller skog eller jobbar i småindustrin. Det är inte samhället som skrivit Emil i Lönneberga. Det är individer. Det präglar kulturen här. Det är andra sanningar här.

Det här har varit ett fantastiskt år som överträffat allt vi kunnat önska. Tack till oss själva för att vi gjort det här. Tack alla de som tagit emot oss här i vårt nya sammanhang!

Trevlig midsommar! Ut och fånga möjligheterna nu!

Här är inlägget jag skrev för ett år sedan.

Vi gjorde det!

Vi lever bara en gång – vi måste unna oss lite och faktiskt leva och det är precis det vi gör!

4

Jag är uppvuxen i en familj där vi under vissa perioder hade gott om pengar. När vi hade det så omsattes de snabbt och blev till bilar, tv-spel, datorer, filmer och framför allt dyr mat. Det blev oxfilé, dyra ostar och lördagslunch på restaurang eller värdshus. Min mor köpte också kläder. Dyra kläder. Fina kläder. Kläder som visade att hon hade råd. Det var pengarna som gjorde att vi kunde unna oss något extra.

 

 

Men trots att vi hade gott om pengar så reste vi aldrig utomlands. Det hade krävt att mina föräldrar sparat pengar över några månader och ägnat sig åt det som i privatekonomiska sammanhang kallas för ”uppskjuten konsumtion”. Alltså att de avstått något i detta nu till förmån för något senare. I vår familj fanns aldrig senare, snarare tvärtom. När vi inte hade så bra med pengar kunde vi låna från ”senare” för att kunna konsumera nu. Ibland, när pengarna fanns, brände de som eld i fickan och det blev ibland nästan ett problem att omsätta de i vettiga nyttor som vi faktiskt hade nytta av.

Vår familj var inte så annorlunda – vi hade definitivt mer pengar än genomsnittet – utan de flesta människor i vår omgivning verkade agera ungefär på samma sätt. Det är inte heller något som ändrats över tid, snarare tvärtom, så de flesta människor agerar ungefär på samma sätt idag som mina föräldrar gjorde då. Pengar som kommer in omsätts i nyttor, nöje och njutning nu.

I ett sådant sammanhang är det helt naturligt att ifrågasätta de som inte använder sina pengar för att konsumera. För vi unnar oss inget. Nej, vi gör knappt något alls, enligt vissa. Livet blir trist, ointressant och onormalt. Små bostäder – 500 kvm för en familj är enligt vissa mer normalt än 100 kvm – ger en känsla av misär. Enkelheten likaså. På sociala medier har jag fått lära mig att våra två kylskåp, en frys, två datorer, två stycken platttv, en Xbox one, två bilar och allt annat vi har runt oss försätter oss i en så miserabel situation att det är att likställa med att bo i jordhåla och torka sig med kottar i rumpan. Här på bloggen, och hos delar av vår familj, uttrycks oro för att denna misär ska leda till att barnen faktiskt blir mobbade i skolan.

Att vi varit på både Astrid Lindgrens värld och Liseberg, innan ens sommarlovet börjat, är då en klen tröst. Dels för att vi gjort det på billigast möjliga vis – som de som är fattiga tvingas göra – dels för att vi varit med våra barn när andra jobbar, som vilka misslyckade White Trash människor som helst.

Jag raljerar – fast tro mig, jag är väldigt nära verkligheten – över vår situation och hur människor uppfattar den, men jag ville komma lite längre i dagens inlägg. Jag vill diskutera det så vanliga synsättet att pengar måste omsättas i snabba nyttor, nöjen och njutningar och de slutsatser – som är helt felaktiga -det leder till om enklare liv och sparande.

Myt nummer ett – Att spara och leva enkelt innebär att man gör mindre

Under fyra kvällar har vi tittat på Hunger Games med döttrarna och kusinen som är här på besök. De är långa filmer/avsnitt kring varje säsong och diskussionen som blir runt varje avsnitt tar tid. Vi har lånat filmerna. De har passerat sin popularitetstopp och det finns saker som lockar på bio i detta nu. Men det ändrar inget i sak. Filmerna är bra, ungdomarnas inlevelse och känsla är fantastisk. Det är bara att följa med och fängslas av stunden. Att titta på fyra avsnitt av Hunger Games tar någonstans mellan nio till tio timmar och slår ett biobesök i det avseendet med hästlängder.

När vi tar möjligheterna som bjuds och gör det mesta möjliga av dem så fylls våra liv utan att vi ständigt behöver hålla oss up-to-date med vad andra anser att vi ska köpa i detta nu.

Myt nummer två – Att spara och leva enkelt innebär att vi inte unnar oss något

Jag avskyr begreppet ”att unna sig något” och en analys av språket ger en god förklaring till varför tycker jag. Att unna sig något handlar om att belöna sig själv. Belöning handlar i sin tur om att ge en gåva för uppvisad prestation. Alla delar handlar om externa handlingar och händelser.

Min svåger jobbar aktivt inom svensk motorsport i olika sammanhang, han blir ofta belönad med en flaska whisky för sina insatser. Det är bara det att han inte dricker sprit. Handlingen, att ge någon en flaska av en god whisky påverkas inte speciellt mycket av vad min svåger tycker om gåvan. Flaskan är vacker och den bakomliggande tanken att uppmärksamma en insats syns tydligt. Men min svågers upplevelse av gåvan blir ju lite si och så när den hamnar bland 15 oöppnade spritflaskor av olika sort och märke. Precis så fungerar det när vi ”unnar oss något” själva i praktiken.

Vi börjar i andra ändan här. Vi börjar med att försöka få ut mer av det vi gör. Och ska vi göra mer så ser vi till att göra det vi njuter av, inte det som har högt signalvärde. Problemet är nästan alltid, för alla vuxna människor med karriär och barn åtminstone, att det är tiden och utdelningen – som är ett mått på kvalité i det vi gör – som är problemet.

 

 

Här unnar vi oss att njuta mer. Inte göra mer.

Det är ingen religion – det handlar om proportion och referens

Jag tycker att det är bra att spara, bland annat av skäl som jag återkommer till i stycket här nedanför, men ser ingen vits i att dö med mest pengar på banken.

Jag kan förstå och uppskatta en helg på ett Spa och anser inte att det som av någon princip ska ersättas med egenmanagerad tarmsköljning och isvaksbad.

Jag åker gärna utomlands och upplever nya kulturer och miljöer.

Jag vill känna en större lycka i livet – i vid bemärkelse – och jag vill göra det effektivt. Det finns flera andra mycket goda skäl till att leva enklare och effektivare, inte minst miljömässiga och etiska, men jag är inte här främst för bevaka de värdena. Jag är intresserad av hur jag upplever mitt liv och hur mitt liv utvecklas.

Det jag lärt mig är att det finns två delar i min känsla av lycka som jag lätt kan jobba med. Det ena handlar om effektiviteten i det jag gör. Det jag lättast tar till mig här handlar om att se och fånga de möjligheter som finns, och som jag redan bäddat för, i stället för att jaga nya belöningar. Och det handlar om att få ut mer ur det jag faktiskt gör.

Det andra området handlar om att arbeta med min referens för att känna lycka. Jag vill vara mer lycklig, inte göra det svårare att uppleva lyckan. Det här är en svårsmält sanning för många då högre krav ofta förknippas med ökad förfining, i någon mening.

Behovet av att omsätta pengar i snabba nyttor, nöjen och njutningar

I inledningen berättade jag om min barndom och den allmänna sanningen att pengar ska omsättas i snabba nyttor, nöjen och njutningar för vi ska anses leva väl. Det finns en tankemässig vurpa i det som ofta missas helt. Nämligen att man kan använda pengar till annat som också ger stort värde. Anledningen till att den otroligt viktiga informationen helt verkar försvunnit i vårt samhälle har att göra med att sparande ofta presenteras som uppskjuten konsumtion. Pengarna ska vi något tillfälle omsättas i snabba nyttor, nöjen och njutningar, det är bara frågan när. Men pengar kan användas till så mycket mer. Till att ge oss frihet och oberoende. Vi kan köpa tid. De ger oss möjlighet att forma våra liv och göra det som ligger i linje med de vi är, och mycket mycket annat.

Läsa mer

Läs gärna Onkel Toms stugas Manifest som ni hittar på nedladdningssidan.

Livet som fri – Mor och döttrar till Mallorca

0

I vår frihet är vi ganska upplåsta med djur, skola, barnhämtning och arbete här på gården, så ska vi komma iväg på något så måste det planeras in. Gärna med lite framförhållning. Förra året så åkte jag med döttrarna en weekend till Bergamo i sen september, och därför är det nu Cathlyns tur att göra en tjejgrej på sensommaren. Och planeringen är i full gång.

När vi väl hade bestämt att Cathlyn och tjejerna var de som skulle åka den här gången så tog det inte många minuter för mor och döttrar att prata sig samman. Det är Mallis som gäller! Så nu surfas det på resesajter, pratas hotell och diskuteras upplägg. Weekenden har blivit en vecka och önskningarna avlöser varandra. Det finns så mycket mer att ta del av på nätet nu när man planerar och diskuterar val än det fanns för bara några år sedan. Rese-appar, besökares omdömen och bilder av hotell och platser, samt resebloggar ger bättre möjligheter att välja klokt. Inte minst för oss som kanske inte bara väljer det dyraste.

Vi har varit en gång tidigare på Mallorca och tydligen har det gjort intryck på hela familjen (själv tänkte jag nästan åka ned själv tidig höst och cykla lite, och skriva en hel del, men det har jag inte berättat ännu).

Tjejerna är inne på charter och pratar om några alternativ hos Ving. En stor fördelen med Mallorca är att utbudet är enormt, samtidigt som charterarrangörerna har något för nästan alla priskategorier och typer av resenärer.  

Tittar vi på tjejernas kravlista så innehåller den:

  • sol- och badstränder,
  • hotellboende hyggligt centralt, gärna med promenadavstånd till stranden
  • tillgång till affärer, restauranger, kultur och
  • värme.

Playa de Palma är den givna kandidaten och jag är ganska säker på att det är där de hamnar. Jag har aldrig varit där själv, så jag blir lite överraskad över att se hur mycket Palma stad verkar erbjuda. Från finkultur, historiska äreminnen, en imponerande katedral, shopping och stjärnrestauranger. Och så finns naturligtvis möjligheten att inta den så viktiga ölen med en tapas på en bar. Nöjeslivet verkar också imponera, med det får de dock hålla sig undan ifrån, vare sig de vill eller inte. Däremot avstår de nog Palmas fotbollsstadion helt frivilligt. De två senare delarna tar jag på mig att utförligt undersöka under min resa.  

Som stort resmål har Mallorca både charter- och reguljärflyg. Det gör att det går att styra rätt mycket själv över tider och resekomfort. Tjejerna kommer nog vara där någon dag längre än vi var i Bergamo, som var över weekenden, men jag tror inte budgeten gör det möjligt att vara borta en vecka. Vings hemsida tillåter många valalternativ, så priset avgör hur länge de stannar skulle jag säga.

Döttrarna är sugna på att bo på exklusiva resorts eller på rena lyxhotell i Palma stad. Mamma är lite mer ekonomisk och tittar mer på budgetalternativen. Förra gången vi var här så cyklade jag runt massor, så jag har sett stora delar av Mallis. Tjejerna levde hotelliv den gången. Jag kan tycka att de ska hyra en bil och åka runt någon dag och upptäcka ön. Det går ganska snabbt att komma ut från turiststråken och uppleva något helt annat. Ön är bara fem mil tvärs över, men ändrar karaktär många gånger på några mil. Eller så förflyttar de sig med kollektivtrafiken, något vi alltid försöker använda oss av när vi är ute och reser. Det ger en känsla av oberoende samtidigt som det ger en helt annan koppling till lokalbefolkningen och det vardagliga livet på platsen. 

Via researrangörerna kan man boka hyrbil, golftider, äventyrsupplevelser och utflykter innan man reser. Vi brukar hålla nere aktivitetsnivån och njuta av att vara på platsen vi besöker. Det är väl hyrbil som vi bokar härifrån om vi bokar något, då vi ofta tycker det känns svårt att boka på plats. Det påstås att det ska vara billigare att boka i förväg via exempelvis Ving, men som sagt så brukar vi inte göra så mycket i aktivitetsväg och när de väl sker så är det mer spontant. 

Ving vill att vi omprövar den klichéartade bilden av charterresan till Mallis, då man erbjuder en lång rad annorlunda reseupplägg. Men jag tror inte de når döttrarna och Cathlyn i det, här är det nog solstol, bad, butik och restaurang som väger tyngst.

Vad är Ikigai – Tolkning och kritik

0
Vad är Ikigai?
Vad är Ikigai och hur ska vi tolka det?

I det här inlägget tänkte jag resonera kring begreppet Ikigai – i någon mening så blir det att besvara frågan vad är Ikigai – men jag tänkte också sätta begreppet i relation till det vi brukar prata om här på bloggen och hur tankarna inom Ikigai kopplar till historisk filosofi och modern forskning. Ambitiöst värre kanske det låter som, men det finns faktiskt rätt mycket att prata om i relation till frågan vad är Ikigai.

 

Vad är Ikigai?

Ikigai är ett japanskt ord som måste översättas till ett uttryck i svenskan, de vanligaste översättningarna är:

  • anledningen till att vara,
  • anledningen till att gå upp på morgonen,
  • orsaken att existera, eller
  • meningen med livet.

I det här sammanhanget är nog det mer korrekta svaret på frågan vad är Ikigai snarare att det är en filosofi, som ger oss stöd i hur vi kan tänka för att komma närmare vår mening med livet, och böcker i ämnet innefattar även konkreta tips om hur vi ska öka vår känsla av välmående.

I inledningen på det här inlägget hittar ni den bild som gjort Ikigai så populär (i min översättning som lämnar mer att önska). Den visar vilka synergier vi kan få om vi lyckas fläta samman det vi älskar med det världen behöver; det vi kan få betalt för och det vi är bra på. Den gemensamma mängden där alla delar möts är vårt Ikigai. Om tankarna är rätta och riktiga så ska vi alltså försöka kombinera livets olika delar så att det vi gör bygger på våra främsta förmågor, samtidigt som det tillfredsställer några av våra viktigaste behov vi har som människor.

Kritiken, som ibland framförs av Ikigai-anhängare själva, mot tankarna är att de är allt för filosofiska och att det är tveksamt om någon kan nå sitt Ikigai. Vi återkommer till kritik av tankesättet senare, nu nöjer vi oss med att se de filosofiska aspekterna.

Om jag skulle skriva en bok kring Ikigai – det är redan gjort, se lästipsen i slutet av inlägget – så skulle en väg framåt varit att börja med respektive bubbla i bilden ovan och diskutera den. Vi kunde frågat oss hur vi hittar det vi älskar i livet – det är inte så lätt – eller diskuterat hur vi vet att vi är bra på något. Vi kunde kanske diskuterat hur man vet om man nått sitt Ikigai, i ett kapitel. Vi skulle också kunna relatera frågan vad är Ikigai till japansk klassisk filosofi, i ett annat. Men allt det är redan gjort i olika böcker och blogginlägg på nätet, jag ska i stället lyfta fram vad det finns i Ikigai som vi redan använder oss av här på bloggen, och hur Ikigai kopplar till andra läror om livet.

Sträva efter att göra sammansatta aktiviteter – Gör inte mer, se till att få ut mer av det du gör!

Ikigai sätter samman fyra viktiga komponenter i våra liv och säger att vi ska försöka kombinera dem till en helhet. Då är lönearbete kombinerat med att vi gör något vi är bra på, som vi älskar och som människor faktiskt behöver. Idén av att kombinera flera delar i vår liv är något vi generellt ska bejaka, men vårt moderna samhälle har en osannolik förmåga att lura oss till motsatsen. Här handlar nämligen livet om specialisering. Det gör att många av oss exempelvis åker bil till arbetet, för att sedan träna på gym. Samtidigt önskar vi mer tid utomhus och ett naturligare sätt att vara i naturen. Cykelpendling till och från jobbet, eller kollektivtrafik till jobbet och promenad, alternativt löpning, hem, är alternativ som förmodligen kombinerar alla delar på ett tidseffektivt och smart vis.

När vi börjat fundera i de här banorna öppnas nya infallsvinklar. Någonstans finns här exempelvis kopplingar till Mindfullness, som handlar just om att leva här och nu, på ett sätt som gör att det du gör ger mer.

Om vi återkopplar till bilden i inledningen så är ju det vanligaste synsättet för oss löneslavar att vi helt ska separera det vi kan tjäna pengar på från det mesta i livet. Skiljer vi sedan transport från motion, nöje från personlig utveckling och agerar så att våra måltider inte längre ger oss gemenskap och välmående, så finns det ingen möjlighet att få ihop livet. Tiden räcker helt enkelt inte till!

Ikigai pratar om din mening med livet – Släpp inte makten!

Allt i Ikigai utgår från dig. Det är inget klassperspektiv som ska beaktas, eller politiska gärningar som ska utföras för att du ska kunna dra nytta av tankarna. Inte heller är referensen grannens välavlönade jobb eller affischernas vackra kroppar. Konsumtionsbubblan saknas faktiskt helt. Det hela handlar om dig! Kloka människor säger att vi ska jämföra oss med oss själv i går, inte med grannen idag. Ikigai fångar det mycket vackert.

Sedan är det kanske lite oklart vad vi ska göra inom de olika bubblorna, rent praktiskt, för att komma närmare vårt Ikigai. Jag tycker dock inte budskapet egentligen påverkas av det. Lycka och välbefinnande är en upplevelse i oss själva. Om vi inte kan landa i det utan måste söka lyckan extern, exempelvis genom att byta bil eller åka till Thailand över jul, så är problemet kring vår lycka egentligen olöst.

Men om man inte beaktar klassperspektiven, de katastrofalt missgynnade svenska kvinnorna, eller miljön i allt man gör, är man då inte en egoist? Är inte Ikigai just ett exempel på den här navelluddspillande livsinställningen som innebär att vi bara ska bry oss om oss själva? Det vita privilegiet? Jag tycker inte det! Lika lite som ett starkt patos för alla andra i samhället fråntar dig ansvaret över ditt liv. Ikigai, och det jag skriver om här, innebär aldrig att vi utan respekt för människor och miljö ändrar våra liv. Tvärtom så brukar förändringarna medföra att andra värden i samhället beaktas mer, inte mindre. Den som får ut mer av mindre har större förutsättningar att leva i harmoni med sin omgivning, inte inte tvärtom som vissa ibland vill göra gällande.

 

 

Finns det kopplingar till västerländsk klassisk filosofi, i så fall hur?

Stoiker och hedonister brukar lyftas fram som två filosofiska huvudinriktningar som påverkat oss och vårt samhälles syn på välmående och mening mest. Stoiker står för ett mer komplext förhållningssätt till livet än hedonister, i den klassiska filosofin. I det så söker stoikerna en djupare mening med livet, och bilden av Ikigia skulle säkert kunna tilltala en stoiker. Det jag reagerar över är dock att stoiker gärna lyfter fram värdet av utmaning i våra liv, på ett annat – kanske tydligare är rätt ord – vis än Ikigai gör. Stoiker ser utmaningar som en viktig del i livet. En stoiker skulle nog dessutom betona värdet i att jobba med det man har mer än Ikigai gör. Konkret innebär det exempelvis att Ikigai kan få oss att söka det vi älskar i livet, medan stoikerna mer förespråkar att vi ska lära oss att älska det vi gör.

Hedonismen handlar mer om att aktivt söka välmående och undvika obehag. I det så är kanske bilden av Ikigai, med sin ganska vida helhet väl komplex, men Ikigais tankar om att aktivt jobba för att nå en högre nivå av resonans och nöjdhet inom respektive bubbla, skulle mycket väl falla en hedonist i smaken, som jag ser det.

Modern forskning inom positiv psykologi säger …

Min tolkning är att Ikigia kan sägas innefatta mycket av det modern forskning kommit fram till – vilket även stoikernas filosofi gör – kring våra behov och vårt välmående. Men att filosofin är lite för grandios och allt för filosofisk. Att leva ett bra liv är inte så svårt som modellen gör gällande. Forskningen visar exempelvis att personer som upplever flow under vissa perioder på dagen, på sin arbetsplats exempelvis, ofta är väldigt nöjda med sitt arbetsliv. Flow – känslan av att kunna göra något utan att det egentligen kräver någon mental kraft att fokusera – tillhör bubblan ”det du är bra på” i en vidare mening, och nämns i litteraturen kring Ikigiakonceptet. På så vis hänger det samman, men Ikigia lyfter också fram ”det världen behöver” och ”det du älskar” som lika stora bubblor – vilket ska tolkas att de är lika viktiga att jobba med. Jag anser inte att forskningen stödjer det.

Ett annat exempel är att forskningen visar att vi mår bra av att vara bra på något, och att få det bekräftat. Detsamma gäller organisationer vi jobbar i. Vi vill veta att vi som grupp är duktiga, vi vill förstå vad vi är duktiga på och var vi som individer och organisation skapar värde. Den här kunskapen ryms återigen inom Ikigia – gör det du är bra på eller kanske inom ”det du kan få betalt för”. Men jag har inte sett den nämnas i någon litteratur kring Ikigia.

Flow och känslan av att vara bra på något räcker långt för ökat välmående, men Ikigia ger inga prioriteringar eller sätter inte saker och ting i rätt proportion.

Inom positiv psykologi pratar man gärna om PERMA för att beskriva de områden i livet som är viktiga för oss:

  • Positive emotions,
  • Engagement,
  • Relationships,
  • Meaning,
  • Accomplishments.

De är den moderna forskningens bubblor, men man brukar inte åskådliggöra dem som så. Jag vet inte riktigt skälet, men psykologer jobbar mer med att knyta kopplingarna inom ett område, exempelvis området positiva känslor, än att de relaterar de olika delarna till varandra.

Vad är Ikigai – En livsfilosofi

Jag har letat fram den bok som fått bäst betyg i boktipset nedan (jag har inte själv läst den). Där nämns Ikigai och skogsbad båda i bokens titel. Det ena är en filosofi och det andra en konkret aktivitet för förbättra vår hälsa och vårt välmående. En vanlig kritik mot de böcker som finns inom området Ikigia handlar just om att separationen mellan filosofi och praktik är för dålig, samtidigt som kopplingen mellan filosofi och praktik är otydlig. Några böcker är inte alls filosofiska i sin natur utan beskriver mer hur delar av japans befolkning lever. Då främst de som blir mycket gamla.

Min åsikt är att det räcker att ta till sig den övergripande filosofin inom Ikigai och sedan hämta faktisk inspiration till sina förändringar i andra sammanhang, exempelvis i böcker som bygger på forskning kring positiv psykologi, eller varför inte i en bra bok kring stoicismen.

Boktips

Japonism : ikigai, skogsbad, wabi-sabi och mycket mer (annonslänk)

Positive Psychology at Work (annonslänk) 

Läs mer

KASAM – Känsla av sammanhang

Frågor och svar – Någon som funderar på att återgå till arbetslivet

0

Så där! Videon med frågor och svar är klar. Den spelades in på lördag morgon men fastnade i lite teknikbekymmer och mycket att göra. Men nu är den här.

 

 

Jag missade några delar i samband med att jag pratade om att förändra med barn och så kom det till en fråga som jag lovat att behandla här.

Först kring barnen. Vi flyttade hit till midsommar så för barnen kan vi säga att förändringen skedde i två steg. Först flyttade vi från deras miljö och deras vänner. Sedan, lite mer än två månader senare, började de ny skola. Separationen från det kända var känslosamt och rejält sorgerligt – läs gärna månadsbrevet från juni förra året där jag skriver om vår sista dag (finns en bit ned på nedladdningssidan) – och det är en jobbig upplevelse som förälder. Skolstarten var mer nervös och ett steg ut i det okända. Men inget här är konstigt eller har fungerat märkligt. De små barnen kommer knappt ihåg en annan värld en det här (6 och 7 år gamla) medan de lite äldre reagerat lite olika. Den yngre av de äldre ser äventyret, djuren och fördelarna med att vi är hemma. Den äldre har kanske känt sig lite rotlös emellanåt och tyckte det var jobbigt att komma in i sin nya klass. Samtidigt så är nog vår äldsta tjej den som gynnats mest av flytten, vilket hon vet om. Hon har hittat riktigt bra vänner här – kanske bättre än hon haft någonsin – och hon tycker om att vi är hemma. Så förändring kostar på lite, men barnen var igång här på några månader. Om de börjat direkt i skolan skulle jag gissat att livet varit som vanligt redan efter en månad. Det som hänger i lite mer är känslan av rotlöshet, vilket det även gör hos oss vuxna till viss del.

Så till Martins fråga som kom lite sent för att komma med i videon:

Kanske inte en fråga men en reflektion. Jag har själv sparande och drömmen om att jobba mindre som drivkraft när mitt arbete varit jobbigt. Något som betyder mycket och ger mig energi att klara av en ibland tuff arbetssituation. Fick en tankeställare när jag antydde till en kollega att jag planerar en nedtrappning. Hans analys av mig som person var att jag (liksom många i karriären/ekorrhjulet) skulle förgås av att inte driva utvecklingen framåt på jobbet, att inte jobba hårt och vidareutveckla mig själv professionellt…. så till min reflektion; mitt jobb är utmanande, kul, hårt, stressigt, ledsamt, spännande, slitigt på kropp och själ, kan leda till sömnbrist, posttraumatisk stress, värk mm…vid en total frihet så slipper jag detta men det innebär samtidigt att min yrkesmässiga utmaning försvinner liksom lagandan, kamratskapen, spänningen, drivet mm…… min slutsats är att jag drivs nu av att ha ett kapital som gör att jag har möjligheten att göra ingenting kanske inte resten av livet men en period speciellt om konflikter och omorganisationer mm sker. Jag planerar även en längre ledighet med fokus på fysiska utmaningar, familjeliv, resor och odling för att sedan gå tillbaka med förhoppningsvis ny energi till arbetet. Är det där du landat lite tankemässigt även om du kommit längre i en frihetssträvan?

Jag tror inte att jag behöver lämna arbetsmarknaden som en total deklaration på frihet Martin. Jag är inte ens säker på att jag behöver göra mig helt ekonomiskt oberoende, i den situation jag är i idag när jag inte jobbar. Det beror på att jag tror att den här typen av luckor i arbetslivet, som jag och min sambo tar, fungerar bra. Med det sagt så är faktiskt inte säker på att motsatsen gäller heller, det vill säga att jobbet egentligen tillför så speciell mycket, mer än pengar, från mitt perspektiv. Jag sitter i samma läge som du, jag har ett arbete som är jobbigt och sliter, men jag kan tyvärr inte säga att jobbet gett så mycket de senaste åren heller. Ska jag vara riktigt ärlig så är det nog mest mitt ego som fått lite rum i stökiga situationer, någon faktisk riktig och viktig vinst i övrigt är jag osäker på om jag fått. Det är dock bara på senare tid det varit sant, det har funnits perioder då det gått att hitta andra vinster med att jobba.

 

 

Jag vet inte om jag kan hjälpa dig så mycket med mina reflektioner, men det måste finnas någon form av balans i livet, som gör att du kan jobba, få vinster med det, utan att det sker på bekostnad av allt annat. Om det inte går så kan lediga år definitivt hjälpa till på flera vis. Fundera också på om du får något av din arbetssituation eller om det bara är egot som glänser, som varit fallet för mig ibland.

Varför jag inte skriver en bok – eller kanske gör det!

14

Jag börjar i princip varje dag med att skriva eller göra något kreativt. Jag försöker göra det först, före alla andra måsten, för sedan är det kört. Dels är det kört för att lugnet är borta och jag blir avbruten, men också för att känslan jag har, förmågan i tanken och ron att sitta och skriva, försvinner när jag börjar med andra sysslor. Så att skapa saker, exempelvis för en blogg som denna, är en viktig del i mitt liv. Att personer dessutom läser det jag gör, interagerar genom kommentarer, via sociala medier och e-post är en belöning som jag bara kunnat drömma om. Jag har dessutom blivit allt bättre på att uppskatta tiden och jobbet jag gör. Idag får mitt intresse ta lite mer plats, det får den tid som krävs, och allt som kommer runt bloggandet med bilder, korrekturläsning, teknik med mera, ger också stor tillfredsställelse. Jag kan stolt säga att jag lever som jag lär inom det här området. Jag har styrt om mitt liv så att det jag gör är viktigare än det jag ska köpa i framtiden, och jag får ut allt mer av det jag faktiskt gör.

I det här sammanhanget har jag naturligtvis funderat på att skriva en bok. En bok som i sig skulle vara utvecklande och belönande att skriva. Som kunde ge mer till de som läser och gillar det jag gör. En bok som kunde ge mig och bloggen ökad lyskraft så att jag kan nå fler, som kan ge mig möjlighet att komma ut att föreläsa och skapa möten med människor som kan lära mig mer och utveckla mig. En bok som skulle kunna ge energi tillbaka i olika former.

 

 

Flera av bloggens läsare har också varit inne på att jag skulle skriva en bok. Kanske främst som ett svar på mina önskemål om att ni ska stödja bloggen, som är ett ganska fåfängt försök att få någon form av ekonomiskt stöd i det jag gör. De har också sett försöket med Patreon och konstaterat att det nog är bäst att försöka jobba med konventionella medel, så som att sälja en bok, om man ska försöka hitta någon form av intäkt i skapandet på webben. Så tankarna finns hos mig, och hos flera av er, och trycket har sakta ökat; allt oftare hör jag ”du borde skriva en bok”!.

Som en första marknadsundersökning så genomförde jag en omröstning på Twitter för någon dag sedan, ni ser den här nedan.

Den här omröstningen skulle kunna peka på att det finns 36 potentiella kunder till en bok. Av mina tidigare erfarenheter med podden så vet jag att jag kan få med cirka 1-3% av mina följare i olika aktiviteter (1% är i många Internetsammanhang en normal referens. 3% är väldigt högt och indikerar att ni som följer det jag gör gillar det). Det är få som svarat, och många av mina mer hängivna fans finns inte på Twitter, så det är nog möjligt att det skulle finnas 50 – 100 personer som är villiga att köpa en bok av mig, så här inledningsvis.

Om jag skulle kunna sälja 100 böcker på förköp (det här är en viktig poäng som jag återkommer till), via exempelvis Kickstarter, så anser jag i princip att det finns ett case för en bok, och siffrorna i omröstningen indikerar väl att det åtminstone verkar inom vara inom det möjligas ram, att få i hop det.

 

 

Inledningen till trots så är jag dock väldigt tveksam till framtida bokskrivande. Det finns en rad skäl. Grundfrågan handlar egentligen om huruvida jag ska fortsätta vara en offentlig person som jag är idag, och lägga ned så mycket tid och kraft på det som jag gör. För det första så har jag gjort den här resan från bloggens början i ett sorts sökande, och som en form av självmedicinering. Jag är klar med det. Jag har lärt mig massor, men jag känner också att jag har landat. Det betyder att det finns andra saker jag gillar att göra som måste vägas mot ett eventuellt skrivande. Jag vill igång och cykla nu, på allvar, exempelvis. Men även lägga mer tid med familjen. Jag kan snickra på gården eller bygga ett garage. Läsa mer själv, eller jobba extra hos bönderna runt om. Det är inte självklart att skrivandet och interaktionen med människor via digitala medier ska få ta mer tid och plats. Det är snarare en kandidat för att rensas ut. Jag vill inte göra mer, jag vill fokusera mer!

Nu säger kanske ni som hängt med ett tag här att jag nog tänker bakvänt. Under en vecka är det många som ser och läser det jag gör. Jag har själv sagt att jag har starka interna belöningssystem kopplat till skrivande och skapande. Varför då inte välja att fokusera på det jag har istället för att sträva vidare mot något nytt? Att skriva kostar väldigt lite, det kan göras var som helst, när som helst. Att ha det som en av sina mest belönande sysselsättningar är en gåva. Att få tusentals läsare av ett inlägg, som jag ganska ofta kan få, är en dröm för de flesta.

Visst, ni har har rätt! Det är väl det att jag i princip har gjort det här så bra som jag bara kan, och jag tycker inte att jag gör helheten speciellt bra, samtidigt som det här tar mycket tid. Jag skriver inget som kommer gå till historien. Jag är usel på marknadsföring – ni har väl alla missat att jag och hela familjen var med i Aftonbladet, eller? – och jag är nog inte speciellt ”likeable” vilket gör att många håller distans. Så jag ser det positiva, men har också en rad olika skäl att ifrågasätta de jag gör.

Kommentar på Instagram då jag la upp en bild på Tweeten ovan.

Det som påverkar mig mest kring bloggandet är kontakten med det som kallas ”true fans”, alltså sanna anhängare av det jag gör. Jag är rejält stolt över att den här bloggen har en så stor andel true fans, men bilden är komplicerad. Det är bloggens sanna anhängare som skulle göra mödan värd att skriva en bok. Men många av de som läser här motsätter sig snarare ett bokinitiativ än stödjer det. Skälet är oklart för mig. Sambon tror att det har med pengar att göra, precis på samma sätt som de som var vansinniga för att de skulle betala åtta kronor för podden, något som de ansåg vara veckans höjdpunkt.

 

 

Att skapa i offentligheten är påfrestande och kanske är jag för negativ. Men jag är också lite härdad. Det finns massor av människor som gärna språkar med mig, är min kompis, vill att jag analyserar deras fond- och aktieval, som vill att jag skriver om ditten och datten, extraherar ljud från videon och presenterar i poddformat, spelar in intervjuer med mig och fan och hans moster. Det är bara det att de närmar sig mig som hantverkaren. De vill att jag ska ge dem en nytta. Ett fans hittar mer utbyte än så i relationen. De som vill ha nytta av mig ska köpa min bok när den blir klar. Då den finns recenserad och kvalitetssäkrad. Leveransklar via Adlibris, eller kanske ännu hellre via ett bibliotek. Det är inget fel med det, men jag tror inte att de är de människorna som kommer göra att jag skriver en bok. Det är de sanna fansen som gör skillnad här, frågan är hur många de faktiskt är och hur avigt inställda de är till en bok.

Ska jag vara helt ärlig så har jag egentligen bestämt mig för att inte skriva en bok. Dels av orsakerna jag angett ovan, men i beslutet finns också erfarenheten från jobbet med podden. Där lärde jag mig att material som ska förpackas och ges en viss air av att vara en produkt kräver mycket jobb att få samman. Samtidigt är betalningsviljan så låg för det jag gör, att väldigt få nås. Det gör att det blir lite av en dubbel dumhet. Jag får lägga tid och energi på formalia, struktur, korrekturläsning, konvertera format, kritiskt redigera och så vidare, samtidigt som allt färre tar del av det jag gör. Nu när vi pratar om böcker så skulle det innebära att jag skulle jobba mycket hårdare för att producera något mycket färre skulle läsa, än om jag gjorde några halvdana inlägg här.

Det som gjort att jag börjar vackla lite är att flera varit på mig om att det jag gör på bloggen egentligen inte finns fångat bra i någon bok. Åtminstone inte på svenska, om nu inte Fantastiska Farbror Fri täcker den luckan, och att några personer, som kanske är riktiga anhängare, har börjat visa sig lite mer. Personer som skulle kunna vara kärnan i bokens skapande.

Om jag ändrar uppfattning och nu skriver en bok så tror jag vägen framåt är:

  1. Vi diskuterar innehåll här på bloggen ett tag.
  2. Vi kör någon form av Crowdfoundingupplägg, säg på 100 böcker.
  3. När kvoten är fylld kör jag järnet.
  4. Jag hoppas att få några personer som referensgrupp – jag kommer ha lite krav på er.
  5. Vi kör stenhårt för att få ut en bok tidig höst – som egenutgivare är det fullt möjligt.

Vad tror ni? Ordet är fritt!

Våga fråga den som förbereder sig för arbetslivet igen – vad som helst!

21

Sådär, det har blivit lite av en arbetsvecka här i veckan då vi vridit och vänt lite på mitt arbetsliv och ert. Allt började i helgen med att jag berättade lite om mitt liv, och arbetsliv, som det varit och hur det påverkade tankarna framöver, när vi planerar för vad vi gör när vår tjänstledighet är över. I helgens inlägg säger jag öppet att jag tror att de troligaste spåren framåt handlar om att vi återgår till arbetslivet. Det väcker reaktioner. Redan första gången jag nämnde att jag börjar snegla på arbetslivet igen, vilket jag gjorde i samband med att jag pratade om hur jag/vi resonerat kring våra studier nästa år, så uppstod massor av frågor. Och synpunkter!

Så vi kör en frågestund kopplat till det svårsmälta budskapet. Här är en familj som kämpat för att göra sig fri från ekorrhjul och måsten för att leva ett enklare liv som fria, men nu låter det alltså som vinden vänt och de laddar för en återgång till arbetslivet. Kanske!

Vad undrar du över då …

Kan jobbet få för lite plats i ens liv?

6

Under året som gått så har jag studerat coachning på universitetet så när en av poddens följare undrade om han kunde få lite coachning kring sitt liv och sin livssituation svarade jag ja direkt. Personen, som vi kan kalla Lars, ville dels ha feedback kring sitt ekonomiska upplägg, dels ville han prata lite om hur han skulle gå vidare mot friheten och hur den skulle kunna se ut.

 

 

Lars var några år över 40, gift, pappa till två barn i en familj som levde relativt centralt i Stockholm. Han hade akademisk utbildning och han och hans fru hade alltid varit duktiga på att leva väl på lite, så pengarna hade staplats på hög. Lars privatekonomi var mycket god, så god att han börjadt fundera på om han behövde mer pengar i allmänna termer, och naturligtvis hade han börjat fundera på att sluta jobba långt före pensionsåldern. Men han hade inte stannat där, han hade redan gått ner till 80% i arbetstid för att kunna vara med i barnens idrottsutövande och för att få mer tid med familjen. Lars var klok och hade inte skruvat upp konsumtion och behov på fritiden för att fylla luckan, men han satt med problemet likväl.

Vad ledde min coachning till tror ni? Slutade Lars jobba omedelbart? Gick han in till chefen och bad att få jobba 50% eller tog hela familjen sabbatsår och drog jorden runt? Svaret är att Lars sa upp sig från sitt lugna, förhållandevis välbetalda, jobb för en mycket mer utsatt position där han förväntades jobba heltid.

Hur kunde det bli så här? Den här bilden jag hade i helgens inlägg, där vi också pratade arbetsliv, är en bra utgångspunkt för vår analys.

Vi pratar om balans, och ritar bubblor. Men är det tid och energibehovet från delarna som ska vara i balans, eller är det bidraget från delarna som ska vara i balans?

Det som framkom när vi pratade var att Lars ville ha en god livsbalans. Han var villig att jobba mindre för att ge andra delar i livet mer plats. Tyvärr innebar Lars val att han fick lite enklare arbetsuppgifter på sin arbetsplats samtidigt som han var pressad på tid. Det innebar att han sällan eller aldrig kunde engagera sig något i verksamheten i övrigt. Han hade fullt upp att göra de enklare arbetsuppgifterna han gjorde på sina 32 timmar i veckan. Hade han jobbat heltid hade han fått en del andra mer avancerade arbetsuppgifter – det var inte så att arbetsgivaren jävlades med Lars, han hade inte hunnit med de mer komplexa uppgifterna på sin 80% arbetstid – och han hade fått en del seniora sidouppgifter, som att stödja unga nya anställda, träffa partners eller delta i rekryteringsarbetet.

Lars uppgav att han hade bra balans i sitt liv, men arbetet gav väldigt lite. Så lite att hans balanserade liv bitvis var ganska intetsägande och trist. Det här är kanske den vanligaste typen av obalans vi har som är kopplad till våra arbetsliv – vanligare än det jag beskrev här om dagen – och det beskriver en situation som många börjar självmedicinera sig i, genom att kräva allt mer av livet utanför arbetslivet. Då skapas en annan typ av obalans där vi ska leva vårt fantastiska liv vi önskar, samtidigt som vi ska städa, hämta barn, köpa och laga mat samt umgås med familjen.

 

 

Lars var ju inte helt fri, han tillbringade fortfarande en stor del av sitt vakna liv hos sin arbetsgivare men fick ganska lite tillbaka. Utan universitetsutbildning kanske Lars hade fått bita i det sura äpplet och acceptera de förutsättningar han hade, men nu såg han en rad möjligheter passera förbi både hos sin nuvarande arbetsgivare och hos andra. Möjligheter som skulle ge arbetslivet mer mening och göra det mer intressant. Lars slutsats blev att han skulle prova en annan approach till arbetslivet, så han valde att byta jobb och valde den nya arbetsgivaren utifrån lite nya kriterier jämfört med tidigare. Han prioriterade exempelvis att få jobba med en person han trivdes mycket bra med och som han såg upp till.

Jag bidrog egentligen inte till Lars beslut eftersom jag inte föreslog vad han skulle göra. Inte heller styrde jag frågorna på ett sådant sätt att det här skulle bli utfallet då jag inte kände till Lars syn på arbetsplatsen innan vi började samtala. Det här kom helt av sig själv utifrån samtalen vi hade. Vad jag sa till Lars var det jag hörde han sa till mig, nämligen att det verkade som att han metodiskt jobbat med att minimera arbetets påverkan på livet, men att han i det verkade ha skapat ett arbetsliv han egentligen inte trivdes i.

Jag har gjort en liknade resa själv. Min senaste tjänst sökte jag för att jag ville komma bort från det meningslösa själslösa tuggandet jag var i, fast jag visste att jobbet inte skulle passa mig. Jag har gjort det en gång tidigare i min karriär då jag var extremt sliten, men hejdades då av min dåvarande chef som sa att det inte var rätt plats för mig och vi valde då lite andra lösningar. Den här gången fick jag jobbet, kanske just för att jag har en sämre relation till min nuvarande organisation numera.

 

 

Jag fick rätt. Livet blev väldigt lugnt i min nya roll. Till och med lugnare än jag räknat med, men tråkigt. Skittråkigt.

Har du ett liv där delarna är i balans i någon mening?

Vill du läsa mer?

JUSEK om akademikernas arbetsmiljö – Intressant, inte så förvånande, onödigt traditionellt

När arbetslivet inte fungerar – Det är inte du som är problemet!

0

I en konflikt så brukar man säga att det aldrig är ens fel att två träter, det ligger mycket i det, men den sanningen går inte att överföra på relationer, vilket flera av de som läser här på bloggen verkar vilja. Den som sviker ett förtroende har inte en motpart som är lika ansvarig i det sammanhanget. Inte heller säger man till en fotbollsspelare som är omotiverad, för att han eller hon inte får spela för sitt lag, att det är den personens ”fel” och om hen bara ”ryckte upp sig lite” så skulle allt vara bra.

 

 

Varför tror vi inte motivationen hos en fotbollsspelare är något som hen svarar för helt själv? Svaret är ju att vi har medkänsla för personer som känner sig utsatta och vi inser att vi människor är påverkansbara. Eller ja, alla inser inte det, men de flesta av oss gör det.

Sitter du i skiten i ditt arbetsliv idag så är chansen väldigt hög att det beror på din arbetsgivare, inte på dig. Ha lite medkänsla med dig själv och ge dig den insikten.

Är du i andra på skalan och ditt arbetsliv är himmelsblått? Då har du troligtvis inte upplevt några prövningar ännu. Det är inte du som är fantastisk. Det säger jag inte för att trycka ned dig eller förminska dig, jag säger det för att du ska observera att du är en människa bland andra. I ett sammanhang som mycket snabbt kan ändras.

742FansGilla
168FöljareFölj
2,817FöljareFölj
483PrenumeranterPrenumerera

Läsvärt

Historiens vingslag – Indian Motorcycles

Idag har jag varit på rundvandring i Karlstorp, den lilla byn där vi bor, med hembygdsföreningen. Det knackade på dörren för några dagar sedan...

Följ det fria livet

Senaste nytt

Varje gång som …

I princip varje gång jag skriver inlägg om att ett enklare liv kan ge mer - som jag gjorde häromdagen - så följer diskussioner...