Energinivåer

19
82
energinivå
Jag är egentligen ett lejon, fast med taskig energinivå.

En fördel med konsumtion är att man kan köpa energi. Att handla något snyggt klädesplagg av en söt och trevlig expedit ger mig lite energi. Att dricka alkohol är ett sätta att fylla på energinivån där och då. Hämtmat kräver så väldigt mycket mindre insats än det skulle innebära att göra motsvarande måltid själv.

 

 

Men varför behöver vi fylla på med energi i artificiell form? Mitt i all vardagsstress sätter vi oss inte direkt ner och känner efter om vi är pigga eller trötta men trots det är vi medvetna om att vi kanske inte har den ork vi önskar. Vi springer på bara, efter bästa förmåga, i ekorrhjulet och med lite tur så är det ett hjul med få trösklar som kräver mental energi för att ta sig över eller vägskäl som kräver eftertanke. Det är bara att nöta på.

Men om vi inte längre vill spring i det triviala vardagliga hjulet eller konsumera energi så blir läget ett annat.

Dels hinner jag hinner känna efter hur jag känner mig på ett helt annat sätt än tidigare. Jag har också gjort mig betydligt mer beroende av mig själv och min förmåga för att få ett intressant liv när jag konsumerar mindre. Men då är jag också beroende av att jag orkar och kan för att jag ska kunna fånga de tillfällen som ges och de klassiska sätten att fylla på energi som jag beskrev inledningsvis, finns ju inte längre.

Mitt största hinder för att leva det liv jag vill är idag jag själv! Det gäller på väldigt många plan men idag tänkte jag resonera kring energi och energinivåer. Jag upplever att det finns tre – som i och för sig beror av varandra – energiområden som är väsentliga för mig och min förmåga att fånga de möjligheter som ges:

  1. Fysisk energinivå – att orka röra sig.
  2. Psykisk energinivå – att orka tänka och skapa.
  3. Sömn – upplevelsen av att vara pigg.

Om vi börjar uppifrån.

Fysisk energinivå

Jag är sällan fysiskt utarbetad i vardagen. När vi är på gården eller efter tunga träningsdagar kan det vara annorlunda men jag är inte rädd för fysisk trötthet. Ofta är det faktiskt tvärt om. I slutet på dagen så tycker jag om att känna mig fysiskt trött, åtminstone till en viss gräns.

Men min fysiska form är inte den bästa. Jag är tjock och tung samtidigt som jag är relativt otränad. Det innebär att jag sliter hårdare än nödvändigt i vardagen och jag tror att det påverkar min totala energinivå mer än jag tror.

Jag kan också notera att jag har blivit sämre på att göra fysiska aktiviteter som “återladdar” mina energinivåer. Jag går aldrig på massage. Min sambo och jag masserar inte varandra. Slöhelgerna vi kunde ha innan vi fick barn är borta. Jag tillbringar mindre tid i skogen och naturen och jag tränar betydligt mindre än tidigare.

 

Psykisk energinivå

Här är det mest påtagligt hur jag “mattas” under dagen och hur min egen förmåga påverkar min möjlighet att leva det liv jag vill. Jag är nästan alltid rätt sliten mentalt efter jobbet, medan jag ofta är väldigt mentalt pigg på morgonen. En bidragande orsak till dippen efter jobbet är att vi lagt upp vår dag så att jag oftast hämtar barnen på dagis och att vi gemensamt äter kvällsmat efter det. Då sjunker tempot och nästa tidpunkt då jag kan göra något för egen del är mellan säg 18:15-20:00. Möjligheten att göra något produktivt infaller alltså oftast precis när jag varvat ned som mest. Det gör att sällan orkar göra något “vettigt” med den tiden på kvällen som kanske ger störst möjligheter.

Nästa möjlighet att göra något för egen del är efter 21. Men då orkar jag nästan aldrig göra något då jag helt enkelt är för trött då.

Det finns massor av saker som är kopplat till den psykiska energinivån. En stor faktor är att vi har barn i olika åldrar som trotsar och utmanar. En annan är att jobbet inte ger speciellt mycket energi och så uppstår möjligheterna då energinivån är som lägst.

Den metod jag valt för att hantera bristen på mental ork är att jag försökt jobba mer med vanor. Om jag vill ta en promenad på kvällen så får den mentala ribban inte vara speciellt hög, för då orkar jag inte. Tanken är därför att etablera några, för mig, viktiga livsmönster som vanor. Men det går faktiskt inte speciellt bra.

Jobbets del i detta kan diskuteras. Jobbet sliter på mig, men det är betydligt mer komplext än så då familjen och familjesituationen också spelar stor roll. Det är i hemmet jag är när möjligheterna bjuds till att göra det jag vill. Min ork och initiativförmåga är mycket högre när jag är själv än om familjen är runt.

Jobb och familj är huvudpunkter när det kommer till min mentala ork men exakt hur är svårt att helt lista ut.

Sömn

Jag har ett förvånansvärt stort sömnbehov för att vara nära 50 år gammal. Jag är ofta så trött på kvällarna att jag helt enkelt måste lägga mig och sova. Ofta sover jag kring åtta timmar, men gärna lite mer.

Det här är den aspekten i mina energinivåer som påverkas mest av att vara ledig. Ett par dagars ledighet göra att jag är mycket piggare, både på kvällen och på morgonen.

Hushålla med energin

Något jag blivit mycket bättre med är att hushålla med energin, eller snarare fokusera den mot det jag vill. Idag sprider jag inte ut min tid och ork på samma sätt som tidigare.

Samtidigt märker jag att det finns sysslor som ger energi, eller upprätthåller energin på ett sätt som andra inte gör. Det är något jag skulle vilja undersöka närmare och experimentera mer med under sabbatsåret. Om jag bara skulle göra sådant som jag känner starkt för och som bygger upp min energi så skulle livet te sig rätt annorlunda.

Acceptans för den man är

Jag vill få ut mer av livet. Exakt vad det innebär vet jag inte, men helt klart är att jag har ganska stora förbättringar nära till hands. Att orka träna några pass till i veckan. Att sköta maten och vikten bättre. Att få lite mer tid med min sambo eller läsa en bok till i månaden skulle ta mig en bra bit.

Men jag är där jag är. Jag är den jag är. Dagen har endast 24 timmar. Det måste jag acceptera. Jag har mitt jobb och min familj. Allt detta sätter på något sätt ett ramverk. Jag accepterar det nu på ett helt annat sätt än tidigare. Men jag har inte helt accepterat konsekvenserna.

Jag är på så många sätt redan annorlunda jämfört med människorna runt om mig. Frågan är hur mycket längre det går att komma?

Jag är tacksam för det liv jag har. Men jag kan inte tänka mig att leva resten av mitt liv med den mentala trötthet som kommer i slutet på en vanlig dag. Här måste det till en förändring!

Hur kan jag använda mina insikter?

En sak jag lärt mig tidigare är att mål fungerar ganska dåligt för min långsiktiga förmåga att leva det liv jag vill. Målen blir beroende av motivation och min förmåga att “yxa” fram tid i vardagen för det jag vill göra. Det går bara under kortare perioder.

En annan del jag lärt mig från arbetslivet är att börja med att förändra det som ger positiva effekter. Så om jag ska göra någon förändring så gör jag den bäst inom något område som ger mig mer tid och ork. Inte försöka skohorna ned något ytterligare.

Mer tid, exempelvis genom att gå ned i arbetstid skulle kunna vara en del i ett rikare liv. Vi har dock gjort valet att försöka med ett sabbatsår från nästa sommar och står fast vid det.

Vanor är det område som jag tycker är absolut mest intressant då det gäller att skapa ett långsiktigt bra liv. Under sommaren försöker jag etablera vanan att skriva och meditera. Några sådan etablerade vanor till under hösten skulle kunna göra stor skillnad.

Vill du läsa mer? I början på året läste jag boken Varva ner, kom i takt med livet som handlar om hur vi kan använda vår hjärna på olika ätt för att bibehålla energin bättre under dagen.

19 KOMMENTARER

  1. Tack för intressant inlägg. Detta inlägg är från en tid innan ert “friår” och flytten ut till gården, eller hur? (Naturligtvis upp till dig, men en del av dina läsare skulle nog uppskatta om inlägget gäller före eller under “flytten till landet” och ledigheten från jobbet.)

    Det skulle vara intressant att få en uppdatering på hur dessa faktorer påverkas i ditt/ert fall av att du inte längre går till jobbet (om jag nu förstått det hela rätt).

    Mvh

    Egon

    • Tjena Egon,

      Vi är bara här på semester nu. Vi jobbar i princip 12 månader till innan vi flyttar hit. Så i dagsläget är alla referenser till jobb vs. tid på gården bara jämförelser mellan jobb och semester. Blev det tydligare då?

  2. Stort sömnbehov kan bero på utbrändhetsymptom och psykisk trötthet men jag är ingen expert.
    Jag vet däremot att för mig måste god sömn, fysisk träning och sjysst mathållning till för att jag ska kunna fungera.

    • Hej PP,
      Jag har varit ganska sliten emellanåt och kan säkert haft utbrändhetssymptom men om jag har det nu så skulle jag vara förvånad. Jag tror mer det har att göra med belastningen av jobb och familj. Jag och min sambo kör vanligtvis 12-14 timmar om dagen utan att sitta på rumpan knappt. Det sätter sina spår.

  3. Bra beskrivet! Jag är helt mentalt slut under veckorna och har de senaste åren haft månader då jag jobbar 150% hela våren. Det har krävts allt fler veckor för att jag ska återhämta mig. Man är som ett batteri som man inte laddar med energi, man tar slut, viktigt att hinna få egen tid för reflektion. Jag tror att hjärnan då lagar sig själv. Jag får mest energi av att gå på promenad naturen.

    • Hej Mot miljonen,

      Jag tror – hoppas höll jag på att säga, men det vore synd – många känner igen sig i beskrivningen. Mycket jobb sliter inte bara på psyke och kropp, jag brukar dessutom få massor “uppslammat” jobb som släpar efter om jag jobbar mycket. Vardgsgrejor, men ändå. Värst är nästa tjänsteresorna. Då jobbar jag mycket, är borta plus att jag kommer efter på jobbet också.

  4. Hej Tompa
    Tack för ytterligare ett välformulerat inlägg. Du har skrivit så många bra inlägg under senaste veckorna att jag knappt har hunnit med att reflektera över alla. Jag upptäckte idag en blogg som heter Can I retire yet? Den verkade ha ett visst fokus på hur man planerar sin pension i ekonomiska termer ur ett amerikanskt perspektiv. Ett läsarönskemål från mig är en djupdykning i hur jag kan ta reda på vilka pensionspengar jag kan få ut efter 55 med fokus på frugal optimering. Inkomstpension mellan 8-12k från 65, tjänstepensionen tar man kanske ut direkt från 55 så fort som möjligt till 65 (x/(120 månader) och när får man ut premiepensionen? Hur sätter man den svenska pensionsmodellen in i sin planering av tidig pensionering?

    • Can I retire yet? är en bra blogg som jag följt under många år och haft stor nytta av (t.ex. hans genomgång av Retirement Withdrawal Strategies: http://www.caniretireyet.com/retirement-withdrawal-strategies/).

      Den som ska göra det du efterfrågar kanske kan ha nytta av Nils Bacos böcker:

      http://www.adlibris.com/se/sok?q=Nils+Baco&pn=1

      Har själv tänkt att läsa dem när det blir dags att börja planera pensionsuttagen. Har än så länge inte tänkt längre än att det bör löna sig att ta ut den pension som går från 55 års ålder upp till den nivå (138 800 kr) där grundavdraget börjar sjunka (se http://www.skatteverket.se/privat/skatter/arbeteochinkomst/skattetabeller/grundavdrag.4.6d02084411db6e252fe80009078.html).

      Något som också kan vara bra att tänka på är att ta ut de delar av pensionen livsvarigt som har den möjligheten. Det är ett effektivt sätt att hantera risken att leva längre än de egna sparpengarna. Pensionsinstituten har en mycket större möjlighet att garantera utbetalningar långt i framtiden än vi som privatpersoner har, i synnerhet när vi börjar bli riktigt gamla och kanske skrynkliga i hjärnan också.

      • Hej Storugglan,

        Tack för bra länkar. Jag svarande nog RR i det mesta nedan men jag petar lite här också.

        1) Skatteaspekter måste vi beakta. Håller med!
        2) Livslång utbetalning, mer skeptisk.

        Problemet som jag ser det med generella råd kring pensionsutbetalningar är att de vänder sig till en bred massa med andra krav på livet och med en annan syn på pension och ekonomi. Jag tar min lite äldre arbetskamrat som nyligen varit på pensionsrådgivning som exempel.

        Hans syn på pension är

        1) Ingen livsstilsförändring ska ske iom pension. Kostnadsbasen ska vara densamma som nu, dvs två bilar, hus och “lyxiga” resor. Om något så 2) ska livet som pensionär vara ett liv på rosor. Där konsumtionen ska öka. 3) Förutsättningarna ska inte ändras under resten av livet – vare sig i form av inkomst eller utgift.

        Dels så är det inte riktigt den livsstil jag känner för, dels speglar inte alls detta hur de flesta faktiskt lever som pensionärer. I ett senare sked i livet så sjunker ofta behovet av pengar kraftigt.

        Jag börjar i en helt annan ände på något vis. Vi kan leva väl på 20 000 kronor i månaden med fyra barn, mitt i livet mitt i staden … Det kan min arbetskamrat inte leva på när han och hans fru bor själva.

        • Ja, livslång utbetalning bör ju inte vara aktuellt om de delar som bara kan fås ut i den formen med råge täcker de behov man beräknas ha. Håller också med om att man ska tänka på vilka utgifter som rimligen minskar/försvinner när man blir äldre. Inte bara eventuellt nya/högre utgifter.

          Samma bör ju gälla för frågan om tidigt eller sent uttag av den statliga inkomstpensionen. Är den för låg att täcka ens beräknade utgifter med rimlig säkerhetsmarginal kanske det är värt att vänta till 67 eller kanske 70 och leva på sitt eget kapital och på så sätt köpa sig en högre livsvarig “livränta” garanterad av staten. Eller vad säger du?

          Om pensionskapitalet är större än den egna förmögenheten så kan jag tänka mig att man bör resonera tvärtom. Annars löper man en alldeles för stor risk att lönearbete längre än nödvändigt. Det är förmodligen den största risken för oss som sätter högst värde på friheten.

          Hur som helst är det nog så att den som räknar med att behöva/vilja leva även på egen förmögenhet livet ut riskerar att lämna efter sig en rejäl summa pengar. Det är helt enkelt svårt att minimera risken för att förmögenheten successivt suddas innan man dör utan att samtidigt riskera att ha kvar alldeles för mycket på slutet.

          Michael Kitces skrev om detta nyligen:
          Why Most Retirees Will Never Draw Down Their Retirement Portfolio: https://www.kitces.com/blog/consumption-gap-in-retirement-why-most-retirees-will-never-spend-down-their-portfolio/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=consumption-gap-in-retirement-why-most-retirees-will-never-spend-down-their-portfolio

          En lösning på detta problem skulle kunna vara att bestämma sig för vad man behöver utifrån vilket liv som gör en lycklig (ledtråd: mer är inte alltid bättre, kanske snarare tvärtom) och lära sig att vara nöjd med det (=lycka i sig självt). Kombinera det med att tänka ut ett meningsfull användning av kvarstående förmögenhet efter ens död. Då tror jag att man inte behöver känna att man försakar något och kan leva med att man dör förmögen.

          • Storugglan, jag är inte alls med faktiskt. Varför skulle jag vänta med att ta ut pensionen om jag har egen förmögenhet i en förhoppning om att den blir högre sedan? Om jag har pengar så har jag ju pengar. Pensionen blir ju då en tillkommande intäktsström. Varför skulle jag inte optimera den intäktens totalt utbetalade värde vilket man gör genom att ta ut den så tidigt som möjligt?

            En lösning på detta problem skulle kunna vara att bestämma sig för vad man behöver utifrån vilket liv som gör en lycklig (ledtråd: mer är inte alltid bättre, kanske snarare tvärtom) och lära sig att vara nöjd med det (=lycka i sig självt).

            Ja, det är ju lite det som är det genomgående temat här och i många liknande bloggar. Det gäller ju naturligtvis i ännu högre utsträckning om pengarna man lever på skulle sjunka samman. Svikta inte i tron Storugglan 🙂

          • Grundproblemet är som jag ser det “longevity risk”. Man själv har som enskild person (eller par) mer begränsade möjligheter än staten (eller annat pensionsinstitut) att garantera en livsvarig inkomst. Staten och pensionsinstituten samlar ju allas pengar i en hink och tar av dem som dör i förtid och ger till de som lever längre än beräknat. Du själv står ensam och kan inte med tillräcklig säkerhet veta hur du ska och kommer att kunna parera olika påfrestningar på din förmögenhet på 30-40 års sikt. Dina pengar kan ta slut innan dina dagar.

            I det perspektivet handlar det ju inte om att “optimera den intäktens totalt utbetalade värde”. Det är fel perspektiv om du inte redan har försäkrat dig om en livsvarig pension via staten och ev andra pensionsinstitut som motsvarar dina beräknade utgifter med rimlig säkerhetsmarginal. Fördelarna med att ta ut pengar tidigt, maxa utbetalningarna och allt går bra väger mycket lättare än nackdelarna med att ha för lite sent i livet på grund av faktorer du varken kan förutse eller parera.

            1. Antag att du vid 61 års ålder kan börja ta ut en livsvarig pension garanterad av staten och andra pensionsinstitut som INTE motsvarar dina beräknade utgifter med rimlig säkerhetsmarginal. Men du har en förmögenhet som du beräknar kan täcka upp för mellanskillnaden (t.ex. med 4%-procentsregeln).

            2. Antag att om du väntar till 67 så kommer din livsvariga pension via staten m.fl. att vara tillräcklig. Men då måste du leva på din förmögenhet de sex åren mellan 61 och 67. Man kan då säga att du köpt en livsvarig livränta av staten, motsvarande mellanskillnaden ovan, med den del av din förmögenhet du förbrukat under dessa sex år i stället för att ta ut pension.

            I exempel 1 bär du sjäv en del av din “longevity risk”. I exempel 2 har du flyttat över denna risk helt och hållet till staten och andra pensionsinstitut. Det du betalar med för undvika “longevity risk” är att du inte kanske inte maxar dina totala pensionsuttag.

            Jag vet att du inte gillar försäkringar (som ju exempel 2 ovan innebär). Men jag tror att det kan vara klokt att hantera risken med att bli gammal och skröplig med för lite pengar varsamt. Att inte göra det vore för mig lika underligt att som vissa andra bloggare inte vilja räkna med den allmänna pensionen över huvud taget och bara förlita sig på den egna förmögenheten.

            Vad säger du? Var ligger svagheterna och eventuella tankefel i mitt resonemang?

          • Jag ser det, precis som du säger, som en försäkring att skjuta pensionsutbetalningarna in i framtiden. En försäkring som finansieras av ett, statistiskt sätt, lägre pensionsuttag. I amerikanska sammanhang så räknar man ofta på 80+ som break evenpunkt.

            Så frågan är, givet det svenska samhällssystemet, vad är det för behov vid 80+ som du ser att en något högre pension skulle kunna säkra.

            Och, inte helt irrelevant, varför skulle vi börja leva över våra tillgångar helt plötsligt:)

          • “Så frågan är, givet det svenska samhällssystemet, vad är det för behov vid 80+ som du ser att en något högre pension skulle kunna säkra.

            Och, inte helt irrelevant, varför skulle vi börja leva över våra tillgångar helt plötsligt:)”

            Jag utgår för enkelhetens skull från samma summa pengar i alla scenarion (beräknade utgifter med rimlig säkerhetsmarginal) och under hela pensionstiden. Det är ju inte det frågan handlar om, utan om man själv ska bära “longevity risk” eller flytta över den på en stabilare part än man själv som 80+. Eller hur?

            Varför vill du maxa pensionsuttagen? Det kan jag inte förstå, såvida du inte annars måste lönearbeta x antal extra år och anser att den extra risken för att själv livsvarigt måsta täcka upp för en för låg allmän pension är värd att ta för att slippa de extra åren i arbetslivet. Om du redan kan se att du får en tillräcklig allmän pension från 61 så ser jag inte heller något underligt i att vilja maxa pensionsutagen. Men det var ju inte det mitt exempel avsåg, eller hur?

          • Jag vill maxa pensionsuttagen för jag tror att det hjälper mig att skaffa min ekonomiska buffert jag behöver om jag blir gammal. Jag räknar alltså kallt med att jag ska leva med överskott på pengar från 61 års ålder, att jag alltid framöver ska forma mitt liv så att jag gör av med mindre än jag drar in. Det värsta som kan hända då är att jag förvaltar mina pengar på ett sätt som gör att de trots allt smälter bort.

            Då tänker jag att jag i så fall får gå till staten och säga att jag inte kan försörja mig. Vid så hög ålder är många av mina behov kopplade till välfärdssystemen i vårt land och jag förväntar mig inga direkta problem att få stöd.

            Men vi kanske borde försöka räkna på hur mycket pengar det faktiskt rör sig om. Jag har bara sett en uträkning där LO pekade på den obefintliga vinsten som idag finns i att jobba till 67. Just den förändringen leder till högre inbetalningar till pension och kortare uttagstid men lösas uselt.

          • Jag är inriktad på att ha tillräckligt under resten av min levnad, inte att i första hand maximera mina inkomster, såvida det inte kan ske utan annan kostnad, till exempel risk. Det gäller nog pensionen. Det gäller nog även den egna förmögenheten, där jag är beredd att ta den risk jag behöver för att täcka mina behov men inte nödvändigtvis mer än så, åtminstone inte bara för maxa avkastningen.

            “Då tänker jag att jag i så fall får gå till staten och säga att jag inte kan försörja mig. Vid så hög ålder är många av mina behov kopplade till välfärdssystemen i vårt land och jag förväntar mig inga direkta problem att få stöd.”

            Jag är nog färgad av diskussionerna i USA där man ju inte kan påräkna samma stöd som i Sverige. Behovet blir då ett annat. Å andra sidan vet vi inte hur välfärdssystemen i Sverige ser ut om 40 år. Egna pengar, även om det är pensionspengar från staten, känns mindre osäkert än än för låg pensions som ska täckas upp på annat sätt av staten. Det senare öppnar mer för andras godtycke.

            Här två artiklar som influerat mig, så kanske du bättre förstår hur jag tänker:

            Can I Retire Yet: A Floor with an Upside: The Best Strategy for Lifetime Income?

            Dirk Cotton: Unraveling Retirement Strategies: Floor-and-Upside

            Jag kan tänka mig att våra eventella meningsskiljaktigheter kommer sig av att våra livssituationer skiljer sig åt och att vi här diskuterar på ett mer abstrakt plan. Om och när du kanske framöver skriver blogginlägg om era pensioner och pensionsuttag så blir kanske diskussionen tydligare i alla avseenden.

          • Ok, jag ska ta ett span på länkarna. Det lär spela in hur riskbenägen man är i denna diskussion och jag är rätt riskbenägen. Jag har dock lite svårt för de amerikanska bloggarna som egentligen vänder sig till “standardpensionären” då jag har lite annan livssyn än den genomsnittligen amerikanske pensionären.

    • Tack RR,

      Storugglan har varit inne och tipsat om Can I retire yet tidigare här på bloggen och jag såg också att han kommenterat din kommentar (som läsare där har han faktiskt haft en liknande begäran som du vid ett tillfälle, så det är något med den bloggen …).

      Jag är sugen på att skriva en sammanställning om hur man går i pension vid 55, kanske kan vi hjälpas åt med det, men förstår inte riktigt frågan, så vad är din fråga/frågor? Minpension.se ger en mycket bra överblick av pensionen. Om du sätter “uppehåll i inbetalningar” från dagen du går i pension till din riktiga pension, så får du med det faktum att du inte kommer göra några inbetalningar under kvarvarande ordinarie arbetsliv. Där får du en mycket bra bild av ekonomin framåt.

      När jag tittar på den ekonomiska biten framåt för mig/oss så ser jag det snarare som att jag måste reda ut mina krav och min riskvilja och sedan, utifrån det fatta ekonomiska beslut. Det skulle jag säga är “the frugal way”. Storugglan nämner ju exempelvis frågan om livslång utbetalning, vilket bara är en relevant fråga om du är nervös för låg pension i ålderdomen.

      Jag räknar på två scenarion när jag tittar på vår ekonomi framåt. Att vi sakta tar av kapitalet, eller att vi försöker hålla kapitalet intakt.

      http://onkeltomsstuga.se/2015/07/vi-kan-packa-och-dra-om-ett-ar-men-vi-kommer-inte-do-rika/

      http://onkeltomsstuga.se/2015/11/ekonomiskt-fri-ekonomiska-grunder/

      De två inläggen plus minpension.se räcker långt. Sedan är det skatteaspekter och förväntad livslängd – samt liv under den tiden – som måste beaktas. Jag tror ju exempelvis på att ta ut ålderspensionen så tidigt det bara går för att maximera livsuttaget.

  5. Intressanta frågeställningar. Själv är jag nu 43 och min plan just nu är att ta ut tjänstepension så tidigt det går, och då välja att ta ut den i 6 år, och sen från 61 ta ut den vanliga pensionen från staten. Den inkomsten, alltså tjänstepensionen, räcker såklart inte, men tänker att jag dels kommer ha utdelningar på några tusen i månaden, dels kommer att fortsätta jobba till viss del i mitt företag. Men helt enkelt kunna gå ner i tid.
    Funderar på att kanske jobba någon form av halvtid, tillbringa ngn månad i Spanien, sen hemma ett tag, sen dit igen.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna