Inget sportlov – Mixed feelings

21
35

Förr hade jag massor av möjligheter. God lön, bilar som var speciellt valda för äventyr och en specialanpassad husvagn för vår familj gjorde att massor av möjligheter ganska enkelt kunde fångas. Dessutom hade vi arbetsgivare som var positiva till familjelivet, så det var ganska lätt att få ledigt för äventyr med familjen.

I synnerhet jag älskar vintern i norra delen av Sverige och därför var sportlovet en fantastisk möjlighet för oss att dra norr ut med hela familjen och alla våra prylar.

Men så är det inte längre. I år är det andra året i rad som vi inte varit på sportlov. Och det går inte spårlöst förbi. Jag lider alltid lite när jag ser bilderna från backen på någons Facebooksida. Manchesteråkning, soliga dagar i backen och turerna i skogen med barnen då vi åkte utanför pisterna. Allt det här tillhör livets bästa delar.

Det gäller inte bara sportlovet – även om vintern i norr är en av de saker jag uppskattar mest – det gäller cykeltävlingarna, midsommarevenemanget och resorna vi gjorde tillsammans tidigare. Jag saknar evenemangen och jag saknar upplevelserna. Det vi hade då, då vi hade allt.

Men samtidigt är jag glad över att vi inte varit på sportlov!

Idag har jag cyklat på morgonen och i eftermiddag ska jag se på Strade Bianchi – en fantastisk cykeltävling – på Eurosport. Däremellan har jag busat barn och sedan ska jag ner och köpa en födelsedagspresent till minstingen som fyller i morgon. Min sambo har puttrat på en fantastisk Grekisk gryta som vi ska äta hembakt bröd till.

Jag bloggar och dricker mitt favorit te.

På måndag åker vi och hämtar nyckeln till gården.

För ett par år sedan hade vi nog suttit i en bil hela dagen motsvarande dag som idag. Fetare och fattigare än vi var när vi åkte. Tröttare. Med massor av måsten hemma som landade som en fest i ryggslutet när vi kom hem (den litterärt bevandrade lägger en kommentar och förklarar vilken bok som är underförstådd här).

 

 

Tiden går utan resa till fjällen. Den fylls med något “annat”. Detta “andra” ligger bättre i linje med våra långsiktiga mål. Det är mer i harmoni med våra kortsiktiga behov.

Dessutom verkar det finnas ett samband mellan behovet av upplevelser och vardagslivet. Ju enklare vår vardag är och ju mer vi kan hitta lugnet och värdet i vardagen ju mindre är behovet av att åka. Upplevelserna behöver inte vara så fantastiska. Det räcker bra med en bok och en bra cykeltävling på tv.

Det kan vara läge att vara lite självkritisk här. Varför hade vi den höga aktivitetsnivån förut? För vems skull?

Det är en jäkligt bra fråga. Varför gör en vuxen människa val som går stick i stäv med kortsiktiga behov och långsiktiga mål?

Vi behövde tid hemma. Jag ville träna och komma i form. Jag önskade att min sambo gjorde det samma. Vi ville vara tillsammans i familjen.

Till viss del så berodde åkandet och behoven av upplevelser på att vi inte hade någon förmåga att hitta rätt hemma. Vi behövde komma bort för att vara en familj.

Men det finns mer. Jag tror också att vi ville visa andra, och väldigt mycket oss själva, hur fantastiskt livet var. Men det var samtidigt här som varningssignalerna blinkade så kraftigt att vi – kanske mest jag – inte kunde fortsätta blunda för dom.

Jag kan helt enkelt inte lura mig själv hur mycket som helst.

För att förtydliga lite så berättar jag hur diskussionerna gick på en after-work i veckan.

– Jag och en kompis var ner med våra småtjejer i Livigno en vecka i början på året och åkte skidor.

– Gud vad härligt, svarade jag och kände den där känslan av saknad.

– Ja, vi åkte skidor och badade lite. Så körde vi Snowboard någon dag. Lite trickträning hann vi med också.

Så fortsatte det. Svarta backar. Olika skidor/snowboard. Bad och middagar.

Han var så glad och längtade tillbaka.

Men han hade tappat mig. I min värld så hade dom gjort ett antal aktiviteter som är möjliga att göra i fjällen eller Alperna. Men det gjorde inte honom eller barnen till utförsåkare, äventyrare eller en speciellt sportig. Aktiviteterna signalerar det personen ville vara på något sätt, men han och hans familj var det inte. Dom köpte sig den känsla dom ville ha. För en kort stund.

Att fjanta runt lite halvhjärtat några timmar med något räcker inte för mig. Jag pallar inte det längre. Då kan det faktiskt kvitta. Jag lägger hellre den tiden på något annat som jag redan håller på med. Jag ser hellre fokus än splittring.

Jag har väldigt få personer i min bekantskapskrets som har någon sorts fokus faktiskt. Det ser mer ut så här:

  • Dutt på sportlovet. Skidåkarna!
  • Husmorssteg på Göteborgsvarvet. Löparen!
  • 14 timmars cyklandet runt en sjö. Cyklisten!
  • Semesterfiraren. En bok i hängmattan byt snabbt mot,
  • Resenären. Gud så trevligt två dagar i New York är!
  • Höstens Cross-fitare! Hard core!
  • Thailand.

Året är slut och det är dags att repetera. Lika fattiga som året innan. Lite fetare, tröttare och äldre. Men dom är det allt! Eller om dom inte är annat en just fast? På samma ställe? I hamsterhjulet?

Läs gärna mer i inlägget Det handlar knappast om att avstå där det dessutom finns en mycket läsvärd länk bland kommentarerna.

21 KOMMENTARER

  1. Det är lustigt det där…

    Sedan sonen föddes har jag inte jobbat heltid, jag har jobbat 50, 60 och 75% (inte nödvändigtvis i den ordningen), mannen min sa upp sig och ägnar sig helt åt sitt företag som han sköter hemifrån.

    Detta har inneburit att vi är nästan alltid hemma tillsammans, dygnet runt. Vi kanske inte GÖR så mycket tillsammans men vi är ju alltid tillsammans. Sonen har alltid tillgång till oss båda två, mer eller mindre.

    Vet bekanta som åker bort ganska ofta för båda föräldrarna jobbar mycket. De reser som familj för att de då ska kunna slappna av och koppla bort jobbet. De får visserligen uppleva mycket och kan betala mer för det men jag kan ärligen säga att jag skulle inte vilja byta livsstil med dem.

  2. Mitt planerade inlägg på måndag kommer beröra resor…och om hur ingen resa i världen kan kompensera för ett dagligt liv som inte fungerar… Tror att det överdrivna resandet hit och dit för korta stunder i olika delar av världen i mångt och mycket är ett symtom på vår tro att alla problem kan lösas med pengar (köpa en resa) när det i själva verket är handling (byta jobb, byta boende, minska på prylar) som behövs för att på riktigt få ett bättre liv.

    • Japp, men nu är inlägget skrivet av mig redan innan, så nu får du planera om! 🙂

      Men om du ska skriva inlägget tror jag du ska gräva djupare. Jag tror inte bara det är att fly från problem, det är ett försök att köpa sig känslan av, … Ja av vadå?

  3. Beskrivningen i sista stycket låter nästan som vår familj. Vi reser oerhört mycket, men vi vet hur man bokar hotell/flyg till väldigt bra priser, vi reser smart helt enkelt. Lyckligtvis får vi en och annan krona över till att investera i akter samt amortera på våra lån.

    Jag delar inte uppfattningen att man inte kan göra bägge delar. Det handlar om att se till att ha låga utgifter så går det alldeles utmärkt att kombinera investerande med långa utlandsvistelser med två normala löner.

    Med vänlig hälsning,
    Grazing Lady

    • Ja, jag tror inte heller resande och sparande måste stå helt i konflikt med varandra. Men jag har andra krav/mål för livet i stort som inte går så bra att förena med resande. Det är lite det jag försöker komma åt.

  4. Håller just på att avsluta en sportlovsresa i fjällen med hela familjen och tjocka släkten i familjeägd fjällstuga. Härlig skidåkning, korvgrillning utomhus och gemensam kvällsmatlagning och sen pussel, sällskapsspel och roliga samtal.

    Jag kan tycka att det är just sånt här som pengar ska användas till istället för amorteringar, låneräntor, konsumtion av onödiga elektronikprylar, kläder och andra prylar och onödiga abonnemang och prenumerationer. Jag kommer jobba vidare på mitt jobb och göra detta även nästa år om jag har möjlighet.

    • Kilo,

      Som jag skrev så har jag “mixed feelings”. Jag vet att det är som du säger, men grilla korv är ju en entimmes aktivitet. Den går att göra var som helst. Att åka 8-10 timmar t.o.r i bil för att grilla korv är ju märkligt, sett ur ett vidare perspektiv.

      Väldigt lite av det du nämnde kräver pengar. Så varför tycker du pengar ska användas till just detta?

      • Ja, det har du rätt i. Det är ju skidåkningen som är huvudaktiviteten, men det var för mig så självklart att jag inte ens kom ihåg att nämna den.

        Men din kommentar är ändock intressant. Om vi inte skulle åka upp till fjällen skulle vår familj missa en vecka där vi umgås hela släkten. Jag tror jag skulle ha svårt att föreslå att vi alla skulle samlas en sportlovsvecka hemma i vårt hus istället för att åka iväg och samlas någon annanstans.

        Nog för att vi trivs väldigt mycket hemma och spenderar den allra största delen av vår semester hemma. Men det är fortfarande något speciellt med att åka hemifrån ibland. För oss blir det ett lite annat beteende där vi gör andra saker än vad vi tar oss tid till hemma.

  5. Ett mycket intressant inlägg. Jag håller med om mycket och när du beskriver längtan efter levigno känner jag igen mig som mustaschmänniska.

    Miljöombyte är något jag tror är oehört viktigt då det skapar nya intryck som gör avtryck i våra liv. Jag läste en artikel (gp?) om en forskare som undersökte varför tiden upplevdes gå långsammare ibland och slutsatsen tror jag var att hjärnan lagrar nya intryck på ett annat sätt än när vi har rutiner och vardag på plats. Med det sagt behöver inte miljöombyte vara svårare än en helg på närmsta mysiga vandrarhem.

    • Hej Jkr,

      Miljöombyte kan ha sina poänger, men det får ju inte gå ut över det liv vi har. Om det du och din familj behöver är tid, klara av några måsten, äta nyttigt och motionera samt ni vuxna ska ha vild sex så är det ju helt galet att sitta halvfull på ett flyg till New York för två dagars turistande.

      Så behoven varierar, men jag tror det är något avgörande fel om man måste lägga massa pengar på att skaffa nya intryck. Te, en bra bok och en riktigt bra blogg räcker långt.

      • Tack för ditt svar. Tyvärr fokuserade du på en helgresa till New York och det är inte min definition av närmsta mysiga vandrarhem! Min poäng är att miljöombytet är oerhört viktigt och att det behovet kan uppfyllas på ett enkelt sätt utan transporter och höga kostnader. Jag vet att te, bok och bra blogg räcker mycket långt. Ännu bättre blir det med små miljöombyten också. Te, bok o bra blogg (din t.ex.! :))
        och övernattning på annat ställe någon gång i kvartalet skapar nya minnen för en familj som kompletterar den sköna vardag som vi har just nu.

        • Ja, det är rätt Jkr. Det är inte så svart eller vitt.

          Men jag måste ändå reflektera lite.

          Efter jul och nyår så kom det en tjej till jobbet. En kvinna i 40-årsåldern. Hon hade varit i Thailand i två veckor med familjen. Det var bara det att byxorna knappt gick på. Den dyra tröjan putade och hon såg helt slut ut!

          Eller dom som lägger ut bilder från det fantastiska livet med kärlekssemester i Stockholm. En weekend. God mat, hotellrum och evenemang. Men dom visar inte medicinskåpet. Eller behandlingarna som krävs för att orka och kunna leva i vardagen.

          Det är konflikten mellan det långsiktigt goda livet och korta fixar som jag vill komma åt.

  6. Jag förstår hur du/ni tänker och känner, men jag ser det inte som antingen eller angående resor, aktiviteter etc. Om du skulle se vårt dagliga liv, så hade du nog skakat på huvudet och sagt att de är kvar i ekorrhjulet utan fokus. Och visst reflekterar vi själva också över det, men…

    …jag är uppvuxen utan möjligheten att resa. Har aldrig varit på varken skidsemester eller solsemester med mina föräldrar/syskon. Istället fick jag hjälpa till mycket i trädgården tex för att vi skulle ha allt eget. När jag tittar tillbaka så önskar jag att vi hade kommit hemifrån tillsammans och haft andra upplevelser och minnen än bara jobb. MEN jag minns också smaken av egenodlade grönsaker, bär, frukt etc :-).
    … Våra barn tränar/tävlar mycket. Jag själv tränade mycket (då kunde jag fly från jobbet). Jag älskade gemenskapen, tävlingar, läger och genom tävlingarna fick jag resa lite ?. Visst är det mycket logistik och körning (vi är som taxibolag ?), men så länge barnen trivs och vill och vi har råd så ställer vi upp. Det är en begränsad tid av livet. MEN vi har gjort lite annorlunda val ang minstingen – ingen babysim, simskola eller något annat hysteriskt.
    …att åka Alpint är något vi lärde oss i vuxen ålder och vi båda älskar det. Jag funderar ofta på varför är inte jag född o uppvuxen någonstans där man kan åka Alpint. Så jag vill inte vara utan skidveckan. Däremot behöver jag inte åka till de dyraste o flashigaste ställena.
    … I vardagen så har vi ändå gjort några val för att inte gå under. Vi hinner inte fixa o bjuda vänner på gourmetmiddagar var o varannan helg och det får vara så. Hemmet kan vara lite upp o ner emellanåt, men det får också vara så. Vi försöker också hålla oss borta från hetsen att renovera hela tiden och byta inredning och soffkuddar som strumpor. Elektroniken byter vi när något går i sönder.
    Vårt dagliga liv kretsar mycket kring barn och det får det göra just nu med en 2,10 o 12 åring. Ibland ‘rymmer’ vi utan barn eller med barn, men vi har fattat att det hjälper inte att rymma om det dagliga inte fungerar och om man inte hittar glädje i det.

    Men jag beundrar och respekterar och inspireras av er som har fattat ett beslut och hittat en annan väg!!! Vem vet – en dag gör jag kanske ett annorlunda val.

    Det tråkiga är att du tappades bort under diskussionen.

    Oj, det blev långt – sorry.

    • Tack Lily,

      Jag tycker det var en riktigt bra kommentar.

      Det verkar som vi har exakt samma erfarenhet av läget, men du skjuter in ett “men …”.

      Det “men;et” har jag/vi sagt många gånger. Men poängen i blogginlägget är att vi med andra val inte missar något. Kanske är det tvärt om. Det är ni med “men;et” som missar något.

      Våra fyra barn är i åldern 4-11 år vilket är väldigt likt er. Om vi skulle hållit i det tempo vi gjorde så hade vi lagt i princip 20-år i bil, ute på olika evenemang.

      Är det värt 20-år av den bästa perioden i livet att sitta i en bil för att …? Ja, för att vadå? Nu läser, spelar och lagar vi mat med barnen i stället för att åka. Vi hinner själva med vardagen. Vi har dessutom snart en ekonomisk plattform som ger oss ännu mer tid med barnen och större möjligheter för oss själva att utveckla och vårda oss.

      Jag älskar fjällen! Men valet står mellan 8 timmars bilåkning, köande, after work och hemresa alt. te, bok, träning och familjekväll. Numera väljer jag det senare.

  7. Vi känner oss ofta stressade av allt vi ska hinna med. Sägs det. Vi får då lära oss vad och hur vi ska välja bort för att minska stressen. Vi lär oss alltså att säga nej.

    Men om vi i ställer väljer att satsa på en sak (eller några få) som vi verkligen längtar efter och gör det grundligt och seriöst då faller det andra bort automatiskt och vi uppnår ett fokus. Vi ska alltså i stället säga ja till det som finns inne i oss.

    Lärde jag mig av en artikel av David Brooks i NYT (http://www.nytimes.com/2014/06/03/opinion/brooks-the-art-of-focus.html?_r=1):

    ‘The lesson from childhood, then, is that if you want to win the war for attention, don’t try to say “no” to the trivial distractions you find on the information smorgasbord; try to say “yes” to the subject that arouses a terrifying longing, and let the terrifying longing crowd out everything else.

    The way to discover a terrifying longing is to liberate yourself from the self-censoring labels you began to tell yourself over the course of your mis-education. These formulas are stultifying, Phillips argues: “You can only recover your appetite, and appetites, if you can allow yourself to be unknown to yourself. Because the point of knowing oneself is to contain one’s anxieties about appetite.”’

    Sneglade även på kommentarerna till artikeln (NYT Picks). Många kloka ord även där.

    • Tack, jag ska läsa artikeln, men redan utifrån vad du säger är vi inne på samma spår.

      Jag cyklade i en större cykelklubb tidigare. Där fanns en grovarbetare vars fru jobbade inom hemtjänsten. Han var 80 kilo muskler, hon var 60 kg av samma vara. Han cyklade ifrån mig alla gånger i veckan. Hon var en jävel på att cykla också.

      Dom var alltid så avslappnade och glada. Hade fina cyklar och fina kläder. Dom cyklade massor. Men bara landsvägscykling.

      Men jag åkte på mer cykelevenemang än dom. Cyklade fler tävlingar. Hade tävlingslicens. Jag cyklade MTB, landsväg och cyclocross.

      Jag uppfattade det alltid som att dom valde “en passion”. Vi i vår familj valde allt. Samtidigt. Det var inte rättvist mot oss, inte heller sänder det rätt signaler till våra barn.

      Ett liv där aktiviteterna ska avlösa varandra i ett försök att dölja tomheten i själen är ett liv utan passion. Det är inte det liv jag önskar.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna