Hem Blogg

Jag tränade lite

0

Jag jobbade lite med mina kettlebells härom kvällen. Det var länge sedan och jag visste inte riktigt hur styrka, muskeluthållighet eller flås påverkats av en sommar som självförsörjande bonde. Jag hade lite misstankar, men Kettlebellen är det perfekta verktyget för att ge faktiska svar på dessa frågor.  Så här var beskedet!

 

 

Styrkan är relativt god, vilket jag anat, men skillnaden mellan höger och vänster sida är stor, mycket större än den varit när jag tränat och varit aktiv tidigare. Det hade jag inte sett komma i den omfattningen. Det märks att styrka och uthållighet kommer från arbete, där höger sida är den som naturligt arbetar, i stället för, som tidigare, via gymmets symmetriska övningar.

Skillnaden är minst lika stor när det gäller muskeluthålligheten.

I kettlebellpressarna och swingen jag körde är det axlar, rygg och händer som främst belastas. Axlarna är i hygglig form. Händerna betydligt bättre. Ryggen orkar helt klart mycket mer än resten. Ryggen, och till viss del bålen, samt händerna är de delar som används mest i bondelivet så det känns rätt och rimligt, men att ryggen var i så bra skick hade jag inte riktigt anat. Drag och tryckövningar är inte så vanliga i vardagen här ute, även om de förekommer, så att pressarna fungerade lite halvdåligt var väl enligt plan. Uthållighetsmässigt så är det axlarna som ger upp, och en del muskulatur kring dem, händer och ryggen kan jobba rätt mer.

Flåset är direkt dåligt. Det märks främst när man jobbar hårt under en period och därefter vilar. När jag är i skaplig form så hanteras mjölksyran ganska bra vilket märks i att pulsen och andhämtningen går ner nästan omedelbart och ganska fort. Nu fortsätter känslan av syrebrist nästan öka efter jag släpper kettlebellen och flåset och syran sitter i länge.

Sätt gärna det i relation till en ganska god förmåga att vara igång länge under medelhög belastning som jag har byggt upp. Jag kan såga motorsåg åtta timmar om hettan inte dödar mig exempelvis. Detsamma gäller vedhuggning och andra sysslor. Bondelivet ger inget vidare flås, men normala dagar så är man igång och jobbar, relativt hårt, ganska länge.

Att ompröva en sanning

4

Vi hade besök här i helgen som gick, av goda kamrater till mig och Cathlyn – kamrater sedan långt tillbaka i livet. Våra besökare och vi vuxna här i Fredensborg har många gemensamma beröringspunkter och i någon mening tillhör vi de privilegierades skara. Den gåvan har vi inte fått i arv utan den har vi fått jobbat ihop själva via universitetsstudier och hårt arbete. Som de privilegierade vi är har vi haft – eller har till och med – intressanta arbeten och karriärer; långa och belönande förhållanden; fantastiska och friska barn, för att nämna något av det livet gett oss. Samtliga är vi en produkt av det moderna Sverige där många får chansen att forma sitt liv och leva det som de önskar.

En huvudkomponent i våra gynnade liv har varit vårt arbetsliv som givit oss upplevelser, vänner, insikter och kunskaper vi aldrig kunnat drömma om som unga. Den ekonomiska belöningen från våra arbeten har gjort att vi kunnat, och kan, konsumera prylar och upplevelser som bara ett fåtal människor i den rika västvärlden har möjlighet att göra.

 

 

Samtidigt börjar vi närma oss 50 och det har gett nya lärdomar och insikter. Vi har utsatts för prövningar; blivit utnyttjade; känt oro för sjuka föräldrar och barn; varit utbrända; ledsnat på arbetslivets trista kontorslandskap; jobbat för människor vi avskyr och föraktar; blivit tjocka och trötta samt förstått att vi från och med nu, fram till vår död, kommer få kämpa för allt. Precis allt! Kanske är livet en kamp men vi har tidigare haft någon chef som skyddat oss och gillat oss, eller så har vi haft en förälder som berett vägen lite. Men nu är vi de som ska stötta andra, inklusive våra föräldrar och barn och väldigt få kommer hjälpa oss i vardagen eller karriären.

Vi pratade massor om vilka slutsatser vi kunde, borde och skulle dra utifrån våra lärdomar och vi hamnade – som vanligt i sådana här sammanhang skulle jag vilja säga – i två läger, lite grovt.

Den ena gruppen människor ser livets baksidor utifrån perspektivet att det är enskilda händelser, i någon mening gropar i vägen, som utgör det negativa i livet. Om vi kan fixa problemen och jämna vägen så är livet så fantastiskt i verkligheten som det verkar vara i teorin. Då hittar vi den fantastiska arbetsgivaren och den goda chefen – det som ibland kallas det goda arbetslivet – och samtidigt hanterar vi våra egna tillkortakommanden så att livet fungerar. Våra destruktiva beteenden kommer försvinna och vi kommer äta bättre, motionera mer, sova längre och tillbringa mer tid med våra barn och vänner. Då finns orken där, vi tillfrisknar från våra stressrelaterade krämpor och vi kan stötta människor runt om oss. När delarna faller på plats får vi möjlighet att prestera på topp i våra liv och belönas för detta genom uppskattning och genom att vi känner delaktighet och mening. Vi mår bra och vårt självförtroende stärks. Vi känner trygghet, i såväl sammanhanget, samhället och i vår ekonomiska situation.

Den andra gruppen är krassare och kan kanske benämnas ”Kejsaren är naken”. Här är ståndpunkten att det vi har med oss vid 50 års ålder är erfarenheter och insikter om hur livet faktiskt är. Människorna i den här gruppen här anser att vi förvisso kan hamna i situationer som vi upplever som positiva – exempelvis genom att arbeta på välfungerande arbetsplatser –  men att de flesta människor och företag är ute efter att utnyttja oss i någon form, när allt kommer kring. När det väl står klart, så går det aldrig att bortse från. Personerna här tror inte heller att det går att få till ett hållbart liv, i det traditionella ekorrhjulet, som beaktar alla aspekter vi har på livet. Åtminstone inte över några längre tidsperioder. Ett belönande arbetsliv kommer helt enkelt inkräkta på den egna hälsan och privatlivet samtidigt som spelreglerna kan ändras när som helst och våra insatser och vår betydelse på exempelvis en arbetsplats kan då omprövas. De mest negativa anser att det traditionella arbetslivet, och vår moderna syn på vad livet ska erbjuda i form av upplevelser och relationer, inte hänger samman. Det i sig är ett systemfel, inte en fråga om enskilda händelser.

 

 

Jag tillhör numera den andra gruppen, men har historiskt tillhört den första. Problemet med ansatsen i den första gruppen är den så lätt resulterar i ett ekorrhjul som går allt snabbare. För här finns inget systemfel, här finns bara några grejor som behöver fixas. Allt som behövs är ett nytt jobb, ny bil, annat beteende och inställning samt ett gymkort. Med ett nytt sammanhang och en en ny personlighet så är saken biff och livet blir fantastiskt.

Personer i den första gruppen anser ofta att byte av jobb är lösningen på det mesta och riskerar att ha en ganska oförlåtande syn på sig själva. Det sista beror på, tror jag, att människan värderas lågt relativt systemet. Det är inte systemet som gör att vi mår dåligt, det är vi som felar. Så, paradoxalt nog, finns här människor som tror på det goda arbetslivet – där människan och människans behov beaktas – samtidigt som de inte ger sig själva och sina behov många minuter. Den egna medkänslan är låg, i stället piskar de på sig själva för att vara duktiga kuggar i systemet.

Att tänka om i den första gruppen kostar på! Att ge sig själv medkänsla och säga till sig själv ”det du satt upp som mål för livet – genom allmänna krav och egna önskningar – är omöjligt att lyckas med samtidigt som du mår bra” suger. Det kräver att så mycket omprövas.

Grupp två är väl lite av dystergökar och bittra loosers. Men insikten om att andra med självklarhet inte skapar ett sammanhang och en vardag som gynnar oss ger oss helt andra möjligheter att agera. Jag tror personligen att en viktig del i insikten om saker och tings varande handlar om att kunna se världen utifrån sig själv. Eller om jag ska säga att man sak beakta sig själv när man ser världen. Hur som, det handlar om att skaffa en världssyn som gör att vi inte ständigt måste vara reaktiva utan kan vara oss själva.

Vad jag lärt mig om mitt förhållningssätt till livet är dock att det finns en risk att sanningar permanentas. Men livet och vi är inte statiska tillstånd. Att vara ledig som jag varit ger laddade batterier och kanske en annan syn på ekorrhjulets för- respektive nackdelar. Tiden ändrar också våra förutsättningar. Snart har vi exempelvis inga småbarn längre.

Jag vet inte om jag lyckats förklara – och ge en rättvis beskrivning av – de två synsätten som finns, men det är intressant att se hur djupt värderingarna ligger rotade. För mig, och jag har skäl att tro att det gäller även andra, så innebär en övergång från den första gruppen till den andra exempelvis en förändring i synen på politik och samhälle. Påverkas görs också synen på åtagande och lojalitet, exempelvis mot en arbetsgivare.

Vad säger ni, är detta begripligt?

Är livet bättre eller sämre på semestern?

8

Vad tänker du på när du hör ordet semester? Är det något du relaterar till något positivt, eller kanske tvärtom? Innebär semester avkoppling, kanske ett liv i hängmattan, eller är det ett liv fyllt med aktiviteter? Är det under semestern du tar fritt från livets alla måsten för att koppla av eller leva livet fullt ut? Eller är det på semestern du ska fixa alla måsten som byggt på under året, så som byta hängrännor och måla om huset?

 

 

Kan det vara svårt att lyckas med semestern? Blir det trätor med sambo, fru, make och barn? Eller blir det för mycket alkohol i bersån?

Kan semestern vara så härlig och avkopplande att vi får jobbångest när vi känner att den håller på att ta slut? Varför är det i så fall så?

Var leder alla frågor? Kanske ingenstans! Vad jag är ute efter är att sätta semestern i relation till övriga året och det som händer då. I det undrar jag om semestern egentligen är så annorlunda – man har ofta mer tid att styra över själv, men frånsett det – från resten av livet? Eller är det så att vi tar med oss våra problem och ogynnsamma beteenden vi har i vardagen in i semestern. I så fall kanske det omvända förhållandet också råder; de som har bra semestrar har också har bra liv i vardagen? För egen del så vet jag svaret: mitt tidigare sätt att tänka och vara tog inte semester när jag gjorde det, i stället flyttade problemen med och kunde till och med förstärkas.

Det som satte mest avtryck i min semester – och i tankarna kring den – var främst tre beteenden jag alltid bar på:

  • Min höga ambitionsnivå i det jag ville göra samt den stora mängden av saker och aktiviteter jag önskade. Jag skulle träna, läsa, snickra, vandra, vara med barnen, laga mat, ta sovmornar …
  • En upplevd känsla av låg förmåga att styra livet så att mina höga ambitioner kring livet kunde infrias.
  • En stor oförmåga att få ut det jag ville från det jag faktiskt gjorde.

Jag ville alltså göra en massa saker, som jag i själva verket sällan kunde – för att det inte var realistiska önskningar till att börja med – och när jag väl gjorde något så gav det ganska lite. Det här upplägget till liv, kära läsare, kan ni ta som ett grundrecept om ni vill skapa er ett eget ekorrhjul som snurrar allt fortare! I det ekorrhjulet är all ledighet, så som helger och semestrar, ikoner. Det är då allt ska hända, men det är också i det som grundproblematiken – de tre punkterna ovan – blir som mest synlig.

Varför det blev så här har jag försökt förklara här på bloggen. I korthet så skramlar allt ned till mig själv faktiskt. Det finns faktorer kring arbetslivet som jag tror påverkade mig mycket och naturligtvis så påverkas jag av det faktum att jag har sambo och fyra barn, som alla är relativt små. Men i slutänden är det bara mig själv och mitt egna beteende som är att klandra.

Jag sprang allt hårdare i ekorrhjulet i tron om att det då skulle hända något. Jag hällde ständigt ner nya bitar i mitt livspussel som om allt då skulle bli bättre. Jag såg på bitarna jag hällde dit helt i isolation från de andra bitarna i pusslet. Det är när man agera så som det går att åka på utflykt någonstans med barnen, fast det varit bättre att använda tiden effektivare hemma. Det är då det går att köpa dubbla gymkort i tron om att man ska bli mer vältränad. Och det var när jag inte beaktade helheten som det var en god idé att köpa en ny cykel, trots att det var svårt att hinna cykla på de jag hade.

Det jag lärt mig i det här är att allt jag gör, tänker och känner landar hos mig. Bland mina begränsningar i tid, energi och pengar. I ett pussel som inte hänga samman, med många bitar som mest verkar flyta fritt. Det är bitar som finns där av en anledning och som jag gärna skulle vilja ge mer plats och passa in med livet i stort.

Jag har förstått att det inte spelar så stor roll vad jag gör, hur mycket jag tjänar eller hur lång semester jag har så länge jag inte tagit ställning till mitt eget liv och vad det ska innebära. Jag har lärt mig att det lätt går att skapa en negativ spiral i livet som innebär att jag önskar allt mer av livet samtidigt som jag får ut allt mindre i det jag gör.

Så numera börjar jag i andra änden kan vi säga. Jag börjar med att försöka ha ordning i mitt egna liv. Sedan försöker jag skapa en positiv spiral där jag får ut mer av det jag faktiskt gör. Det i sin tur innebär att jag kan göra mycket mindre.

Insikterna ovan bottnar mycket i mina tankar kring min fria tid. Hur jag använde och upplevde den. Kanske är semestern en spegel där vi ser våra egna beteenden och konflikter i vardagen? Kanske kan du fånga det som varit mindre bra på din semester och lära från det?

Läs gärna Onkel Toms stugas manifest så får du veta mer om hur jag tänker kring livet.

Bara för att det finns ett lutande torn i Pisa behöver du inte åka dit!

Individ eller kollektiv

0

Jag har en kusin som är riksdagsledamot för VP och en dialog mellan honom och min mor på Facebook har bitit sig fast. Den löd ungefär så här:

[Morsan] Då har min RUT varit här och städat åt oss. Gud så skönt, vad hon är duktig!
[Kusin] Det är fan, måste du som skraltig pensionär betala städningen av din lägenhet själv?!
[Morsan] Ja, jag har sökt stöd hos kommunen men de hjälper inte till.
[Kusin] Om vi hade makten så skulle det inte vara så här! Om du har rätt till hjälp ska du få det!

Man kan läsa den här dialogen på många olika sätt, här är några förslag:

1) Min skraltiga farsa och handikappade morsa har svårt att städa lägenheten själva. Men de löser problemet via privat finansiering och leverantör.

2) Min kusin anser att mina gamla föräldrar tillhör de som rimligen skulle få stöd i nuvarande system och är sur över hur samhället fungerar.

3) Min kusin vill lyfta ansvaret om renhet i lägenheten från mina fysiskt – inte psykiskt – klena föräldrar, med egen ekonomi god nog att betala städningen, till det allmännas nivå. Två helt funktionella människor ska inte längre se sin lägenhet som en del av sitt ansvar och åtagande, utan lämna över det i det allmännas händer. Exakt vad det innebär är dock oklart.

 

 

Hur mycket ska en pensionär få behålla i pengar och hur mycket ska personen ansvara för själv. Vad är samhällets ansvar? Hur hittar vi rätt nivå? Vem bevakar frågeställningarna?

Trumps handelskrig

Jag läste på lite om EUs tullregler gentemot USA på den alldeles fantastiska Frihandelsbloggen. En blogg som ger enastående insikter i det pågående handelskriget som Trump så gärna driver. Jag har bland annat lärt mig att EU verkar ha större behov av att skydda sin inhemska marknad från amerikanska varor, genom att använda tullar, än vice versa. Men som en blogg positiv till frihandel belyser den att frihandel gynnar nationerna och människorna däri. USAs lägre tullar ger dem lägre skydd och kontroll i någon mening, men det kompenseras mer än väl för i den allmänna ekonomiska nyttan som frihandel ger.

Från de två inledande exemplen kan vi dra lite allmänna slutsatser. Människor, företag och nationer har behov av olika slag. De har också förmågor och tillgångar som de kan använda för att möta behoven. Erfarenheter och matematiska samband ger att individer och nationer gynnas av öppenhet, samarbete, transparens och utbyte där en del av makten och kontrollen minskas på individ eller nationell nivå, till förmån för andra vinster.

Men det finns problem i det här. Principiella, som handlar om människors och nationers rätt att bestämma själva – som i exemplet med städningen inledningsvis eller som i fallet där EU nu vill att det ska gå att importera levande djur uppfödda på antibiotikaspetsat foder – och i att nyttan ofta verkar överskattas och kostnaderna underskattas. Ska vi exempelvis beakta miljökostnaderna för all frihandel så är det inte självklart att ökad handel är bättre.

 

 

Var leder det här? Jo, mitt span är att trenden just nu verkar vara att människor vill se om sitt hus mer än vad vi gjort de senaste 40 åren. I stort som smått. Brexit och nationalismens frammarsch är exempel på nationell nivå. Prepping och frustration över polistätheten i glesbygden är exempel på individnivå.

Vi har en stor tilltro till auktoriteter i Norra Europa och stödet från hela den politiska eliten för EU-medlemskap och ökad globalisering har påverkat oss. Samtidigt har vi i Sverige en stor tilltro till ”det allmännas godhet och förmåga” vilket gör att vi glatt ger pengar till EU eller skriver bort vår egen jordbrukspolitik för högre syften. Eller så har vi gått i tron om att samhället ska ta hand om oss när skiten träffar fläkten.

Varför och varför nu?

Det är lätt att hitta försök till förklaringar till varför nationalismen ökar, om varför Trump bråkar om handelsbalans och till varför prepperkulturen växer. Men grejen är att det går lika lätt att hitta argument för motsatta ståndpunkter i nästan allt. Men något har hänt. Det är uppenbart så att det finns en önskan om att värna det nationella och det individuella mer och att den åsikten och önskan blivit mer accepterad.

Jag skulle gärna se en mer öppen filosofisk och ideologisk diskussion kring vår roll som nation och individer i samverkan med andra, och i det blir det naturligt att diskutera politiken och politikernas roll. Samt det egna ansvaret.

 

Här och nu!

6

God förmiddag bloggvänner! Jag tänkte inte bli så långrandig idag då det finns mycket att göra i värmen här på gården; Tour de France har några berg att bestiga och jag har lovat barnen att åka och bada i eftermiddag. Allt är rent nöje att få vara en del av.

 

 

Först ska jag be er titta på videon i inledningen. Ge den dryga fyra minuter av ditt liv, det är den värd. Den fångar väldigt väl en av de viktigaste lärdomarna jag gjort i mitt liv och i stort sett är det den insikten enbart som gjort oss fria från ekorrhjulet.

Videon lyfter fram nuet. Vikten av nuet! Det den inte berättar är att ett erkännande av nuet också innebär att vi måste leva med oss själva som vi är.

Vi lever alla i tre olika faser i vår tid. Historien, nuet och framtiden. Kanske var det bättre förr eller så är det något i det förflutna som gnager oss. I framtiden är vi perfekta. Då har vi sparat, nått våra mål, gått ner i vikt, slutat röka, fått bättre jobb, flyttat dit vi vill, hittat vår sanna kärlek och så befinner vi oss kanske på ett spännande äventyr i Nepals bergsområden. Men nu!?

Nu är vi feta, kanske tillbringar vi någon vecka på semestern i en campingstuga i Dalarna, med barnen och svärföräldrarna. Lite för feta, med en lätt bakfylla efter gårdagens bag-in-box mys. Armhålan på dig själv och den du delar säng med är i lika stort behov av vatten som skogsbränderna i norr. Och så saknar vi det där som behövs för att vi ska kunna bli så perfekta. Kläder, husvagn, ny bil, vild älskare/älskarinna, gymkort, smalmat, Webergrill och tvättbrädemage.

Att leva här och nu handlar mycket om att acceptera sig själv och de förutsättningar man har i detta nu. Det innebär att man törs vara sin egna bästa vän och ta sig själv för den man är.

Telia köper TV4 – Varför då?

2

I slutet på 1990-talet och tidiga 2000-talet jobbade jag en hel del med produkter och affärsutveckling kopplat till digital media. Den stora bredbandsboomen som stod för dörren öppnade nya möjligheter och alla försökte förstå vad det skulle innebära samtidigt som man ville tjäna en slant på det hela. Allt vi ser idag, som hänt i digitala sammanhang sedan mitten av 2000-talets första årtionde, var uppe som heta ämnen då, inte minst streamingtjänster och Video On Demand. Det fanns en rad skäl till det, så som

  • en önskan att faktiskt göra något med all bandbredd man investerade i – man förstod att chat-tjänster inte skulle fylla den stora mängden fiber man la ner – data från de kommersiella aktörer visade samtidigt att fildelningstjänster, främst ljud och bildrelaterade, stod för stor del av det totala bandbreddsutnyttjandet. Där låg framtiden.
  • Det fanns starka drivkrafter hos operatörerna då det gäller att klättra i värdekedjan. Man ville inte vara leverantör av en ”commodity” som fiber utan vara tjänsteleverantör. Helst ville man sitta i centrum vad gällde portaler och betalningar och i det distribuera produkter och digital media i form av spel, musik och video.
  • Man insåg att gamla sätt att distribuera tv och musik, så som via satellit, markbundna sändningar och kabel snabbt skulle tappa mark om on-demandtjänster blev mer allmänna.

 

 

Jag jobbade främst med bredbandsbranschen men samma tankar om att krypa uppåt i värdekedjan fanns naturligtvis inom operatörerna på mobilsidan, även om man då inte hade samma bandbredd till sitt förfogande. Inte heller var telefonerna speciellt avancerade.

Naturligtvis var inte allt så enkelt att operatörernas önskan bara infriades; tekniken var utmanande, även om de flesta delarna egentligen fanns; kundunderlaget för litet; men störst var problemen med innehållsleverantörerna som i de flesta fall inte alls ville samarbeta med nya aktörer som skulle distribuera innehåll digitalt.

Operatörerna hade starkt stöd i en rad aktörer i sin strävan om att erbjuda mer än datatrafik ut till sina kunder. Inte minst Ericsson och Nokia såg operatörerna som sina främsta kunder och man hade en rad initiativ där man försökte ta fram tjänster till operatörerna kring betalning, strömmande media och spel. Och även om satsningarna ibland gick trögt så vinnlade man sig om att aldrig kliva förbi operatören i värdekedjan och erbjuda tjänster själv i Ericsson eller Nokias varumärken.

Men allt tog en väldig tid! Vi var ute och träffade bolag kring 1999, sedan kom telekomkris och verkligheten ifatt lite och operatörernas drömmarna om att ha portaler, äga kunden, ta del av mikrobetalningar och om att vara operatör av streamingtjänster realiserades inte. Åtminstone inte i den takt man hoppats.

Men 2007 kom IPhone och Apple och grusade telekomoperatörernas dröm om att ”äga kunden och vara dess främsta tjänsteleverantör”. Man sålde en enastående enhet – läs IPhone – som jackades in i Apples ekosystem, och det var där tjänsterna köptes och förvaltades. Det som idag är Apples digitala utbudsportal(er) fanns på vissa kontor i Stockholm under tidigt 2000-tal. Bland annat hade Utfors finansierat en prototyp som var mycket lik Apples Itunes och motsvarande tjänster.

Hack i häl på Apple höll Google på med att skapa motsvarande konkurrerande ekosystem.

Här dog operatörernas önskan om att vara något mer än bredbandsoperatörer och det var det här grunden låg till det som senare skulle bli Nokias död. Operatörerna blev precis det man fruktat, leverantörer av bredband. Lätt utbytbara, konkurrensutsatta och kapitalintensiva.

 

 

Vad har hänt sedan dess? Jo bredbandsoperatörerna har byggt ut och konsoliderat sin verksamhet samtidigt som mobiloperatörerna gjort detsamma och återigen börjar operatörerna vädra morgonluft. De ska ”äga kunderna” genom att de erbjuder fast- och mobiltbredband. I det ska de erbjuda tjänster där betalningsviljan hos enskilda – och lite nytt kanske – hos annonsörer är stor. Det här har inneburit att telekomoperatörerna köpt mediabolag i såväl USA som Sverige, samtidigt som annonsplattformar, så som Facebook, börjat köpa sändningsrättigheter till vissa evenemang.

Ja, förmodligen är racet den här gången om just annonsörerna, inte slutkonsument som det var i början på 2000-talet.

Kommer operatörerna, så som Telia (MTG är på gång med liknande satsning), att lyckas bättre i sin önskan om att klättra i värdekedjan denna gång? Kommer operatörerna kunna äta sig in i värdekedjan mellan bredband ut till konsument så att får en större del av kakan samtidigt som de kan erbjuda större mervärde till sina kunder?

Kanske, men jag tror utsikterna är små faktiskt. Av så många skäl att jag inte ens orkar rada upp dem. I stället tror jag att själva distributionen av media, i allt från studio, distributionscentra, videoservrar, innehållskryptering blir en commodity på samma sätt som fibern. En dussinvara som Facebook, Apple och Google – och andra aktörer – redan erbjuder. Och de gör allt så mycket smartare!

Jag tror telekomdirektörernas önskan om att bli mediagurus i den snabbt föränderliga världen av digital media bara innebär att de super bort dina pengar om du väljer att äga telekomaktier idag.

Aircon till djuren

0

Här är det stekhett redan vid sextiden på morgonen och precis som tidigare så har det lilla regn som legat någon dag bort i prognosen försvunnit och ersatts med en stor sol. Om prognosen stämmer så kommer vi haft ett stilla regn på cirka 15 minuter under juli. Kanske hade vi det dubbla i juni. Vi pratar totalt sett om några millimeter regn sedan i maj skulle jag tippa.

 

 

På det en rejäl värmebölja alltså. Det som kommer göra vårt liv riktigt surt här är om vattnet i brunnen sinar, annars överlever vi bra. Vi börjar väl bli lite solskygga kanske, det känns helt enkelt inget kul att jobba i stekande sol längre, och djuren är tagna, men 30 grader är faktiskt inte så hemskt. Jag har tillbringat en sommar i trakterna kring New Orleans i södra USA och minns hur dagarna som maxade ut kring 110 – en bit över 40 grader Celsius – gjorde en ödmjuk inför vädrets makter. Lite som när det blir runt -20 grader, eller kallare, under svenska vintrar. Man förstår då på allvar att temperaturerna kan döda och att det kan gå fort. Men värmeböljan som råder här i Sverige nu är inte där ännu. Värmen är så hög att den inte är komfortabel för många, men den är knappast dödande.

Har ni reflekterat över ordet komfortabel? Ordet har relativt många synonymer men kan ersättas med ett ord, nämligen bekväm. Motsatsordet är obekväm. Den hedonistiska lyckan handlar i hög utsträckning om att minska andelen obekväma situationer och öka antalet bekväma. Historiskt sett har värme varit något man förhållit sig till i den hedonistiska lyckan. Kanske enklast genom att man tagit det lugnt på väl vald plats – i skuggan, vid vatten, i en höstack – men också genom fläktar av olika slag.

Jag tycker vårt behov av komfort kan ifrågasättas, kanske främst för att det gör oss till slavar under våra egna laster på ett sätt som många inte reflekterar över. Men det finns också en etisk och moralisk aspekt på komfort. Hur mycket energi är det exempelvis värt att spendera på att sänka inomhustemperaturen några grader? Hur mycket måste vi jobba för att slippa kalla golv någon månad på vintern?

 

 

Som djurägare följer jag ett antal grupper på Facebook som handlar om djurhållning, främst då grupper som handlar om höns. Där dyker det då och då upp personer som stolt lyfter fram att de jobbar för att deras djur ska ha rätt komfort. Det är uppvärmda stallar om vintern och nu diskuteras hur komforten kan förbättras för hönsen i värmen. För mig är det ganska naturligt att erbjuda skugga och vatten, men många vill mer. De vill ge hönsen kylda grönsaker och frukter – varför inte en kylskåpskall melon i värmen – eller köra värmepumpen i stallet på ac läge.

Jag tycker det här är lite stötande men också lite sorgligt. Dels för att jag inte ser att djuren skulle ha något speciellt problem att reglera sin kroppstemperatur i 30 graders värme – givet skugga och vatten – samtidigt som jag ser hur naturligt det verkar vara att spendera pengar på komfort, till och med för höns. I den stund man gör det i 30 graders värme så tangerar man nog också det som är etiskt och moraliskt försvarbart, om vi inte gjort det långt tidigare i vår jakt på komfort.

Läs mer

Är du bortskämd och är du stolt över det?

Vem är det mest synd om?

12
Saxat från klart.se

Nu ska jag strax ut och jobba med veden här på vår lilla gård i Småland. Prognosen säger att det kommer bli stekhett under dagen, som nästan alla dagar de senaste månaderna, men att vi faktiskt kan få lite regn! Äntligen i så fall!

Den kombinerade värmeböljan och torkan – som varit extrem här i trakterna kring Vimmerby – har skapat kaos här i Mariannelund där gårdarna främst är inriktade på att föda upp nötkreatur. Betena är helt avätna och utbrända samtidigt som höskörden är cirka 20% jämfört med ett normalt år.

 

 

Hade detta skett på 1800-talet så hade vi haft nationell kris och svält i Sverige ganska snart. Förmodligen hade det samma gällt om detta hänt under andra världskriget. För de allra flesta av oss är kopplingen till torkan just så; vår matproduktion är hotad. Men för de som driver jordbruk så handlar det mer akut om överlevnad ur ett ekonomiskt perspektiv. Dels måste man nu köpa foder, exempelvis genom att importera hö, till höga kostnader, dels måste man slakta av djur – delar av avelsdjuren till och med – till låga priser. Många av bönderna driver gårdarna som enskild firma och ser gården och djuren som sitt allt. Därför får konkurser inom småjordbruk ofta långtgående personliga konsekvenser för de som drabbas.

Det här öppnar upp för en filosofisk reflektion och diskussion. Jag har nämligen ännu inte stött på någon snyfthistoria om drabbade bönder i Aftonbladet – finns det så tipsa gärna med en länk – medan antalet reportage om hur synd det är, ur ett ekonomiskt perspektiv, om svenska pensionärer varit vardagsmat tidigare under året.

Vem är det mest synd om då, en svensk pensionär som får låg pension eller en bonde som får gå i personlig konkurs och lämna gården när en extremsommar inträffar? Notera att jag inte ställer grupperna mot varandra, jag reflekterar över hur grupperna framställs i media och hur vi själva förhåller oss till olika företeelser.

Här är några saker jag noterat:

  • Bonden är ofta man, medan den fattiga pensionären ofta är kvinna.
  • Bönder är av ideologiska skäl illa omtyckta hos vissa medan äldre automatiskt sorteras in under gruppen svaga.
  • Grundinställningen är att bönder får klara sig själv medan pensionärer ska förlita sig på samhället.
  • Kunskapen om att driva jordbruk är väldigt låg, medan nästan alla kan relaterar till att leva på begränsade medel.

Naturligtvis finns det också en ganska utbredd inställning att bönder alltid klagar – vilket vi nog faktiskt kan se som en sanning.

 

 

Jag noterar att det än så länge verkar vara mer synd om – enligt Aftonbladet och mitt Facebookflöde – de vuxna människor som haft ett helt liv på sig att förbereda sig på pension än det är om bönder som drabbas av missväxt. Kanske färgas min reflektion av min bakgrund. Kanske färgas den av min frustration över den totala avsaknaden av perspektiv kring de enskilda ansvaret, som färgar snyfthistorierna kring pensioner i Aftonbladet.

Det går att reflektera bredare kring detta. Exempelvis hur ska man väga problemen inom svensk sjukvård – jag tänker främst på vårdköerna – och sjukförsäkringen mot privatekonomiskt stöd till flerbarnsfamiljer i form av flerbarnstillägg.

Den utan skuld kastar första stenen

3

Att det är valår i år undgår ingen som hänger med det minsta i nyhetsflödet tror jag. Inte heller går det att missa att Sverigedemokraterna (SD) får allt mer stöd i opinionen. Senaste opinionsundersökningen från SCB säger att SD får 18,5% väljarstöd och att de i vissa områden, som i Stockholm och Småland, är SD näst största parti med cirka 23% av rösterna.

 

 

Då jag är mycket kritisk till det som vi kan kalla SDs ideologiska grund och många av deras (tidiga?) anhängares rasistiska åsikter, tveksam till viss sakpolitik partiet för, och saknar en hel del visioner i det politiska budskapet – exempelvis kopplat till hur vi skapar ett hållbart och bra samhälle för oss människor – så ser jag med viss oro och irritation på SDs framgångar. Men jag ser också sammanhanget vari stödet uppstår och jag kan inte säga att jag är speciellt förvånad, eller att jag i alla delar – som en värdepolitisk ståndpunkt – tar avstånd ifrån allt det SD står för. Tvärtom! Beaktat i ett sammanhang tycker jag att de senaste årens framgångar för SD är begripligt, välförtjänt och relevant!

Satte några av läsarna här morgonkaffet i vrångstrupen nu kanske? För så här får man väl inte säga? Nej, om jag ska tolka mitt privata Facebookflöde rätt så råder det just nu snarast en tävling i vem som kan distansera sig mest från SD – och deras anhängare –  i stort som smått. Det är lite intressant, för jag har sedan lång till rensat mitt Facebookflöde från de som använder det till att – uteslutande – sprida politisk propaganda oavsett politisk hemvist. Trots det så kommer det då och då vågor av ideologiskt material i stora mängder. #metoo och knutblusrörelsen var ett exempel för inte så länge sedan, och nu senast är det alltså SDs framgångar i opinionsmätningarna som startat en ny våg.

Det intressanta är att mitt Facebookflöde i någon mening väl sammanfattar tidsandan som gett SD det starka stöd man faktiskt har. Här är några exempel på det jag ser:

  • Personer som tidigare postat starkt antidemokratiska inlägg – exempelvis inlägg med radikala feministiska värderingar – lyfter nu fram demokratiska värden som viktiga, samtidigt som man
  • distanserar sig från 18% av befolkningen – som inte självklart är antidemokratiska som helhet – så hårt det bara går. Värdegrundspolitik at its finest!
  • Oro kring människovärde och demokrati har tidigare aldrig ventilerats av någon av mina FB-vänner, och inte heller nu när det känns obehagligt i maggropen, finns oron i något annat sammanhang än just relaterat till SD.
  • Länkar som understödjer kritik av SD är ofta från relativt allmän mediabevakning (Aftonbladet eller SVT) där SD egentligen inte kritiseras i sak, utan snarare misskrediteras rätt allmänt och svepande. Det går därför egentligen inte att utläsa vilken politisk sakfråga människor vänder sig emot, inte heller verkar det finnas en insikt kring vad som skiljer god journalistik från mindre god. Det viktiga är väl att värdegrunden kommuniceras, eller?
  • Det råder en total avsaknad på självkritik och förståelse för andra människors åsikter och situation.

Det här har exempelvis ingen ogillat i mitt flöde.

Inte heller har de som verkar bekymrat sig över ett hållbart samhälle retat upp sig över detta:

Aldrig har en socialist med hjärtat på rätt ställe nämnt något om kommunismens förflutna eller en feminist uttryckt någon oro över att vi drivit en politik där vi lämnar många unga män (många idag starka SD anhängare) åt sitt öde.

Men det SD gör handlar om hat. Det är politiker som vi inte kan lita på med grumlig ideologisk grund. SDs politik handlar om att ställa människor mot varandra.

Är det någon annans fel att det blivit som det blivit?

Det som oroar mig mest ur ett demokratisk perspektiv är inte att SD har 18% väljarstöd. Det som oroar mig är att vår demokrati är i så risigt skick, och det kan knappas SD beskyllas för. Jag menar att det finns två delar i ”risigheten”. Den första handlar om vårt politiska system i någon övergripande mening. Här finns många punkter som oroar:

  • Media
    • Bevakningen lämnar mycket att önska, inte minst i SVT och SR.
    • Allt mer av det genomarbetade artikelmaterial, som är viktigt för att motionera vår demokrati – som tas fram av exempelvis DN och SvD – ligger bakom betalväggar.
    • Fri information på nätet är mer vinklad än tidigare och detta verkar förstärkas.
  • Politiken
    • Alla traditionella partier är på samma ideologiska plätt och nöter.
    • Politiskt ledarskap räcker numera inte speciellt långt utanför riksdagen.
    • Visioner saknas.
    • Blir allt mer uppfostrande och elitisk.
  • Yttrandefrihet och dialog
    • Det handlar inte om att debattera, det handlar om att säga rätt saker.
    • Kritisk granskning och upplysande debatt kring ismer som omhuldas saknas. Exempelvis kring liberala idéer eller feminism.
  • Utbildning och samhällssyn kring begreppet demokrati
    • Jag tror inte det går att förklara för någon utomstående vad svensk demokrati innebär längre. Det finns ingen sådan bärande tanke jag kan relatera till.

De senare punkterna bryggar naturligt över till den andra delen i det som oroar mig och som också kopplar till inläggets inledning. Det handlar om våra individuella värderingar. Det finns idag starkt stöd för en rad grupperingar med antidemokratiska inslag (i form av partier: SD, VP, F!; i form av ismer: nationalsocialistiska, kommunistiska, socialistiska, feministiska) och det märks. Men avståndstagandet mot dessa grupper sker inte allmänt och utifrån demokratiska värderingar. De sker specifikt utifrån vad som anses politiskt korrekt, vilket är absolut ohållbart i längden.

Tyvärr finns det historiska grunder för det. Främst beror det på att vi aldrig gjort upp med de demokratiska problemen som finns inom socialismen och kommunismen. I stället har vi infört en pragmatisk socialdemokrati (historiskt har 30% av socialdemokraterna haft VP – då VPK – som andraparti vilket säger lite om synen på demokrati) som kunnat regera i ett homogent Sverige där mediabudskap och politiska tvister varit ganska vanilj, om man säger. Digitaliseringen av vår värld har krossat denna idyll och exponerar våra tillkortakommanden brutalt.

 

 

Vi ska naturligtvis inte glömma att det också finns ett starkt stöd för en humanistisk (och kanske liberal) linje i svensk politik. En ideologisk hållning som känns betydligt bättre och mer relevant, men det är också den del av politiken som idag mer eller mindre drabbats av någon form av systemhaveri. Socialdemokraterna och Moderaterna sprattlar vilt för att hitta fotfäste. Centern klampar på och KD och L flyter sakta bort in i glömskans diffusa dimma.

Så är det SDs fel att SD blivit stora och en betydande kraft i svensk politik? Om du tycker att det är ett ickedemokratiskt parti som står för värdringar du ej delar, är det SDs fel att grogrunden för osunda värderingar uppstått?

Om du inte delar 18% av befolkningens åsikter, tror du rätt ledarskap är att spruta ur sig märkliga Facebookinlägg där du signalerar ditt avståndstagande? Vad händer där SD har 25% av väljarstödet? Ska du vända ryggen till 25% av befolkningen?

Ideologiskt gillar jag inte att ett nationalsocialistiskt parti som SD fått fotfäste i Sverige. Realpolitiskt ser jag dock inga större problem, tvärtom så pekar mycket på att SD behövs i dagsläget. Och där önskar jag mig lite mer ödmjukhet och insikt hos de som dukat bordet. Faktiskt! Och det är inte jag!

Öppnare syn på dator- och online spel

2
("XBOX Controller Case" (CC BY-SA 2.0) tagen avTim-Hoggarth.)

Bilden av spelande har verkligen ändrats på senare år. Från att först ha varit något som ansågs vara en trevlig söndagsunderhållning för familjen till att bli något som man föreställde sig tonåringar, ofta pojkar, sysselsatte sig med i ett mörkt spelrum i gillestugan. Nämnde man för några år sedan att man som vuxen tyckte om att spela datorspel var det höjda ögonbryn som mötte en. Och online spel fanns inte ens.

I dag innebär att spela spel så mycket mer. Det finns olika genrers och olika metoder. Vissa spelar för att umgås med andra – som en del i sitt sociala liv – medan andra spelar ensamma för nöjes eller faktiskt för nyttans skull.

Underhållning förnöjer

Det vi pratar om här handlar naturligtvis främst om spel där datorn står i centrum. Det ökade datorspelandet har egentligen kommit ganska naturligt eftersom användningen av smarttelefoner, datorer och surfplattor har ökat.

Oavsett ålder tycker många svenskar om att spela. Barn spelar gärna på surfplattor eller datorer, och det finns allt flera spel som är lärorika och som inte bara är till för underhållning. Ungdomar som vuxna spelar kanske för att umgås med andra och det finns mängder av olika spel, både vad det gäller tema och handling, samt spelstil.

Vuxna har ytterligare en chans att spela i en populär spelkategori online. På nätet har det på senare år skapats ett enormt spelutbud och casinosajter, som Spinrider Casino, har satsat på att erbjuda en mix av spel för att skapa variation i spelutbudet, medan vissa andra sajter har valt att specialiserar sig på särskilda spel, som t.ex. spelautomater eller poker.

Interaktiva spel

Eftersom tekniken är en bidragande faktor till att spelandet har ökat finns det givetvis funderingar på hur spelandet kommer att förändras. Flera experter tror att det kommer att ske en ökning av så kallade interaktiva spel. Det innebär spel, eller snarare filmer och serier, där tittaren har chansen att bestämma hur utkomsten i nästa scen kommer att se ut. Detta är något som bland annat Netflix redan har testat, och det kommer till hösten att komma ut ett interaktivt spel baserat på den svenska succén Minecraft. Spelet kommer att heta Minecraft Story Mode och spelaren/tittaren styr handlingen med fjärrkontrollen genom att välja olika vägar som berättelsen kan ta.

(”closed clamshell” (CC BY-ND 2.0) tagen av horaceko .)

Med måtta

Vad man än tycker om att spela för typ av spel, eller om man tycker om att spela flera olika sorters spel, är det viktigt att man spelar med måtta. Detta gäller oavsett om man spelar för pengar eller inte. Se till att ta med ditt spelande i hushållsbudgeten så att det ekonomiskt sett inte går över styr. Se även till att ha ditt spelande i åtanke i den fiktiva ”aktivitets-budgeten”. Ibland är det bra att lämna datorn en stund och gå ut och se den riktiga världen – det kommer nämligen att göra både dig och ditt fortsatta spelande gott.

Författat av Samuel Eriksson.

767FansGilla
222FöljareFölj
2,817FöljareFölj
522PrenumeranterPrenumerera

Läsvärt

video

Här och nu!

God förmiddag bloggvänner! Jag tänkte inte bli så långrandig idag då det finns mycket att göra i värmen här på gården; Tour de France...

Följ det fria livet

Senaste nytt

Jag tränade lite

Jag jobbade lite med mina kettlebells härom kvällen. Det var länge sedan och jag visste inte riktigt hur styrka, muskeluthållighet eller flås påverkats av...

Att ompröva en sanning

Individ eller kollektiv

video

Här och nu!