Hem Blogg

Livet så här 15 månader in i friheten – är de dags att börja jobba igen?

0

Idag tänkte jag reflektera över min situation och mina tankar kring livet här och nu och ställa de i relation till hur jag tyckte och tänkte för cirka 15 månader sedan. Jag tänkte faktisk kort börja lite längre bak än så för det är där det intressanta händer, men vi ska inte älta forntiden i onödan.

Tanken är att försöka beskriva min situation ganska osentimentalt och rättframt här inledningsvis och vara lite mer analyserande, reflekterande och empatisk relativt mig själv i slutet.

 

 

Långt bak i tid sprang vi i ekorrhjulet och kring 2013 så upplevde jag och min sambo att det började bli ohållbart. Våra karriärer krävde mer av oss vuxna samtidigt som barnen blev fler och äldre. Kanske började barnen kräva mer av oss, jag har skäl att tro det, men det var också helt klart att våra tankar och ambitioner förändrades för dem. På familjeliv och jobb kom husunderhåll och en önskan att leva det fantastiska livet med träning och resor. När vi ledsnade kändes det som vi nått änden på en återvändsgränd där tid, energi och pengar läckte ut åt alla håll utan att skapa någon direkt nytta, mer än möjligtvis göra så att vi höll oss flytande.

Vi sprang inte bara i vårt ekorrhjul, nej vi var samtidigt väldigt upplåsta och styrda. Vi hade inga föräldrar eller släkt som hämtade våra barn på dagis eller som gjorde det möjligt för mig och min sambo att åka iväg på en weekend. Inte ens om vi tog ledigt för att fixa något, som exempelvis hängrännorna på huset, så kunde vi göra det speciellt effektivt eftersom barnen då var hemma från dagis vilket starkt påverkade förmågan att göra något. Till det hade vi en arbetssituation som krävde vår tid med en, åtminstone tidvis, mycket låg grad av flexibilitet.

Att ställa om och förändra utifrån den givna situationen krävde energi, något som var en bristvara. Vi kände och trodde att vi för att få en bättre och mer hållbar situation var tvungna att ompröva vissa sanningar och beteenden. Det var inte alldeles lätt alla gånger. Men på det hela taget så kan vi likna den här processen med att tillfriskna från sjukdom. Förändringen krävde en insats i form av tid och energi när vi hade svårt att orka med och hinna, men det rådde aldrig något tvivel om att vi ville förändra eller att det vi strävade efter var mödan värd.

Sedan vet ni som följt bloggen att jag fick kraftigt förändrade förutsättningar på min arbetsplats. Det var en mycket tuffare situation. Egentligen hade nog de flesta problemen funnits där länge, men en särskild händelse gjorde att saker och ting accelererade och blev allt mer påträngande. En sak som påverkades kraftigt i den här enskilda situationen var min relation med flera viktiga personer på företaget. Jag jobbade inte längre med människor jag kände lojalitet med och litade på. Jag tillbringade mina dagar bland fienden. Vissa inslag i det som skedde bär tydliga spår av psykopatiskt beteende hos några som agerade. Att uppleva den typen av behandling är kränkande och livsförändrande.

Det här gjorde att jag ifrågasatte mig själv och min karriär samtidig som jag i någon mening redan ifrågasatte mitt liv i sin helhet. I privatlivet lyckades vi hitta fotfäste ganska snart och en väg framåt som var intressant och väl fungerande. Jag gjorde också flera och stora förändringar i min situation i arbetslivet, men där var jag i en negativ spiral som verkade omöjlig att bryta. Det var som en relation gått helt i kras samtidigt som det inte var min önskan eller mitt val att det blev så.

Det här var ingen lätt situation att hantera. Det är inget jag önskar någon faktiskt. Kanske hade jag kunnat hantera situationen lite bättre om jag haft lite bättre ordning på mitt privatliv när saker och ting började bege sig söder ut. Det hade varit skönt att inte känna sig bunden i sina beslut av privatekonomin exempelvis. Hade jag varit säkrare i mig själv så hade jag satt hårt mot hårt och bara gått hem bums när saker och ting spårade ur. I stället för att göra så var jag exempelvis kvar 9 månader och hjälpte igång de som skulle ta över mitt jobb i en av omorganisationerna som ligger till grund för en del av konflikterna. Jag ville visa att jag stod över sandlådenivå i mitt arbetsliv och jag kände ansvar för det jag varit en del av. Det var bara dumt. Jag hade inget för det och jag kokade bara mig själv långsamt.

Allt är väl mitt fel?!
Det jag beskriver i några stycken är min upplevelse av en jobbig period i mitt liv. Förvånansvärt många opponerar sig mot min beskrivning och ifrågasätter mina upplevelser. De hävdar att arbetslivet inte innehåller den här typen av situationer eller utmaningar. Att det som jag varit med om och som är min upplevelse måste vara ett problem hos mig.

Det är ungefär lika begåvat som att förneka existensen av cancer för man själv inte haft det.

Andra – faktiskt rätt många – delar min upplevelse i någon form men vägrar dra någon slutsats av det som händer. Typiskt är detta människor som jag; högpresterande som tidigare belönats i arbetslivet men som inte alls hittar rätt längre. Men medan jag undrar om jag verkligen gör det här rätt i sin helhet så drar de slutsatsen att deras utbrändhet, vilsenhet och nedstämdhet nog mest bottnar i en tillfällig dikeskörning. Hittar de bara vägen igen så … 

 

 

 

Vad innebär det här för sabbatsåren?

För mig innebar det här att jag kom in i friheten väldigt sökande. Jag ville skapa mig en annan identitet och annan grund för mitt liv. Jag ville lära mig mer, utvecklas, förstå mig själv och sammanhangen i livet bättre. Jag hade också med mig konflikterna från arbetsplatsen och frågetecknen kring mitt arbetsliv samtidigt som ekorrhjulets instängdhet och meningslöshet också fanns där. Jag hade med mig svikna lojaliteter och en trasig karriär vilket jag kände sorg inför. En sorg som skulle hanteras samtidigt som vi ändrade livet i sin helhet.

Jag hade också förstått att det fanns något jag gillade, något jag kunde fly till i någon mening och det var skrivande. Kanske fanns svaren på många av mina frågor där i en annan roll. I bloggarens, skribentens eller författarens roll?

Jag var också uppfylld av att vi också kunde göra en förändring. innebar av att göra en förändring. Jag uppfylldes av känslan på egenmakt och förmåga. Jag förstod att vi i vår familj gav oss själva en chans och möjligheter som aldrig skulle komma åter på ett sätt som väldigt få människor får. Tänk om det fanns mer att hämta i det här? Tänk om jag kunde rida på den här förändringen ytterligare ett steg. Var skulle jag hamna?

Jag har lärt mig massor men också fått distans

Under månaderna som gått så har det hänt massor med mig som person här i livet utanför ekorrhjulet. Jag vet inte riktigt i vilken ordning saker och ting skett. Jag kommer inte ens försöka reda ut vad som är hönan eller ägget i de förändringar som skett då allt hänger samman.

En mycket stor del av det som hänt handlar om att jag kom ur mitt destruktiva sammanhang jag var i samtidigt som sorgearbetet över min trasiga karriär är över. Jag har inte heller exponeras för den spretiga kravbild, där ord och handling oftast inte hängde ihop, som på något vis hade blivit norm i mitt arbetsliv och som jag upplevde extremt utmanande. Mitt arbetsliv som det var då, är helt enkelt historia nu. Min karriär jag trodde jag hade likaså.

Det andra är att jag fått försöka bli något annat – kanske heter det någon annan – än den jag tröttnat på. Att jag försökt skapa mig en annan identitet. Men jag också släppt det. Jag söker inte någon annan Anders längre. Inte privat, inte yrkesmässigt. Jag söker inte ens ett alternativt sätt att leva längre faktiskt. Jag har mycket i form av insikter och lärdomar jag tar med mig in i framtiden, men jag jagar inget.

Under den här perioden har jag lärt mig nya saker och jag gillar det. Livet står inte still och stampar längre utan jag utvecklas utifrån mina egna önskningar och val. Den kunskap jag fått har bidragit till att jag kunnat frikoppla mig från det som hänt. Distans och kunskap har gjort det möjligt att kasta en hel del bagage överbord.

Jag kan också känna empati för mig själv och min situation samtidigt som jag kan säga att jag har saker jag tar ansvar för och som ligger på mig, medan andra händelser och företeelser inte gör det. Den stora förändringen ligger inte i att jag på något vis kommit underfund med alla mina tillkortakommanden och nått någon sorts sjukdomsinsikt som vissa kanske hoppas. Jag har förstått att mina tankar, känslor och reflektioner är helt normala i de sammanhang jag varit i. Mitt sätt att vara och tänka förstärker min upplevelse, men det är inget fel på mig eller mitt sätt att vara. Jag reagerar normalt och sunt. Min brist, om den ens finns, är inte att jag känner och reagerar som jag gör på olika företeelser i livet, nej problemet är att jag inte undviker problemen i tid.

Var hamnar jag då?

Jag har vilat upp mig och kastat massor av det jag hade i min ryggsäck överbord. Jag känner mig lite som 20 igen faktiskt. Fri och rejält nyfiken med en helt annan energi än jag haft de senare åren. Jag har insett att jag kan utvecklas som individ men att jag kanske inte måste det. Åtminstone behöver jag inte göra livet svårt. Jag duger som individ och de val och sammanhang jag varit i är egentligen inte så fel. Jag gillar att jobba med människor och styra verksamhet. Jag är intresserad av teknik och produktutveckling.

Samtidigt har verkligheten runt mig förändrats. Barnen är bra mycket äldre och mer självgående nu. Som vi lever nu med pengar på banken och ett hus vi äger är vi väldigt fria och oberoende.

Jag känner att jag är i ett läge där det som varit är bakom mig och att drivkrafterna som funnits för att distansera mig från den situation jag varit i i mångt och mycket är borta samtidigt som jag fått pröva på ett annorlunda liv. I det har jag dragit slutsatsen att jag hellre lever ett enklare liv, mindre självuppfyllande i någon mening, framför ett liv där jag gör mer – så som jobbar, skriver böcker och utvecklar mig själv, allt parallellt – för jag behöver en viss enkelhet i livet för att fungera bra.

 

 

Lite allmänna reflektioner

 

Läs mer

Vad kommer efter det här? – Tankar kring hur livet bör se ut framöver

Hjälte eller parasit – Vad är berättelsen här?

Jag tror i det här inlägget att jag har några år kvar av arbete i kroppen. Att jag egentligen är en kille med ambition och energi som kanske måste kanaliseras. Men hur gör man det?

Den nya spellagen och vad den innebär

0
("poker chips" (CC BY 2.0) av Deutero.)

Det svenska spelmonopolet är snart ett minne blott. Lagarna som var till för att kontrollera marknaden och skydda konsumenten har i flera år varit mer eller mindre verkningslösa och diskussionerna om att det har varit dags för en förändring har varit många och långa. Men nu är det nya lagförslaget framlagt och det har röstats för av nästan alla partier i regeringen. De nya spellagarna kommer att träda i kraft från och med 1 januari 2019, men vad innebär de rent praktiskt för spelarna och för spelbolagen?

Licenssystem likt de i Europa

I flera andra länder i Europa har man infört ett licenssystem för att styra upp spelmarknaden. Det innebär att spelföretag får bedriva sina verksamheter förutsatt att de uppfyller regeringarnas krav på bland annat transparens och ett högt konsumentskydd, att de betalar en viss procent i vinstskatt samt att de har ansökt om en licens. Det är precis ett sådant system som Sverige kommer att anamma, med mer eller mindre modifikationer, vilket är positivt för svenska casinospelare.

Det kommer att finnas sex olika licenser, varav tre av dem kommer att vara öppna för andra aktörer än de statliga. Dessa kommer att vara för onlinespel, betting eller för restauranger som vill erbjuda spelautomater eller bordsspel och som inte bedriver ett casino (det får fortfarande endast statliga företag göra). Förutom att inneha en licens kommer alla företag som vill vara verksamma på den svenska marknaden, oavsett om de styrs från Sverige eller utomlands, att betala 18 procent i vinstskatt samt ha som skyldighet att alltid skydda spelaren.

Spelarnas välmående kommer först

Den nya lagen ämnar också skydda spelarna från ett överdrivet och ohälsosamt spelande. I dagsläget har det inte funnits något skydd för konsumenten, vilket det med den nya lagen kommer att finnas. Dels kommer spelföretagen att ha en skyldighet att skydda spelaren samt att hen ska ha full möjlighet att stänga av sig från allt spelande utan att behöva uppge anledning. Spelaren måste även kontinuerligt ange hur mycket hen ska kunna spela för.

Utöver detta kommer marknadsföring och bonuserbjudande att ske med mer måttfullhet än vad det gör i dag. Det kommer endast att vara licensierade företag som får göra reklam, och erbjudande kommer att begränsas till enstaka tillfällen.

(”MacBook” (CC BY 2.0) av Sundrows.)

Olicensierade spelsajter flaggas

Konsekvenserna för spelsajter som inte ansöker om licens, eller som inte godkänns av olika anledningar, blir att de inte får bedriva sin verksamhet i Sverige. De kommer inte att få marknadsföra sig och måste uppge direkt, om man klickar in sig på en sådan sida, att de inte har någon licens. Målet med den nya lagen är att minska risken för ett överdrivet spelande samt att hålla spelmarknaden på en kontrollerad nivå. Den kommande lagen har välkomnats varmt av alla seriösa företag, som redan är vana vid licenssystemen i andra länder. Lotteriinspektionen, som efter nyår kommer att bli Spelinspektionen, säger sig redan ha fått in ett 20-tal licensansökningar och dessa förväntas bara bli fler under hösten och början på det kommande året.

Likvid – I dag säljer jag i princip alla mina innehav

2

I tisdags började jag sälja av delar av vår fondporfölj. Närmare bestämt så valde jag att sälja en fond som fokuserat på amerikanska tillväxtbolag. Tyvärr så tar det tre dagar för en försäljning att gå igenom så vi fick vara med på gårdagens ras på mer än 4% i det innehavet.

 

 

Jag är inte synsk, så jag vet inte var börsen och bolagens värderingar ska ta vägen, men det har varit rörigt bland de stora teknikbolagen i USA ganska länge och fonden som helhet har stannat sin nästan explosiva tillväxt helt. Bland annat det, men också det jag kan läsa mig till om de stora innehaven i fonden bidrog till säljbeslutet.

Efter gårdagens stora nedgångar så har jag beslutat mig för att sälja av stora delar av mina fondinnehav. Jag tror det kan bli rörigt en period och jag ser inte att det finns en balans mellan mina fonders riskexponering och möjliga uppgång. Teknikaktier som främst varit i fokus de senaste dagarna finns i mina tillväxtfonder, globalfonder, och min Såfa i PPM.

Jag kommer ligga likvid i hög utsträcking. I PPM valde jag att byta till Spiltan korträntefond.

I grunden är jag positiv till aktier men i vårt sparande så är det stora värden som ska användas i nära framtid, till att leva eller köpa hus för, så jag klarar inte en för rörig marknad just nu.

Jag har inte förändrat något i min tjänstepensionsportfölj. Om nedgångarna fortsätter gör jag det i början på nästa vecka.

Kan man som vanlig dödlig bli rik och ekonomiskt oberoende på aktiesparande?

11

Luther sitter hårt på våra axlar här i Sverige. Det märks inte minst kring de allmänna sanningar som omger förmögenhetsskapande. ”Det går inte att jobba sig rik i Sverige” är en sanning; ”Börsen är ett lotteri” är en annan. Ja vissa tycker till och med att det är omoraliskt att spara i exempelvis aktier trots att de pensionspengar de tycker vi ska få från staten förvaltas där. Nej, vi ska fan inte tro att vi är något och avvika från mängden, vi ska inte ens våga försöka att skapa oss en egen ekonomisk plattform här i jordelivet. Lån, ränta och skatt är det fundament varpå samhället vilar!

 

 

Som lök på laxen har vi ett politiskt sammanhang där socialdemokratisk folkhemspolitik aktivt flyttat en del av ansvaret för våra liv från oss själva till staten. Vår hälsa, oberoende och välfärd har blivit ett delat ansvar där någon annan fyller en viktig del. Det här gör att diskussioner kring det egna sparandet och ansvaret för våra liv, vilket inkluderar vår privatekonom, knappast diskuteras öppet. Ibland känns det som eget ansvar och privatekonomiska frågor blivit något av vår kulturs onämnbara; för här i ligger den starkes rätt, här vilar egoismen!

Som om de två oken inledningsvis inte räckte så har vi fått ett modernt lätt lobotomerat samhälle de senaste 20 åren. Väldigt få verkar vilja vara vara kloka, visa och förutseende i sina liv när reklamen för en ny IPhone pockar med sina glansiga bilder. Och vem vill avstå lyxrenoveringen av villan bara för att man ena parten är utbränd och den andra jobbar timmar inom hemtjänsten? Det går inte att bortse från att vi allt som oftast möter ett konsekvenstänk hos vuxna som mer motsvarar en 13-årings mentala förmåga, än representerar en mogen människas förmåga att tänka ett steg längre.

I det här sammanhanget så ska vi vrida och vända på vad frågan: ”Kan en vanlig dödlig – lönearbetande – människa bli rik, och på sikt ekonomiskt oberoende, genom långsiktigt sparande och aktieinvesteringar?” faktiskt betyder. Och vi ska diskutera, om det nu är möjligt, vilka parametrar man som vanlig Svensson kan arbeta med i sitt förmögenhetsbyggande.

Inkomst – Investerat kapital – Förvaltning

Inkomsten, som här brett får representera ”pengar in” i ekonomin, kapitalet vi kan avsätta till investeringar – engångssummor i form av arv eller via löpande sparande – skapar tillsammans med förvaltningsupplägget de tre grundstenarna i förmögenhetsbyggandet. Verkar det rimligt?

Tyvärr börjar problemen för den som vill spara sig rik redan här. Många anser nämligen att deras lön är för låg och att de har för lite kapital att investera. Därför söker de flesta svaret på frågan ”Kan en vanlig dödlig – lönearbetande – människa bli rik, och på sikt ekonomiskt oberoende, genom långsiktigt sparande och aktieinvesteringar?” i förvaltningsupplägget. I praktiken ska alltså frågan tolkas som: ”Är det möjligt att förvalta ett relativt litet kapital på sådant sätt att man blir rik på en livstid?”. 

Svaret är att det går, ju längre tidshorisont vi har desto bättre, men sannolikheten att lyckas med allt för aggressiva förvaltningsupplägg är liten.

Avkastningen från kapital beror dels på hur bra man kan förvalta sitt kapital under samt på hur länge man kan låta tiden verka för en. Därför har många privatekonomiska rådgivare valt angripa frågeställningen vi diskuterar från en lite annan vinkel. De vill att vi sparar små belopp, gärna månadsvis, över långa tidshorisonter. Det är klokt och ger som regel en mycket god relation mellan insatt kapital och värdet på investeringen långt fram i tid. Du avstår alltså ganska lite pengar men får i slutänden en relativt stor summa pengar. Men trots det smakliga i detta blir de flesta inte rika på sitt relativt lilla månadssparande.

 

 

Då inställer sig ju frågan hur blir man då rik? Jo, genom att göra fantastiska investeringar naturligtvis! När jag träffar människor, som föreläsare, i aktieklubbar, vid huggkubben eller i fikarummet på jobbet så återkommer ständigt frågan. ”Hur hittar jag bra investeringar?”. Ja vissa ser börsen helt som spel och dobbel, som att spela på hästar och verkar tro att det är allt eller inget som gäller. Genom goda insikter kan man öka chanserna att välja rätt häst och sedan satsar man alla pengar på ett kort och så får det bära eller brista. Men så behöver det inte vara. Det finns breda investeringar i fonder och investmentbolag som ger relativt god avkastning med rimlig risk. Men ingen livsförändrande avkastning i faktiska pengar om insatserna är små!

Och där når vi själva kärnan i det här inlägget. Ska vi åstadkomma en livsförändrande förmögenhet i våra liv så har vi den viktigaste komponenten i vårt sparande.

Inspiratörer kommer i olika former

Spanar vi runt lite så ser vi att olika människor och aktörer har positionerat sig olika i pusslet som jag beskrivit ovan. Sparekonomer på banker och olika intresseorganisationer är ofta intresserade av att sälja in sparande som något som ska ske under lång tid i ett ganska passivt och brett förvaltningsupplägg. Barnsparande i globalfonder är ett standardexempel.

Många, inte minst unga män, jagar den magiska investeringen genom småbolag och tradingupplägg. Här fokuserar man på förvaltningsupplägget och hoppas att det är där man ska bli rik. Det finns massor av bloggare och Twittrare som tillhör den här kategorin inspiratörer. Vissa lyckas, andra inte.

Andra fokusera på sparande, men i lite olika former. Vissa sparar och gnetar, andra försöker höja sin inkomst och därmed få mer pengar över som de kan avsätta till sparande. Personligen anser jag att ett eget sparande, där man sparar kring 50% av inkomsterna varje månad, är det mest effektiva och intressanta upplägget för att nå en relevant förmögenhet på rimlig tid.

Kan man göra allt på en gång? Ja, fast för de flesta fungerar det nog inte i praktiken. Att spara mycket och ta hög risk är inte så intressant för den som vill bli fri och göra något annat i livet. Inte heller är extrajobb något som fungerar speciellt bra för barnfamiljer med hög inkomst. Det är en stor belastning i vardagslivet som ger låg utdelning på grund av skatteeffekter exempelvis.

Så som svar på frågan: ”Kan en vanlig dödlig – lönearbetande – människa bli rik, och på sikt ekonomiskt oberoende, genom långsiktigt sparande och aktieinvesteringar?” så svarar jag ja! Och jag anser att den viktigaste delen är det egna sparandet.

Att leva skuldfri – Uppföljning och förtydligande

4

Igår skrev jag ett inlägg om att vi lever utan lån vilket fick ett gensvar långt utöver det jag är van vid numera. På något dygn har inläggets visats mer än 2 200 gånger och diskussionerna främst på Twitter har varit många och långa. Normalt sett blir man som skribent glad över att människor läser det man gör men jag har lite blandade känslor. För hade jag vetat att ämnet engagerade så så hade jag nog jobbat med det lite mer.

 

 

Vad hade jag sagt då? Jo, jag hade förtydligat lite mer vad jag faktiskt menade. Jag hade exempelvis skrivit att jag inte självklart sätter likhetstecken mellan att sträva efter att leva utan lån och att för evigt hyra sin bostad. Jag tänker att dagens bostadsmarknad, inte minst i storstäderna, borde leda till ökad dynamik. Till en större flora av alternativa lösningar och beteenden. Jag har kompisar som bott i sin bil när de varit unga, samtidigt som de hade dubbla jobb. I det område där jag växte upp var många av villorna byggda av de som bodde där på kvällar, nätter och helger. Läser man bloggarna som lever enkelt i USA så är husbilar populära boenden eller så söker man sig till områden med riktigt billiga hus.

Jag nämnde också att jag tittat på Netflix och Youtube där jag blivit inspirerade av de som gjort på andra sätt än det som är det ”vanliga”. Jag borde naturligtvis gett lite länkar. På Netflix tänkte jag på serien ”Ett liv utan lån” och från Youtube tycker jag det här är ett kul exempel.

Lånet som en välsignelse

Jag kunde helt enkelt jobbat igenom inlägget mer. Exemplifierat och förtydligat mina tankebanor. Det kunde jag gjort eftersom jag hade tankarna och informationen själv. Det jag inte hade i mig själv, som jag inte kunde förutse, var den relativt stora grupp på Twitter som reagerade på mitt inlägg utifrån att de ser lån som en som en välsignelse.

Några ser lån som inkörsporten till förmögenhetsskapande. Jag kan inte läsa det på något annat sätt än att de anser att bostaden är en god investering och att den tillsammans med den stora hävstång som är möjligt att uppnå – så hög som 85% – 100% i belåningsgrad – gör boendet till något värt att spekulera i.

 

 

Andra ser amortering som något som står i konflikt med konsumtion. Att bostadslånen med en låg grad av amortering är det som öppnar för möjligheter i livet. Merkostnaden lånet innebär är idag försumbar.

Jag vet inte om jag står i så våldsamt stort motsatsförhållande till de tankegångarna. Jag hävdar inte att bostadsmarknaden och aktiemarknaden ska krascha i morgon. Jag tror inte ett bra och relevant boende som underlättar livet inte är värt att ta ett lån för att äga. Jag är inte säker på att man ska tillbringa 20 år med att idiotamortera på en lägenhet i Stockholms innerstad för att hantera risken att dess värde skulle gå ned till noll. Men jag blir trots det rätt förvånad över att åsikterna uttrycks så självklart.

För det första är synen på boende som en magisk investering inte allmänt gångbar i Sverige. Vi kan fetglömma höga avkastningssiffror på bostäder i Kisa, Vetlanda och Nora och många andra delar av Sverige.

För det andra så känns inte inställningen till lån och fastighetsmarknaden helt nykter. Det finns en balans, man behöver inte vara så dyster, men inte heller så positiv. Det var just den nyktra synen på boende, lån och kostnader som jag gillade i Netflixserien jag nämnde tidigare. Och jag var inte själv om det:

Ett lån innebär att vi tar en risk och vi gör ett åtagande att betala såväl ränta som amortering. Vi tar också på oss att underhålla och vårda det som ligger som säkerhet till lånet. Som privatpersoner så finns egentligen ingen möjlighet till exit i form av konkurs om någon risk skulle falla ut till vår nackdel. Sannolikheten för att något ska hända kring vårt boende är faktiskt relativt stort. Vi har ränteförändringar, politik och egna händelser så som skilsmässa för att nämna några.

Jag vet inte, men det känns som att riskerna förknippade med lån och bostadsägande helt försvunnit in i glömska. Att kostnaden för boende i exempelvis villa ofta underskattas har nog alltid varit sann. Väldigt få gör avsättningar för ny panna och nytt tak på löpande basis vilket innebär att de normalt sett underskattar kostnaden med sitt boende.

Vad hände med rådet ”gambla inte med din privatekonomi”? Eller varför inte ”väldigt få har blivit fattiga genom sparande”.

Vill man ha mer Youtubeinspiration kan jag rekommendera:

https://www.youtube.com/user/kirstendirksen

https://www.youtube.com/user/explorealternatives

 

 

Skuldfri – att leva utan lån

12

Vi lever helt utan lån. Ska vi vara noga så ska vi kanske lägga till ett ”i princip”. För vi har en liten rest kvar på våra studielån, cirka 50 000 kronor, och så har vi skjutit reavinsten framför oss från hus- och lägenhetsförsäljning vilket är cirka 130 000 till. Men vi har inga privatlån eller bostadslån utöver det. Reavinsten kommer vi reglera vid nästa deklarationstillfälle medan vi med dagens räntor tar det piano med studielånen. I och med att vi studerar så är de amorteringsfria för tillfället, så de är vad de är.

 

 

För de flesta är det här en utopi, att inte ha någon räkning från banken varje månad låter som något ouppnåeligt. Det finns flera skäl till det, de uppskruvade bostadspriserna i storstäderna är en, den allmänna inställningen till boende och lån är en annan. Alla ska vi följa samma mönster: utbilda oss; se världen lite; spara; låna och köpa hus. Det är som en naturlag som vi alla ska följa. Att inte fler reagerar på logiken beror nog delvis på att vår allmänna bild av att äga sitt boende är förknippat med så många positiva värden. Tänk att äga sitt eget hem, då är man sin egen herre. Inte nog med det, en bostad anses alltid öka i värde, åtminstone i storstäderna. Så det är en himla bra affär. Grattis er som äntligen kommit på bostadskarriärståget!

Sedan 2008 har vi haft en politik i Sverige som blåst under värdeökningen på tillgångar något helt enormt. I ett sådant läge har bostadsmarknaden varit ett under i värdeskapande. Tänk att kunna köpa något som man får belåna med 85% och se det öka 15% årligen i värde! Att kunna agera med den hävstången och se det lyckas så är magiskt!

Men när man inte längre kan låna högt och leva gratis i sin bostad, utan räkningarna ska betalas, så blir kostnaderna för en bostad reella och snabbt rätt trista. Kanske stiger räntan så att kostnaden sakta ökar. Kanske kommer nödvändiga renoveringar ovanpå allt annat. Och så finns skulden till banken där.

Funderar vi lite över det här så inser vi snabbt att en intressant alternativ väg i våra liv borde vara att hitta ett sätt att leva där åtagandet inte är så stort. Där våra fasta kostnader för lån, hyra och avgifter är låga samtidigt som vår riskexponering i form av lån är liten. Det är vägen vi valt. Vi strävade egentligen inte efter att bli skuldfria, det är mer en konsekvens av våra val. En konsekvens som växt i värde och som blivit allt mer framträdande. Numera känns det som en viktig del i våra liv: vi har inga lån!

När jag spanar runt så verkar det finnas, må vara liten men dock, en grupp människor i världen som strävar efter att leva skuldfria. Det finns dokumentärer på Netflix och massor på Youtube som beskriver olika metoder och livsstilar som strävar efter att göra att liv utan lån möjligt. Jag vet inte om jag har rätt, men det känns inte alls som idén fått samma genomslag i Sverige.

 

 

När vi pratar om framtiden min sambo och jag så är det inte en återgång till ekorrhjulet som skrämmer min sambo, nej hon vänder sig mer mot idén att ta lån för att köpa bostad. Jag förstår hennes poäng för det är något speciellt med att inte ha någon skuld till banken. Ingen amortering. Ingen ränta. Väldigt litet åtagande.

Källa: https://www.synonymer.se/sv-syn/åtagande

På något vis har begreppet åtagande blivit centralt i våra liv. Historiskt skulle jag säga att min åtagandekultur är stark och att det är en god egenskap. Idag skulle jag säga att jag i mångt och mycket omprövat min inställning i alla delar. Mina åtaganden i privatlivet har mest blivit en belastning och de åtaganden jag gjort i arbetslivet har lönat sig dåligt.

Alla runt oss vinner på att vi gör åtaganden. De vinner på att vi lovar saker och känner att vi har skyldigheter och förpliktelser. De vinner på att vi skuldsätter oss för att handla, inte minst bostad. Kanske är det just därför det är så få som ifrågasätter den konventionella skuldkarriären som är norm?

Den vi naturligt är

2

Då och då i livet springer vi på företeelser som får oss att bli mer som vår omgivning eller en given referens i sätt, utseende, värderingar och åsikter. Min första stora likriktare var lumpen. Den ganska spretiga grupp med unga män som samlades en tidig januarimorgon på P10 i Strängnäs blev med tiden ganska homogen, åtminstone i vissa avseenden. Vi var 40 personer som delade samma uppfattning om hur bilar skulle packas, befäl tilltalas, GRGn hanteras och så pratade vi om livet. Om framtiden och om tjejer.

 

 

Trots det så påverkade min värnpliktstjänstgöring mig så mycket i grunden, kan jag tycka i efterhand. Jag tror att det berodde på att vi såg det som något separat då vi egentligen aldrig berörde några frågor om framtiden. Vi växte upp och mognade samtidigt som vi lärde oss krigandets hantverk, men vi väntade alla på att få lämna livet i gröna kläder och återgå till våra liv. Vi gjorde skillnad på våra civila jag och våra militära kan vi kanske säga.

På så vis har de utbildningar jag gått påverkat mig mycket mer. Fyra år på universitetet är en extrem likriktare för de flesta vilket de som går sin utbildning kanske inte ser, men som blir pinsamt tydligt om man exempelvis går på en studentmiddag. Här går det inte längre att skilja på jobb och vardag eller civilt och militärt. Den som går på universitet är där som sig själv och påverkas starkt av omgivningen. Nästan allt här blickar framåt, mot livet som ska komma.

Efter examen kommer nya sanningar. Vissa går in i sammanhang med nya starka subkulturer medan andra lever ett liv där de svänger tillbaka till sitt mer naturliga sätt att vara.

Nästa stora likriktare är föräldraskapet. Men det är lite lömskare. För medan militären och skolan påverkat mig i grunden, ibland har jag till och med fått acceptera saker och lära in beteenden mot min vilja, så har papparollen mer varit något jag sökt och min erfarenhet är att det gäller för de flesta i föräldraskapet.

Som betraktare utifrån är de dock ingen stor skillnad. Att gå på en fest med studenter innebär att man pratar med personer som alla beter sig lika, klär sig lika, tycker ungefär lika och verkar ha samma funderingar kring framtiden. Att fika med nybakade föräldrar är lite samma sak, även om alla föräldrar kanske inte klär sig så lika.

 

 

För mig är det här lite av en betraktelse och reflektion, men det finns en lärdom i detta. I grunden tror jag att det finns ett ”jag” där jag som person har mina sanningar och min resonans med omgivningen. Detta ”jag” går att påverka i grunden. Inom vissa områden är mitt ”jag” så starkt att jag över tid återgår till mina grundvärderingar om påverkan upphör, inom andra så blir förändringen bestående. Men i många sammanhang så spelar jag bara en roll som jag egentligen kan släppa vilken minut som helst.

Varför funderar jag över det här? Jo, i går höll jag på med laborationer i en kurs jag läser. Det handlar om app-utveckling i Android – alltså programvaruutveckling för mobiltelefoner – och om utveckling på den lilla microkontrollern Arduino. Den första laborationen handlade om att bygga  en applikation på en mobiltelefon. Laboration nummer två så ska man programmera Arduinon så att man får lite lampor att blinka. I steg tre, som jag tänkte försöka fixa nu på förmiddagen, så ska man styra Arduinon via mobilen. Detta ska ske via en Bluetooth uppkoppling bara för att komplicera saker och ting något.

Det här är kul! Riktigt roligt ingenjörsarbete faktiskt. Visst går det trögt och rätt mycket tid går åt att lösa grundläggande problem som har med drivrutiner och variabeldeklarationer i Java att göra, jag är trots allt lite ringrostig, men det går inte att komma ifrån att det här är kul. För mig är det här rätt mycket ”back to the roots” och det är klart att jag funderar lite över mina livsval. Jag valde att lämna den här typen av ingenjörsarbete till förmån för annat. Jag vet varför jag gjort valet, det bottnar i att jag anser att jag är mer intresserad av helhet än jag är av tekniska detaljer, men jag tror inte jag gjort något som varit så roligt på riktigt länge som det jag gjorde igår. Att bygga och konstruera något belönar mig som människa något enormt.

För mig är det nog inte så lätt som att jag kan återgå till ingenjörsrollen och skita i mitt behov av helhet. Jag måste beakta min önskan att påverka och mitt intresse för att få verksamhet att fungera väl. Jag tror nog jag trots allt gjort riktiga och rätta val där, men jag kan samtidigt tycka att jag kanske valt en roll i det – kanske som den strävsamma karriäristen – som legat allt för långt från den jag är.

Har ni någon roll ni spelar som ni skulle kunna kasta ifrån er utan att blinka?

 

Förslaget på ny pensionsålder – Vi ska arbeta längre men …

10

Då har pensionsmyndigheten presenterat sitt förslag på nya riktåldrar – riktålder = den ålder som används som grund för att beräkna pensionsåldern i pensionssystemet – enligt tabellen nedan (saxad från Placera):

 

 

Riktåldern anger vilket årtal pensionsåldern bör vara för att personer ska kunna få 80% av sin nuvarande lön i pension. Tidigast uttag av pension, men då naturligtvis till ett lägre belopp än 80% av lönen, är anses idag vara fyra år innan riktåldern.

För mig som är född 69 så läser jag tabellen som att min tidigaste uttagsålder nu flyttas från 61 år till 64 år och att tidpunkten för ordinarie pension ska flytta från 65 till 68.

Tabellen är ett förslag, i praktiken så vill man införa ett system där vi cirka 4 år innan tidigaste uttagsdatum, 8 år innan det som betraktas som ordinarie pensionsålder, får besked om vad den faktiska riktåldern är för vårt födelseår.

Pensionssystemet ska hantera mycket svaga till mycket rika

Det finns inte en sanning kring pensioner och pensionsåldrar. Jag ska strax rada upp mina invändningar mot de föreslagna ändringarna och som ni kommer se då handlar de mer om mekanismer runt vår ålderdom – och ett tillhörande arbetsliv – än belopp och åldrar. För i grunden så tycker jag det är rimligt att ett längre liv också innebär ett längre arbetsliv om vi väljer att spendera våra pengar i samma takt som de kommer in. Men vi måste förstå att ålderdomen är skoningslös i många avseenden. Här möts 50 år av olika ekonomiska förutsättningar och utgiftsmönster. Här möts 50 år av livsstilar som kan vara mer eller mindre belönande såväl fysiskt, psykiskt som mentalt. Och så har vi ett helt liv med allt vad det innebär som kan påverka ålderdomen på många vis.

Som grupp har pensionärerna aldrig varit rikare än nu. Inte heller friskare. I det så tror jag att de ekonomiska klyftorna kan ha ökat något, främst till nackdel för de som har det sämst i bred bemärkelse. Den föreslagna reformen kring pensioner hanterar inte detta alls. På andra änden av skalan finns det faktum att många välutbildade med tjänstepension idag kommer betala statlig inkomstskatt på sin pension, under många år i pension, vilket känns rätt avigt och ineffektivt om ni frågar mig.

Invändningar mot reformen

För mig som räknat med att ta ut statlig pension så snart det bara går är naturligtvis det här en mindre välkommen nyhet, men som jag sa så anser jag att det är rimligt att vi i grunden försörjer oss själva och då följer att en ökad medelålder innebär ökad medelpensionsålder givet allt annat lika. Problemet ligger på ett annat plan:

  1. Vi har ett samhälle där arbetsliv och sjukvård är starkt åldersdiskriminerande.
  2. De individuella avvikelserna vad gäller fysisk och mental förmåga vid 70 års ålder är enorma. En del ting rår vi över själva, andra inte.
  3. Det förs ingen debatt i relation till pensionsåldern som är kopplad till livskvalité. Pension har helt blivit en fråga om ekonomi.
  4. Hur kan det vara så att vi trots alla effektiviseringar, frihandel och samhällsutveckling måste arbeta allt längre?
  5. Jag ser inga andra folkhälsoinitiativ som ökar sannolikheten för att människor kan jobba längre, snarare bidrar samhället till att vi ska förbruka oss själva under vår livstid.

I min värld så har ekonomer studerat om vårt pensionssystem är hållbart och funnit att så inte är fallet. De har då föreslagit en reform som ska göra systemet uthålligt, vilket är rimligt sett till pensionssystemet isolerat. Men pensionssystemet hänger samman med samhället i stort och i sin helhet är det en politisk fråga, inte ekonomisk. En höjd pensionsålder ska sättas i ett sammanhang. Ett sammanhang som inte verkar finnas om ni frågar mig. Ett sammanhang som rimligen bör påverka den ekonomiska kalkylen bakom de föreslagna pensionsåldrarna. Det bör också vara ett sammanhang som ger större flexibilitet för äldre att anpassa livet efter de förutsättningar som ges. I det här sammanhanget inte minst ekonomiskt.

Vi kan inte bara ha en samhällsdebatt som handlar om regnbågsmänniskors sexuella frihet, vita medelålders svenska kvinnors extrema utsatthet, eller invandrings- och migrationsfrågor. Det är dags att börja lägga pusslet som beskriver hur vi som människor formar vårt samhälle så att vi lever väl här. Som vårt samhälle är uppbyggt så innebär det att en rad frågor måste hanteras. Det handlar om synen på de över 45. Det handlar om personligt sparande och individuellt förmögenhetsbyggande över hela livscykeln. Det handlar om vidareutbildning och reformering av universitetssystemet och studiefinansiering. Det handlar om sjukvård och sjukförsäkringssystem som säkrar att människor kan arbeta utifrån de motgångar livet bjuder. Det handlar om ett sjukvårdssystem som gör det som de kan för att säkra människors välbefinnande. Det handlar om personligt ansvar och möjligheten till egna val. Det handlar om en arbetsmarknad som ger oss lust att jobba, inte gå hem.

Ryktet om min död är något överdriven

0

Hej, jag får börja med att be om ursäkt för min och också delvis bloggens frånvaro under relativt lång tid. Några av er har börjat undra, önskat uppdateringar från gården och sökt kontakt i olika kanaler. Var tog farbrorn vägen? Har det hänt något? Hur ser gården ut så här på sensommaren? Finns det något kul att förmedla?

 

 

Det finns nog en hel del kul att berätta om men det här inlägget ska jag försöka hålla kort. Anledningen är att vi håller på och slutför arbetet med tjejernas rum där vi hoppas få in elektrikern nästa vecka. Sedan är den ganska stora ombyggnation vi gjort där klar. Just nu är det inte så väldigt mycket kvar att göra, men det är lister, sista strykningen och så är det några pärlspontspaneler som fattas så att jag måste göra lite inköp.

Sedan har skolan börjat, där läser jag några riktigt intressanta kurser, bland annat Androidprogrammering, jag lär mig alltså att utveckla appar för telefonen, så det finns att göra. Om jag skulle känna mig sysslolös så är det bara att jobba med något utomhus, även där finns att göra fortfarande.

Förra hösten gjorde jag massor av saker samtidigt, nu gör jag i princip inget parallellt. Jag har ingen lust att ändra på det.

Jag blir allt mer som 100% bonde på många sätt och det känns bra.

Att välja bostadsort för frihet – kommentar till Fantastiska Farbrorns lista

5

I fredags så skrev Fantastiska Farbror Fri en lista som ger den som vill, eller ska vi säga den som har möjlighet att leva som fri, stöd i valet av bostadsort. Han gick igenom elva punkter där han förde fram viktiga aspekter på boendet. Han tangerar saker som ortens storlek, skolor, handel och kultur.

Jag kommenterade inlägget med ett allmänt gillande men med synpunkten att personliga ting, som fas i livet och läggning måste får mer plats. Jag följde sedan diskussionen på bloggen och på sociala medier och började fundera lite.

 

 

Den första reflektionen jag har handlar om frihet och dess värde. Många amerikanska bloggare i samma genre som Fantastiska Farbrorn och jag – de kallas allmänt för Finacial Independence Retire Early (FIRE) bloggare – formulerar sig oftast i termer av att man ska bosätta sig där man blir ekonomiskt oberoende så snart som möjligt. Ekonomin är alltså den helt dominerande aspekten i valet av boende för de lite mer hardcore bloggarna i Amerikat.

Det kan verka krasst och svårsmält för många, men vilar delvis på insikter från min andra reflektion. Få saker vi konsumerar är mer känslomässigt laddade och omgivna av mytiska egenskaper än vår bostad och bostadsort. Med det menar jag att vi konsumerar boende främst för att vi vid konsumtionstillfället känner att bostaden ger oss något vi saknar. Kanske är det en känsla av ljus, rymd, tradition, sportighet, trygghet, modernitet, klass, lyx eller tillhörighet vi köper. Att köpa sig till något fungerar dock sällan och bostaden utgör inget undantag. Tvärtom så är boendet en av de saker som först får stå tillbaka när nästa idé och önskan träffar oss. Jag har aldrig hört någon säga att de avstår fjällenresan för att de nu ska sitta hemma och smeka sina nya köksluckor, exempelvis.

Sanningen är den att relativt få av oss köper bostaden utifrån ett mekaniskt analytiskt utvärderande synsätt. Inte heller väljer vi bostadsort så. De flesta av de som läser svenska FIRE-bloggar vill inte heller bli fria. De vill bli rika. De köper egentligen inte principen att lita på sig själv och göra det bästa av det som bjuds. De vill kunna konsumera sig lyckligare. I det gör elva punkter från Fantastiska Farbrorn inte stor skillnad. Inte heller mitt råd att sätta ekonomin före allt.

 

 

Att bli fri har ett värde. Värdet är att man får möjlighet att jobba för sig själv. Den möjligheten gör det möjligt att göra det bästa av det som bjuds och kraven på omgivning och företeelser ändras helt. Det är en sanning och sammanhang som är helt tvärtom den konventionella sanningen i vårt samhälle som bygger på att vi säljer vår tid till någon annan, så att vi kan konsumera det som ska ge oss mening i livet. Naturligtvis påverkar tron om att det är vår egna förmåga att göra det bästa av det som bjuds valet av vårt boende, på samma sätt som det påverkar all annan konsumtion. I grunden bygger hela principen på att lycka är en känsla, inte resultatet av en extern stimuli. I det sammanhanget väljer många FIRE-bloggare att sätta ekonomin som prio ett i sitt val av boende. Allt annat är underordnat!

Ja, lycka är inte en plats, det är en känsla. Skönheten i naturen finns överallt bara vi kan se den. Ju friare vi är i tanken, ju friare är vi att välja bostad. Ju enklare blir det att bli fri. På så vis blir Fantastiska Farbrorns lista inte en sanning för mig. Det blir en referens i frihetsdrömmarna. Om du har färre än elva punkter i din lista kring boende så är du friare än Farbrorn. Fler, ja då är du mindre fri i tanken.

Kan vi dra någon slutsats kring detta? Tja, jag vet inte. Jag tycker inte du ska läsa inlägget som att ett liv som fri inte ska innehålla några drömmar och att det handlar om att kunna acceptera ett liv som uteliggare. Tvärtom så handlar det om att du ska lyssna på dina drömmar och realisera dem. Men för att du ska kunna lyckas med det så måste du kunna skilja mellan det som är du och vad som är alla de inlärda konventionella sanningarna. Vi måste kunna skilja på vad som är vi och vad som stör. Och det är inte lätt. Men det finns ett trick att starta processen: bli fri först, till varje pris! Precis som jänkarna säger! Ganska snart efter det börjar sammanhangen nämligen bli tydligare.

Den här Tweeten fick jag som respons. Den ska vara med här!

 

Se gärna videon där jag reflekterar över SVTs husdrömmar som gick helt banans under förra vintern.

Fantastiska Farbrorns inlägg hittar ni här.

795FansGilla
245FöljareFölj
3,102FöljareFölj
552PrenumeranterPrenumerera

Läsvärt

Ekonomiskt fri – ekonomiska grunder

Om du läser den här bloggen och dess blogg-grannar som pratar om att leva som "ekonomiskt fri" så kommer du stöta på begrepp som...

Toppkänning!

Följ det fria livet

Senaste nytt

Livet så här 15 månader in i friheten – är de...

Idag tänkte jag reflektera över min situation och mina tankar kring livet här och nu och ställa de i relation till hur jag tyckte...