Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

Kategori: Leva som fri (sida 1 av 2)

Har ni valt rätt – Svar till K

Några tankar på om ni valt rätt? Ångar ni er och längtar tillbaka eller önskar ni skulle kört på utlandet iallafall?

Kort men koncis fråga från signaturen K igår, som jag tycket förtjänade ett eget svar.

 

 

Jag tycker vi gjort mycket rätt. Att köpa tid för våra pengar har varit en kick och en befrielse. Ett andhål där vi fått möjlighet att känna in oss själva lite. Fått stimulans och händelser som inte är vanliga i en vanlig vardag.

Så, längtar vi tillbaka? I så fall till vad? Jobbet kanske? Nej, det kan jag inte påstå och det gör nog inte min sambo heller. Inte heller Linköping och lite mer stadsliv känns viktigt.

Utlandet? Nje. Med fyra barn så hade det adderat rätt mycket extra problem att hantera och det är väl just det faktum att vi är rätt hårt belastade med vardagen, ledigheten till trots, som är det som man reflekterar mest över. Så ur det perspektivet så hade det varit bäst att ta ledigt men bo kvar i Linköping.

Det som jag tycker känts bra är att vi haft en ganska inkännande inställning till det här. Att planera för mycket, ha för starka åsikter och sätta planerna helt innan man ens börjat leva i sin fria tid är som att planera en Mt. Everest bestigning hemifrån Sverige innan man ens vandrat i fjällen.

Den största behållningen, för mig så här långt, är nog att få jobba med sitt eget. I ett enkelt sammanhang. Att hinna läsa något som är svårt, studera någonting nytt och hitta sig själv i ett annat lugn. Men det vi drömt om, exempelvis kring att vara mer delaktiga i våra barns liv eller få mer tid för varandra i Cathlyns och min relation, har inte alls fått samma plats.

 

Förvaltningsupplägg när vi lever på kapitalet

Då har vi äntligen landat även ekonomiskt här i Småland. Lägenheten är såld, mäklararvodet betalt och snart har vi också betalat sista elräkningen från lägenheten i Linköping. Det går att summera och samtidigt på allvar börja jobba med kostnadsläget här på gården. Men inte idag, idag tänkte jag skriva om hur jag tänkt förvalta kapitalet vi har. Det blir principer snarare än rena belopp, men för att ni ska få en känsla för totalen så ska ni få våra budgetsiffror för 2018:

Löpande utgifter:

  • Månadsutgifter: 20 000 kronor.
  • Inkomster och bidrag per månad: 10 000 kronor efter skatt.
  • Totalt behov av uttag från eget kapital under 2018 = 120 000 kronor.

Engångsinvesteringar på bostaden:

  • Trekammarbrunn 70 000 kronor.
  • Fiberanslutning 23 000 kronor.
  • Kamin 15 000 kronor.
  • Totalt cirka 110 000 kronor 2018.

Inga utgifter är ”fasta och heliga” utan kan modereras beroende på det ekonomiska sammanhanget (jag tippar att vår lägsta möjliga månadskostnad landar kring 12 000 kronor och det enda vi beställt i investeringsväg är fiberanslutningen).

Jag har tidigare gjort en hel del simuleringar och resonerat om vi faktiskt är ekonomiskt fria – läs gärna det inlägget innan ni fortsätter – och den simuleringen pekar på att vi nog är det, men utan stora marginaler. Vi är dock ganska överens om att vi kommer arbeta i någon form under (åtminstone) vissa perioder framöver så behovet av kapitalet är inte absolut. Vårt kapital är en bas för vårt oberoende.

Samtidigt som vi alltså vill förvalta portföljen, så att vi kan leva på avkastningarna, vill vi hålla dörren öppen för ett hopp tillbaka in i ekorrhjulet sommaren 2019. Konkret innebär det att vi vill investera våra pengarna på ett sådant sätt att vi kan lägga en rejäl kontantinsats till en lägenhet eller villa.

Riskhantering

Den negativa psykologin är stark när vi pratar privatekonomi. Det innebär att alla som framstår som negativa och problemorienterade också antas vara mer seriösa och trovärdiga en de som är positiva. Men jag har inte privilegiet att sitta här och allmänt filosofera om höga bolagsvärderingar, Brexit, allmän samhällskollaps, riskerna i fastighetssektorn eller kronans rörelser mot dollarn. Nej, jag kan inte allmänt diskutera alla risker i investeringar, jag måste förvalta våra pengarna klokt, här och nu!

Utifrån en relativt positiv grundsyn på samhället och den ekonomiska utvecklingen, och hur vi ser på framtida arbete, har vi valt en investeringsansats som bygger på att vi investerar vårt kapital i aktier. Räntepapper eller sparkonton, åtminstone inte lågavkastande stabila sådana, ger inte den avkastning vi söker inte heller ger de den kortsiktiga trygghet (tänk räntehöjning) som vi önskar. Trots den relativt höga värderingen på många av världens börser anser vi att en relativt stabil portfölj, med låg förväntad avkastning, på sikt har högre risk en än som har högre förväntad avkastning även om värderingen kan svänga mer. Det är givet våra livsbetingelser och livsval. För att hantera osäkerheterna som råder på såväl kort som medellång sikt väljer vi att avsätta en viss del av vårt kapital i en buffert, på ett sparkonto.

Ansatsen möter våra krav om önskad avkastning samtidigt som vi har – genom vår buffert – en viss distans till börsens upp och nedgångar.

Jag har jobbat med att lära mig förvalta vårt egna kapital och förstå mig själv som investerare, under ungefär fyra år. Från det kan vi dra slutsatsen att jag inte är någon vidare aktieplacerare. Min största svaghet är förmågan att värdera och investera i tillväxtbolag. I snitt förvaltar jag fondportföljer mycket bättre än jag förvaltar aktieportföljer då jag har lättare att förhålla mig positiv till allmänna trender än jag har till enskilda bolag. Vi kommer främst beakta den lärdomen när vi investerar tillgängligt kapital – vi gör inga förändringar i befintlig portfölj – och därför kommer huvuddelen av det fria kapitalet som vi fått från lägenhetsförsäljningen investeras i aktiefonder. Vi investerar i fonder med relativt hög risk även om vi kommer ha en andel i konservativa och billiga globalfonder.

Befintligt aktieinnehav ger viss direktavkastning – läs mera här – som är dryga 40 000 kronor (cirka 1/3 av vårt årliga kapitalbehov) per år. Resterande 2/3 av vårt kapitalbehov ska komma från värdetillväxt i bolag eller fonder. Vi bedömer att direktavkastningen varierar något långsammare än bolagsvärderingarna, så detta utgör den mer konservativt inriktade delen av portföljen.

Bolagsrisken i portföljen är näst intill obefintlig. Något bolag är 5% av portföljvärdet men då vi blandat en rad olika fonder på olika marknader så är nog normalinnehavet av en enskild aktie under 0,1% av portföljvärdet.

Vi är dock överviktade på vissa geografiska marknader (USA och tillväxt Asien); vi är dollarberoende och beror på två sektorer i form av energi- och finansmarknaderna.  Det är inget vi förändrar utan accepterar. Det vi kan göra för att hantera risk är främst att bevaka om det sker en förändring i förutsättningarna för finansiella bolag i Sverige, EU eller USA.

Vi gör idag inget speciellt för att säkra kontantinsatsen på framtida bostad utan räknar med att den risk vi har i våra investeringar säkrar tillräckligt med kapital 2019.

 

 

Hur gör vi?

Det kapital vi fick ut från lägenhetsförsäljningen kommer vi rulla in i aktier under cirka 4-6 månader. Vi har redan börjat och huvuddelen går, som jag beskrivit ovan, in i aktiefonder. Viss del går till specifika aktier. Räntefonder används (väldigt sparsamt) i ett försök att ge viss avkastning till det kapital som ska investeras i aktier. Om 6 månader finns ingen stor post räntepapper i vår portfölj.

Vi kommer behålla en buffert på 200 000 kronor på ett sparkonto i Avanza som ger 0,5% avkastning. Det är vårt kapital som vi tar pengar från och flyttar över till våra lönekonton – om det behövs – för att kunna betala våra räkningar. Kvartalsvis kommer vi revidera behovet av vår buffert och lämplig storlek. Storleken avgörs av vårt kapitalbehov och värderingen av aktieportföljen. Vi har idag inte diskuterat hur vi ska ta ut pengar ur våra aktier och fonder utan det får göras utifrån förutsättningarna som råder då.

I princip betyder detta att vi nu investerar allt kapital – undantaget 1,5 års kapitalbuffert för löpande kostnader – in i aktier. När vi mognar i det här och får en bättre bild av vårt kapitalbehov så jobbar vi med att sänka den bufferten. Rimligt är att sträva efter en buffert om cirka 3 – 6 månaders kapital för löpande kostnader, för oss så skulle det innebära en buffert kring 30 000 – 60 000 kronor.

Synpunkter, tankar, eller frågor på det?

Lämnat nycklarna till lägenheten – En bostad mindre, rätt mycket pengar mer

I torsdags i förra veckan var jag uppe och flyttstädade lägenheten i Linköping. Det blev en nätt arbetsdag som började här hemma i sängen när klockan ringde, vid 06:00, och slutade i samma säng 02:45. Tydligen klarar jag inte ett jobbdygn något vidare längre, utan var rätt lugn och lätthanterlig på fredagen.

Så igår var vi uppe med nycklar och fullmakt till mäklaren. I morgon torsdag avslutas själva affären, men vi kan inte vara på plats då Cathlyn har tenta i en kurs hon läser.

Vi hade hoppats på ett avslut i vår lägenhetsförsäljning i juni – första visningen hade vi i slutet på mars – eller kanske mer realistiskt juli, men det hela har dragit ut på tiden. Vi kom inte i mål innan sommaren, som vi hoppades, utan vägen till försäljning gick via ny mäklare, sänkt pris, renovering av nästan tre rum, styling och möbler via stylist och ett nytt försök på Hemnet nu när skolorna började i augusti.

 

 

Trots att det gick trögt fick vi lägenheten såld tillslut. Merkostnaderna (styling, renovering, annat mäklararvode och extra hyror) blev nog i storleksordningen 60 000 – 70 000 kronor tyvärr. Men vi fick vårt lägstapris för lägenheten så vi är på det hela taget nöjda.

I helgen är det alltså möjligt för oss att summera hur allt fallit ut i vår förändring, vilket jag kommer göra.

Nu ska pengarna som blir över när lånen är betalda föras över till börsen i någon form.

Det finns skäl att återkomma här på bloggen om såväl slutsummering som strategin vi valt för förvaltning och kapitalbuffert.

Statusuppdatering – Ryktet om min död …

Hej vänner!

Ni ser och hör inte så mycket från mig just nu och det har sina randiga skäl och rutiga orsaker. Här på vår lilla gård, i våra liv, har nämligen en ganska behaglig vardag infunnit sig. En vardag med rätt mycket att göra. Jag tänkte berätta lite om vad som händer här och besvara några frågor, från Dacke, som kommit i kommentarsfältet på ett tidigare inlägg. Vi börjar med frågorna:

Hur har det gått med försäljningen av lägenheten i Linköping? Och hur går det med träningen för din del? Hur mycket har er kost påverkats av flytten och har ni märkt någon hälsoskilnad ännu?

Lägenheten är såld och kontraktet är skrivet. Vi fick ungefär i mitten av intervallet vi tänkt oss, så det blev ingen magisk affär och öppning till ett helt annat liv i ekonomiskt överflöd, men det blev inte heller någon buklandning. Tillträdet sker nu i oktober och då räknar jag med att komma tillbaka kring hur vi kommer jobba med pengarna som frigörs och hur vi kommer förvalta kapitalet.

Jag tränar lite. För lite. Men jag är samtidigt inte speciellt stressad över det. I det här livet jagar jag inte något på samma sätt som tidigare. Det liv vi lever och det vi gör är rätt belönande så det finns inga stora hål att fylla längre. Men jag vill komma igång mer, främst med cyklingen, nu.

Först hade vi sommar och då hade vi annat fokus. Sedan har vi haft skolstart för fem av sex här i familjen. Själv pluggar jag 75% just nu, plus att jag läser en kurs på ett amerikanskt universitet som handlar om lycka, så jag vill inte klämma in för mycket, och som sagt är behovet ganska litet. Men, vi ska göra vissa förändringar i vår vardag. Bland annat för att jag ska ge mer tid till träningen men också för att vi vill ha lite större skillnad mellan vardag och helg än vi har nu. Något av de kommande poddavsnitten – i närtid – kommer handla om vad jag lärt mig kring att styra sin egen tid som fri. Då kommer jag utveckla mina tankar mer.

Vi äter ju mycket egen mat och i någon form äter vi bättre nu än tidigare. Jag säger ”i någon form” för vi har ju inte avsiktligt ändrat meny helt och hållet, men inslaget av grönsaker är mycket större än tidigare och inslaget av egenodlad mat likaså. Vi har två upplevelser, både min sambo och jag, som relaterar till hälsa. Den första är att barnen är gladare. Eller så träffar vi dem när de är gladare och mindre trötta, i sammanhang som ger färre konflikter. Den andra förändringen är att energinivåerna är mycket högre. Nu kan jag vara trött, men ha energi, om ni förstår vad jag menar. Alltså sömnig utan att vara slut. Tidigare var ju livet ofta så att vi var utslitna långt innan vi var sömniga.

Den största förändringen i mitt liv är trots allt i huvudet. Livet här är ganska enkelt, även om vi har en hel del att stå i. Det gör också att skrivandet har blivit annorlunda för mig. Jag har historiskt skrivit här för att jag behöver det för min egen skull. Det har varit ett sätt att reflektera över livet, mig själv och mina tankar. Det har hjälpt mig att förstå mig själv bättre. Efter hand har jag flyttat fokus i mitt skrivande, bloggande, poddande och vloggande, till att se det som en sysselsättning. Något jag gör som skapar värde i mitt liv, men som inte är någon form av terapi.

 

 

Just nu trivs jag väldigt bra som student, vilket förvånar mig lite. Tidigare ville jag inte ha så mycket input, jag ville få ut saker jag hade inom mig. Nu är jag mycket mer nyfiken och njuter av att få läsa och studera. Det här påverkar naturligtvis frekvensen jag postar inlägg med. Jag läser hellre än skriver just nu, helt enkelt, och det jag lär mig är fascinerande.

Senaste veckorna har jag varit mycket på resande fot. Först på Mittuniversitetet i Östersund för två dar med mycket intressanta föreläsningar. Förra helgen var jag först på besök hos brorsan och sedan firade jag min mors födelsedag. Nu, kommande helg, drar jag till Italien med mina två äldsta barn, mina döttrar. Vi ska till Bergamo och njuta av sensommaren och miljön. Lära oss lite om katolska kyrkan och försöka gå på någon gudstjänst. Och så ska vi ägna åt oss ätande och pratande naturligtvis. Vi är hemma i början på nästa vecka. Det är en helt annan upplevelse att resa när man inte är stressad och sliten. När tiden och orken finns. Samtidigt har, inte minst Östersundsresan, varit väldigt belönande och tillfört massor av energi och tankar.

I går kväll hade vi läxstund här hemma och jag var tidigare under dagen borta en sväng med Leo hos en kompis i granngården. Som jag var inne på tidigare så har relationen till barnen verkligen förändras i och med vår ledighet.

Idag postar jag ett inlägg om lycka på podden. Missa inte det! I Italien kommer jag jobba med uppföljaren till det avsnittet som kommer handla om stoicism. Eventuellt blir det ytterligare något avsnitt kring min egen känsla av lycka här i friheten. I pipen finns även avsnitt om hur jag ser på min tid, och hur jag valt att styra den som fri.

Läs och lyssna på Patreon!

Har ni frågor, synpunkter eller allmänt vill heja på, så gör ni det i kommentarsfältet!

Faran i att inte säga jag – Tankar kring svensk politik och fortsättning på ”Att bidra till samhället …”

Jag pratar om hur vi ska kunna bli friare. Men jag försöker använda ett jag-budskap. Egentligen pratar jag om hur du ska kunna bli friare. Många reagerar på det. Av minst två anledningar:

Modern samhällsbyggnad pratar gärna om hur vi alla ska kunna få det bättre. Vi jobbar mot ett gemensamt mål. Lagarbete gör saker möjligt som inte går att göra annars. Kollektiva lösningar är effektiva och billiga.

Men det finns uppenbara problem med det vi gör när vi ”bygger ett samhälle”. Mycket pekar exempelvis på att vi idag jobbar mer för att samhällsorganismen ska överleva än vi historiskt har arbetat för vår individuella överlevnad! Självhushållande bönder på 1800-talet säkrade sin överlevnad på färre arbetstimmar än dagens industriarbetare!

Samtidigt ökar belastningen på oss själva – vi äter mer antidepressiva mediciner än någonsin – och miljön.

Vår samhällsbyggnad har alla egenskaper ett ekorrhjul har!

Men det är individen som är intressant här. När andra människor vill att vi ska delta i samhällsuppbyggnaden så utgår de ifrån att vi har gemensamma intressen. Kanske till och med ganska långtgående gemensamma intressen. Men det är inte självklart. Omvänt, när jag kommer med mitt jag-budskap så börjar ofta människor prata om andra människor. Ofta har de vi ska prata om istället för oss själva inte ens något namn. De heter de sjuka, ensamstående eller svaga.

Missförstå mig rätt. Det här handlar inte om att skita i allt och alla. Det här handlar om att förstå att jag är en individ med unika behov, tankar och önskningar. Det vi ser i samhället, alla de förebilder och mönster som finns kring skola, karriär, parrelationer, konsumtion, barnuppfostran och behov är inte nödvändigtvis något som du behöver ta till dig. Inte heller behöver du försöka få med dig andra i dina val, eller motivera för dem varför du väljer annorlunda.

Du har ett ansvar att skapa och forma ditt liv och andra måste ge dig möjligheten!

 

 

Sidospår – Är kollektiva lösningar verkligen effektivare?

Jag var egentligen klar med dagens inlägg. Men det är helg och jag brukar unna mig friheten att skriva lite längre inlägg, så jag hakar på med lite fler tankar. Jag läser nämligen en bok som heter ”Education Unchainded” av en svensk som heter Erik Lidström (ISBN-978-1-4758-2244-1). Där hävdar Erik att grundläggande utbildning inte är något som är speciellt svårt att få till. Privata skolor med outbildade lärare i Afrika lär barnen att läsa, skriva och räkna utan större problem. Vi har dessutom skjutit iväg gränsen då vi börjar kallar barn för vuxna så långt att vi snarare förvarar dem i skolan än förbereder dem för livet. Skolan har blivit en spelplan för alla samhällsbyggnad alla politiker någonsin kunnat tänka sig. Såväl på vänster som högersidan! I processen har den moderna svenska skolan blivit ett monster! Jag är inte så negativ till helheten, men effektiviteten kan på goda grunder verkligen ifrågasättas.

Att bidra till samhället är att betala skatt – Vi som köper tid för våra pengar bidrar därför inte till samhället!

Det är lika bra att göra upp med den här frågan en gång för alla! Ska man få ställa sig utanför samhället som jag och min sambo gjort? Att använda sina pengar till att köpa tid som in sin tur får till följd att vi inte betalar skatt?

Ska det vara möjligt att avstå från att bidra till samhället så här godtyckligt?

Det här är en fråga som resulterar i en diskussion som lätt går att förirra sig i genom att prata kring faktiska exempel och hypotetiska diskussioner. Det är att börja i fel ände!

Vi tangerar nämligen grundläggande demokratiska värderingar i den här frågeställningen så vi måste börja med principdiskussioner.  Det gör mig ont att så många i vårt samhälle verkar vara så okunniga om de principiella skälen till varför vi ska få konsumera tid för våra pengar.

Min rätt till fria val – exempelvis kring arbetstid och utbildning – är inte underställd statens och samhällets behov!

Håller du inte med om detta så har vi problem. Stora problem! För det här handlar om principer. Det här handlar om vår rätt att välja utbildning och arbete. Arbetsomfattning och plats att bo. Om vår rätt att välja om vi ska ha barn och hur många. Det är samma fundamentala principer som gör att vi inte tvångssteriliserar människor vi inte vill se fortplanta sig eller aborterar foster där vi kan misstänka att de inte blir fullt arbetsföra. Humanism, människovärde och demokrati möts här. Vi mäter inte människor relativt dess värde att betala skatt – deras industriella produktionskapacitet! Vi tvingar dem inte i samhällets tjänst!

Nej, kom inte med något skitsnack om att jag kan bli sjuk och då ”säkert tycker samhället är värt att ha”. Jag har sparat pengar för att leva utan att jobba. Det är precis samma sak den gör som jobbar halvtid eller är föräldraledig gör. Det är bara att spar och uttagsformerna ser lite annorlunda ut! Och jag bidrar på så många sätt till samhället som du verkar bortse från om kör sjukvårdskortet redan nu. (Vi återkommer till hur lite senare).

Att säga att jag ska beakta mitt framtida vårdbehov eller statens behov av att finansiera järnvägsuppbyggnad i mina val är i princip detsamma som att säga att vi ska ha en vårdapparat som väger inbetald skatt mot vårdbehovet!

Självklart ska vi inte ha det så i Sverige! Det är så långt ifrån det svenska samhällets mest grundläggande värderingar vi kan komma! Men människor ställer ändå frågan som det vore den naturligaste sak i världen!?

De, utan att reflektera, kliver in i den klassiska uppgiften att styra folket för allas bästa! Det finns många kända namn i den skaran, men få vi vill ha på vår skärgårdsfest.

Känner ni till begreppet Gnurglor?

Gnurglan var bara ett av de många fantasidjur som Al Capp hittade på för sin serie ”Knallhatten”. Oftast var syftet att i satirisk form spegla någon del av samhället. För gnurglornas del handlar det om att dessa djur förökar sig asexuellt och snabbt, alltid är glada att stå till tjänst för människor, som underhållning och till och med som mat, och att de smakar jättegott när de är tillredda. De har inget skelett så inga delar av djuret går till spillo, ögonen blir perfekta som hängselknappar och morrhåren passar utmärkt som tandpetare. Med gnurglor i hela samhället, skulle ingen behöva arbeta mer. På det viset skulle gnurglorna, i satirisk form, bli slutet för underhållningsbranschen och livsmedelsmarknaden och därmed för kapitalismen och samhällsutvecklingen som helhet.

(https://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Gnurglorna)

Allt som liknar och fungerar som gnurglor – i vårt samhälle är det fräst utdelningsmaskiner/eget kapital samt  självhushåll/småjordbruk som ligger nära – avskys av de som anser att vi är födda för att tjäna. Att vara en kugge i maskineriet. I ett samhälle där vi är födda för staten, kungen, kapitalets eller övermaktens skull så råder arbetsplikt; utbildning sker inom de områden som krävs för maktens skull och individer måste ju naturligtvis bosätta sig där det passar de som styr.

Det här är bland annat ett av skälen till att kommunistiska regimer i alla tider haft som sin högsta prioritet att avskaffa småjordbruk! Om så miljoner människor ska svälta ihjäl i processen ska alla göras till trälar!

Fan, hålla på med sitt eget och vara allmänt svårstyrd när man ska tjäna staten!

Att de här grundläggande principerna och mekanismerna inte står uppenbara för fler är skrämmande!

Grundläggande värderingar ger som konsekvens att vi har ett fritt val vad gäller deltagandet i samhället!

Tyvärr stannar vi oftast inte här i diskussionen. De vi möter duckar för principerna vilket skrämmer ännu mer. Med rimliga krav på slutledning och logik hamnar vi nämligen snabbt tillbaka till principerna ovan.

Ta det här exemplet:

  • Jobba heltid är ok.
  • Jobba halvtid är ok.
  • Inte jobba alls är fel.

Det hänger inte samman. Den som vill diskutera frågan om hur mycket vi ska jobba för samhället måste göra det utifrån någon logik, där halvtidsarbete, studieledighet och föräldraledighet måste vägas in. Det går inte godtyckligt välja det man gillar eller ogillar.

Exemplet ger att 1) det är bra att jobba heltid, hälften så bra att jobba halvtid och uselt att inte jobba alls.

Eller så 2) varje person som själv står för sin försörjning står fritt att välja arbetstid efter eget huvud.

Utan godtycke, utan att i stället använda sund logik så återförs frågan direkt till grundprinciperna ovan

Både svar 1) och 2) är möjliga men det är 2) som är del i vår värdegrund i Sverige.

Det här är alltså ingen svår fråga om de vi pratar med anser att samhället ska följa principer och logik.

Men oftast är det inte så där jag ser att frågan diskuteras. Det är konsekvensen av att vi inte för en diskussion. Jag har svårt att tro att det bottnar i något annat än att många redan bestämt sig för att man ska betala skatt och om man inte gör det är man smitare!

Egentligen tycker jag principdiskussionen ovan svarar på alla frågor för den som ger den lite tid.

Men jag ska trots det beröra två frågor som kommer upp. Först ut är frågan som handlar om att alla inte kan göra som vi. Den andra handlar om att jag egentligen inte köper tid för mina pengar, utan lever på avkastning på kapital, det vill säga någon annans arbete.

Men om alla gör som ni – Vi måste trots allt ha skatteintäkter

Alla kan inte sluta arbeta, det fungerar inte. Det är vi överens om. Historiskt har det här aldrig varit ett problem. För jobbar man inte så svälter man ihjäl. Och de flesta av oss undviker gärna det.

Det gör att det inte finns något grundläggande problem för samhället att fixa här! Vi hamnar naturligt i en situation där vi försöker överleva, samverka och skapa strukturer som underlättar våra liv.

Det behövs ingen stat för att upprätthålla individens överlevnadsinstinkt!

Så att säga att vi har ett ansvar gentemot andra är egentligen ett argument för att vi har ett ansvar att upprätthålla just den nu rådande samhällsstrukturen. Det är ett argument för att vi har ett ansvar för att bidra till att vi kan fortsätta mala ned berg och pumpa olja. Det är ett argument för att vi ska ge bort allt mer av våra barns uppfostran till samhället och ställa oss själva i lokaler utan fönster, för att producera.

Men jag ställer ju inte upp på det samhället. Så mitt avståndstagande är ju inte ett misstag eller ett sätt att smita. Jag har agerat på de stimuli och belöningssystem som finns. Jag jobbar gärna igen. Den som anser att det är viktigt bör rimligen verka för att jag återgår till arbetslivet genom ett erbjudande. Inte genom tvång.

Men det är ingen brådska med det. Min mening är att jag bidrar till samhället om en bredare måttstock används. Här är exempel på mina bidrag:

  • Mitt skrivande.
  • Fyra barn.
  • Självhushåll i ett område där jag bevarar kulturhistoriska värden.
  • Den konsumtion jag trots allt gör.
  • Vår familjs deltagande i lokalsamhället.
  • Mitt sätt att tillhandahålla kapital på kapitalmarknaderna.

Det är ju mitt liv som innehåller inslag av hållbarhet. Det är ju snarare hos mig man bör söka nya mallar än att tvinga mig in i ett system som framstår som allt mer absurt.

Mitt val att avstå att jobba bort allt tid i livet och försaka exempelvis barnen och att säga nej till kontorslandskap utan fönster som borde vara modellen. Inte paniken för att nedmalningen av berg inte kan fortsätta.

Hur kan det ha blivit så att det är mer moraliskt rätt att byta bil och flyga till Thailand än det är att vara hemma med barnen och laga sin egen mat? (Nu menar många säkert att jag tog i. Att solidaritet och gemensamt ansvar knappast handlar om det. Det är rätt. Logiskt så bör vi naturligtvis även debattera andra konsumtionsbegränsningar om vi pratar om att begränsa rätten till att köpa tid. Det innebär att antalet arbetstillfällen minskar och att alla då inte kan bidra till samhället. För mig understryker det här hur skruvat samhällssystem vi har idag).

 

 

Så ja, vi måste ha skatteintäkter. Vi måste ha barn och säkra nästa generation. Vi måste ha ett liv. Vi måste ha människor som skriver och debatterar. De som håller vårt landskap öppet och någon som producerar de ekologiska äggen du gärna köper. Om all min skatt jag redan betalt och alla mina bidrag till samhället inom andra områden inte är något värda så är vi tillbaka till inledningens principdiskussion. Då ser du inte mig som en människa utan ett produktionsredskap. En kugge med ringa värde vars uppdrag är att ställa in sig i ledet och arbeta.

Jag bidrar till samhället lika mycket som alla andra! Det ni vill tvinga på mig i form av jobb och skatt handlar om att ni vi säkra nuvarande samhällsordning. Inget mer, inget mindre.

Att ifrågasätta det måste vara min demokratiska rättighet!

Men du lever ju på avkastning på ditt kapital – Du är ju i själva verket parasit!

Nu kommer vi till den sista argumentet som ibland förekommer. Det är kopplat till själva upplägget som möjliggör att jag inte jobba. Det faktum att jag inte bara lever av mitt sparade kapital utan faktiskt förvaltar det också. Om vi köper hela argumentationen ovan så kan vi alltså fortfarande ha invändningen mot just mig och mitt upplägg baserat på det faktum att jag nyttjar möjligheten att investera kapital och leva på avkastningen. Det gör att jag dels 1) sällar mig till kapitalisternas skara samtidigt som jag 2) nyttjar det samhällssystem som jag nyss tog avstånd från.

Vi börjar med den första delen. Jag sparar och förvaltar kapital. Ja! Det är precis det vi gör när vi betalar skatt för att sedan vara föräldralediga; när vi betalar skatt och senare i livet tar ut det i form av pension eller när vi betalar skatt och sedan tar ut den i form av bidrag från vår sjukförsäkring.

Inte minst vissa högljudda individer på vänsterkanten försöker trolla bort korten genom att få samhällssystemet att framstå som något som fungerar fundamentalt annorlunda än livet i övrigt. Som något gott och vackert till skillnad från kapitalets smutsighet!

Men det finns ingen principiell skillnad i mitt sparande och mitt upplägg jämfört med det som gäller för pensionärer och föräldralediga. Den enda skillnaden är att jag baserar mitt liv på privat sparande medan mycket av det vi ser i det svenska samhället baseras på kollektiva lösningar.

Aktien vet inte om den ägs av en AP-fond. Bron vet inte om pengarna som finansierade den är lånade av staten eller av mig.

Jag har av det här skälet svårt att bemöta argumentationen, för jag tror frågan främst handlar om min privata äganderätt och då kopplar den till den principiella diskussionen i inledningen. Jag ser det helt naturligt att jag ska få äga och vårda tillgångar i privat regi.

Del 2, den som handlar om att jag dels ifrågasätter samhället samtidigt som jag nyttjar det, är mer principiellt intressant. Som jag var inne på så ser jag inte att samhället skulle krascha om alla växlade ner, men det skulle ändra förutsättningarna kring min kapitalförvaltning.

Är det ett problem?

För mig är det här en logisk konsekvens!

Om du gör dig friare så blir du mindre beroende av mig och mitt kapital. Allt hänger samman. Frihet handlar om att inte tjäna andra herrar mer än nödvändigt. Om du gör som jag så minskar det behovet. Vi får andra jämviktspunkter och andra lösningar.

 

 

Att styrkeförhållandet mellan dig och din omgivning förskjuts till din fördel är inget jag tänker förhindra. Jag vill understödja det! Men lösningen sitter hos dig! Det är du som tar din frihet, inte jag som ger den!

Den som anser att vi ska styra all konsumtion, även vår rätt till Thailand och nya bilar som vi var inne på inledningsvis, har problemet att vi får en ny jämviktspunkt om vi inte kör på som nu. Vi berörde det ovan. Så vi delar det problemet.

Du får avgöra vem som har mest principiella problem. Jag som söker nya jämviktspunkter i samhället eller de som anser att vi måste köra på som nu för att säkra samhället som vi känner, men samtidigt begränsa konsumtion.

Jag har tidigare varit inne på var frihetsrörelsen hör hemma ideologiskt

Det är dags att runda av! I ett vidare begrepp så pratar vi politik här. Jag var inledningsvis naiv nog att tro att mina tankar och mitt synsätt på livet skulle ligga nära den gröna vänsterns och blev förvånad när jag insåg att många vänsterdebattörer såg den rörelse, där jag är en del, som stora satan.

Nu förstår jag bättre varför. Mina tankar, och hela rörelsen där vi utifrån egna initiativ skapar egna lösningar, ligger mycket närmare anarkismen än socialismen. Den klassiska hippierörelsen var, trots att vi kanske tror det idag, inte alls populär i mer ideologiska vänsterkretsar, av samma skäl.

Min ideologi säger att vi ska ha en modernt samhälle där vårt kollektiva ansvar är stort. Jag är inte för en nattväktarstat. Men det ska ske i ett sammanhang där vi har starka och välmående individer. I ett hållbart samhälle. Där jag kan välja enkelhet.

Arbetstvång känns liksom lite överspelat!

Betala, annars bidrar inte det här inlägget till samhället!

Gillar du att läsa här? Tyvärr bidrar inte jag till samhället, enligt många, om du inte betalar för det här! Då blir det en jävla skillnad!

Du kan stödja mig genom att donera ett engångsbelopp via Swish på 0761-040603 eller genom att bli en regelbunden stödjare av bloggen och podden genom blogglösningen Patreon.

Där skänker du valfritt belopp – dock minst en dollar per podd om du vill lyssna på den – för att se och höra mig mer.

Bli stödjare på Patreon!

Om det fullständigt knäcker dina principer att betala 8 kronor får något samtidigt som du tycker att det är min uppgift att betala skatt så är du förlorad och jag hoppas att skosnöret går av på finskorna nästa gång du använder dem! Borgarjävel!

Tack för idag!

Podcast: Avsnitt 26 – När livet inte längre handlar om att leva, utan överleva

Dagens avsnitt handlar om hur jag sålde ut min frihet för andra syften och vad det fick för konsekvens. Och så pratar vi om poddens framtid.



Du har nu möjlighet att stödja mig, bloggen och podden på Patreon eller genom att Swisha valfritt belopp till 0761-040603.

Stöd Onkel Toms stuga via Patreon!



Podcast: Avsnitt 20 – Synpunkter på synpunkter – Oskar i Aftonbladet

Idag pratar jag om de synpunkter som finns på sociala medier kopplat till Oskar Lindberg a.k.a. Fantastiska Farbror Fris medverkan i Aftonbladet.


Länkar

Artikeln i Aftonbladet.

Facbookgruppen Downshifting Sweden

Oskars tråd på Flashback.

Twittertråd.

Prenumerera via Itunes eller Acast

Musik

Ukulele Hakuna Matata by HookSounds http://www.hooksounds.com/

Creative Commons — Attribution 4.0 International — CC BY 4.0

Vi gjorde det!

Vi är på plats!

Vi är fria! Åtminstone för en stund!

Idag är efter. Igår var före. Just nu ändrades förutsättningarna i vårt liv.

I går var sista gången jag hämtade på dagis. Snart 13 år med lämna och hämta är över. I går slutade jag och min sambo våra ”vanliga jobb”. Kanske var det sista gången vi jobbade ”som vanliga människor”.

Vi ska vara här i två år är det tänkt. Två år är vår tidshorisont men det kommer beslut på vägen som vi måste förhålla oss till. Med barn och familj så är det rimligt att ha sex månaders framförhållning så årsskiftet 2018/2019 är det nästa tillfälle vi ska fatta något beslut om framtiden igen.

Vi nådde vårt mål efter cirka 4 år! Det känns fantastiskt!

Dit är långt! Härligt långt!

Just nu så överskuggar flyttbestyren allt. Så det tar nog några dagar innan verkligheten sjunker in. Innan vi hittar några rutiner och kan börja leva våra liv i vårt nya sammanhang.

För mig är förändringen mot för några månaders sedan enorm. Jag drev en podd och en blogg på åtminstone halvtid. Jobbade extra som vicevärd i vår bostadsrättsförening, hade fyra barn och ett heltidsjobb. På det lägenhetsförsäljningar, flytt och skolavslutningar och tiden och orken var slut.

Det är inte rätt sätt att leva. Samtidigt som jag tror att det krävs en viss insats för att kunna bli fri. Vi hade inte hamnat här om vi bara strävat efter enklast möjliga liv hela tiden.

Bland det sista jag gjorde i mitt gamla liv var att skicka ut ett mail på jobbet där jag tackade för mig  och önskade att så många som möjligt av mina arbetskamrater skulle följa mig i mitt nya liv på något sätt. Genom att följa bloggen eller något av de sociala medier som vi använder. Ni skulle sätt svaren! Trots att jag bara hann läsa en liten del så sprutade det in svar.

Ingen undrade varför man drar till Småland kan jag säga!

Vi människor är konstiga. Så många fruktar förändring och så många vill ändå ha den. Lite som ”alla vill till himmelen men ingen vill dö” problematiken.

Vet du vad du skulle göra om du kunde form ditt liv mer än du gör idag?

Samlingspost – Ekonomiskt fri, 4%-regeln, fritt eller bundet kapital och mycket mer

Igår kom det några frågor på Twitter kring 4%-regeln och jag tipsade om lite läsbart här vilket ledde till många besökare. Det är lätt att bli hemmablind och tro att alla vet allt. Men så är det ju inte. Det kommer till frihetsivrare till vår gemenskap hela tiden. 

Jag har skrivit och poddat rätt mycket relaterat till ekonomisk frihet ekonomin då, men det är utspritt. Här kommer därför en sammanställning och läs- och lyssnarguide för den som är intresserad. 

 

 

Hur vet vi att pengarna räcker – Fyraprocentsregeln mm

Inläggen jag har länkat till under den här rubriken handlar om hur teori och praktik ser ut när du funderar på om du kan sluta jobba. Det finns ett visst överlapp mellan inläggen men de innehåller också en hel del ny information i sig. 

Är du här för första gången så kan jag rekommendera att du börjar med poddavsnittet innan du läser inläggen. 

Ekonomiskt fri – ekonomiska grunder

Fyraprocents-regeln: Tillräckligt med marginal för att pengarna ska räcka en livstid? Simuleringar gjorda på svenska data!

Podcast: Avsnitt 6 – Ekonomisk frihet

Det värsta som kan hända för någon som vill bli ekonomiskt fri är att jobba för länge

Vi kan packa och dra om ett år, men vi kommer inte dö rika!

Leva på sin förmögenhet

Under den här rubriken hittar du inlägg som handlar om att leva som fri. Vilka val vi kan göra som fria och hur de påverkar ekonomin. 

När du går i pension – Hur spenderar du dina pengar?

Leva på utdelningar – ekonomiskt fri

Pensionssystemet för oss som tar tidig pension

Leva på eget kapital – riskgenomgång

Podcast: Avsnitt 7 – Ekonomisk frihet mer i detalj