I slutet på dagen

4
1377

Ibland säger jag att jag skulle vilja vara bättre på att forma dagar jag trivs med. Som jag är nöjd med i slutet av dagen. Och eftersom jag har ett behov av att ha en viss rörelse i mitt liv så brukar jag också säga att jag gärna vill ha ett antal sådan dagar i rad, så att de tillsammans kan bygga upp något i sig.

Jag vet inte hur begripligt det är, men jag tycker åtminstone det beskriver mina tankar kring livet ganska bra.

Tittar jag på Facebook och Instagram så verkar det som att det liv andra trivs med, åtminstone gärna visar upp, är ett liv där något speciellt sker.

De besöker lutande tornet i Pisa med familjen, tar en öl i badtunnan med kompisarna eller ett glas vitt vin på fina gatan med väninnan. Men det är egentligen inte det jag tänker på när jag säger att jag vill forma bra dagar.

Inte så att jag nödvändigt måste ta avstånd från semesterresor eller en upplevelser med bästa kompisen, men det kan aldrig utgöra grunden. Sådana dagar bygger inte ett bra liv, man kan inte stapla flera dagar med rätt konstlade aktiviteter och alkohol på varandra och få något man verkligen är nöjd med.

Det tror jag är ett enda stort självbedrägeri och en av vår tids stora lögner. Det fantastiska liv vi visar på sociala medier är uttag från det goda liv vi lever. Det jag är söker är insättningarna som bygger en djupare glädje.

Jag förstår ärligt talat inte vad som är problemet, att det här ska vara så svårt. Och det är många som gärna delar den uppfattningen. Som berättar hur fantastiskt livet är. Hur väl de lyckas med sitt liv.

Men det är sällan jag träffat någon som anser att det här är ett lätt pussel som faktiskt har något jag är avundsjuk på. Istället brukar jag tänka att de som säger att de lyckats med att hitta rätt ofta ljuger så de knappt tror sig själva. Jag vill vara mitt bästa jag varje dag. Ingen halvfet, domesticerad självmanipulerande obildad duktig idiot. Politiskt korrekt och ständigt inställsam. Aldrig sig själv. Ständigt konsumerande något som går att visa upp. Med den enda önskningen att läkarna nu bara ska få till medicineringen vad gäller den blodtryckssänkande medicinen. Och så betablockeraren så klart.

Jänkarna har ett bra uttryck: Stress is caused by giving a fuck. Det är något jag borde ta till mig. Tatuera in på underarmen. Kanske med tillägget, but in some cases i DO give a fuck. I vissa sammanhang bryr jag mig. Och det är inget jag har någon lust att pruta på.

Det är jag, det är min starkaste sida och kanske den mest uttalade delen i min personlighet. Jag kan göra ett åtagande och bry mig om det. Numera kan jag dessutom göra det rätt moget, inte i ett valpigt “jag håller vad jag lovar”.

Vissa kommer gilla texten ovan. Andra kommer inte kunna relatera till den alls. Det spelar ingen roll. Det som faktiskt gör skillnad är det jag gör. Och problemet är att jag egentligen inte har en plan för hur jag ska omsätta mina tankar till något vettigt i praktiken.

Jag bara staplar aktiviteter och krav på varandra på ett sätt att jag aldrig kan leva en dag som jag önskar. Åtminstone inte om jag har ett intetsägande meningslöst jobb.

När jag jobbar och springer i ekorrhjulet så har jag massor av saker kvar som jag skulle behöva göra i slutet på dagen för att livet skulle blir bra.

En del har att göra med att mina krav är konstiga. En del är vardagliga saker som jag borde fixat, men inte fått gjorda. En del är kopplat till det jag skrivit om ovan. Önskan om att göra något som berikar mig i en vidare mening. Sedan lägger jag 365 sådana dagar efter varandra och jag har en skuld och en ryggsäck som är enorm.

I många avseenden har livet i frihet gjort saker och ting bättre. Dagarna här är mer belönande. En hel del har också fallit på plats. Jag har fått göra det jag önskar, lärt mig det jag ville och prövat det jag drömt om. Skulden är inte så stor längre. Den känns hanterbar.

Det i sig ger perspektiv.

Dessutom har jag reflekterat över en sak. Jag har inte haft ett jobb på 1,5 år. Trots det har jag nog nästan jobbat varje dag. Åtminstone andra halvan av tiden. Jag har alltså kombinerat arbete med en mental skuldminskning av modell grande!

Jag funderar. Över framtiden. Om hur jag hamnade här. Hur jag kan fortsätta den resa jag startat.

Ett naturligt steg vore att bygga vidare på det frihetsbygge vi börjat här. Utveckla gården, skapa fler passiva inkomster för att förbättra vår ekonomi och vår kalkyl. Kanske starta ett företag. Föreläsa. Ge ut böcker. Göra det som är belönande idag, även i fortsättningen och samtidigt hitta in i en ny vardag här.

Det sistnämnda är något vi egentligen inte gjort då vi studerat, byggt och donat här på heltid sedan vi flyttade ut. Det här är rätt många som förmedlat när de förstått att vi lutar åt att börja jobba igen. Kanske tänker vi flytta härifrån till en storstad!? Jag förstår tankegången! Jag säger inte emot. Jag säger inte heller att vi lagt ned den tanken.

Samtidigt måste ni förstå att jag är här av anledningen jag beskrev inledningsvis. Jag, eller min sambo för den delen, är inte här för att vi tagit ställning mot att lönearbeta i en önskning om att vara egenföretagare.

Inte heller har vi tagit ställning mot arbete som så. Jag trodde nog att jag gjort det kanske, men det var i så fall inte sant. Vi jobbar och är nog intresserade av att jobba i någon form. Gärna med något eget, men det är inget tvång.

Och så har vi provat saker och ting som skulle kunna vara intressanta komponenter i ett friare liv. Vi har försökt tjäna lite pengar på äggförsäljning.

Vi har jobbat med att sänka våra kostnader genom att odla egen mat. Jag har försökt lyfta det jag gör, som jag gillar, nämligen skriva.

Vi har undersökt möjligheten att köpa fastigheter i regionen. Inget av det vi gjort har någon egentlig potential att bli en viktig del i våra liv som bidrar med långsiktig utveckling, intressanta möjligheter och relevant intäkt. Åtminstone inte i den form vi gjort det.

Egentligen är allt vi gjort istället konsumtion finansierat av våra egna pengar, på vår egen tid. Vi konsumerar mest här ute! Den extrema livsstilen är inte problemfri. Dels så måste vi beakta ekonomin – ur flera aspekter – dels kommer vissa delar i vår personlighet inte alls till sin rätt.

Vi lever i någon mån ett liv där vi återigen bara tar ut, inte sätter in. Inte alls så destruktivt som tidigare, men dock. Vi vet också att om vi ska göra något mer av det vi har här så krävs antagligen en avsevärt större insats från oss. Då blir det definitivt ett jobb. Utifrån vad vi kan bedöma idag, ett mycket lågavlönat sådant.

Nu har vi ett halvår på oss innan vi måste fatta beslut i någon form. Ett halvår då vi helt fritt kan undersöka möjligheterna framöver. I det så tar vi med oss massor av lärdomar.

Vi tar också med oss det vi lärt oss här. I den undersökningen hänger allt samman och inget är låst. För bestämmer vi att något är fixt så vet vi att resultatet riskerar att bli att vi endast lägger till saker i vårt liv, av ringa värde. Och då är vi tillbaka, varje dag skapar en skuld vi måste hantera.

Den här gången undersöker vi inte livets möjligheter för att vår nuvarande situation är på gränsen till outhärdlig eller åtminstone jävligt trist. Vi trivs mycket bra här. Samtidigt förstår vi att de förändringar vi gör nu måste vara mer långsiktiga. Nu måste vi ha ett tioårsperspektiv i det vi gör.

[Uppdaterad 2019-03-10] Vi har bestämt oss för att börja arbeta igen. Inte för en kort period, för att förstärka vår ekonomi några år, utan för resten av livet.

Undrar du varför, ja då är jag dig svaret skyldig! Men du kommer få svar, men inte i det här inlägget.

4 KOMMENTARER

  1. “Egentligen är allt vi gjort istället konsumtion finansierat av våra egna pengar, på vår egen tid. Vi konsumerar mest här ute! Den extrema livsstilen är inte problemfri.”

    Det tycker jag är mycket klarsynt (vilket jag tycker gäller även fortsättningen av samma stycke). Många som planerar för eller lever ett liv i frihet räknar med att deras eget arbete ska generera intäkter. Odla, jaga, fiska, meka med bilen, bygga om eller ut huset osv. Men alla dessa aktiviteter är ju inte intäkter, utan kostnader, som för visso går att motivera med att man tycker om att pyssla med dem. Men i en marknadsekonomi löser man ju behovet av mat på bordet, transport och tak över huvudet mer rationellt och billigare genom att t.ex. inte äga och underhålla odlingsyta, köpa bössor, äga bil och bo i villa.

    Som fri har man ju förmånen att kunna välja sin livsstil själv. Välja sina egna prioriteringar utöver den rena fysiska och sociala överlevnaden (som många verkar vilja fortsätta ägna sig åt som fria). Och strunta i resten. Så då undrar jag: Vilka är de låt säga tre viktigaste personliga prioriteringarna för dig respektive din sambo?

    • Hej Storugglan,

      Jag har inte ett solklart svar på din högst relevanta fråga. Dels för att den är svår, dels för att den inte går att besvara utan att man kan väga en del för- och nackdelar mot varandra. Och jag har ingen bild av vad vi faktiskt skulle kunna gör härnäst som är rimligt komplett. Bäst att formulera sig är min sambo. Jag tolkar det som att hon säger att hon inte har så starka åsikter, hon vill ha tid, men inser att den tiden kan komma på olika vis. Att pendla är exempelvis inget hon önskar. Jag tror faktiskt inte heller att hon är villig att dra ned konsumtionen så mycket mer än vi gjort. Snarare skulle hon uppskatta högre levnadsstandard avseende tvättmaskin, diskmaskin osv. Så det finns också en ekonomisk verklighet att beakta.

      Jag har mycket energi nu, och en känsla av förmåga. Jag vill göra något relevant i relation till det. Jag har också insett att jag finner rätt stor glädje i att jobba med det som jag kommer från historiskt. Jag har läst två kurser, som direkt kopplar till mitt arbetsliv och mina tidiga studier, och det har varit riktigt roligt. Jag skulle mycket väl kunna lägga allt på hyllan här och fokusera våren på att utveckla min förmåga i Javascriptprogrammering, med mycket relevant specialisering. I det ser jag naturligtvis att det vore rimligt att hitta en avsättning för den kunskapen i kommersiellt syfte. Men det är en naturlig följd, inte en drivkraft.

      Jag kan också känna att jag så annorlunda förutsättningar i mycket nu mot jag hade för två år sedan, att jag behöver göra en ganska komplett inventering av möjligheterna som finns i olika former av upplägg för framtiden. Och att jag måste ha en längre tidshorisont, inte minst för att vi ska be barnen möjlighet att gå i gymnasiet på vettigt vis.

      Jag skulle också säga att jag gjort en ganska kraftig downselect här. Livet är inte fyllt av möjligheter och måsten längre. Jag kan välja bort massor av det jag önskar nu utan att jag kan säga att det spelar så stor roll.

      Så jag tror att svaret på din fråga för egen del är ungefär så här: 1) Jag vill hitta ett sammanhang där min förmåga, energi och ambition kan brukas på ett sätt som är relevant för mig och den som jag erbjuder något, 2) en balanserad (tid vs. ekonomi) och långsiktig lösning är viktig, samt 3) jag är övertygad om att jag ska prioritera hårdare.

  2. Leva i skuld.

    Väldigt insiktsfullt kring att leva i skuld.
    För mig och min familj har kombinationen FIRE och minimalism (både avseende saker och aktiviteter)
    inneburit ett sätt att minska skuldkänslan vid heltidsarbete och familjeliv. Dessutom ger strävan efter FIRE någon slags mening.

    Korta tankar från FIRE-aspirant

    • Hej Fredrik,

      Precis så känner vi också, i samtliga delar du tar upp. Faktiskt är minimalismen och tankarna där det som ger oss störst mod/kraft i att revidera vårt livsupplägg ytterligare en gång.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna