Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

Kategori: Vanor (sida 1 av 3)

Läsarbidrag – Att meditera

Idag har vi ett inlägg från en av bloggens läsare som heter Roberth. Roberth var en av de som stödde insamlingen av pengar till podden och som en del i det också lovade att berätta sin historia. Det intressanta med den här berättelsen är att vi får träffa någon som aktivt använt sig av meditation och mindfulness för att få grepp om ett liv – och en egen hjärna – som börjat snurra allt för fort.

Innan vi låter Roberth få ta plats på scen så ska jag kort kommentera begreppet SSRI-tabletter som förekommer i texten. Det är en väldigt vanlig medicin mot depression och kallas ibland för lyckopiller. Ett av de mest kända pillren som finns inom denna grupp är Prozac.  Ur ett medicinskt perspektiv anses dessa piller vara en framgångssaga men de kan ha vissa biverkningar.

Då vi verkar bli allt olyckligare så ökar användningen av lyckopiller dramatiskt. Samtidigt så ökar också larmen om att ingående substanser inte bryts ned utan allt mer hittas i vattendrag och fiskar. En enskild individ ska naturligtvis ha den vård som behövs men ur ett bredare perspektiv så kan inte en ökad användning av SSRI-tabletter vara något att eftersträva.

Så till Roberths inlägg!

Efter några år av stress, till en viss del hemma, men främst på jobbet med neddragningar och ständig resursproblematik så började jag under våren 2015 känna mig alltmer deprimerad. Efter ett besök hos företagsläkare i början av juni så blev jag hemskickad med en burk SSRI-tabletter mot depressionen och blev samtidigt sjukskriven 100% för utmattningsdepression.

För mig blev det väldigt tydligt att livet snurrade på i allt för högt tempo och att det inte längre var ett hållbart sätt för mig att leva på. För att hitta en väg ut så sökte jag mig till litteratur som handlade om att sakta ner, att vara mera medvetet närvarande. Jag läste om självförsörjning, ekonomiskt oberoende, frivillig enkelhet och minimalism. Det intressanta var att just mindfulness och meditation återkom rätt ofta i den litteratur jag läste. Det tilltalade mig att man med till synes enkla medel faktiskt skulle kunna bli lugn och lycklig. När jag bildade mig vidare i så hittade jag allt mer som pekade på att meditation faktiskt skulle kunna ha något att erbjuda.

Långvarig stress skadar hjärnan och dessa skador kan var permanenta. Forskningen har dock under de senaste 20 åren kunnat visa att regelbunden meditation är effektivt för att reparera dessa skador.

Jag hade också förstått att det inte skulle finnas någon quick fix och att en livsstilsförändring var nödvändig om jag skulle bli frisk igen, så jag bestämde mig för att börja meditera.

Jag använde mig av olika appar till mobilen med guidade meditationer, både på svenska och på engelska och letade mig fram till vad jag gillade att lyssna på. De guidade övningarna varade mellan 10 och 20 minuter och även om jag tyckte det var svårt ibland att sitta still hela tiden så var jag noga med att inte avbryta i förtid eller byta ställning.

Rätt ofta så var det bara ren tjurskallighet som fick mig att inte avsluta meditationen i förtid. Jag minns att jag under några dagar testade kroppsskanning och flera gånger kände mig mera stressad efteråt än innan.

Det var inte så att jag längtade till meditationen utan snarare något jag bestämt att jag måste utföra. Men det fanns också tillfällen då jag kunde känna ett skönt lugn under meditationen. Med tiden blev dom gångerna vanligare och jag började alltmer gilla min lilla stund för mig själv. Även om jag fortfarande hade ganska mycket stress kvar i kroppen så var stunden då jag mediterade allt oftare en avkoppling från stressen.

Trots att jag faktiskt började uppskatta meditationen så tappade jag ändå tråden under senare delen av hösten och det kunde gå mer än en vecka mellan meditationerna. Kring årsskiftet 2015/2016 så hade jag helt kommit av mig och mediterade inte alls längre. Jag vet inte riktigt varför jag slutade med meditationen men en anledning kan vara att jag inte riktigt fått in rutinen. Det är som när man bestämt sig för att äta mera hälsosamt, en dag så inser man att man är tillbaka i sina gamla ätmönster och man vet inte riktigt hur det gick till.

I början av 2016 så var det dags att minska min sjukskrivning från 75% till 50%. Läkaren hade varnat att det skulle kännas tyngre ett tag och att jag skulle kunna uppleva det som om jag blev sämre igen. Mycket riktigt så kändes det efter några veckor som om jag blev sämre och mer irriterad igen. Min SSRI-dos höjdes ytterligare något och det kändes något lättare men jag började allt mer ifrågasätta medicinens nytta. Medicinen hjälpte mot symptomen men inte grundproblemet!

Jag bestämde jag mig för att göra ett nytt försök med regelbundna meditationsövningar. En tydlig skillnad denna gång var att jag hade ett mål. Jag ville sluta med SSRI-pillren och jag ville inte riskera att bli sämre igen pga det beslutet. Sedan förra försöket hade jag hunnit läsa ytterligare om meditationens nytta och kände stort förtroende till att det skulle funka om jag bara gav det tid.

Så jag började igen. Och som tidigare så var det helt omöjligt att inte tappa fokus på andningen eller vad annat den guidade meditationen handlade om.

Har du någon gång provat att meditera så vet du att det är när man sätter sig ner för att fokusera på andningen som tankarna verkligen gör sig påminda. Själva grunden i meditation är att inte följa de tankar som dyker upp utan bara registrera dom och vänligt och varsamt föra tillbaka fokus på andningen. Man kan få göra det 10, 20 50 eller kanske 100 ggr under meditationen. Det gör inget! Varje gång man upptäcker att tanken farit iväg så återgå man till sin andning utan att klandra sig själv för att man tappat fokus.

Det är det som är själva träningen.

Jag upplever att man genom att iaktta de tankar som dyker upp så får man en uppfattning av vad som sker där inne. Vanligtvis så var det jobbet som stressade upp mig och då var det också det som de störande tankarna handlade om. Det fina med den här tankestormen är att den ger mig en uppdatering om vad som händer inne i huvudet just nu. Om jag känner mig irriterad eller ledsen så kan jag checka in med mig själv. En enkel och snabb övning som jag brukar använda är den som kallas andrum.

Försök hitta en avskild plats där du kan vara ifred i 3-5 minuter. Sitt, ligg eller bara stå stilla och blunda. Ta tre djupa medvetna andetag, låt därefter andningen finna sin naturliga rytm igen. Börja med att känna efter om det är någon känsla som är extra tydlig, fysisk eller mental. Försök inte att ändra på något, lägg bara märke till vad som är just nu. I nästa steg så begränsar du uppmärksamheten till andningen och följ dina andetag där dom känns tydligast just nu. Fortsätt så i några andetag innan du åter vidgar uppmärksamheten till att gälla hela kroppen och och den rymd den upptar i rummet. Känn om det finns något område i kroppen där förnimmelserna är extra intensiva. Man kan försöka föreställa sig att man andas in i den platsen. Kanske kan det lösa upp eventuella spänningar. Avslutningsvis kan man försöka ta med denna känsla av lugn och medvetenhet resten av dagen.

Denna övning är ett enkelt sätt att öka sin medvetenhet om var som försiggår i sinnet just nu. I stället för att gå omkring med en gnagande känsla i kroppen som bara gör en irriterad så blir man uppdaterad om vad som faktiskt gör en orolig eller stressad just nu. Då kan man mycket lättare ta itu med det.

Efter mitt omtag där våren 2016 så börjar jag varje dag med en stunds meditation. För det mesta så sitter jag 20 – 25 minuter och vid behov så checkar jag in med mig själv andra tider på dagen också. Jag upplever att kontinuiteten är viktigare än den exakta längden av meditationen. När sommaren kom 2016 hade jag helt fasat ut SSRI-medicinen.

Att vara medvetet närvarande i hur jag reagerar i olika situationer har varit till stor hjälp för min rehabilitering. Jag känner snabbt igen ältande och kan utan problem lämna det och tänka på något annat. Jag är mycket lugnare som person och blir inte lika lätt irriterad och arg. Vid tillfällen där jag tidigare skulle ha brusat upp kan jag nu känna igen känslan i tid och istället för att bli arg eller uttrycka mig på ett sådant sätt att jag upprör andra så hinner jag stanna upp och formulera mig på ett bättre sätt. Jag känner mig oftare lycklig utan egentlig anledning och negativa händelser sätter mig inte lika lätt ur balans. För mig innebär mindfulness att vara mera medveten om min omgivning och min egen uppfattning av densamma. Då kan jag se att världen är ganska bra trots allt och inte så illa som media tycks vilja att vi ska uppleva den.

Till den som drabbats av utmattningssyndrom eller känner att risken för att drabbas är nära så skulle jag absolut rekommendera att testa meditation. Det finns massor av mobilappar att testa, särskilt om man kan tänka sig att att lyssna på engelska guider. Mindfulnescenter vars instruktörskurs jag gått har flera bra meditationsprogram på svenska som man kan köpa direkt på deras hemsida.

För mig har min utmattningsdepression och vägen tillbaka varit en rejäl ögonöppnare för hur jag och många andra lever våra liv. Jag tänker inte hoppa in i ekorrhjulet och springa på samma vis igen. Vid årskiftet jobbade jag min sista dag på den arbetsplats som bidrog till att jag blev sjuk. Under hösten/vintern 2016/17 har jag genom Mindfulnesscentrum utbildat mig till mindfulnessinstruktör och hoppas nu kunna hjälpa andra att leva mera medvetet. Att leva ett mera kvalitativt liv.

Frågor till Roberth

När du började meditera vad var det för tankar du hade. Kan du minnas hur det var i början. Kan du dela med dig något av känslan när du försökte hålla koll på tanken och sitta still och fokusera?

Jag minns inte så säkert vad jag tänkte men jag minns att jag tyckte det kändes exotiskt att meditera. Från de böcker jag redan läst och de guidningar jag använde mig av så hade jag redan förstått att det inte är något konstigt med att tanken hela tiden far iväg. Det var bra för då stressade jag inte upp mig för det. Jag hade inga direkta tankar om meditationen utan de tankar som var tydligast i början var kopplade till min frustration över den arbetsplats jag jobbade på.

Vad är kroppskanning?

En kroppskanning är en fokuseringsresa genom kroppen. Vanligtvis så ligger man ner och blundar. Ofta börjar man med att flytta sitt fokus till den ena foten, känner efter om det finns några förnimmelser där, sedan flyttar man fokus till fotsula, häl, hela foten, fotled osv upp för benet och känner efter om det finns något att förnimma på varje stopp. Det kan det vara stickningar, vibrationer eller domningar men det kan också vara ingenting. Därefter nästa ben likadant och sedan vidare till mage, bröst, axlar, armar osv. Man kan även fokusera på inre organ, benstomme eller hjärnan. Det är lätt att man somnar men syftet är det motsatta, att man ska piggna till. Känner man att man har lätt för att somna så kan man låta ögonen vara lätt öppna så att lite ljus sipprar in.

Har du någon favoritapp du kan rekommendera?

Jag använder mig sedan ett år tillbaka av Insight Timer och tycker den är perfekt. Den har både guidade meditationer och en ställbar timer där man kan välja att ha lite naturljud eller musik i bakgrunden men också helt tyst. De flesta guidningarna är på engelska men oftast väldigt lätta att följa. Det finns några på svenska med.

Jag får intrycket av att du inte alls var så förtjust i meditationen när du började. Stämmer det? Varför i så fall?

Nej, varför det kan uppfattas så är nog mera kopplat till att jag till en början fortfarande mådde ganska dåligt. Jag var fortfarande väldigt stressad och deprimerad. Det kändes rätt hopplöst och det gjorde nog att jag inte kunde uppskatta meditationen så som jag gör idag. Jag tyckte egentligen om meditationen och ännu mer tyckte jag om tanken av mig själv som meditatör. Det kändes som om jag var på väg att låsa upp dörren till en uråldrig kunskap om hur man blir lycklig på riktigt. Så känns det fortfarande.

Om ni vill nå Roberth så kan ni göra det i kommentarsfältet här och inom en snar framtid på hans egen blogg: robiom.se. 


Jag har provat att meditera med väldigt liknande erfarenheter som Roberth. Mest fascinerande vara att se ut mycket hjärnan ältade skit som jag bara borde lägga åt sidan. Mig ger det rätt mycket energi också. Det känns som om jag hinner känna att min kropp är där och inte alls så påverkad av min trötta hjärna som jag kanske tror först.

Många förväxlar meditera med att ”tänka färdigt” som man kan göra ibland när man får dra sig undan. Det är inte samma sak vilket Roberth beskriver väl ovan. Den bearbetning hjärnan gör vid en skogspromenad eller den stund man får sitta själv med kaffekoppen på morgonen är en annan grej.

Ta gärna möjligheten att prova på lite meditation under sommaren.

Tio veckor – inte så att jag räknar, men …

Jag har tänkt att påsken och påskledigheten skulle få vara startskottet på mitt nya liv. Låt vara en tjuvstart, men dock! Det är bara tio veckor till vi är igång på allvar! Så på tisdag börjar jag följa lite nya regler och principer. 

 

 

– Men for i helvide mand!  You’re free! Sluta göra planer och system! Lev det sorglösa livet! 

Ungefär så är nog den vanligaste kommentaren och synpunkten kring mina tankar om framtiden

Och ni har så rätt! Men också så fel! Med all respekt! Låt mig förklara varför! 

I runda slängar från 2002 till 2010 så levde jag ett liv där jag satte en ära i att trycka in aktivitet för aktivitet i agendan. Det fanns alltid något jag ville göra och alltid fanns det lite tid om bara viljan fanns.  

Den typen av livmönster är jag klar med! Det finns två stora brister i den typen av tänkande:

  • Mängden prylar och aktiviteter tar över. I grunden så går det inte att fokusera på något ”större” mer belönande. 
  • Stressen den här typen av liv skapar är inget jag vill leva med!

Splittringen och min oförmåga att hålla fokus är min synd och det som i någon mening gör att upplägget ovan inte fungerar. I teorin så stödjer dock ett strukturerat förhållningssätt till ”större mål”. Det går att träna för Vasaloppet eller läsa en kurs på Universitetet.  

Nu lever jag ett mycket enklare liv där jag har väldigt få måsten! Åtminstone egenskapade måsten! Jag måste fortfarande vara pappa till fyra barn. Jobba och vara vicevärd! Och mycket annat. Men utöver det så gör jag mycket utifrån känsla. Dagarna blir lite som de blir helt enkelt. Jag skriver och poddar när det kliar i berättarnerven. Och för jag älskar fokuset jag kan skapa vissa stunder när jag skriver. Om jag inte känner för att göra något så skiter jag ofta i att göra det. 

Nackdelen med det här livet är att ett antal ganska lustfyllda dagar i rad inte nödvändigtvis leder till en vecka eller månad jag är nöjd med!  

Det finns vissa saker i livet om helt enkelt kräver kontinuerligt hårt arbete och som är mödan värd. De kräver en insats oavsett man har lust eller inte. Flera saker som kräver hårt dedikerat arbete är sådant som intresserar mig! 

  • Lära sig nytt – så som nya språk – och utvecklas.
  • Skriva en bok, eller kanske flera! 
  • Skapa ett företag. 
  • Träna sig i väldigt god form. 
  • Utveckla podden och bloggen. 

Så min utmaning är att hitta en balans i livet som fri där jag faktiskt gör saker som gör att jag strävar mot ett högre mål samtidigt som jag njuter av det livet kan bjuda. Enkelt va?!

Det mest tilltalande jag sett så här långt är ett upplägg där man försöker fånga dagen genom att gå upp tidigt och reservera tiden mellan uppgång till säg 11 eller 13 för det man vill göra. I mitt fall skulle det kunna vara exempelvis skriva, plugga och träna. Från lunch och framåt så får livet levas lite friare och lite mer ostyrt. Där måste en del saker fortfarande göras, men under lite andra betingelser. 

Mål, vanor eller projekt

Tidigare satte jag mål för det jag ville göra. Numera tror jag mycket mer på vanor som ett verktyg för att nå dit jag vill. Jag kan återkomma till båda, men med start i morgon tisdag ska jag prova ett lite nytt tänk. Jag ska göra mig ett litet ”projekt” på tio veckor. 

Första gången jag hörde någon prata om ”projekt” var i en amerikansk podd där poddaren pratade kring kreativa processer. En målare gör ofta en tavla. En författare skriver ofta en bok. Visst kan det finna mål kopplade till skapelserna men det handlar lika mycket om ett åtagande och en resa för skaparen. Ett fokus i tiden. Utkomsten är ibland inte ens känd när resan startar.  

Under tio veckor så tänkte jag jobba med min vikt, mitt ätande och min träning. Jag har inga mål och jag har inga måsten. Områden jag vill tangera är:

  • min inställning till hunger och mitt ätande.
  • Förstå vilka sätt som finns att fånga dagen på. Som gör att jag kan styra min dag kring mat och träning på ett naturligt vis. 

 

 

 

Det blir lite läsande, lite självexperimenterande och tankar kring det. Jag vet från tidigare erfarenheter att om jag lyckas hitta en bra samklang så följer både viktnedgång och träning ganska naturligt för mig. Om jag inte hittar rätt blir båda lätt en pina. Min relation till ätande är dock mycket mer komplex än det är till träning då fysisk aktivitet ligger i min natur vilket självkontroll inte gör.

Men det finns saker att jobba med kring träning också. Bland annat så skulle jag vilja förstå vilken träning som föder en positiv spiral i mitt liv. Jag är en stor fantast av konditionsidrott, främst cykling, men det gör mig ofta sliten, hungrig och i slutänden fet. Så trots att jag har ett ganska starkt belöningssystem kring cykling och konditionssportaktiviteter så kommer jag inte riktigt i mål.

Styrketräning fungerar lite bättre ur många perspektiv men om jag gör den på gym så har jag svårt att riktigt hitta belöningen vid varje tillfälle som gör att jag bara tränar på av mig själv. 

Första veckan tänkte jag jobba med periodisk fasta. Tillsammans med mina tankar kring hunger. Jag ska också se om jag kan komma igång och träna med sambon.  

När startar vårt sabbatsår?

[wpcdt-countdown id=”2317″]

Jag har gjort den här typen av uppstarter massor av gånger. Ibland har det varit starten på mycket långa positiva perioder med hög energi, träning, äventyr och hög livskvalité. Ibland, allt oftare på senare tid faktiskt, har det mest blivit tummetott.  

Men här finns min utmaning de kommande åren. Att utveckla mig själv och styra mitt liv i något högre utsträckning är nyckelfaktorer för att sabbatsåren ska bli lyckade.

För mig är frihet en frihet att göra. Inte i konflikt med tankarna på ett enklare liv utan i harmoni med dem. 

Åsikter på det jag skrivit eller egna erfarenheter mottages tacksamt! 

Podcast: Avsnitt 4 – Personlig utveckling och mental styrketräning ft. Charlotta Rexmark

Jag och Charlotta Rexmark från bloggen Överlevnadsguiden.se pratar om Charlottas lärdomar från sin sjukdom och stegen mot ett friskare jag. Vi pratar personlig utveckling, mental styrketräning och hur en coach kan hjälpa till att skapa nya tankebanor. Och mycket mycket mer!

Jag hade bara ett uppdrag i den här podcasten och det var att få ordningsnumret fyra rätt. Det gick ”så där” så därför annonserar jag på detta avsnitt som nummer tre men det är naturligtvis avsnitt 4. 

Det finns kända problem med ITunes och speglingen av avsnitt där. Jag ska felsöka i helgen. 

Håll tillgodo!

Musik

Ukulele Hakuna Matata by HookSounds http://www.hooksounds.com/

Creative Commons — Attribution 4.0 International — CC BY 4.0

Podcast: Avsnitt 3 – Fyrtio timmar fritid

Det här avsnittet av Onkel Toms stuga handlar om fri tid, eller vår fritid. Vi diskuterar om vi har ont om fri tid. Vad vi kan göra för att greppa den fria tiden eller kanske bara upptäcka den.

 

 

 

Vill du läsa mer i anslutning till det som diskuterats i podden?

Är du trött och seg efter jobbet eller skolan. Kanske hänger det med in i helgen? Läs då gärna inlägget kring energinivåer.

Vanor är ett sätt att jobba med att uppnå saker i vardagen utan att sätta mål. Ofta ger vanor dessutom mer stöd i utförandet av något än mål gör inte minst genom att tröskeln för att faktiskt göra det man vill minskar.

Är det viktigt att skilja på fri tid och arbete och är det rätt? Här har jag tänkt högt om min upplevelse om att jag inte längre gör så stor skillnad mellan de båda.

Förr i tiden handlar om hur arbetsdagen såg ut för gubbarna när jag började jobba som 16-åring.

Har du orkat så här långt så kan du läsa lite om mitt ekorrhjul med 16 timmarsdagar.

Prenumerera via Itunes eller Acast

Musik

Ukulele Hakuna Matata by HookSounds http://www.hooksounds.com/

Creative Commons — Attribution 4.0 International — CC BY 4.0

Recension: Konsten att njuta av livet och ändå få saker gjorda

Konsten att njuta av livet och ändå få saker gjorda är en bok skriven av Olof Röhlander. Jag fastnade direkt för boken när jag läste första meningen på bokens baksida: ”Vill du kunna njuta mer av livet utan att tappa styrfart?”. Det var precis en bok jag ville läsa! En annorlunda vinkling kring att få saker och ting gjorda för den som är fri eller på väg mot friheten.

I praktiken har dock Olof skrivit boken som så många andra skrivit. Han har skrivit boken för dig som är mitt i livet, som gör det mesta av det som förväntas och som utifrån det vill njuta mer av livet. Gör plats för lite njutning mitt i allt liksom! Så boken är skriven för de som får saker gjorda men inte njuter, medan titeln och omslaget får oss att ana att han riktar sig till livsnjutare som inte får så mycket gjort. 

Njutning - en upplevelse
En sak som är intressant är att Olof betonar att njutning är skilt från prestation. I moderna samhället blir lätt njutning något som ska realiseras i samband med en skapad upplevelse eller prestation, men i själva verket är det en förmåga, ett mönster som du och jag kan applicera när som helst.

Tyvärr exemplifierar författaren med sina besök på Brasserie Lipp i Paris som för mig är en upplevelse köpt just för njutning. Det gör inte boken speciellt stringent men boken blir lite mer ”vanlig” och anpassad och kanske också mer lättillgänglig. Men som sagt, budskapet grumlas lite.

Naturligtvis blev därför boken en annan upplevelse än jag förväntade mig. Med detta sagt så läste jag ändå boken med stor behållning!

Här är några av de ”take-aways” jag har. 

  1. Synen på jobbet och arbete. Som jag diskuterar i videon.
  2. Boken utmanar synen om att det stora äventyret, livet i ett annat land exempelvis, är rätt väg till njutning. Det blir för mycket antingen eller i stället för både och. 

Läs gärna boken Konsten att njuta av livet och ändå få saker gjorda. Kanske inte för att den är fantastiskt livsomvälvande men den är tankeväckande och inspirerande!

Kommentar
Jag hade inte tänkt göra så mycket mer här än att ge ett litet lästips. Men eftersom vi diskuterat kritik mot ”arbetslinjen” här de senaste dagarna så kanske det är värt att reflektera lite extra.

Olofs tips är kloka men låg så långt ifrån min vardag för snart tre år sedan att jag skulle tro att han kom från en annan planet. Olof jobbar i en miljö där det går att hitta tid, fira segrar och njuta av torsdag eftermiddag. Jag levde i ett liv där jag skulle resa iväg klockan 6 morgonen därpå. Skulle färdigställa kontraktstext och gärna se över 50 mail som kommit sista halvtimmen bara. På en arbetsplats där jag var tvungen att resa mig för att andra skulle kunna komma från och till sina arbetsplatser.

I det här så gav ingen – det fanns undantag, men upplevelsen på totalen … – energi, men energitjuvarna var många och internpolitiken ständigt närvarande. Så Olofs råd är utifrån en nästan idyllisk bild av tillvaron, sett ur det perspektivet kan jag tycka.  

Vi tangerar hela tiden frågan vad en person som är fri faktiskt gör!

Utifrån diskussionerna som varit här i olika inlägg på senare tid så är det uppenbart att vi måste sätta oss ned tillsammans och prata om vad en person som är fri faktiskt gör.

Allt började i mina tankar kring bloggandet och det jag skrivit på senare tid kring det. I korthet så har jag ställt två extremer mot varandra ur perspektivet att jag snart är fri att styra min egen tid. Det handlar om att antingen lägga ned bloggandet helt eller satsa rejält på digitalt entreprenörskap. 

I frågeställningen möts fakta, åsikter och utgångspunkter som alla är intressanta att reflektera kring. Här är några delar som påverkar resonemangen:

  • Insats vs. belöning är galet låg på bloggande. Det går kanske att tjäna 500 kronor/månaden. 
  • Allmänt finns det även lite av en ”det går aldrig” eller du är inte rätt man attityd. Vi är i Sverige trots allt!
  • Insikten om att det kanske finns en nisch att fylla med min blogg och det som kommer härefter. Förmodligen inte precis i samma form som nu, men … 
  • En undran över varför någon som är fri skulle göra ett omfattande åtagande som att satsa på bloggandet.
  • Mitt eget tvivel över förmåga, lust och förutsättningar som bidrar till att skapa tvivel hos mig själv.

Jag bjuder ju också in er alla till samtal vilket gör att förståelsen för de digitala medierna och vad som krävs för att kunna göra ett bra jobb här varierar. De flesta har så här långt underskatt insatsen bakom ett bra blogginlägg – och inte förstått hur lusten att berätta fungerar – samt vad som krävs för att få läsare här. Att blogga är som att spela ett instrument. Det blir inget av det om man gör det en gång i månaden. Mer träning och erfarenhet skapar glädje och förutsättningar för att hitta nya intressanta vinklar nästa spelning. 

göra som fri

Vad vi vill och ska göra som fria varierar ju från person till person, intressen och förutsättningar.

Jag tror det finns två grundläggande synsätt bland oss alla som läser här. Antingen är man rätt fri i tanken och livet och gör det man vill även när standardmallen inte passar eller om det trygga jobbet suger. Låt vara med vissa begränsningar. Eller så försöker vi jobba oss fram till ekonomiskt oberoende och tänker då ska vi kunna göra oss fria från allt och leva som om vi vore på semester resten av livet. Min uppfattning är att den senare människotypen främst blir fria i sin tanke när de är ekonomiskt fria, inte att de faktiskt ger sig ut i livet och upplever sin frihet. Det är för svårt att bara lägga tryggheten bakom sig och bara gå ut i friheten från det inrutade liv vi har. Det är som att under lång tid söka Utopia och avstå från att köpa biljett när man hittat avresestationen.

Frihet handlar inte bara om att uppnå ett ekonomiskt mål. Även ankomsten till det nya landet måste förberedas.  

För när vi flyttar fokus dit, till frihetsfasen, där vi inte jobbar uppstår en massa tankar. Jag har skrivit en hel serie inlägg kring det, och du kan börja i Vi har toppkänning om du vill förstå vad som händer i mitt huvud. Men, nu tänkte jag gå direkt på frågan som vi diskuterat kring mina bloggfrågor och som är kopplat till inledningen; vad kan vi tänka oss för typer av aktiviteter i friheten? 

De flesta tänker nog att ekonomisk frihet är ett liv fritt från krav. Fritt från stress och åtaganden. Jag har själv varit inne på detta och tror det finns väldigt mycket att hämta kring människor som ägnar sig främst åt samvaro med sig själv och sina nära och har det som grund för ett bra liv. Jag tänker mig att det är ett sorts hippieliv i någon mening.

Men ekonomisk frihet gör också att vi kan göra saker utan att främst sträva efter ekonomisk vinning. Det behöver inte vara ett liv från stress eller krav för det. Det kan finnas en glädje i att: skapa; vara del i en gemenskap; lära sig saker eller förbättra sig själv som innebär och kräver ett ansvarstagande. Just här fyller bloggen ett syfte för mig när jag ser framåt. Jag tycker jag utvecklas genom att skriva och ju mer jag skriver ju mer utvecklas jag. Jag gläds åt att bygga ”en community” här runt Onkel Toms stuga. Och jag kan göra det utan att behöva beakta ekonomin.

 

 

Flera av de som levet alternativa liv som ”tidiga pensionärer” i USA har gång på gång påtalat att synen på ekonomisk frihet som en absolut pension där arbete ej ska ske är fel. Jag är ju där jag är idag, delvis utifrån en önskan om att se något annat än mitt nuvarande jobb, men inte för att jag helt tappat lusten att göra något och gå som en halvfull pensionär i Spanien. Jag är inte ens säker på att jag inte går tillbaka till mitt nuvarande jobb inom en inte allt för fjärran framtid. 

Så jag ser inte nödvändigtvis livet som fri som en rad dagar som får bli som de blir. Men det finns naturligtvis en konflikt mellan allt det jag vill göra framöver, inte minst vad gäller tid, men även ekonomi.  Inte heller är det säkert att jag lyckas bygga bloggen vidare från där jag är och jag vill ju inte bara kasta tid – och lite pengar – i sjön.  

Sommaren 2017 kommer vi börja en resa som vi inte alls vet var den slutar. Jag tror att mitt liv framöver kommer vara mer varierat än det varit de senaste 20 åren. Inte så att jag först arbetar och sedan inte. Utan att livet kommer bestå av perioder med aktiviteter och projekt – med tydliga åtaganden – för att sedan ha perioder där varje dag tas som den kommer. 

Att committa sig

Jag håller på och brottas med ett riktigt monsterinlägg som inte vill bli klart. Jag har snart skrivit om allt, inklusive rubriken tre gånger. Men jag tycker ämnet är så intressant att jag har svårt att släppa det jag skrivit.

En av de frågor som kommit att intressera mig allt mer och som jag berör i det omöjliga skitinlägget är ”commitment”. Tyvärr känner jag inte att det finns en riktigt bra svensk översättning så jag använder helst det begreppet, även om det blir svengelska av det hela.

För mig är commitment mer än åtagande som är den närmste och naturliga översättningen. Jag lägger in värderingar som att man bestämt sig och gjort ett val. Att man lovar någon och sig själv ett resultat när man commitar sig.

I förra veckan så pratade vi commitment och åtagande på jobbet, där vi bitvis har väldiga problem med åtagandekulturen. Vissa av mina teammedlemmar kan inte commita sig till att slutföra en arbetsuppgift som bör kunna genomföras under en eftermiddag. I praktiken innebär det att om vi har en viktig uppgift som tar cirka tre timmar att utföra och vi kommer överens om att en av mina arbetskamrater får jobba mellan 13-17 med uppgiften så kan jag inte, trots att logiken säger att det går att leverera ett resultat i tid, få vissa av mina jobbarkompisar att lova en leverans vid dagens slut! Det låter ungefär så här när vi diskuterar:

– Det kan ju ringa någon annan som har något viktigt ärende!

– Jag blir alltid störd, så jag kan inte avgöra om tiden räcker!

Jag svarar ju naturligtvis att jag förväntar mig att dom kan lova mig något och styra sin tid så att löftet hålls. För mig är det centralt i ett commitment. För arbetsplatsen är det också viktigt att vi för, åtminstone delar av verksamheten, gör vårt yttersta när det gäller att hålla våra leveranser.

Men våra åsikter går så isär att vi nästan blir osams. Några av mina arbetskamrater ormar sig så de knappt blir kvar på stolen när jag vill att dom ska lova något och hålla sitt löfte! Orden sprutar ur munnen på dem och det finns faktiskt de som gör fysiska ormliknande rörelser.

Det roliga är att jag har en liknande situation med min sambo. Min sambo och jag är själsfränder i det mesta och vi har väldigt få konflikter. Men det finns ett område där vi är väldigt olika. Jag är mer fysisk än min sambo. Jag gillar att träna, vara ute och att vara i form. Jag vill att min sambo ska ställa upp på detta trots att hon inte helt delar mitt intresse. Jag vill att hon lovar att hon håller sig i form och vårdar idén om att vara aktiv under vårt sabbatsår.

Jag vill att hon gör ett commitment! Inte mot ett konkret mål eller faktisk leverans denna gång utan mer om våra prioriteringar.

Hur tror ni det går? Vad får jag för svar?

Jag får inget svar faktiskt. Bara massor av ord och känslor.

Vi kan analysera den här situationen massor men innan vi gör det så tänkte jag ta ytterligare ett exempel. Nämligen mig själv!

Totalt sett har vi fått sådan ordning på våra liv nu att jag faktiskt ser vägen framåt. Jag ser hur jag ska kunna forma mitt liv i mitt sammanhang med familj, barn och snart en liten gård på ett sätt som jag tror blir fantastiskt.

dfj

Desire är för mig mål eller önskan om resultat. Commitment är vanor och beslut. Det är allt mer uppenbart var fokus bör ligga för mig!

Men det innebär trots allt att jag måste göra vissa val och styra mitt liv relativt hårt. Jag säger inte mer än så här för annars börjar jag skriva om det omöjliga inlägget här i stället. I stället konstaterar jag att vad jag egentligen behöver göra är att göra några andra prioriteringar än jag gör idag och commita mig till mina val.

Hur tror ni det går?

Jag har svårt att ge mig själv löftet! Jag har svårt för att välja bort något, trots att jag tänker att det jag vill göra är saker som jag hellre gör, än det jag faktiskt gör. Jag har svårt att ge mig själv ett löfte och tro att jag håller det!

 

 

Det här inlägget kommer ni som läser det läsa väldigt olika för tolkningen och tankarna som följer med en sådan här diskussion är helt olika beroende på vad vi ser som viktigt i livet och vilka metoder vi använder för att nå dit vi vill. För mig är dock väldigt trevliga problem vi har att brottas med, jag tror aldrig vi haft ett bättre läge att nå så långt med små förändringar som vi har idag. Det är det monsterinlägget handlar om.

2016-11-16: Något monsterinlägg blev det aldrig, men väl flera ganska stora inlägg. Här är del två i serien.

Är du nöjd med semestern?

Nu är en av de vanligaste frågorna bland bekanta och på arbetsplatser ”har du haft en bra semester?”. Väldigt få svarar nog nej på den frågan, även om jag naturligtvis hört de som varit sjuka, haft otur med vädret eller fått hantera tråkiga händelser under semestern.

Men ni som hängt med här på bloggen under sommaren har ju lärt er ett nytt begrepp i form av ”kognitiv dissonans”, som jag bland annat skrev om i inlägget ”att vara den jag önskar – att leva det liv jag vill” och i ”min självbild och mina handlingar”. Lite förenklat kan vi säga att när vi som individer inte får våra handlingar att stämma överens med vår faktiska eller önskade livsbild så utsätter vi oss för stora psykiska påfrestningar.

Typiska semesterfällor är:

  • Tid tillsammans med den eller de ni älskar, men ni bråkar och är elaka mot varandra.
  • En önskan om att göra så mycket och uppleva så mycket, det ända det blev mycket av är alkohol.
  • Fantastiska resor som medför kostnader som ändå ingen uppskattade.
  • Instagrambilderna på väninnorna som dricker vin på fin restaurang bränner som eld när du följt med mannen på vandring i fjällen.

Så nu ställer bloggen Onkel Toms stuga frågan ”är du nöjd med semester?”. Då menar vi; har du haft en semester där du levt som du önskat. Har dina handlingar under semestern sammanfallit med din bild av hur ditt liv är och borde vara?

In och rösta!

Är du nöjd med semestern?

Resultat

Loading ... Loading ...

 

Summering av den femte semesterveckan

Jag tänkte att jag i slutet på varje semestervecka skulle se bakåt och reflektera lite över veckan som gick. Det här blir femte gången jag gör det. Det är också näst sista gången denna sommar. Det känns lite skrämmande!

Anledningen till att jag gör denna summering är för att förstå hur svårt, eller enkelt, det skulle vara för oss att leva det liv vi önskar när vi går på sabbatsår nästa år. Jag vill redan tidigt förstå om vi måste hålla i vår vardag med järnhand eller om vi kan flumma runt lite och förlita oss på ledigheten som den katalysator som krävs för att vi ska få det liv vi önskar.

I veckan har vi börjat skapa rishäcken som ska rama in odlingsdelen.

Den här typen av reflektioner är också ett väldigt belönande sätt att jobba med sitt liv och sina önskemål. Att en gång i veckan göra en självutvärdering på sig själv och de önskningar man har ger en återmatning som jag märkt är väldigt lyckosam.

Så, då kör vi femte veckan! Först standardrapporteringen och sen lite mer allmänna diskussioner.

Jag har några vanor jag vill sätta under semestern. 1) skriva varje dag, 2) meditera varje dag och 3) träna något varje dag. Så här gick det!

Skriva varje dag: 100%.

Meditationen: Inte varje dag men tillräckligt ofta. Jag måste fortsätta jobba med vanan lite men jag har trots allt fått in detta i min vardag ganska väl. Efter semestern så skulle jag vilja revidera mina önskemål kring meditationen lite. Jag skulle vilja få till några lite längre sittningar.

I veckan som gick märktes en skillnad i inställning då jag mediterade. Jag började tänka framåt på ett sätt jag inte gjort förut. Tanken drar in i framtiden i stället för att vara här och nu. Det ser jag som ett tecken på att jag mentalt håller på att runda av semestern.

Träningen: En kraftig förbättring mot tidigare veckor och denna gångna veckan är den som varit mest aktiv. Men målet att träna varje dag var nog för ambitiöst. I stället måste jag hitta ett förhållningssätt till träning när jag är så fysiskt aktiv som jag är här på gården.

Faktiskt märks det i mitt sinne att jag fått till tre delar som jag tycker är viktigt i veckan. Femte veckan var en bra vecka på semestern. Inte fantastisk i bemärkelsen att den var minnesvärd, att vi gjorde massa saker som ger tummen upp på Facebook eller klarade av massa måsten. Men det var i många avseenden ett liv som jag vill leva som vi faktiskt levde.

 

 

Det som varit extremt den femte semesterveckan är relationen till de övriga i familjen. Vi lever här utan tv, datorspel, i princip utan Internet, barnen har inga kompisar och vi är alla hemma hela tiden. Vi har någon dator som går att titta på film på, det är allt vi har av den klassiska ”underhållningen” vi annars har nästan obegränsad tillgång till. I många avseenden är en film framför datorn min sambos trumfkort under dagen, hon är den som helst sätter barnen framför en skärm då, medan min grej är filmtajm på kvällen med familjen.

Vissa dagar går familjelivet från intensivt till fullständigt galet. I lördags så tror jag inte att jag hade armslängds lucka till åtminstone en person från lunch till fram mot niotiden på kvällen. Nio timmar med minst ett barn i princip på mig hela tiden.

Det är mycket lärorikt och intressant och med fyra veckor i bagaget så ger en så intensiv familjevecka som vi haft nu insikter som jag aldrig nått om vi haft lite så där ”lagom” distans.

För det första så har de två yngsta faktiskt blivit mycket större än jag kanske förstått. Vi är nu i den magiska fasen att vi faktiskt inte har småbarn längre – åtminstone inte varje minut – utan nu kan barnen leva långa perioder utan att vi hela tiden behöver vakta, sköta och vårda dem. Det kan naturligtvis vända på en femöring fortfarande, men dock! Men nu har de andra behov i stället av att prata, fråga, diskutera, provocera och lära.

Det andra är att jag fått en insikt om mitt föräldra- och ledarskap hemma som jag inte reflekterat över tidigare. Mitt sätt att bestämma och påverka hemma, hur är det? De äldre barnen om min sambo tar ofta en väldigt negativ ställning till det jag föreslår, i synnerhet om det innehåller en okänd parameter. Och jag har inget annat sätt att hantera detta än att faktiskt och ”fysiskt” driva igenom beslutet. Obegripligt? Låt oss ta ett exempel från veckan som gick.

Vi har inte varit från huset som familj annat än för att bada de senaste fem veckorna så när jag hittade ett lokalt kafé som har öppet på sommaren en bit från oss så tänkte jag att vi skulle ta chansen att cykla dit. Det var i lördags och mitt förslag var att vi skulle åka efter lunch. Av vägskyltarna att döma så skulle det var 8 km enkel väg. En skitsak för våra äldsta barn och de minsta har ju jag i lastcykeln. Men nej, jag kände vibbarna från såväl min sambo som de äldsta barnen. Vad var det här för påhitt!? Min sambo lyckades via Googlemap – jag hade gett henne länken till stället som en del i förankringen, annars tror jag inte vi kommit iväg faktiskt – göra sträckan till fiket dubbelt så lång och min sambo och de äldsta spann nu tillsammans den väv av motvilja som är väldigt vanlig. Jag försöker säga att jag själv cyklat vägen, att den är lättcyklad, att det är 8 km, att alla i familjen gillar att fika och att vi naturligtvis ska lära oss vad kul som finns i bygden. Men det här handlar inte om argument, de vet att jag sällan eller aldrig föreslagit något som varit speciellt lustigt eller skapat massa oreda. Det här handlar om ledarskap och vem som är ledaren. Det handlar också om hur ledaren får sin vilja igenom.

Jag har liksom inte riktigt något förhållningssätt till den här typen av situationer inser jag. Antingen står jag på mig och då driver jag bara igenom det jag vill, eller så säger jag ”då skiter vi i det” och det hade förmodligen varit det sämsta alternativet. För jag är inte säker på att någon var emot att cykla och fika så det hade blivit rätt mycket stök då.

Det finns fler liknande exempel men det här var väldigt tydligt. Jag undrar om det kanske finns ett alternativ till att hantera situationen …

I morse kom den minsta och kröp ner på min sida av sängen. Jag tror det är första gången på hela semestern. Så närheten kan både fresta på och belöna!

Summering av den fjärde semesterveckan

Jag tänkte att jag i slutet på varje semestervecka skulle se bakåt och reflektera lite över veckan som gick.

Jag rakade mig i veckan som gick. Bara det!

Jag rakade mig i veckan som gick. Bara det!

Nu har jag gjort fyra semesterveckor. Denna fjärde vecka har vi haft sommarväder, med besked, något som jag önskade förra veckan. I veckan som gick hade vi dessutom två besök vilket var väldigt trevligt.

Anledningen till att jag gör denna summering är för att förstå hur svårt, eller enkelt, det skulle vara för oss att leva det liv vi önskar när vi går på sabbatsår nästa år. Jag vill redan tidigt förstå om vi måste hålla i vår vardag med järnhand eller om vi kan flumma runt lite och förlita oss på ledigheten som den katalysator som krävs för att vi ska få det liv vi önskar. Nu, efter fyra veckor, så går det att bilda sig en uppfattning, vilket jag tänkte göra efter standardrapporteringen som följer.

Jag har några vanor jag vill sätta under semestern. 1) skriva varje dag, 2) meditera varje dag och 3) träna något varje dag.

Så hur har det gått?

Skriva varje dag. Jag har missat detta någon dag i veckan som gick, men i princip så är skrivandet en del i vardagen.  Sittandet vid datorn drar lätt iväg och skrivandet är något jag måste förhålla mig till framöver. Som det är nu så gör jag allt för mycket datorarbete under den värdefullaste tidsperiod jag har under dagen, nämligen morgon och tidig förmiddag.

Meditationen har varit lite si sådär med även denna vecka. Det är ingen vana som vill fästa riktigt. Anledningen är att jag inte har någon ”trigger” för denna aktivitet. En trigger är en naturlig händelse som jag fäster den nya vana jag önskar utveckla på. Jag skulle exempelvis kunna säga att jag mediterar direkt efter att jag skrivit på förmiddagen, innan jag gör något annat. Eller direkt efter lunch.

Sedan kan jag reflektera över önskan att meditera. Meditation är något som intresserar mig väldigt mycket, men behovet är förmodligen som lägst på många många år, just nu. Det märks under mina meditationspass. Det råder lugn. Jag har dessutom ett förhållandevis högt fokus i mina tankar, som har ökat i takt med att ledigheten fått verka. Stimulinivån är låg vilket märks.

Sist men inte minst: träningen är det som gått sämst i någon mening. Jag har cyklat en sväng i veckan som gick. Det har funnits möjlighet att träna lite mer men jag har varit sliten i kroppen. Inte minst i mina händer och underarmar. Det är vardagsmotionen som tar ut sin rätt här på gården, vilket faktiskt är som jag önskar.

Så av de tre vanorna jag ville jobba med så är det en som fallit på plats och två som går sämre. Meditationen får dock ändå godkänt då jag mediterat relativt mycket trots allt. Träningen får också godkänt då jag helt enkelt avstått träningstillfällen i veckan som gått på grund av att kroppen varit sliten av all vardagsmotion.

 

 

Familjen får väldigt mycket tid så här under semestern. Vi läser tillsammans, åker och badar, äter tillsammans och länge samt tittar på film tillsammans på kvällarna. På det krävs jag på någon halvtimmes nattning av småbarnen nästan varje kväll. Vissa dagar innebär det att jag endast har förmiddagen till något eget. Kvällarna är nästan aldrig tillgängliga för någon egen aktivitet.

Det mönstret måste brytas när vi flyttar hit. Mellan 6 till 9 på sommarkvällarna finns massor av tid att göra saker med gården eller träna.

Läser den här veckan: böcker om hur jag ska skriva bättre texter.