Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

Kategori: Jobbet (sida 1 av 5)

Beroende av jobbet? Måsteläsa för Timells offer, Timell, Kronér, utbrända och alla som fortfarande har en anställning

Jag trodde – inte så att vi hade det på en bonad i köket hemma, jag har i själva verket aldrig sett det jag ska prata om nu tydligt uttalat men trots det är det nog allmänt känt- att det i grund och botten finns ett underliggande kontrakt mellan oss alla i samhället som lyder ungefär så här:

Jag arbetar och gör mitt yttersta i ett företag som accepterar mig för den jag är, samtidigt som mina chefer försöker göra det mesta möjliga utav den kapacitet och förmåga som jag besitter.

Genom mitt arbete i företaget tjänar företaget pengar. Delar av den intjäningen tillfaller mig i form av lön, delar tillfaller samhället i form av skatt.

Då jag är förankrad i två strukturer som ger mig trygghet, företaget och samhället, så kan jag konsumera större delen av min lön, på exempelvis svensk mat, bilar och hus. Denna konsumtion gynnar hela samhället då pengarna återgår till företagen och förstärker kontraktet ovan, samtidigt som vi får den eftersträvansvärda tillväxten.

Kontraktet bygger på frivillighet och har sin grund i att samtliga deltagare i systemet är vinnare.

Det här är i någon mening svensk socialdemokratis samhällsmodell som är satt på pränt ovan och också det som är grunden i stora delar av det moderna Västeuropas samhällsbyggnad. På så vis får modellen anses lyckosam, men det finns också en hel del frågetecken.

  1. Hur får man det här kontraktet att fungera utan att köra slut på jorden vi lever på? Underförstått så måste vi alla bidra till att allt fler får en högre ekonomisk förmåga vilket leder till ökad konsumtion.
  2. Upprätthålls kontraktet av frivillighet eller är ovanstående en efterhandskonstruktion då de flesta av oss fattar beslut – samtidigt som samhället beskattar oss hårt och motsätter sig individuellt sparande – som gör att vi tvingas jobba?
  3. Finns det en balans mellan risk och skydd för dig som individ i systemet? I Mariannelund kan du köpa ett bra hus för 500 000, i Stockholm kostar ett hus 10 000 000 kronor. Men samhällsskyddet är det samma, arbetstryggheten likaså. I praktiken innebär det här att vi kan ifrågasätta om samhällets del i kontraktet är relevant för alla i dagens samhälle.
  4. Det här förutsätter ”den lyckliga arbetsplatsen” där arbetsgivaren tar sitt ansvar i systemet ovan – vilket är något som är väldigt oklart om någon arbetsgivare egentligen gör eller kan göra.
  5. Risken att hamna utanför det ”trygga” systemet måste vara liten samtidigt som ett för starkt beroende – tänk golden handcuffs eller bidragsberoende – inte heller är eftersträvansvärt.
  6. Kraven på att – i arbetslivet – följa sociala normer och allmänna krav verkar hela tiden öka. Tyvärr är nog detta ett race mot ”minsta gemensamma nämnare” vilket gör att allt fler kan komma att hamna i onåd på arbetsmarknaden, baserat på åsikt, beteenden, eller tidigare handlingar. Kanske är detta bara en vidareutveckling på punkt 5.

Samtidigt så är ”arbetslinjen” omfamnad av alla riksdagspartier och samhället bygger på grundantagandet att alla ska in och tjäna systemet enligt kontraktet ovan.

Själv är jag allt mer tveksam till att kontraktet skissat på inledningsvis faktiskt finns och fungerar. Den fundamentala bristen ligger i att det för att det ska fungerar, skapar ett stort beroendet till andra som egentligen har ganska svagt incitament för att hålla sin del av avtalet. Som lök på laxen har dessutom många av oss arbetstagare agerat på ett sådant vis att avtalet inte längre är frivilligt från vår sida. Det minskar ytterligare behovet från övriga parter att hålla sin del av avtalet.

Vi kan inte heller underskatta de trender som finns i samhället som kräver att vi ska vara allt mer korrekta, enligt en snabbt rörlig mall. Risken att bli obsolet på arbetsmarknaden utifrån åsikter, uttalanden, beteenden, olika initiativ kring särbehandling och andra trender för dagen verkar öka snabbt. Nu tänker jag inte främst på #metoo, då det som behandlas där länge varit oacceptabelt på arbetsmarknaden, även om det naturligtvis är ett exempel på hur sociala medier påverkar det här. Ett intressantare exempel i det här sammanhanget hittar ni här.

I själva verket så borde rådet vara att varje person ska göra sig så oberoende som möjligt av såväl arbetsgivare som samhällssystemet och samtidigt sluta tro att kontraktet ovan gäller.

 

 

De som reagerar på min åsikt gör det ofta för att de sätter likamedtecken mellan att vara egoist och strävan efter att vara oberoende. Det är fel!

Vissa reagerar säkert på min individualism och anser att den bryter mot det kollektiva samhällssystem och solidariska synsätt vi har i Sverige. Det är i så fall märkligt.  För historiskt har vår kollektivism haft som huvudsyfte att skapa möjligheter för individen. Se exempelvis nedanstående citat ur The Guardian:

Be that as it may; in Sweden this ethos informs society as a whole. Despite its traditional image as a collectivist social democracy, comparative data from the World Values Survey suggests that Sweden is the most individualistic society in the world. Individual taxation of spouses has promoted female labour participation; universal daycare makes it possible for all parents – read women – to work; student loans are offered to everyone without means-testing; a strong emphasis on children’s rights have given children a more independent status; the elderly do not depend on the goodwill of children.

I själva verket verkar det jobbvurmande – trycket på att vi ska leva enligt kontraktet inledningsvis – som finns hos exempelvis Socialdemokratin gå stick i stäv med den historiska idén om att arbetare inte ska behöva stå med mössan i hand och be om jobb försvunnit. Vår lott är numera att arbeta. Det gör oss lyckliga!

Facken har också ställt om sedan länge för att stödja kontraktet ovan. Det är inte styrkeförhållandet individ – arbetsgivare som längre är i fokus. Nu är det goda arbetslivet som är viktigt och om du inte fyller normen där, kan du vara rättslös (Länk om Helena Edlund som jag även länkade till ovan).

Twitterflödet nedan kommer från min dialog med Jusek kring deras senaste rapport om akademikers välbefinnande och visar tydligt att vissa fackförbund tydligt jobbar enligt ”kontraktet”. Du hittar länk till inlägget där jag kommenterar rapporten i sin helhet under rubriken ”Vill du läsa mer?”.

I min värld är det här enkelt. Det är dels orimligt att skapa ett samhälle och en arbetsmarknad som passar alla. Och så finns det inget som pekar på att kontraktet jag skissade på, inledningsvis, faktiskt gör oss lyckligare, eller ens accepteras idag. Arbetsgivaren skiter i de flesta fall i om du jobbar ihjäl dig. Chefen kan vara en person som inte alls delar dina åsikter eller synpunkter på livet. Arbetskamraten kan vara Martin Timell och arbetsgivaren TV4. Du kan bli arbetslös och oattraktiv på arbetsmarknaden. Antingen för att du betett dig som ett svin eller för att du är 50+ och ganska oattraktiv i största allmänhet. Ja, det behöver inte ens vara en konflikt bakom din vilja att kunna förändra, ibland är det bara så att vissa människor inte passar samman och det är bättre för alla att vi kan säga ”tack och hej” och fortsätta livet någon annanstans.

Utifrån min erfarenhet och det jag ser och sett har rådet att se över sitt hus aldrig varit mer relevant än nu! Är du tveksam till mitt påstående så kan du följa länkarna under rubriken ”Vill du läsa mer?” nedan.

Det är också tydligt att samhällets skyddssystem inte hängt med för de som tjänar över 35 000 kronor i månaden och konsumerar alla sina pengar för att hålla hjulen igång. Inte heller är fackens självklara roll att stärka dig som individ i en tuff miljö längre självklar.

Läs inte det här inlägget som att allt i arbetslivet och samhället är skit. Det är det inte. Läs det som att ditt oberoende är en parameter i ditt liv som du ska respektera och odla. I grund och botten handlar det om våra tankar – om hur viktigt det är att framstå och leva på ett visst sätt – och vår ekonomiska situation.

Vi måste bli bättre på att stå upp för oss själva. Att skapa ett liv som hänger samman för oss. Att vårda vårt oberoende.

Vi måste inse att det inte finns något kontrakt!

Vill du läsa mer?

Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen

Företagskultur som är tydlig och publik – Egna tankar och intressanta exempel

JUSEK om akademikernas arbetsmiljö – Intressant, inte så förvånande, onödigt traditionellt

JUSEK om akademikernas arbetsmiljö – Intressant, inte så förvånande, onödigt traditionellt

Svensken verkar vara nöjd med sitt arbetsliv, men det finns en tydlig negativ trend.

Vad ska jobbet erbjuda oss? Vad har våra arbeten för plats i våra liv? Är vi på jobbet för att tjäna pengar och generera vinst till företagets ägare, eller är arbetsplatsen något mycket mer än så?

Välbefinnandet för akademiker.

JUSEK släppte i slutet av förra veckan en rapport med titeln: Hur förbättrar vi arbetsmiljön för Sveriges akademiker? som innehåller en hel del intressant statistik och information. Texten nedan är saxad från pressreleasen som annonserade rapporten.

Kanske första svenska undersökningen, men att akademikernas arbetssituation försämrats är välkänt från exempelvis USA.

Undersökningar från USA – som vi tidigare diskuterat här – har pekat på att akademikerna är förlorare i arbetslivet sedan 1990-talet, precis som JUSEK nu konstaterar. Det handlar om arbetstid, arbetsmängd, stress och fysisk arbetsmiljö. Och om karriär. Den tidigare privilegierade gruppen, som kunde spela golf på arbetstid och hade en karriär och den status som följde med den, är nu den grupp som jobbar mest och som för första gången i USAs historia inte hinner får högre livsinkomst än sina årskamrater i arbetarklassen under sitt arbetsliv. Och som sagt, JUSEK bekräftar att den bilden nu även gäller i Sverige, åtminstone vad gäller fysisk och psykisk arbetsmiljö.

Vi jobbar i stort sett hela vårt vuxna liv och tillskriver vårt arbete stor vikt, ja kanske till och med mycket stor vikt, i ett meningsfullt liv.

Akademiker blir mindre nöjda med sin arbetssituation, många mår dåligt – inte minst kvinnor – samtidigt som majoriteten tycker att arbetet är en central del i ett meningsfullt liv. Utifrån det drar JUSEK – den fullt rimliga slutsatsen – att arbetsgivarna måste göra mer för att vända trenden, ta större ansvar för att människor inte mår dåligt och börja möta oss som människor, inte maskiner.

Det de inte berör är hur detta ska gå till, även om vi kan utläsa vilka faktorer  – se bild nedan – som är centrala  i ett gott arbetsliv. Inte heller sätter de jobbet i ett sammanhang, i vårt moderna samhälle och livsmönster.

Viktigaste faktorerna för våra arbetsgivare att beakta.

Just här – kring frågan vad gör vi åt det här, vad är arbetsgivarens ansvar, vad är den anställdes och vad är möjligt – så hade jag gärna sett mer diskussion och flera vinklingar. För nu är det mer eller mindre underförstått att det är arbetsgivaren som ska fixa det här, ungefär som arbetsgivaren ska ordna god belysning och skyddsskor. Trots att det rör sig om ett fackförbund inom SACO har man intagit en allt för stor ”arbetsgivare – arbetstagare” attityd och utgångspunkten är att vi ska kunna leva bra liv i ett 8 – 5 scenario för evigt tid framöver.

Jag inte säker på att det är möjligt eller eftersträvansvärt faktiskt. Här är några punkter som jag tycker man borde utreda och belysa mer:

  • Går det att få ut mer av jobbet samtidigt som det ska påverka livet i övrigt mindre, eller är detta ett orimligt randvillkor? Måste vi lära oss att välja?
  •  Trygghet – låg risk att förlora jobbet – är det arbetsgivarens problem? Jag utgår då ifrån att vi pratar om arbetsbrist inte att man skyfflar bort personer av andra skäl.
  • Relationen till kollegor har blivit väldigt mycket mer komplex de senaste 20 åren och du kan vi räkna med att den i ett sammanhang som JUSEK – där vi främst hittar jurister – troligtvis aldrig varit densamma som den varit inom exempelvis vården. Här finns en annan kultur och andra människor. Snarast bör vi nog förbereda oss för att begreppet ”arbetskamrat” är på väg att dö inom vissa verksamheter.
  • Vad är vårt egna ansvar vad gäller att orka med arbetet och livet?

Som fackförbund tycker jag att man borde jobba för att stärka sina medlemmars position och livssituation parallellt som arbetsgivarna naturligtvis måste jobba på sin kant. En fundering kring vad som är möjligt hade också varit trevligt.

Not: Bilderna i texten ovan är tagna från JUSEKs rapport som är länkad inledningsvis. Läs den gärna, en är inte så omfattande.

Läsa och lyssna mer

Lyssna på mitt avsnitt på podden om lycka och välbefinnande. Där går vi igenom vad den senaste forskningen säger om hur vi människa uppfattar lycka, välbefinnande och meningsfullhet och om hur de hör samman. Jag har också skrivit ett speciellt inlägg som knyter samman poddinlägget, JUSEKs undersökning och funderat på vilka krav vi kan ha på arbetsgivaren när det gäller att ge vårt liv mening. Inläggen är endast tillgängliga för de som stödjer mig via Patreon.

Ny omorganisation precis innan ledigheten, igen

Läsarbidrag – Att säga upp sig utan att ha ett annat jobb!

Kontoret – Rum, öppet landskap eller inget alls?

Uppskattar arbetsgivaren de som inte är tvungna att jobba för pengar?

Min chef – jag är ju bara tjänstledig så jag har fortfarande formellt en chef på det företag jag är anställd – kontaktade mig för någon vecka eller två sedan. Hon ville informera mig lite om den pågående lönerevisionen på företaget och hur jag påverkas av den. Samtidigt ville hon höra vad jag hade för förväntningar. Naturligtvis uppstod då lite av en miniförhandling och arbetslivets vardag kom till lilla Fredensborg i en hast.

Min chef är både klok och sympatisk. Hon lever, och som jag tolkar det, våndas i samma verklighet som jag gör, eller snarare gjort. Min chef är en av två personer som jag möter i det professionella livet som i någon mening formellt representerar företaget där jag arbetar. Förutom min chef är det vår verksamhets kontaktperson på HR-avdelningen som jag till och från har lite att göra med.  Även det är en kvinna, som jag jag gillar. Hon och min chef är väldigt olika – som personer och erfarenhetsmässigt – men båda är starkt färgade av vår företagskultur. Den bildar någon sorts minsta gemensamma nämnare mellan dessa två.

Hur tror ni att de två personerna hanterar det faktum att jag inte måste lönearbeta för att överleva?

Lite raljant så skulle jag kunna säga att de, och företaget, måste glädjas stort över detta då de så många gånger, i samband med lönesättning, meddelat att ”vi har så många andra faktorer, utöver lönen, som talar till företagets fördel”.  Men ….

 

 

Låt oss filosofera lite kring vår relation och våra möten med vår arbetsgivare en stund innan ni får svar!

Innan jag börjar så ska jag säga att jag inte tror att ett företag är en demokrati, eller att arbetsplatsens primära syfte är att göra mig glad. Däremot finns det tillfällen då  jag vill möta min arbetsgivares representanter som en tillgång; som en individ, med ett liv, behov och önskemål. Det mötet kan då genomföras på lite olika grunder, genom att vi träffas som

  1. jämlikar, eller att någon part
  2. lägger sig platt – du får i princip vad du önskar om … – eller att vi försöker hitta en
  3. maktposition/styrkeposition att förhandla från.

Case 2. uppstår främst vid specialsituationer när styrkeförhållandet mellan två parter är skevt och vi lägger ingen tid på det. Det intressanta är case 1. och 3.

Du märker att case 3. gäller om du och dina arbetsgivarrepresentanter lägger tid på att diskutera styrkepositionen som diskussionen förs utifrån, snarare än sakfrågor. Erbjudanden följs upp med frågor som ”vad har du för alternativ” i stället för med uttryck som ”jag tror vi har ett riktigt bra erbjudande som passar dig”. I mitt fall lyfter exempelvis arbetsgivarens representant fram, eller nyttjar, att jag inte är fackansluten. Men tidigare har även hot om uppsägning förekommit i ganska enkla och triviala diskussioner.

Från arbetsgivarhåll finns också några riktigt snygga varianter som ibland används för att skapa överläge, som närmast är att betrakta som rena hot. Det kan handla om att man ska ge dåliga omdömen eller avsiktligt ge sämre och kanske missvisande framtida referenser. En diskussion som bygger på att mäta styrkeförhållandet mellan två parter och därefter komma till något avgörande är i princip en diskussionen som handlar om att skapa vinnare och förlorare. Mötet slutar med att någon går därifrån som förlorare!

I case 1. så möts vi samförstånd. I ett läge där vi litar på att dialogen ska föra oss fram. Där vi tror att vi kan hitta vägar tillsammans som gynnar båda. Det ställer stora krav på båda parter. Dels måste vi kunna hålla diskussionen på rätt nivå och så måste vi båda tro att vi kan arbeta fram och hitta en lösning som passar båda.

Verkligheten blir aldrig så här svart eller vit, men det går ganska lätt att känna och förstå grundanslaget i en dialog.

I den företagskultur jag verkat i senast så är makt en naturlig del av all argumentation och förhandling. Jag skulle gå så långt att jag påstår att det till och med den mest framträdande egenskapen i vår organisation. Makt gör all skillnad!

I det läget så är mitt relativa ekonomiska oberoende bara en böld i arslet på de företagsrepresentanter som jag möter. 

Inte så att de sagt det rent ut, men utgångspositionen är i allt att jag är mer beroende – naturligtvis ekonomiskt – av företaget än företaget är av mig. När inte det gäller så har min ”speaking partner” någon naturlig plattform att stå på.

Det är synd, för det finns möjligheter hos min nuvarande arbetsgivare som är väldigt intressanta.


Att ha ”fuck-off money” på kontot för att kunna be sin chef dra åt helvete är mångas dröm och det är för många det enda sättet att jämna ut oddsen och styrkerelationen till sin arbetsgivare. På senare tid har det dock dykt upp andra metoder där exempelvis bloggare använt sin plattform på sociala medier för att klämma till sin arbetsgivare när de inte spelar juste. Kanske mest känd är Susan J. Fowler som ruskade om Uber tidigare i år och fick grundaren och CEOn petad, men det finns många fler exempel i från Silicon Valley där företagen allt mer beaktar anställdas förmåga, i den nya verkligheten som nätet och sociala medier erbjuder, att skapa ”bad will” i samband med uppgörelser och förhandlingar. Se också vad som händer i samband med #metoo.

Naturligtvis ska vi nyttja våra styrkor – såväl arbetsgivare som anställda – när vi möts i en diskussion eller förhandling, men jag tror inte arbetslivet ska byggas upp genom att vi skapar oss starka förhandlingspositioner där vissa är vinnare och andra förlorare i en relation. Långvariga, väl fungerande, relationer byggs inte upp på det sättet.

Vårens kurser – Aktie- och värdepapperskunskap, psykologi och träning

Så här tänkte jag nog söka utbildningarna i vår. En kombination av de områden som intresserar mig.

Tidigare så önskade jag ofta att livet var på ett visst vis. Utifrån det gjorde jag halvtama försök att uppnå det jag önskade. Det lyckades sällan. En anledning till att jag ofta misslyckades var att jag aldrig designade mitt liv för att lyckas med mina val. Jag fortsatte som vanligt med allt och försökte klämma in något mer bara. Skälen till att jag gjorde så var flera, inte minst var ekonomin ett hinder. Jag kunde ju inte bara sluta jobba för att åka skidor en säsong i alperna, exempelvis.

 

 

Nu har jag förstått att jag hårdare ska forma mitt liv så att det blir som jag önskar – vilket i sig också kräver mycket större commitment och krav på prioritering. Ett exempel på det är hur min önskan att utvecklas och komma vidare i livet möts i mina högskolestudier. Att studera, dessutom utan att ha massa annat att ta hänsyn till samtidigt, är helt enkelt väldigt belönande.

Ovan har ni kurserna jag tänkte söka till våren. Eftersom jag redan har en halvtidskurs som sträcker sig över hela läsåret så skulle jag läsa mer än heltid om jag läser samtliga kurser. Det kan vara att ta i. Så jag kanske måste prioritera lite, men det blir inte lätt.

Nästa år räknar jag med att öka andelen kurser som är arbetslivsinriktade, men i år är det bara intressen och nyfikenhet som styr.

Har du funderat på att läsa något på högskolan till våren?

Om synen på tid och etikettering av aktiviteter – Hur det påverkar oss

Jag är ingenjör. För mig är tid en grundstorhet. Något fundamentalt och definierat. Som längd och vikt. Det går att mäta tid. Jag har alltid ont om tid. Jag har lärt mig att livet går att dela in i sekunder, minuter, timmar och dygn. Jag har förstått att min tid här på jorden är ändlig.

Jag är inte längre ung, men jag är inte gammal. Jag byter inte längre tid mot pengar. Men jag är bara ledig från jobbet i två år.

Det går inte att leva utan att ta ställning till och fundera på begreppet tid. När vi verkligen funderar på tid så blir ingenjörens väldefinierade tidbegrepp alldeles för trivialt. Synen på tid kan vi till viss del välja. Den är dessutom kulturellt betingad.

Vissa arabländer använder sig exempelvis av uttrycket ”det kommer alltid mer tid”.

 

 

Bodil Jönsson har skrivit om tid i boken Tio tankar om tid och där skriver hon om industrialismens linjära syn på tid. En linjär tidssyn innebär att vi ser tidslinjer i stället för tidscykler. Det här är exempelvis väldigt tydligt när vi beskriver våra liv, där vi vanligtvis säger att vi föds; är barn; ungdom; utbildar oss en gång; skaffar barn; jobbar för att därefter rundar av med att pensionera oss för att därefter slutligen dö.

Det är lätt att tänka att det här är den mest naturliga syn på tid som finns.

Ett nordeuropeiskt bondesamhälle hade och har en årscyklisk syn på tid där det kommer vår, sommar, höst och vinter. Sedan börjar tiden om. Visst finns det barn och gamla även i bondesamhällen men det är inte en persons linjära tidsflöde som styr livet. Det är årscykeln.

Som en lite kul parentes är det faktiskt så att risodlare i Asien, som inte är så årstidsberoende, har ett annat sätt att se på arbete och vila. Vårt synsätt på att arbete följs av perioder av vila har nog sina rötter i naturens årscykel. Naturen vilar på vintern. Vi vilar i helgen, på semestern eller loven.  Risodlare ser mer till dagen. Cykeln är dagen. Man jobbar tills man är trött och så vilar man. Så börjar man om igen.

Inget fundamentalt ändras i och med att vi använder olika synsätt på tid, är lätt att tycka. Vi föds och dör oavsett vår inställning till tid, men synsättet påverkar hur vi närmar oss livet. I en cykliskt tidssyn så gör vi om saker och ting i olika cykler som repeteras om och om igen. I ett linjärt tidsperspektiv tänker vi mer i form av faser som kommer och går. I ett utpräglat linjärt tänkande så utbildar man sig exempelvis en gång. Man jobbar hela livet och har sedan pension. Ett cykliskt tänkande skulle kunna innebära att vi utbildar oss vart femte år. Har ledigt var femte och jobbar så tills vi dör.

Att hålla reda på dagar är en del i ett linjärt synsätt på tid. Måndag till fredag är annorlunda än lördag och söndag. Vi intresserar också för att kategorisera och etikettera aktiviteter så att vi vet vilken fas vi befinner oss i. Så vi inte jobbar på rasten eller vice versa. Det är också helt naturligt att mäta tid.

Några av de som jag tycker är intressanta att följa i sammanhang av minimalism och finansiell frihet försöker just komma bort från den industriella linjära tidssynen. De försöker ta sig bort från 8 till 5, måndag till fredag, med en helg för att försöka återhämta sig. Bort från ett liv där man jobbar hela livet fram till pension eller utbildar sig en gång i ungdomen och så nöter på i sitt skrå i fyrtio år till pension.

Vi har sabbatsår nu. Mitt i livet. Vi har aldrig sagt att vi aldrig mer ska arbeta. Vi ska studera i höst på samma sätt som vi gjorde när vi var kring 20-år.

Och när vi flyttade hit till gården så började vi vårt nya liv direkt. Vi tog ingen semester innan vardagen här började. Det kändes inte så relevant att skilja på tid i form av semester och arbetsveckor här. Inte heller känns begreppet helg så relevant längre. Jag skriver varje dag och jag jobbar med gården varje dag. På något sätt innebär det att jag aldrig är ledig. Men jag jobbar å andra sidan inte heller.

Vi vaknar, lever, sover och så börjar dagen om igen. Jobb med veden blandas med fika och snack med barnen. Vi lagar mat och badar för att sedan ta hand om hönsen. Allt i en ända röra. Det är skönt att inte behöva sätta en etikett på det man gör eller på tiden som finns. Det förändrar känslan av stress. Inte så att den helt försvinner, men livet blir inte styrt av tiden enbart. Den styrs av väder, ork, önskemål från andra i familjen och möjligheter som bjuds.

Det är den här synen på tid vi vill ha!


Du har nu möjlighet att stödja mig, bloggen och podden på Patreon eller genom att Swisha valfritt belopp till 0761-040603.

Stöd Onkel Toms stuga via Patreon!

 

Patreon bygger på att du ger ett frivilligt bidrag för varje podcast jag publicerar. Genom att göra det så stödjer du mig finansiellt. Patreon är inte bara en betalningstjänst, det är också en plattform där jag kan posta material och vi kan diskutera. Jag kommer använda Patreon för att distribuera material speciellt till de som stödjer mig. På så vis finns det en direkt nytta för dig i att stödja Onkel Toms stuga.

Men Patreon handlar om så mycket mer än pengar. Du blir än ”välgörare” av det som du gillar och de åsikter du vill stödja i samhället. Jag hittar och kan prata med de som verkligen tycker om det jag gör och skriver.

Chansen att bli den förste som stödjer mig är redan förbi, men fortfarande finns möjligheten att vara bland de första. Ta chansen!

 

Podcast: Avsnitt 18 – Våra jobb och vårt arbetsliv tillsammans med Sparo

Avsnitt nummer 18 av Onkel Tom stuga är här. I det här avsnittet har jag en gäst i form av Micke Larsson från Sparo. Vi pratar om jobb och arbetsliv. Om varför vi försöker framstå som så positiva till jobb när vi ofta är frustrerade. Vi berör även balansen mellan dig och din arbetsgivare samt pratar om märkliga arbetsplatser.

En ursäkt till Micke är på plats. Introt är lite abrupt. Det blir liksom ingen riktigt introduktion av gästen. Det är mitt fel och beror bland annat på att vi pratade rätt länge innan vi satte igång med själva podden så du hamnar lite ”mitt i samtalet” när podden börjar.

Min tanke är att ni som lyssnar ska få lära känna mina gäster genom samtalet, inte genom en lång introduktion och det tycker jag ändå att avsnittet erbjuder. Så ni som vill höra mer från Sparo, eller Bittermicke som han heter på Twitter, gör klokt i att lyssna noga.

Nu ska tekniken fungera igen hoppas jag, så jag räknar med att ni som lyssnar via ITunes eller Acast får podden den vägen. Notera att tidigare avsnitt publicerades då det var massor av strul. Så har ni inte lyssnat på avsnitt 17 så är det dags att göra det.

Prenumerera via Itunes eller Acast

Musik

Ukulele Hakuna Matata by HookSounds http://www.hooksounds.com/

Creative Commons — Attribution 4.0 International — CC BY 4.0

Jag börjar förbereda mig för att söka jobb

Japp, du läste rätt i rubriken. Med cirka 20 dagar kvar att jobba så börjar jag planera för nästa jobb. 

Inte så att jag skickar in ansökningar men jag börjar skriva ner en del saker som är bra att ha om två år. Saker som är naturliga idag men som jag troligtvis glömt om två år.

 

 

Bland annat så: 

  • Fixar jag till CVn. 
  • Skriver jag ner namnet på referenser jag kan använda mig av. 
  • Skriver jag ner namn på kontaktpersoner i nuvarande organisation som kan vara intressanta att kontakta framöver. 
  • Listar jag namn på leverantörer och konsultbolag som jag är i kontakt med. 

Sedan noterar jag också affärsidéer som kan vara av värde för min nuvarande arbetsgivare. Det handlar om utbildningar, verktyg och inspirationsföreläsningar. Jag har också idéer om att skriva en bok om projektledning där jag naturligtvis har en perfekt miljö att samla idéer i just nu.  

Jag försöker fånga det jag kan ha nytta av i framtiden i mitt nuvarande sammanhang. 

Men sedan skriver jag också ner lite av de tankar kring mig själv, mitt jobb och framtiden som jag har nu. Jag tycker det är viktigt för om och när jag börjar jobba igen så vill jag hitta ett jobb som passar mig. Jag vill inte bara hitta ”ett jobb” utan jag vill hitta en bra match.

Jag vet ju inget idag om hur arbetsmarknaden kommer vara om cirka två år. Inte heller vet jag något om hur vårt privatliv kommer se ut. Det finns tre spår för min framtida karriär som jag ser det:

  1. Jag hittar ett sätt att jobba som är intressant och rimligt avlönat som är oberoende av var jag bor.
  2. Jag blir fast i området dit vi flyttar och jobbar med något där.
  3. Vi flyttar familjen och återgår till storstadslivet.

I alternativ 3 så finns det inga gränser för var jag kan tänka mig att jobba.  

 

 

Jag är dålig på att leva i nuet och många tänker nog precis så kring det här inlägget, men jag lägger inte så mycket tid på det här. Jag ser till att ha ordning på mina grejor för att underlätta i framtiden. Och det är inte säkert framtiden är så långt bort. Om jag ska läsa något på universitet eller högskola som har bäring på min karriär framöver så måste jag börja identifiera det ganska snart. 

Har du parkerat en karriär någon gång? Hur gjorde du i så fall då?

Läsarbidrag – Att säga upp sig utan att ha ett annat jobb!

Idag har jag ett läsarbidrag som handlar om att säga upp sig från sitt jobb utan att ha ett annat att gå till. Vi möter en tjej, vi kan kalla henne Lily, som är välutbildad och som ser jobbet som en viktig del av sin identitet. Lily genomgick en tuff tid på jobbet som slutade med att hon sa upp sig utan att ha något annat jobb! 

Lily delar med sig av resan fram till uppsägningen och vad som hände efteråt. Efter texten så har jag några frågor till Lily och sedan försöker jag göra några generella betraktelser utifrån mina egna erfarenheter.

Men först börjar vi med Lilys berättelse någonstans sent 2015. Häng med!

 

 

Nu har jag gjort det… Jag har sagt upp mig från mitt välbetalda jobb på ett framgångsrikt företag UTAN att jag har ett nytt jobb att gå till. Ett beslut som växte fram under en tid. Galet, oansvarigt eller modigt?

Tankar i mitt huvud

Hur kan jag säga upp mig utan att ha något nytt? Det är väl bättre att ha ett jobb under tiden man söker nytt. Jag får ju betalt och de är nöjda med mig, så vad är problemet – tacka och ta emot lönen/bonusen så länge ingen säger något. Det känns pinsamt att jag ska behöva gå till Arbetsförmedlingen.

Tänk om jag aldrig får ett nytt jobb, hur ska vi klara oss då? Jag tycker ju om mina kollegor – ska jag verkligen lämna dem? Jag har senioritet och status på mitt jobb – ska jag börja om från noll? Tänk om gräset verkligen inte är grönare på andra sidan …

Hur hamnade jag här?

Tio år av mitt liv har jag spenderat på företaget, på olika tjänster.  Med fantastiska kollegor! En del av dem är mina vänner idag. Jag har lärt mig mycket, slitit med olika uppdrag och jag har haft otroligt kul på resor och evenemang.

För ett par år sedan fick jag en ny tjänst inom företaget och flyttades till ett annat team. Det var bara jag som hade den rollen i den nya gruppen och jag kände mig som den ’fula ankungen’. Jag tyckte om mina kollegor i mitt team, men jag hamnade utanför eftersom jag jobbade med helt andra saker än de gjorde. Utöver det så skulle min nya roll definieras om och jag saknade någon att diskutera med. Jag pratade en del med chefen om detta, men vi kom ingen vart. Hans intresse och fokus var på de andra i teamet och den del de jobbade med. Han verkligen brann för det andra.

Jag försöker verkligen på alla möjliga vis hitta min roll, men kommer inte igång. Allt känns ointressant och meningslöst. Ångest på kvällarna för att jag ska till jobbet nästa morgon. Ångest på jobbet för att jag inte levererar på den nivå som jag brukar. Ångest för att jag spenderar så mycket tid på jobbet medan 1-åringen är på förskolan.

Jag känner hur min självkänsla sakta bryts ner i takt med att meningslösa dagar spenderas på kontoret. Efter timmarna på kontoret är jag så nere så jag orkar knappt något.

Idag tänker jag varför sökte jag inte nytt jobb???

Jag gjorde några försök, men jag hade inte energi att göra det efter att barnen hade lagt sig. Så jag gled längre och längre in i den här märkliga töcken som jag idag har svårt att förstå att jag accepterade.

Jag var inte helt handlingsförlamad utan hade involverat chefen och HR i det hela. De ville gärna hitta en annan tjänst till mig inom företaget, men eftersom jag hade gjort många olika saker så hade jag svårt att hitta något jag brann för. Jag sökte en tjänst internt som jag hoppades på skulle bli min ’räddning’, men ibland är det mycket spel bakom kulisserna med interna tjänster och jag fick inte den tjänsten.

Oj oj oj vad jag tyckte synd om mig i hela den situationen. Jag spenderade så mycket tid och energi på att analysera mig själv och hela situationen, ältade och kom inte vidare. Emellanåt kände jag knappt igen mig själv. Det värsta var dock att jag hamnade i ett läge där jag tyckte att jag inte kunde något överhuvudtaget.

En dag rann bägaren över och jag beslutade att nu säger jag upp mig. Det var i december 2015 och jag avtalade med cheferna och HR att jag skulle stanna ett halvår. Under det halvåret gick jag tillbaka till tjänsten som jag hade innan jag hamnade i den odefinierade ensamma rollen.

Det här kan låta märkligt – varför stanna så länge och gå tillbaka till min gamla tjänst? Men jag var så nere och HR tyckte det var viktigt att jag kände att jag levererade. Jag kunde ju jobbet och kom snabbt igång som en senior medarbetare. Jag var en del av mitt gamla team och jag kände de flesta där. Samtidigt visste jag att jag ska sluta och var tvungen att ta tag i jobbsökandet.

Det svåraste var att chefen verkligen försökte att övertala mig att stanna var och varannan vecka. Mina kollegor visste inget – hela arrangemanget var hemligt fram tills ett par månader innan jag skulle sluta.

Jag uppskattar verkligen HRs och chefernas insats och att de brydde sig om mig.

Vad vill jag göra?

Helst ville jag byta bransch, men jag var realistisk och insåg att jag inte kommer skola om mig till läkare när jag har fyllt 40.

Tankarna cirkulerade kring att jobba på ett mindre företag som precis har vuxit ur sina start-up skor. Eller ett företag med en cool produkt/tjänst som skapar värde. Kanske något som utvecklar mjukvara för utbildning. Tänk på alla dessa skoltrötta ungdomar – kan man inte göra lärandet mer spännande med en cool mjukvara?

Eller varför inte jobba med fundraising för välgörenheten. Jag är bra på att hålla presentationer och skulle kunna sälja in till stora företag och styrelser.

Jag tänkte mycket på det vad jag ville göra och hade många olika idéer.

Att söka jobb – det här skulle man kunna skriva eget kapitel om!

Jag har sökt väldigt få jobb i mitt liv eftersom i princip fick det första jobbet jag sökte och därefter har jag enbart sökt jobb internt inom samma bolag. Men nu var jag tvungen att ta tag i jobbsökandet och allt hade ändrats otroligt mycket under de här åren med tanke på alla tekniska möjligheter vi har idag. LinkedIn blev en daglig del av mitt liv.

Jag kastades in i en värld av anpassade CVs; videos som jag skulle skicka in; Skype möten där intervjuaren kunde se mig men där jag inte kunde se de som intervjuade; intelligenstester; personlighetstester; trevliga och otrevliga rekryterare; informella kaffe-dates och så vidare.

Jag blev ’olyckligt kär’ i så många spännande företag. Jag ville så gärna jobba hos dem, men jag var inte den rätta. Jag var överkvalificerad, underkvalificerad, ointressant, för dyr och verkligen INGEN alls på en och samma gång.

Hopp och förtvivlan.

Jag har full förståelse för alla som söker jobb idag – det är fruktansvärt svårt eftersom många företag verkar leta efter någon ’ubermänniska’ som passar in till alla deras önskemål. Men om vi ska kunna allt det de vill redan innan vi börjat så kommer många av oss att tröttna ganska snabbt. De flesta av oss vill väl ha lite nya utmaningar i ett nytt jobb, eller?

Nytt tidsbegränsat jobb

Två månader innan jag skulle sluta blev det officiellt och ryktet började sprida sig. En av våra kunder frågade vad jag ska göra och när jag sa att jag inte vet så gick mailet runt på företaget.

De erbjöd mig en 12-månaders tjänst. Jag tog jobbet och såg det som en chans att prova på något hos någon annan.

Jag var öppen med att jag egentligen letade efter ”något annat” och skulle jag hitta mitt drömjobb så säger jag upp mig. Mitt tillfälliga jobb var inom samma bransch. Jag behövdes där och det var väldigt tydligt vad jag skulle göra varje dag. Jag träffade nya kollegor och skapade nya relationer med dem. Jag kunde andas ut!

Jag kom snabbt igång med jobbet och jag var verkligen fokuserad och sysselsatt under mina 8 timmar. Mitt självförtroende började komma tillbaka!

Arbetsförmedlingen

För första gången i mitt liv var jag tvungen att vända mig till Arbetsförmedlingen. Det ska man göra på sin första arbetslösa dag.

Varken tidigare eller senare! Gör du inte det så sjunker SGI till 0.

Jag hade mitt nya jobbavtal med mig och eftersom vi skulle resa iväg den dagen så tänkte jag att jag står där och knackar på dörren klockan 8.00. Jag blev ganska förvånad – de öppnade först kl 9.00. Just det – arbetslösa kan ha sovmorgon 😉.

Jag stod i den långa kön och tittade på människorna. Unga och gamla och det kändes som att många hade varit där ett antal gånger. Så kom jag till slut fram till handläggaren.

– Jag har jobbat i 10 år och den senaste tjänsten var som Produktansvarig. Idag blev jag arbetslös! Jag har ett nytt jobb och jag ska börja där om en månad. Jag vill inte ha någon a-kassa eftersom jag ska ha en månads semester nu innan jag börjar på det nya jobbet.

– Jahhhahh, men egentligen ska du komma och så ska vi göra en plan….

– Vilken plan? Här är avtalet till mitt nya jobb!

– OK, jag skriver in här att du avskrivs från AF om en månad!

AF fick en pluspoäng i statistiken – en som var arbetslös fick jobb inom en månad. Jag kunde inte registrera mig på nätet utan var tvungen att gå dit och registrera mig.

Plötsligt händer det

Precis innan jag började på det nya jobbet så hade jag skickat in några ansökningar till ett par spännande företag. En av mina kollegor/vänner rekommenderade mig och plötsligt efter ett par väldigt informella samtal hade jag ett jobb som jag tycker är super. Precis vad jag behövde och jag känner mig hemma.

Det är kul igen och visst finns det saker jag är bra på!

Jag bytte bransch – jag jobbar med mjukvara, men i ett helt annat område. Jag är så lycklig att de litade på min förmåga att lära mig nytt. Jag utvecklas och utmanas och har verkligen kul under tiden. Vi skrattar mycket, men vi jobbar också mycket. Arbetsdagarna och veckorna rusar iväg. Jag kan fortfarande inte förstå att det här är sant.

Jag sade upp mig efter tre månader på det tillfälliga jobbet hos kunden och jag var stolt som en tupp när de frågade om jag skulle stanna ifall jag fick fast anställning. Jag uppskattade erbjudandet, men tackade nej till att stanna kvar i den branschen. Men jag var glad över att de frågade och verkligen ville behålla mig – snacka om egoboost.

Hela den här processen från att ha sagt upp mig till att börja på det nya ’drömjobbet’ tog ett år.

Vad har jag lärt mig

Det är bättre att ha lite för mycket att göra än för lite. Tänk att jag kunde må så dåligt av att ha för lite och meningslösa uppgifter. Jag vill bidra och leverera och jag kan det!

Jag måste reflektera över vad jag är bra på och se till att arbetsuppgifterna i alla fall till viss del utnyttjar mina starka sidor.

Alla bör vara försiktiga med att ta ett jobb där rollen är odefinierad. Tänk också på hur teamet är uppbyggd.

Om jag skulle hamna i liknande situation igen så skulle jag inte låta det gå så långt. Mår man dåligt på ett jobb ska man se till att man kommer därifrån innan det är för sent eller att man har en plan hur man blir ekonomiskt fri och kan hålla ut 😊. Det syns på intervjuer när man är nere och när man själv tycker att man inte levererar.

Ibland är det bra att släppa det gamla. Jag var helt enkelt klar med mitt första riktiga jobb efter 10 år.

Jag tycker fortfarande om företaget jag jobbade på och tycker att det är en bra arbetsplats. Jag rekommenderar det till bekanta som frågar. Men just för mig var det dags att gå vidare!

Jag fick några frågor när jag läste texten. 

1) Hur fick du tankarna kring ditt nya jobb att bli något vettigt? Något användbart? Hur hamnade du där du är idag?

Det var en process där jag tog mig tid att tänka till vad är det jag verkligen vill. Vad brinner jag för, vad är jag bra på, vad driver mig, var är passionen angående ett jobb. Jag skrev ner dessa funderingar och tillät mig att tänka högt och lågt. Jag kom fram till ett par områden som jag tycker är riktigt intressanta – utbildning och mjukvara relaterad till det. Samt välgörenhet. Jag lyckades inte hitta rätt jobb där. Då tänkte jag vidare att jag trots allt vill jobba med mjukvara, men jag ville byta bransch och jobba med en mjukvara som många olika företag kan använda. Företaget skulle vara relativt litet och växa. En vän rekommenderade ett spännande IT-bolag, men jag förstod inte riktigt vad de gjorde med sin mjukvara. Men när jag väl fick kontakt med dem, läste på och träffade några av medarbetarna, så kändes företaget och tjänsten helt rätt. Så det handlar också mycket om människor och hur det känns och inte enbart bra mjukvara.

2) Du är ju väldigt positiv till den arbetsgivare du lämnade, och som verkade ha gjort ett bra jobb. Men finns det trots det något du tycker ni skulle kunnat gjort bättre?

JA, jag är väldigt positiv och rekommenderar dem fortfarande till andra. Det som vi skulle gjort annorlunda är att vi skulle ‘dödat’ den tjänsten som jag fick och som inte riktigt var definierad tidigare. Chefen hade en vision med den tjänsten, men det gick inte att nå dit. Där borde cheferna tagit ett beslut snabbare och förstått att det inte fungerar. Jag var helt öppen med det och påpekade flera gånger hur meningslöst det var att vara ansvarig för produkten när jag inte hade några resurser till utveckling. Jag är inte typen som klamrar sig fast vid ett jobb och är rädd att bli sparkad.

En annan sak som borde gjorts annorlunda är upplägget i teamet som man skapade tjänsten hos. Det är inte lätt att vara helt ensam med sina uppgifter i ett team där alla andra gör något annat. Jag kände mig utanför och jag är alldeles social för det. Det fanns liksom ingen naturlig plats för mig i det teamet, även om säljarna egentligen själva ville ha mig med. Jag var inte med säljmöten eller seminarier/konferenser eftersom det inte var mitt jobb att sälja. Chefen brann för sälj och var väldigt duktig på det. Sådan situation passar kanske till vissa, men som sagt – jag är alldeles social och en teamplayer.

3) Du har fått tillbaka gnistan på din nya arbetsplats. Varför? Vad är annorlunda?

Företaget är mycket mindre (under 100 anställda jämfört med över 1000 på det gamla stället). De som startade företaget är med och visar sin passion och visar intresse till sina anställda. Det spelar helt enkelt roll vad jag gör och de litade på mig och kastade in mig i relevanta saker direkt. Företagskulturen och värderingar pratar vi mycket om och vi alla försöker att leva efter dessa. Vi är ett team och vi alla tar ansvar. Det är så nära mellan anställda och ledningsgruppen. Jag förstår att det blir svårare och svårare när företaget växer, men nu kom jag in innan vi är alldeles för stora.

Den andra delen är personlig – att jag återigen lär mig nya saker och att jag träffar nya företag.

4) Det här du varit med om är en prövning som inte är så ovanlig i vårt samhälle. Men har du någonsin lärt dig möta svårigheterna du stötte på? Jag tänker på såväl dina egna tankar som processen att söka nya jobb osv.

Jag hade inte lärt mig något om detta innan, men jag fick lära mig när jag väl var i processen. Lyssnade på inspirerande böcker för att hantera mina egna tankar. Processen att söka jobb – företaget bjöd på coaching ett antal gånger hos en extern partner. Det var bra eftersom coachen kunde ge tips på CV och konkreta ansökningar och vad jag ska tänka på när jag byter bransch. Jag hade svårt att se vad jag var bra på och det hjälpte coachen mig med att reda ut.

Tänk så mycket mer man bidrar med när man är på rätt plats och mår bra. Ändå fastnar så många. Man börjar någonstans och så stannar man kvar. Men det jag valde att plugga till när jag var 20 känns kanske inte alls rätt när jag är 40. Som 20-åring lyssnade jag mer på andra än vad jag lyssnade på mig själv och vad jag ville. Jag hoppas att mina barn kommer att hitta vad de brinner för och inte läsa ekonomi/juridik bara för att det är en bra utbildning att ha och man får jobb och oftast bra lön.

Jag hade 6 månader på mig innan jag slutade på mitt jobb, men jag hade t ex inte rätt att anmäla mig till Arbetsförmedlingen då och få hjälp och vägledning. Dit går man ju på sin första arbetslösa dag. Crazy.

5) Tycker du att du gjorde rätt eller fel som sa upp dig innan du fått jobb?

Lätt att säga nu när jag har ett jobb att jag gjorde rätt ;-). Jag tror att jag hade inte varit där jag är idag om jag inte hade sagt upp mig. Så på det sättet var det rätt – jag var helt enkelt tvungen att ta tag i mitt liv.

Men jag tycker inte att folk ska börja säga upp sig till höger och vänster utan det bästa är trots allt att ha ett jobb, men om man inte trivs så ska man hålla ut och söka nytt under tiden. Men jag rekommenderar att ta det på allvar när det inte fungerar och börja söka jobb tidigare. Låt det inte gå så långt att du är helt nere.

 

 

Mina reflektioner och lärdomar!
Lilys erfarenheter och mina är väldigt lika. Det är därför Lily delar med sig här på bloggen. Förhoppningsvis kan min och Lilys berättelser stärka andra som är i en besvärlig situation just nu.

Här är några av mina kommentarer utifrån det perspektivet!

  • Jag var för naiv när det gällde aspekter på mitt arbetsliv och min karriär tidigare. Och jag tror nästan alla är det innan de gått igenom en vända som den som Lily beskriver ovan! Vi måste öka vår förmåga att hantera jobbiga arbetsrelaterade situationer. En del där är att minska det ekonomiska beroendet, men minst lika viktigt är att kunna hantera sig själv i svåra situationer som pågår under lång tid!
  • Lily jobbar med sin chef och HR och hon upplever det samarbetet som fruktbart! För det första är detta nästan bara möjligt på storföretag och inte ens där ska vi lita på att vi får hjälp. HR är inte en välgörenhetsorganisation ska vi ha klart för oss! Det är i grunden en polisorganisation!  De flesta chefer kommer samtidigt vilja göra dig till huvudproblemet om det inte spelar på arbetsplatsen. Med det sagt så fick jag faktiskt viss hjälp av HR när jag tycket allt var som mest skit. De hjälpte mig med ”coping-strategier” som handlar om att acceptera och orka genomlida en jobbig situation. I själva verket så är det ofta otroligt tacksamt att hitta någon form av bollplank eller coach i den här typen av förlopp som Lily beskrivit ovan. Ett tips är att kolla med företagshälsovården om de har någon coach eller psykolog kopplad till sig! 
  • Utköpt?! Vi har fått Lilys bild av verkligheten i inlägget ovan. Men det finns en större bild där arbetsgivaren och dess företrädare ingår. Arbetsgivaren har helt lyckats ”tappa” Lily efter att hon jobbat tio år på företaget. På så vis finns det faktiskt ett problem även hos arbetsgivaren! Alla som befinner sig i ett motsvarande läge som Lily gjorde tycker jag ska utvärdera frågan om man inte ska försöka förhandla fram ett utköp från företaget snarare än att säga upp sig! Det kan kännas avigt och när man sitter deppig med lågt självförtroende så är det inte det mest naturliga. Men om företaget anställer och nyttjar högpresterande människor för att nå sina mål så har de ett ansvar att fortsatt kunna motivera och stimulera! Exempelvis i form av god intern rörlighet så att Lily kunnat skaffa ett annat jobb internt. Kan de inte det får de köpa sig ur sin del av åtagandet i arbetstagar/arbetsgivarrelationen! 

Har du någon erfarenhet av att säga upp dig utan att ha något annat jobb? Dela i så fall gärna med dig! Eller så säger du bara tack till Lily för att hon delar med sig!

Läs eller lyssna gärna på andra inlägg där andra än jag medverkar

KASAM – Känsla av sammanhang

Kommer du hit för att du sökt på KASAM på jobbet? Du undrar över din känsla av sammanhang på jobbet? Jag vet inte om jag kan hjälpa dig, men jag kom i kontakt med begreppet KASAM just genom jobbet och en coach jag har där som är psykolog. Han fick mig att söka mer information som jag delvis skrivit av mig i detta inlägg.

 

 

Första delen handlar om begreppet KASAM. Lite längre ner kommer mer information som mer handlar om KASAM på jobbet.

KASAM på jobbet. KASAM - Känsla av sammanhang hälsans mysterium

KASAM på jobbet?

 

Vad är KASAM?

Många människor blir sjuka av stress, hemska upplevelser och livskriser. Men många blir det inte! Forskare gillar att undersöka vad som gör oss sjuka, tyvärr får inte alltid den motsatta sidan samma uppmärksamhet. Men KASAM är ett undantag då begreppet kommer från forskning som handlar om varför vi håller oss friska.

Begreppet har sin grunden i Israelisk forskning kring psykisk hälsa och ohälsa. Forskare mätte kvinnors upplevda hälsonivå. I frågeformulären man använde hade man infört en kontrollfråga som frågade om kvinnorna suttit i koncentrationsläger. Denna till synes ovidkommande fråga för nulägesbeskrivningen gav sedan en intressant ingång i analysen av data som gjordes.

Otvetydigt mår före detta koncentrationslägerfångar sämre än de som inte suttit i läger, men Aaron Antonovsky – forskaren som ligger bakom begreppet KASAM – började intressera sig för varför en så stor andel – cirka 20% – av alla före detta fångar hade en fullgod psykisk hälsa. De mådde lika bra som de friskaste bland resten av befolkningen.

Runt 1970-talet började insikten om motståndskraften mot elände hos vissa människor få fäste mer allmänt i forskningen, så det är inga nyskapande grejor det här. Då skrev Aaron A. några kända artiklar och en bok som la grunderna i begreppet KASAM. Sedan dess har forskning visat att vi människor har olika motståndskraft mot både psykisk och fysisk ohälsa beroende på vilket sammanhang vi faktiskt lever i och i hur vi tolkar sammanhanget. Det finns alltså både externa och interna faktorer som påverkar känslan av sammanhang.

KASAM byggs upp av tre delar: graden av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.

KASAM är relevant för dig som människa och hur du uppfattar ditt liv – alltså ganska allmänt och stort – men tankegångarna och teorin kan appliceras på delar i livet så som relationer, familjeliv, karriär, jobb och hobbies. Det bästa för dig som person är om du känner att livet är begripligt, hanterbart och meningsfullt. Då har du hög KASAM.

Det tre delarna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet har ett inbördes beroende och påverkar KASAM olika över tid.

Om livet är begripligt och meningsfullt – endast två parametrar är uppfyllda – så spelar det mindre roll om du uppfattar situationer som hanterbara. Över tid så är sannolikheten stor att hanterbarheten faller på plats. Du kommer över tid troligtvis öka känslan av KASAM. Begriplighet och meningsfullhet bidrar alltså till en stabil eller ökande känsla av sammanhang.

Omvänt så gäller att begriplighet och meningsfullhet båda måste uppfattas som höga för att en hög känsla av KASAM ska kunna finnas och upprätthållas. Om exempelvis meningsfullheten saknas så försvinner ofta begripligheten i en situation också. Den nivå av KASAM du har är då inte stabil utan minskande.

Människor med hög känsla av KASAM tolkar ofta världen väldigt annorlunda och gynnsamt än de med låg. Exempelvis svåra motgångar som arbetslöshet blir en möjlighet att göra något nytt. Mindre motgångar, som en missad karriärmöjlighet, blir isolerade händelser. Handlingskraften ökar, energin ökar och möjligheten att fånga möjligheter ökar.

Hög eller låg KASAM är alltså avgörande för uppfattningen av en situation och i slutänden avgörande för hur du uppfattar ditt liv. KASAM påverkas av exempelvis social status (externa sammanhang), personlighet, val och hur omgivningen agerar.

Nivån av KASAM – man säger så eftersom den kan mätas genom frågor – kan sjunka snabbt på en rörig arbetsplats och det var så jag kom i kontakt med begreppet. Ständiga omorganisationer och en oklar företagskultur leder oftast till lägre KASAM på jobbet. Det gäller samtliga som jobbar där. Omvänt kan en krissituation, som nedläggning, faktiskt öka KASAM.

Nu när vi fått en kort introduktion så kan det vara värt att notera en sak. KASAM är något som du och jag själva kan jobba med. Så om din KASAM på jobbet eller i en relation är låg så det är inte alltid ”bara” någon annans fel.

Motsatsen till hög KASAM – vilket är bra ur alla perspektiv, du lever längre, hanterar motgångar bättre och är allmänt friskare – är alienation. Alienation är fjärmande. Avståndstagande. Befästandet av obegripligheten. Ett bra sätt att uppnå en hög grad av alienation i sitt liv är att sitta på sitt feta arsle och leva livet i tron att Avpixlats och Aftonbladets världsbeskrivning är korrekt. När du insuper den skit dom producerar kan du fråga dig om det är värt det. Du betalar ett högt pris i form av lägre KASAM vilket ger ett sämre liv.

Det samma gäller fikasoffan på jobbet. Om det bara är negativa tankar och fjärmande från ledning och företaget som helhet som sker där så påverkar det din KASAM på jobbet.

Forskningen visar att skillnaden i nivån av KASAM i slutänden ligger hos dig och mig. Hanteringen av information och tolkningarna sker hos oss och när vi ser flyktingen som förälder, chefen som en stressad person så gör vi val som ökar vår KASAM.

I synnerhet begripligheten och meningsfullheten är en känsla hos oss själva. Vi kan faktiskt till viss del välja! Gör livet obegripligt; distansera dig; peka på skillnader och orättvisor, ja så gör du allt du kan för att minska din KASAM. Eller så kan du göra tvärt om!

Det gäller alla motgångar i livet: dödsfall, arbetslöshet, skilsmässa och sjukdom. Upplevelsen av händelsen är din.

Människor som är engagerade (som personlighetsdrag) har som regel högre KASAM än de som inte är det. Så naturligtvis är det en läggningsfråga hur vi hanterar svåra händelser. Men vi har fortfarande makt över våra tankar.

 

 

Religiösa människor har generellt sett högre KASAM än andra. Religionen ger sammanhang och är ett exempel på hur extern struktur kan påverka känslan. Det finns en sanning som man ibland ser i amerikanska bloggar: De tre största egoistiska handlingar du kan göra är att 1) dagligen känna tacksamhet, 2) vara religiös och 3) göra goda gärningar för andra. Som av en händelse så driver och ökar alla dom aktiviteterna känslan av KASAM.

Fundera på det nästa gång negativa tankarna om orättvisor dyker upp.  Du kanske undrar varför inte du men grannen kunde åka med familjen till fjällen på sportlovet. Fokusera energin på rätt sak.

Men var försiktig med dina val. För fundamental tro, religiös eller politisk, klarar inte av att upprätthålla en hög nivå av KASAM över tid.

KASAM och tipset att läsa boken Hälsans Mysterium av Aaron Antonovsky, där KASAM beskrivs ingående och tyvärr ganska vetenskapligt, fick jag från en psykolog jag har som en coach i min ledarutveckling.

Det är ett privilegium att få ha egen ledarcoach och om man dessutom får någon som är legitimerad psykolog så är det ännu bättre.

KASAM på jobbet

Då många kommer hit då dom söker på orden KASAM på jobbet så har jag valt att lägga till ett stycke. Min erfarenhet av begreppet KASAM och att jobba med de ingående delarna kommer från just arbetslivet.

Jag blev hjälpt i tanken av att kunna resonera i termer som begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Att själv tänka igenom min situation utifrån de begreppen hjälpte. Med lite bättre struktur på tanken kan extern hjälp också göra större skillnad. Gå och prata med någon på företagshällsovården, personalavdelningen eller kanske chefen.

Inom vården är begreppet KASAM vanligt förekommande och vårdpersonal är oftast väl förtrogna med delarna. Så är KASAM något som verkar tilltalade för dig så kan företagshälsovården eller psykolog vara en god startpunkt.

Vill du läsa mer?

Läs gärna

Arbetskamrater, eller?

Har du arbetskamrater?

Om svaret är ja, vad menar du med det?

Är arbetskamrater något som du ser som vanliga kamrater eller är det människor som du ska förhålla dig till enligt helt andra normer och premisser?

 

 

Anledningen till att jag frågar har att göra med att jag vabbade igår och låg och slötittade på Youtube. Via lite omvägar så hamnade jag hos en företeelse, rörelse eller om det är ett företag som heter Real Social Dynamics. Det är i grunden en rörelse vars affärsidé är att lära män ragga kvinnor, men som verkar blivit lite mer. Därför fanns det bland annat en ung tjej som beskrev sig själv som feminist som varit på ett möte där Real Social Dynamics mässat ut sitt budskap och hon berättade om det hon sett i förvånansvärt positiva ordalag. Samtidigt finns det många som anser att Real Social Dynamics ägnar sig åt rent bedrägeri och jag tittade på en väldigt rolig video där en kille gjorde allt för att visa på bristerna i Real Social Dynamics budskap. Just den videon tyckte jag var så rolig att jag ville berätta några minuter om den för mina jobbarkompisar idag.

Om du måste vakta din tunga och hålla din rygg fri så är du inte bland kamrater!

Eller det närmaste jag kommer jobbarkompisar. För flera jag försökte berätta för reagerade på det faktum att jag refererade till ett företag som hade som idé att lära män ragga kvinnor och fann det så opassande att de var tvungna att slingra sig iväg, alternativt visa sin uppenbara motvilja mot samtalsämnet. Behovet av att bevaka sin framtoning och positionera sig har ökat kraftigt på min arbetsplats de senaste åren. Min framgångsfaktor som ledare har alltid varit att de i mitt team har haft garden lågt hållen gentemot kamraterna. Som ledare jobbar jag medvetet med att nöta ner barriärerna mellan mig och andra och försöker minska de trygga och bekväma murar människor kan bygga upp och gömma sig bakom. De är hinder för individen och gruppen.

Men tunga krafter tycker annorlunda. Vissa, långt ifrån alla dock, på vår arbetsplats anser att det är det sakligt och korrekta som ska råda och att distans och respekt är viktigare än resultat och relation. Men framför allt är det viktigt att uppträda korrekt! Vi ska samverka i samma anda som banktjänstemannen mött sina kunder. Eller ja, verkligheten är kanske ännu mer komplex än så! För banktjänstemannens mall är ganska enkel. Hos oss ska vi kombinera en rad mer eller mindre omöjliga egenskaper och förhållningssätt i ett. Vi ska ställa krav men absolut acceptera privatlivet. Vi ska vara öppna i sinnet men vara ständigt på vakt om det kan sägas eller tänkas ske något opassande.

Fine! Ett företag är en komplex organism och kan kanske inte fungera som kompisgänget. Men att ur ett gruppdynamiskt perspektiv hela tiden hålla på och positionera i sin relation till andra är i grunden något helt ohållbart. Det ger ett extremt yxigt arbetsklimat. Att hela tiden behöva försöka reda ut vad som är ok att göra och säga gör ju arbetslivet till en plåga! Det gör också att arbetskamraterna försvinner.

För mig betyder det här att den färgstarka tjejen jag jobbade med en gång i tiden, som käkade choklad ungefär samma tidpunkt i månaden och beskrev sin livssituation som att ”först blir jag sugen på choklad och några dagar senare tänker jag bara på män doppade i choklad”, inte kommer få finnas mer. Hon kallade ibland sin frisyr för ”knullruffs” också vilket förmodligen skulle leda till en skriftlig anmärkning där jag jobbar. Arbetsplatsen är inte till för den typen av samtal. Inte heller ska vi gå ut med varandra på kvällen för att käka och dricka en öl. Åtminstone är det inget arbetsgivaren anser nödvändigt. Vi vill ju inte helt tappa distansen till varandra.

Trenden är helt motsatt den ledarskapsteori jag fick med mig från min tid i försvaret. Den är också osvensk då den nästan eftersträvar att återinföra ”niandet” igen!

 

 

Jag har jobbat större delen av mitt yrkesverksamma liv i internationella sammanhang och utomlands är skillnaden mellan samhället i gemen och arbetsplatsens värderingar och språkbruk större än i Sverige. Britter jag jobbat med anser exempelvis inte kläder från firman med loggon FCUK är ok att bära på arbetsplatsen eller att svordomar i någon form, även om det är i uttryck som ”jävlar vad det snöar idag” är ok. Fransmän har nästan blivit osams över om man duar eller niar någon man känner om man möts i ett professionellt sammanhang. Frågan där var att två personer som ansågs vara vänner sedan tidigare träffade varandra som kund och leverantör. Vissa fransmän tycket att leverantören omedelbart då skulle gå över till att nia sin vän, medan några var osäkra, och någon hävdade att det vore rent oförskämt att backa en vänskapsrelation till en mer formell relation under några omständigheter. 

Hur är er arbetsplats? Känner du igen dina arbetskamraters respektive om du möter dem på stan. Vet du vad heter? Vet du var människor bor? Här ni händelser och skämt som ni har som ”era” som binder er samman. Känner du att du landar i en gemenskap på arbetsplatsen eller går ni runt och positionerar er? Ställer er in, försöker framstå som lite klokare? Dömer och skvallrar? Har ni någon färgklick, kanske den senast anställda och yngsta medarbetaren som har energi och kraft. Som törs sticka ut?