Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

Kategori: Livstema

SVT granskar köerna till BUP – Ungdomars psykiska hälsa försämras snabbt men ingen frågar varför

SVT håller på med en granskning av svenska sjukvården inför valet 2018. Jag är inte alltid en stor påhejare av svensk statstelevision, men det här tycker jag man gör riktigt bra. Tyvärr är det i många delar en bild av sjukvården som förskräcker, åtminstone i statistiska termer, och SVTs reportage visar att förmågan i många landsting att möta de behov som finns blir allt sämre. Ska jag vara kritisk mot något så är det väl möjligen att reportagen blir lite grunda. Med det menar jag att vi inte får någon insikt i bakomliggande problembild. Vi kan exempelvis inte förstå om köerna till operationsavdelningarna beror på ökat antal patienter eller minskat antal genomförda operationer.

I veckan som gick granskade man barn och ungdomspsykiatrin (BUP) och där kunde vi åtminstone i Smålandsdelen av lokalnyheterna få lite bättre förståelse för situationen i Kronobergs län där köerna till BUP ökat 300% på några år. En av huvudorsakerna var ökat behov av psykisk vård och stöd i livet hos unga. I det här inlägget ska vi diskutera vår psykiska hälsa, fundera på ur vilken vinkling rapporteringen sker och studera några trender i det västerländska samhället.

 

 

De som föddes kring andra världskrigets slut hade en statistisk sannolikhet av 2-4% av att drabbas av depression under sin livstid (vi ska nyansera detta lite längre ned). Om vi jämför med senare siffror från 1999 pekar de på att sannolikheten är cirka 20% att unga ska drabbas av depression innan de når 20-års ålder. Även om siffrorna har nästan 20 år på nacken verkar inte som trenden vänt (källa: Footsteps on the road to a positive psychology – Behaviour Research and Therapy 37 (1999) – data gäller amerikanska medborgare).

Så när samhället ”utvecklas” som mest, efter andra världskriget här i västvärlden, så exploderar antalet deprimerade människor bland oss. Är det rimligt? Är det rimligt att se detta som ett tillkortakommande inom sjukvården, eller borde vi i ökad utsträckning ifrågasätta varför vårt samhälle verkar ha sådan brister att människor blir deprimerade?

I själva verket så visar hela exemplet kring ungdomars psykiska hälsa på massor av svagheter i vår bild av verkligheten och vårt samhälle, och hur vi tänker och resonerar. Låt oss titta på några punkter som finns som underliggande värdegrund.

  1. Vi letar och fokuserar på avvikelser från det normala. Att vara sjuk är inte rätt, att ha vårdköer är fel. Det här blir grunden för hur politik diskuteras och formar vårt samhälle och det speglas också i media. Men varför blir vi sjuka, och varför blir vissa inte sjuka trots att de exponeras för samma värld som alla de som blir?  Hur ska samhället vara för att vi som människor ska blomstra. Den frågan når vi aldrig fram till.
  2. Vi är offer. Sjukdom kommer ifrån något oönskat (sjukdom; trauma; usla livsbetingelser; sexuella övergrepp) och det som är oönskat i våra liv innebär alltid en skada. Men mycket talar för att lycka inte är något som finns naturligt och försvinner genom en olyckshändelse som ska undvikas till varje pris, och om oturen trots allt är framme så ska skadan behandlas. Lycka och välmående är en mycket mer komplex företeelse som snarare verka kommer utifrån det sätt vi lever våra liv på. Kanske är en viss grad av olycka och prövningar i vårt liv – som vi kan hantera och komma över – en naturlig grund för vår lycka?!

I själva verket talar mycket för att våra liv formas av det vi faktiskt gör, inte det vi avstår från. Gör i det här sammanhanget handlar inte om vad vi köper i form av saker och upplevelser för i så fall skulle våra ungdomars lycka växa med ökat välstånd, men så är det inte alltså. Livet verkar handlar om mycket djupare frågeställningar än så.

Syftet med inlägget är inte att lyfta fram allt som forskning visar gör oss lyckliga, utan mer reflektera över hur problemet med ungdomars psykiska hälsa hanteras och bevakas och försöka tydliggöra vilka frågor jag tycker den tråkiga statistiken också borde leda till. Det gör att vi stannar där även om det finns skäl att säga en hel del till.

Var det bättre förr?

I boken Positive Psychology at Work (affiliate länk) så diskuterar författaren Sarah Lewis om 50- och 60-talets arbetsliv i USA och den väldigt transaktionalla ledarstil som var utbredd i samhället då, tillsammans med en stark kollektiv arbetsmoral och fokus på materiellt välstånd. Utan att kunna styrka sina åsikter med statistik så gör hon troligt att tidsandan nästan drev den amerikanska medelklassen in i en kollektiv depression. Så om siffran ovan om 2-4% sannolikhet för depression faktiskt är sanna kan nog ifrågasättas till viss del.

Vill du läsa mer?

Läs gärna mer om transaktionellt ledarskap på min andra blogg projektledarbloggen.se där du kan lära dig mer om hur grundläggande inställningar till människor och livet ger helt olika verktyg och synsätt på livet.

Transaktionellt ledarskap – modellens för – respektive nackdelar

Eller så kan du läsa inlägget här på bloggen om KASAM som handlar om vad som gör människor motståndskraftiga mot elände i livet i allmänhet och jobbet i synnerhet.

KASAM – Känsla av sammanhang

Om synen på tid och etikettering av aktiviteter – Hur det påverkar oss

Jag är ingenjör. För mig är tid en grundstorhet. Något fundamentalt och definierat. Som längd och vikt. Det går att mäta tid. Jag har alltid ont om tid. Jag har lärt mig att livet går att dela in i sekunder, minuter, timmar och dygn. Jag har förstått att min tid här på jorden är ändlig.

Jag är inte längre ung, men jag är inte gammal. Jag byter inte längre tid mot pengar. Men jag är bara ledig från jobbet i två år.

Det går inte att leva utan att ta ställning till och fundera på begreppet tid. När vi verkligen funderar på tid så blir ingenjörens väldefinierade tidbegrepp alldeles för trivialt. Synen på tid kan vi till viss del välja. Den är dessutom kulturellt betingad.

Vissa arabländer använder sig exempelvis av uttrycket ”det kommer alltid mer tid”.

 

 

Bodil Jönsson har skrivit om tid i boken Tio tankar om tid och där skriver hon om industrialismens linjära syn på tid. En linjär tidssyn innebär att vi ser tidslinjer i stället för tidscykler. Det här är exempelvis väldigt tydligt när vi beskriver våra liv, där vi vanligtvis säger att vi föds; är barn; ungdom; utbildar oss en gång; skaffar barn; jobbar för att därefter rundar av med att pensionera oss för att därefter slutligen dö.

Det är lätt att tänka att det här är den mest naturliga syn på tid som finns.

Ett nordeuropeiskt bondesamhälle hade och har en årscyklisk syn på tid där det kommer vår, sommar, höst och vinter. Sedan börjar tiden om. Visst finns det barn och gamla även i bondesamhällen men det är inte en persons linjära tidsflöde som styr livet. Det är årscykeln.

Som en lite kul parentes är det faktiskt så att risodlare i Asien, som inte är så årstidsberoende, har ett annat sätt att se på arbete och vila. Vårt synsätt på att arbete följs av perioder av vila har nog sina rötter i naturens årscykel. Naturen vilar på vintern. Vi vilar i helgen, på semestern eller loven.  Risodlare ser mer till dagen. Cykeln är dagen. Man jobbar tills man är trött och så vilar man. Så börjar man om igen.

Inget fundamentalt ändras i och med att vi använder olika synsätt på tid, är lätt att tycka. Vi föds och dör oavsett vår inställning till tid, men synsättet påverkar hur vi närmar oss livet. I en cykliskt tidssyn så gör vi om saker och ting i olika cykler som repeteras om och om igen. I ett linjärt tidsperspektiv tänker vi mer i form av faser som kommer och går. I ett utpräglat linjärt tänkande så utbildar man sig exempelvis en gång. Man jobbar hela livet och har sedan pension. Ett cykliskt tänkande skulle kunna innebära att vi utbildar oss vart femte år. Har ledigt var femte och jobbar så tills vi dör.

Att hålla reda på dagar är en del i ett linjärt synsätt på tid. Måndag till fredag är annorlunda än lördag och söndag. Vi intresserar också för att kategorisera och etikettera aktiviteter så att vi vet vilken fas vi befinner oss i. Så vi inte jobbar på rasten eller vice versa. Det är också helt naturligt att mäta tid.

Några av de som jag tycker är intressanta att följa i sammanhang av minimalism och finansiell frihet försöker just komma bort från den industriella linjära tidssynen. De försöker ta sig bort från 8 till 5, måndag till fredag, med en helg för att försöka återhämta sig. Bort från ett liv där man jobbar hela livet fram till pension eller utbildar sig en gång i ungdomen och så nöter på i sitt skrå i fyrtio år till pension.

Vi har sabbatsår nu. Mitt i livet. Vi har aldrig sagt att vi aldrig mer ska arbeta. Vi ska studera i höst på samma sätt som vi gjorde när vi var kring 20-år.

Och när vi flyttade hit till gården så började vi vårt nya liv direkt. Vi tog ingen semester innan vardagen här började. Det kändes inte så relevant att skilja på tid i form av semester och arbetsveckor här. Inte heller känns begreppet helg så relevant längre. Jag skriver varje dag och jag jobbar med gården varje dag. På något sätt innebär det att jag aldrig är ledig. Men jag jobbar å andra sidan inte heller.

Vi vaknar, lever, sover och så börjar dagen om igen. Jobb med veden blandas med fika och snack med barnen. Vi lagar mat och badar för att sedan ta hand om hönsen. Allt i en ända röra. Det är skönt att inte behöva sätta en etikett på det man gör eller på tiden som finns. Det förändrar känslan av stress. Inte så att den helt försvinner, men livet blir inte styrt av tiden enbart. Den styrs av väder, ork, önskemål från andra i familjen och möjligheter som bjuds.

Det är den här synen på tid vi vill ha!


Du har nu möjlighet att stödja mig, bloggen och podden på Patreon eller genom att Swisha valfritt belopp till 0761-040603.

Stöd Onkel Toms stuga via Patreon!

 

Patreon bygger på att du ger ett frivilligt bidrag för varje podcast jag publicerar. Genom att göra det så stödjer du mig finansiellt. Patreon är inte bara en betalningstjänst, det är också en plattform där jag kan posta material och vi kan diskutera. Jag kommer använda Patreon för att distribuera material speciellt till de som stödjer mig. På så vis finns det en direkt nytta för dig i att stödja Onkel Toms stuga.

Men Patreon handlar om så mycket mer än pengar. Du blir än ”välgörare” av det som du gillar och de åsikter du vill stödja i samhället. Jag hittar och kan prata med de som verkligen tycker om det jag gör och skriver.

Chansen att bli den förste som stödjer mig är redan förbi, men fortfarande finns möjligheten att vara bland de första. Ta chansen!

 

Att se livsmönster som mallar – Lite som ”du blir den du umgås med”

Som vuxna är tyvärr många av oss väldigt lika våra föräldrar i tankesätt, vanor och inställning. Tyvärr säger jag, inte för att det är säkert att det är så dåligt utan mer för att det är många av oss som tonåringar som såg mamma och pappa som samhällets idioter nummer ett och två!

Morsan och farsan bildar levnadsmallar för oss. Vissa skulle säkert säga att de är förebilder men jag tycker begreppet är lite för storslaget. Mallar eller mönster räcker och jag kommer använda de två utrycken som synonymer i den här texten. En mall i exempelvis ett ordbehandlingsprogram sätter grundformen på hur innehållet kommer framställas. Själva innehållet i ett dokument är mycket friare och varierar naturligtvis enormt men en mall kommer ändå att begränsa och påverka resultatet.

Jag tycker att en bra snålblogg ska bilda en mall för hur du kan skapa och forma ditt liv. Samtidigt ska det finnas en bra mönster för hur du sköter och förvaltar ditt sparande. Båda delarna är viktiga då de stödjer varandra.

Hur ska vi leva och tänka?

Jag har fått med mig väldigt få mallar i livet. Åtminstone bra och användbara mallar. Ännu mer sällan har någon förklarat för mig att det jag ser är en bra mall. För femton år sedan så hittade jag några personer som tränade en hel del. De bidrog väldigt mycket till att skapa ett liv och ett sammanhang där träningen gav stor glädje för mig. Det var första gången jag förstod värdet av att ta till sig ett mönster, att helt enkelt kopiera det sätt de här personerna levde på och det blev tydligt vilken hjälp det var att umgås med personer med rätt inställning och attityd. Att vara med och följa de som gjorde det jag ville göra och tyckte var viktigt i livet gjorde det lättare. 

Frånsett träningen tyckte jag mesta att livet rullade på för mig som för många andra. Jag hade en period då jag intresserade mig för att äta stenålderskost och läste mycket på en blogg som heter Mark’s Daily Apple. Mark funderar massor på företeelser i vardagen och hur de kopplar mot vår historia och våra anlag vi förädlat under 10 000-tals år. Han hade mönster han tyckte vi som följare skulle anamma. Det gällde allt ifrån mat, motion, umgänge, hälsa och stresshantering. Kanonkul och även om jag låtit många av idéerna sjunka undan så har jag fortfarande med mig rätt mycket från den tiden.

Men det var först när jag kom i kontakt med tankarna kring minimalism och ekonomisk frihet jag insåg att jag även i det stora hela, i mitt liv totalt sett, hade ett mönster jag följde. Jag följde ett konsumeristiskt mönster. Väldigt många av oss i västvärlden gör det i en eller annan form. Trenden är också tydlig, vi blir mer och mer konsumeristiska i alla industriländer.

Ett konsumeristiskt livsmönster definieras av grundtanken att det finns en produkt eller en tjänst som löser ditt problem. I det ligger också underförstått att viss konsumtion bidrar till din lycka.  

Alla är inte lika
Ett problem med vårt konsumeristiska samhälle är att det lätt blir ”one size fits all”. Själv är jag mer en känsla och upplevelsemänniska än jag är prylartypen. Jag vill känna att jag presterar bra, bidrar, är i form, kan något och trivs. Jag finner väldigt lite glädje i högtryckstvättar, Ruttjänster, stort hus och andra saker som lätt får stort värde i en konsumeristisk miljö.

Jag har blivit mer på det klara med att jag måste följa mönster och människor som är i harmoni med min personlighet.

Vi har i vår familj ändrat mallen så att vi idag väl följer den mall som genom amerikanska bloggares popularitet kommit kallas Early Retirement livsstilen. Den är kanske lite mer urban än vissa liknande mallar men har massor gemensamt med de grundtankar som finns bakom modern självhushållning och hippierörelserna. Många som springer i ekorrhjulet bidrar själva till att förstärka känslan och öka hastigheten på hjulet genom att försöka belöna sig med konsumtion. Självhushållare och hippierörelsen försöker undvika att hamna i den fällan och försöker mer se resan som belöning.

När ett par som lever som självhushållare skulle beskriva sig själva så hörde jag ett uttryck jag gillade: ”vi är mer jord och människa än prylar och aktiviteter”. Det var deras bild av det livsmall de följde och sammanfattade deras livsmönster rätt väl.

Hur viktigt är det här undrar säkert du?

Ganska skitviktigt svarar jag!

Det är nämligen så att stora komplexa mönster som konsumerism eller själförsörjning i princip möter de flestas krav på livet, men på olika sätt. Den som är mer jord och människa kommer fylla sitt liv med mening på precis samma sätt som den som konsumerar och upplever.

Olika mönster har också olika baksidor. Det som är intressant med konsumerismen är att baksidorna är så intimt förknippade med ”nyttorna”. Främst är det livsstilsinflation som gör att vi hela tiden måste köpa mer för att få samma belöningseffekt, men även ekorrhjulet som många känner av är en del i konsumerismen.

Otroligt många som vill spara försöker men lyckas aldrig på längre sikt. Det beror på att de aldrig byter mall. De lever kvar i konsumtionsmallen vilket i princip gör att de alltid är i motsattsförhållande med sitt sparande och sitt liv. Ett av mina främsta råd till någon som vill ändra sitt liv eller uppnå nya mål blir därför; försök inte mosa in ytterligare en begränsning i ett redan fullmatat liv utan försök hitta mönster som hjälper dig på vägen mot ditt mål.

 

 

Investeringar är inget undantag

En av de starkaste aha-upplevelserna jag fick för 3-4 år sedan var att det fanns olika mallar kopplat till aktieinvesteringar. Väldigt många som är aktiva på nätet idag följer ”trader mallen” där det är fokus på att fånga de möjligheter som börsen erbjuder. Många tilltalas inte av det alls!

Det jag såg var att det fanns andra mönster. Personer som strukturerat byggde upp sin förmögenhet genom att investera i företag som var etablerade, hade goda finanser och som genererade pengar till sina ägare genom den verksamhet de bedrev. Den mallen passar mig mycket bättre! Min syn på investeringar ligger väldigt nära det Lundaluppen skrivit på senare tid och jag väljer därför att länka till två mycket läsvärda inlägg:

Genom att ta bort spekulationsaspekten på aktieinvesteringar och flytta fokus mot ”imperiebyggande” och skapandet av en egen plattform så blir sparande i aktier en praktisk möjlighete för många. Tyvärr får inte heller det budskapet så mycket tid som det borde tycker jag.  

Läs gärna vidare!

 

 

Jobb – fritid – sova. Repetera!

Jag har funderat rätt mycket kring varför begreppen jobb och fritid finns. Och hur hårt jag ska hålla de två åtskilda. När jag var student så var jag det jämt, dygnet runt. Nu, fyra barn och ett antal måsten senare, så är jobbet något väl kappslat som bedrivs instämplad på arbetsplatsen. Skillnaden mellan jobb och fritid är numera extremt tydlig. På samma sätt så är skillnaden mellan vardag och helg markant.

 

 

På ett sätt är det här bra. Jag tar inte med mig jobbet hem. Jag släpper arbetet den stund dörren går igen bakom mig och jag lämnar arbetsplatsen, vilket gör att jag kan lämna mycket stress och elände bakom mig när arbetsdagen är slut.

Men det finns en annan sida av det här som jag inte är så säker på att den bara är positiv. Tolkningen av att det finns tid som är bättre, eller mer värd. Min fria tid. Den måste fyllas och levas. Helst i fint hus, med lite rödvin på den glasade altanen. Eller så förväntas jag träna, bygga eller bara åka bil hit eller tid, fram och tillbaka. Så, antingen slappar jag på min fria tid, kanske halvberusad samtidigt som jag lägger upp en bild på Facebook som visar vilket fint vin jag dricker, eller så är jag aktiv. Jag föredrar det senare i någon mening. Problemet är att ett aktivt liv nästan alltid driver mig i ett läge där jobb och fritid konkurrerar med varandra. Det är alltså inte bara skillnad på jobb och fritid, de konkurrerar båda om min begränsade tid!

Det finns två insikter kring det jag skrivit så här långt. Dels att jag har en tanke om att jag måste göra något med min fria tid. Var kommer den ifrån och vad förväntar jag mig för resultat? Den andra är att jag förmodligen aldrig varit speciellt intresserad av en hård uppdelning mellan jobb och fritid, vilket sannolikt betyder att jag är på fel plats.

Insikten om att det är så här har kommit smygande. Eller snarare jag har vetat det här ett bra tag, men jag har fått insikter om vad jag vill göra och få ut av mitt liv. Det är väl det som sakta går upp för mig. Men låt mig återkomma till det.

Först vill jag tänka högt kring varför det är så här? Det känns som jag hamnat i 1900-talet. Fått industrialismens syn på livet med en väldig särskillnad mellan att jobba och producera, i kontrast med konsumera eller vara jag. Naturligtvis måste jag sova lite på det, men sedan är det dags att repetera alltsammans igen!

Långa perioder förstärks mönstret av att jag jobbar på ett storföretag med stämpleklocka, möten bokade 8 till 5 och av att jag har dagistider att passa i arbetsdagens början och slut. Jag jobbar liksom aldrig klart en kväll för att sedan ta förmiddagen för mig själv med lite cykling och en bra bok.

I februari i år så började jag jobba extra som vicevärd i vår bostadsrättsförening. Det kan lätt bli 4-6 timmars jobb i veckan som träffar mitt redan inrutade och ofria liv på den mest värdefulla tid jag har. Nämligen min fritid. Under hösten har dessutom bloggandet fått rejäl fart. Det gör att jag i princip har ett heltidsarbete och två extrajobb på sidan.

Helt ärligt så finns det goda skäl att ifrågasätta det jag gör men det finns också lärdomar. När jag tonar ner skillnaden mellan jobb och fritid – jag har väldigt lite fritid kan vi säga – så märker jag att det inte är så viktigt för mig att ha åtskilda block av tid.

Ibland undrar jag om det är så att arbets- och livssituationen tvingar fram en fritid för jag inte har något vettigt att göra när jag stämplat ut. Om jag då fokuserar på fritiden i brist på annat eller för att uppfylla en förväntan vet jag inte. Men jag har utgått från att det är det sistnämnda främst, alltså att jag har höga krav på min fritid för jag förväntas ha det. Men jag börjar tvivla lite. Jag märker att självmotiverat arbete är roligare och inte alls kräver samma uppdelning i form av arbetstid och fritid. Jag har lite mer att ge än det jag ger mellan 8 till 5.

När jag bloggar glider jag ofta in i bondesamhällets syn på arbete. Inte alltid, men ofta. Jag jobbar, vilar, är med familjen och så får jag lust att fixa till en staketstolpe innan jag lägger mig. Fast i modern form genom att fixa det sista på ett blogginlägg.  

 

När jag jobbar på mitt ordinarie jobb så drivs arbetet inom olika ramar och begränsningar som jag inte känner speciellt mycket för har jag insett. När jag bloggar, tränar eller jobbar på gården så drivs jag av min egen motivation.

Det intressanta är att jag verkar kunna välja inställning lite efter eget tycke. Extrajobbet som vicevärd blir ett stressmoment om det är ett jobb. Den stund jag ser saker som ska göras och klämmas in under den vakna tiden. Men om jag närmar mig vicevärdssysslorna lite som att jag har en ledig kväll att slå ihjäl så blir känslan i magtrakten en annan. Då blir extrajobbet som bloggandet kan vara. En stunds fixande. Lite kommunikation med olika intressenter för att fixa lite vardagsbestyr. Ganska avslappnat och odramatiskt.

För mig var ekonomisk frihet ljuset i tunneln så där för 3-4 år sedan. Jag tänkte då att jag skulle leva ett liv som fri som var avslappat, lugnt och enkelt. Jag har inte ändrat åsikt, men jag börjar allt mer inse att den ekonomiska friheten kanske främst är en frihet att styra sättet jag jobbar på mycket hårdare. Att det inte måste vara jobb eller inget jobb.

Ser ni likheterna mellan synen på jobb vs. fritid över en dag eller i ett större perspektiv? 

Gillar du att läsa den här bloggen?
Du läser säkert den här bloggen på en läsplatta, mobil eller dator du köpt.

Men det du läst, det som de senaste minuterna varit det faktiska värdet med din pryl, har faktiskt jag skapat.

Stöd mig och bloggen via vårt Kickstarter-projekt! 

 

Fight Club och minimalism

Tyler Durden: The things you own end up owning you.

Det finns en tråd på Flashback som heter Minimalistisk livsstil – länk kommer i slutet på inlägget – där filmen Fight Club nämns om och om igen. Många gillar filmen som inspirationskälla. Den tydliggör konflikten mellan ett fritt liv eller ett liv där vi är slavar åt våra prylar. 

Det var länge sedan jag såg filmen och jag hade själv inget minne av att Fight Club och minimalism hängde speciellt hårt samman så … Jag fixade en kopia och såg filmen.

Nu förstår jag Flashbacks intresse för filmen och kopplingen till minimalism. Tyler Durden – spelad av Brad Pitt – har förklarat krig mot det mesta i vår konsumistiska värld. Filmen är från 1990-talet men har inte tappat i relevans, snarare tvärt om!

Tyler Durden: Man, I see in fight club the strongest and smartest men who’ve ever lived. I see all this potential, and I see squandering. God damn it, an entire generation pumping gas, waiting tables; slaves with white collars. Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don’t need. We’re the middle children of history, man. No purpose or place. We have no Great War. No Great Depression. Our Great War’s a spiritual war… our Great Depression is our lives. We’ve all been raised on television to believe that one day we’d all be millionaires, and movie gods, and rock stars. But we won’t. And we’re slowly learning that fact. And we’re very, very pissed off.

Det finns flera tolkningar av Fight Club och jag tänker inte göra någon egen utan snarare gör jag mina egna reflektioner.

  • Fight Clubs och det skabbiga huset. Jag har själv varit – och är fortfarande – ett offer för fjolligheten i ständig strävan efter högre komfort och högre standard. Väl fast i den här typen av livsmönster så är det väldigt svår att bryta beteende och tankebanor. Den nya komfort eller konsumtionsnivån vi uppnår när vi kan spendera mer pengar blir snabbt den nya referensen i det som kallas livsstilsinflation.  För egen del så har jag noterat att behovet av bättre, mer och finare är mycket kopplat till behovet av att belöna mig. Ju mer mitt liv avviker från det liv jag vill leva, ju viktigare blir belöning i form av bekvämlighet och konsumtion. 
  • Attityden till livet ger frihet, det är inte passiv inkomst som är lösningen. Som jag varit inne på tidigare så tror jag jakten på frihet är mångfacetterad och mångt mycket större än samlandet av pengar på hög.  
  • Det är märkligt att ett samhälle som vilar så mycket på frihetsbegreppet, som USAs gör, är det som är mest orienterat mot konsumtion med all den begränsning det innebär.
  • Gud vad det är skabbigt att röka hela tiden. Inte speciellt minimalistiskt. Rebelliskt?

 

 

Jag försöker leva enligt tesen; lär dig skit i allt som har med konumtion och bekvämlighet att göra! Om jag skiter i helgresan till fjällen så kan jag skita i att ha fin bil. Då kan jag skita i att jobba över. Då hinner jag cykla till och från jobbet vilket ger mig vardagsmotion. Då kan jag skita i att träna.  

Livsstilsinflation går även att bryta med hjälp av meditation. Det är en välkänd effekt kopplat till meditation som är väldigt tydlig hos exempelvis tibetanska munkar. Jag har för mig att det till och med går att mäta responsen i våra belöningscentra i hjärnan och se att de som mediterar reagerar vid betydligt lägre stimuli än de som inte mediterar. Men jag hittar ingen referens just nu. 

 

Jag kan inte låta bli att tänka på hur dålig jag är på att leva i nuet. Jag har största timbanken av alla på jobbet. Massor av föräldraledigt att ta ut. Inte nu, jag ska bara …

Flashback-tråden är riktigt läsvärd och lång. Du hittar den här.

Uppdatering 2016-11-19: Minimalism är en av de mest intressanta idéer jag stött på i mitt liv. Den kommer i lite olika former. Några minimalister är väldigt fokuserade på prylar. Att rensa och kasta. Andra är mer stilistiska/estetiska och strävar mycket efter enkelhet och ordning visuellt. Och så finns det Taylor Durden varianten som väldigt mycket fokuserar på att kapa alla bindningar och begränsningar vi har till saker och sociala normer. Vill du läsa mer så tycker jag du ska börja här: 

Att vara den jag önskar – att leva det liv jag vill

Jag skulle vilja lite mer med mitt liv. Alltid lite mer! Spara mer, investera bättre, starta egen firma, träna, läsa, tillbringa tid med familjen eller bara tillbringa dagarna i ett soligt paradis?

Jag tror det var min frustration som i mångt och mycket drev vår konsumtion tidigare. Jag ville cykla på fina cyklar, jag ville åka skidor i fjällen och ha stora bilar.  Jag vet inte om allt var felaktiga val,  men konsekvensen var att vi försökte packa in allt mer i vårt reda fulla liv. Min sambo och jag samverkade dessutom. Så om jag ville åka cykeltävling i Mora så blev det Tomteland på hemvägen. Dubbelbingo i konsumtion på något vis!

Naturligtvis var inte allt det vi gjorde tråkigt eller fel. Tvärtom, en skiddag i backen med de två äldsta barnen är fantastisk. Cyklingen i Mora är minnen för livet och Tomteland är riktigt trevligt ställe att besöka. Men det fanns flera inbyggda konflikter i det liv vi levde.

  1. Vi fick ”knö” in allt. Vi hade ständigt ont om tid och i någon mening ork.
  2. Trots konsumtionen levde inte jag det liv jag ville leva.
  3. Trots konsumtionen var jag inte den person jag önskade.

Till vissa delar påverkades punkt 2 negativt av konsumtion och resande men för 1 och 3 var det en ren katastrof.

Trots att jag gjorde saker jag ville göra så blev det inte det liv jag ville leva.

Trots att jag gjorde saker jag ville göra så blev det inte det liv jag ville leva.

Jag har ritat två bilder som i princip är identiska men där texten skiljer. Den ena bilden handlar om livet jag vill leva, den andra handlar om den jag vill vara som person. Bilderna blev lika men det är en enorm skillnad mellan det de två beskriver. Livet vi lever är ganska historielöst, det har bara en begränsad utbredning i tid och rum, medan jaget är mycket mer resultatet av handlingar under lång tid.

Livet handlar mer om att hitta sammanhang och upplevelser medan jaget är mycket djupare.

Störst var skillnaden mellan den jag ville vara och den jag var.

Störst var skillnaden mellan den jag ville vara och den jag var.

Var var vi? Jo, säg att vi tillbringade en vinter i fjällen, med regelbundna resor till den husvagn vi hade där. I praktiken innebär det cirka 12 timmars resande per tillfälle – tid som togs från exempelvis träning, matlagning eller studier. Resandet innebar att vi fick äta snabbmat och stressa. Alkohol på after-ski och kanske några öl i bastun samt fika på hemvägen gjorde att jag gått upp ett halvkilo efter helgen. Jag hade gjort något jag uppskattade, men det hade kommit med ett pris. Priset betalade mitt ”jag” och min plånbok.

I ett desperat försöka att kompensera för skillnaderna mellan min önskade bild av mig själv och den jag faktiskt var så köpte jag troféer  i form av cyklar och träningsprylar. Och jag tränade. Sakerna fick representera det jag ville vara och träningen var i många avseenden faktiskt en sorts ”plåster på såren” för mitt tidigare syndande.

På det lyckades jag peta in ”inspiratörer” i mina sociala medier. Jag hade Facebook och Instagram fulla med bilder från de som levde livet, gjorde det jag önskade eller såg ut som jag ville. Det här garanterade att jag ständigt petade i den konflikt som jag själv skapat.

I 10-15 år har den stora kampen i mitt liv varit att få bilden av mitt önskade jag och det faktiska att hänga samman.

I 10-15 år har den stora kampen i mitt liv varit att få bilden av mitt önskade jag och det faktiska att hänga samman.

Jag klarade bara av att lura mig själv under en begränsad tid. Men jag kunde jonglera rätt länge. Det verkar dessutom som det finns olika jämviktspunkter i resan såväl upp som ner i aktivitetskaoset. Alltså punkter som familjen, du själv och omgivningen ser som ”normala tillstånd”. En uppenbar jämviktspunkt är när tid och pengar är slut, då går det inte att stoppa in mer i livet. En annan är när man når rimlig normuppfyllnad i form av villa, Volvo och radhus, men kanske inte gör så mycket mer.

Vi har dock tryckt ned våra behov av pengar så till den milda grad att vi kan revidera många sanningar så vi har sjunkit under någon sorts stabil punkt. Vi kan lyssna på helt andra nyanser i det livspussel som vi har.

 

 

Var ni med så långt? Vi gör ett litet omtag. Anta att jag har ett liv jag vill leva och att jag har ett önskat ”jag”. Något som blivit mer och mer uppenbart är att jag inte har någon plan för livet som matchar mina två målbilder. Jag lever aldrig det liv jag vill leva och jag odlar aldrig den person jag vill vara. Åtminstone inte samtidigt och varaktigt.

Strategin tidigare var att konsumera fram livet jag ville ha, vilket går under vissa perioder, men jaget fick stå tillbaka. Nu har jag lite annan prioritet, jag låter snarare jaget gå före även om det är en bit kvar innan jag nått dit jag vill.

Allt ovan är abstrakt och du som läsare kan läsa in det mesta du vill i det som står. När jag diskuterade detta med min sambo så reagerade hon som att jag pratar om väldigt högtflygande planer. Mitt önskade liv kanske är att leva partyliv på Ibiza eller min bild av mig själv kanske är i form av buddhistmunk i någon avlägsen bergstrakt.

Men det är inte så svulstigt. Mina personliga önskemål för mitt jag är att leva hälsosamt, hålla vikten på rätt nivå, ha en viss nivå på min träning och få till några delar personlig utveckling. Min bild av livet jag vill leva är mer komplext. Det får bli ett eget inlägg.

Gillar du att tänka i liknande tankebanor som jag gör här? I så fall kan jag rekommendera ”Vill du vara James Bond” eller ”Vilket är viktigast, att bli rik eller bli den man vill vara?

 

Sons of Anarchy – Nära mitt livs tema?

Jag har sedan några veckor tittat på Sons of Anarchy och är just nu en bit in i säsong två. För dig som helt missat vad Sons of Anarchy är så är det en succéserie på Netflix om ett MC-gäng i USA. Serien är väldigt välgjord och mångfalt prisbelönt men för mig finns det något mer än skådespelare, bilder och berättelse. MC-kulturen och mycket av det som följer med den ligger nära mig på ett sätt som är svårt att förklara. Inställningen till sociala normer, utanförskapet, tatueringar och starkt intresse för bilar, motorcyklar och motorer är något som jag delar med MC-kulturen. Det har alltid funnits där men under vissa perioder då det funnits andra sociala faktorer som påverkat mig starkt så har det varit mindre tydligt för att sedan återkomma.

Jag har några fler sådana sfärer som jag känner stark naturlig tillhörighet till där den mest uppenbara är kopplingen till träning och friluftsliv.  En del människor jag lärt känna har sådan områden som dom naturligt fallar tillbaka till medan andra är inte är så tydliga eller lättlästa. Men alla har vi på något sätt några grundläggande värderingar som påverkar oss. Tyvärr så tycker jag inte det får så mycket uppmärksamhet – det är mer vanligt att vi pratar om vad vi ska eller vill bli än att vi fokuserar på vad vi faktiskt redan är.

Om jag ser till mig själv så har jag svårt för auktoriteter; bryter gärna sociala normer medan jag är intresserad av skapandet som kommer ur mekande och ingenjörsskap. Mitt val att prioritera managementarbete i hierarkiska industribolag med bruksmentalitet kan ju därför ifrågasättas rätt rejält. Jag har satt mål utifrån sociala mönster och möjligheter istället för att välja en karriär som ligger i linje med den jag faktiskt är. 

Jag har stött på resonemang kring våra egna inneboende drivkrafter i några engelskspråkiga bloggar och det kallas då ibland ”life theme” vilket skulle kunna översättas till livstema. Ett tema inom klassisk musik är en sekvens som återkommer och ger stycket sin karaktäristik. Som ingenjör så skulle jag kunna kalla det egenfrekvens, alltså det tillstånd en kropp med inneboende energi intar när den inte utsätts för någon påverkan. Oavsett vad vi kallar det så är det så att vi som individer har olika grundläggande behov, värderingar och synsätt som är djupt rotade i den person vi är och som olika aktiva livsval kan harmonisera mer eller mindre väl med.

Ett livstema är inte samma sak som ambition eller ett uttalat mål. Inte heller är det meningen med livet i form av ett livsuppdrag eller mission. Det är grundläggande återkommande beteenden och synsätt, ofta i kombination, som vi inte alltid är medvetna om som gör oss till något vi faktiskt är och som det är jobbigt att arbeta mot men enkelt att jobba med. Jag har identifierat komplexa tankemönster och områden hos mig själv som är någon sorts livstema men det lilla jag hittat på nätet verkar förorda att man ska försöka identifiera mer grundläggande mekanismer kring exempelvis beslutsfattande för att öka sin självinsikt ytterligare.

Att sträva efter ekonomisk frihet ligger nära mina livsteman men jag tror också att jag måste lägga mer tid och kraft på att utveckla och förstå vilka teman jag faktiskt har om jag ska kunna, vilja och våga ta klivet ut i det okända om några år. Jag märker när jag pratar med andra att de inte ser möjligheten att sluta sitt jobb och skapa sitt eget liv som en möjlighet utan som ett stressmoment. Att själv ta helt ansvar för sitt liv är inget som lockar för de helt enkelt inte har något alternativ. Så är det till viss del även för mig men jag har en önskan om att få styra mitt eget liv och de alternativ till arbete på bruket som jag ser är helt kopplade till mina livsteman i dess lite mer breda och komplexa betydelse.

För mig finns det alltså en stark koppling mellan viljan och förmågan att skapa mig ett liv själv och förståelsen för vilka grundläggande livsteman jag har. I den insikten finns också en insikt i att om jag inte gör stora insatser för att förstå och utveckla mina livsteman redan nu så är sannolikheten att jag slutar jobba när jag är ekonomiskt fri väldigt liten. Det är mina livsteman som kan göra skillnaden mellan att som ekonomiskt fri sluta att arbeta och ha möjligheten till mitt eget liv eller bara trilla ut i arbetslöshet.

Vill du läsa mer? Då kan du börja hos Nicholas Drillman.

Har du kommit till insikt om ditt livstema?