Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

Kategori: Enklare liv (sida 1 av 16)

Vad kan vi lära av Hugh Hefner?

Life is too short to be living somebody else’s dream. – Hugh Hefner

Jag pratar gärna om att leva enklare, eller om hur vi kan spara pengar för att köpa tid. Jag står för det jag säger och förmedlar här, men jag inser också att mina budskap och mallar för hur livet kan levas är just mallar. Mallar måste formas och fyllas i ditt sammanhang, av dig för dig, för att det ska bli något av dem.

Kommentar på Facebook när jag igår postade ett inlägg om vilka högskolekurser jag tänkt söka till vårterminen.

Jag har gett mig själv möjligheten att göra något annat i livet genom att spara och leva enkelt. Jag har fått stöd i att komma hit genom att följa olika mallar och mönster. Som att sträva efter att spara 50% av lönen eller leva mer minimalistiskt. I mitt enklare liv så studerar jag. Min studier innebär ett åtagande. Samtidigt så använder jag studiebidraget för att dryga ut ekonomin. Men jag gör mer i min frihet: jag driver en podd, mot betalning, och åker till Italien med mina döttrar i helgen. Jag sköter också en liten gård och försöker fixa till stället där vi bor så det fungerar lite bättre som bostad för oss. Kanske är jag då ibland inte renlärig i min enkelhet, i min ekonomiska frihet eller i min spariver? Jag kanske inte helt lever enligt den mall jag själv förmedlat? Men det är bara en mall! Jag försöker ju leva min dröm!

Senast så var det mina studier som retade en person i Facebookgruppen Frivillig enkelhet – Mer med mindre, som ni ser i bilden ovan.*

 

 

Att den här kommentaren dyker upp just i den här Facebookgruppen är ingen tillfällighet. Av någon anledning verkar det vara en samlingsplats för några av de mer tongivande personer som anser att den egna friheten och enkelheten är något väldigt komplext. Det är en politisk, etisk, miljömässig, familjemässig och kollektiv fråga. Och nu är tydligen malluppfyllande ytterligare något ytterligare att beakta. På så vis får gruppen vara en symbol för en vanlig tankevurpa många av oss gör i livet; nämligen att försöka lyssna in allt och hela fy fan i det som sägs runtomkring, samtidigt som vi försöker påverka alla andra för att de ska anpassa sig efter våra tankar eller acceptera våra val.

Men vi måste förstå att vi är individer. Jaget slutar någonstans och där börjar omgivningen. Allt hänger inte samman. Vårt liv är inget samhällsprojekt eller en resa i renlärighet. Det handlar om att hitta något som fungerar, som vi är nöjda med och som vi kan styra och ställa med själva i någon rimlig mån. Det är det som är att leva vår dröm.

Hugh Hefner kan vara en mall för andra. Om du eller jag vill bli som Hugh, genom att använda honom som en sorts mall i våra liv, så är det två saker vi måste göra.

  1. Vi, åtminstone jag, måste göra en tillräckligt stor förändring så att vårt liv blir mer som Playboygrundarens. Det kräver att vi:
    1. kan göra egna val utan att trassla in hela världen (ger oss möjligheten), och
    2. att vi faktiskt gör en ändring och håller i den över tid (commitment och disciplin).
  2. Vi måste hitta oss själva och forma mallen så att det blir vårt liv. Så att vi lever våra drömmar.

För mig är studier just nu rätt. Det ger mig mening, stimulans, utveckling och sammanhang. Dessutom gör det att jag kan vara tjänstledig från mitt arbete. Det ger, som grädde på moset, viss inkomst varje månad samtidigt som jag inte behöver amortera på mina studielån. Det är min pragmatiska lösning till att vara arbetsfri som möter mina drömmar idag. 

Lyssna gärna på poddinslaget i samma anda

Podcast: Avsnitt 23 – Du kan leda hästen till vattenhålet

 

 

* Det här med att vi som predikar, och står för ett visst sätt att leva, får kritik för att vi inte lever som vi lär, är väldigt vanligt. En amerikans bloggare vid namn Mr. Money Mustache har till och med ett namn för fenomenet som han kallar Internet Retirement Police. Han driver med att det finns någon självpåtagen roll att tala om för andra att de minsann inte alls är så fria som de påstår. Oftast beror klagomålen på att de som är fria fyllt sitt fria liv med något. Men mallen är ju här för att hjälpa, inte stjälpa!

Vårens kurser – Aktie- och värdepapperskunskap, psykologi och träning

Så här tänkte jag nog söka utbildningarna i vår. En kombination av de områden som intresserar mig.

Tidigare så önskade jag ofta att livet var på ett visst vis. Utifrån det gjorde jag halvtama försök att uppnå det jag önskade. Det lyckades sällan. En anledning till att jag ofta misslyckades var att jag aldrig designade mitt liv för att lyckas med mina val. Jag fortsatte som vanligt med allt och försökte klämma in något mer bara. Skälen till att jag gjorde så var flera, inte minst var ekonomin ett hinder. Jag kunde ju inte bara sluta jobba för att åka skidor en säsong i alperna, exempelvis.

 

 

Nu har jag förstått att jag hårdare ska forma mitt liv så att det blir som jag önskar – vilket i sig också kräver mycket större commitment och krav på prioritering. Ett exempel på det är hur min önskan att utvecklas och komma vidare i livet möts i mina högskolestudier. Att studera, dessutom utan att ha massa annat att ta hänsyn till samtidigt, är helt enkelt väldigt belönande.

Ovan har ni kurserna jag tänkte söka till våren. Eftersom jag redan har en halvtidskurs som sträcker sig över hela läsåret så skulle jag läsa mer än heltid om jag läser samtliga kurser. Det kan vara att ta i. Så jag kanske måste prioritera lite, men det blir inte lätt.

Nästa år räknar jag med att öka andelen kurser som är arbetslivsinriktade, men i år är det bara intressen och nyfikenhet som styr.

Har du funderat på att läsa något på högskolan till våren?

Statusuppdatering – Ryktet om min död …

Hej vänner!

Ni ser och hör inte så mycket från mig just nu och det har sina randiga skäl och rutiga orsaker. Här på vår lilla gård, i våra liv, har nämligen en ganska behaglig vardag infunnit sig. En vardag med rätt mycket att göra. Jag tänkte berätta lite om vad som händer här och besvara några frågor, från Dacke, som kommit i kommentarsfältet på ett tidigare inlägg. Vi börjar med frågorna:

Hur har det gått med försäljningen av lägenheten i Linköping? Och hur går det med träningen för din del? Hur mycket har er kost påverkats av flytten och har ni märkt någon hälsoskilnad ännu?

Lägenheten är såld och kontraktet är skrivet. Vi fick ungefär i mitten av intervallet vi tänkt oss, så det blev ingen magisk affär och öppning till ett helt annat liv i ekonomiskt överflöd, men det blev inte heller någon buklandning. Tillträdet sker nu i oktober och då räknar jag med att komma tillbaka kring hur vi kommer jobba med pengarna som frigörs och hur vi kommer förvalta kapitalet.

Jag tränar lite. För lite. Men jag är samtidigt inte speciellt stressad över det. I det här livet jagar jag inte något på samma sätt som tidigare. Det liv vi lever och det vi gör är rätt belönande så det finns inga stora hål att fylla längre. Men jag vill komma igång mer, främst med cyklingen, nu.

Först hade vi sommar och då hade vi annat fokus. Sedan har vi haft skolstart för fem av sex här i familjen. Själv pluggar jag 75% just nu, plus att jag läser en kurs på ett amerikanskt universitet som handlar om lycka, så jag vill inte klämma in för mycket, och som sagt är behovet ganska litet. Men, vi ska göra vissa förändringar i vår vardag. Bland annat för att jag ska ge mer tid till träningen men också för att vi vill ha lite större skillnad mellan vardag och helg än vi har nu. Något av de kommande poddavsnitten – i närtid – kommer handla om vad jag lärt mig kring att styra sin egen tid som fri. Då kommer jag utveckla mina tankar mer.

Vi äter ju mycket egen mat och i någon form äter vi bättre nu än tidigare. Jag säger ”i någon form” för vi har ju inte avsiktligt ändrat meny helt och hållet, men inslaget av grönsaker är mycket större än tidigare och inslaget av egenodlad mat likaså. Vi har två upplevelser, både min sambo och jag, som relaterar till hälsa. Den första är att barnen är gladare. Eller så träffar vi dem när de är gladare och mindre trötta, i sammanhang som ger färre konflikter. Den andra förändringen är att energinivåerna är mycket högre. Nu kan jag vara trött, men ha energi, om ni förstår vad jag menar. Alltså sömnig utan att vara slut. Tidigare var ju livet ofta så att vi var utslitna långt innan vi var sömniga.

Den största förändringen i mitt liv är trots allt i huvudet. Livet här är ganska enkelt, även om vi har en hel del att stå i. Det gör också att skrivandet har blivit annorlunda för mig. Jag har historiskt skrivit här för att jag behöver det för min egen skull. Det har varit ett sätt att reflektera över livet, mig själv och mina tankar. Det har hjälpt mig att förstå mig själv bättre. Efter hand har jag flyttat fokus i mitt skrivande, bloggande, poddande och vloggande, till att se det som en sysselsättning. Något jag gör som skapar värde i mitt liv, men som inte är någon form av terapi.

 

 

Just nu trivs jag väldigt bra som student, vilket förvånar mig lite. Tidigare ville jag inte ha så mycket input, jag ville få ut saker jag hade inom mig. Nu är jag mycket mer nyfiken och njuter av att få läsa och studera. Det här påverkar naturligtvis frekvensen jag postar inlägg med. Jag läser hellre än skriver just nu, helt enkelt, och det jag lär mig är fascinerande.

Senaste veckorna har jag varit mycket på resande fot. Först på Mittuniversitetet i Östersund för två dar med mycket intressanta föreläsningar. Förra helgen var jag först på besök hos brorsan och sedan firade jag min mors födelsedag. Nu, kommande helg, drar jag till Italien med mina två äldsta barn, mina döttrar. Vi ska till Bergamo och njuta av sensommaren och miljön. Lära oss lite om katolska kyrkan och försöka gå på någon gudstjänst. Och så ska vi ägna åt oss ätande och pratande naturligtvis. Vi är hemma i början på nästa vecka. Det är en helt annan upplevelse att resa när man inte är stressad och sliten. När tiden och orken finns. Samtidigt har, inte minst Östersundsresan, varit väldigt belönande och tillfört massor av energi och tankar.

I går kväll hade vi läxstund här hemma och jag var tidigare under dagen borta en sväng med Leo hos en kompis i granngården. Som jag var inne på tidigare så har relationen till barnen verkligen förändras i och med vår ledighet.

Idag postar jag ett inlägg om lycka på podden. Missa inte det! I Italien kommer jag jobba med uppföljaren till det avsnittet som kommer handla om stoicism. Eventuellt blir det ytterligare något avsnitt kring min egen känsla av lycka här i friheten. I pipen finns även avsnitt om hur jag ser på min tid, och hur jag valt att styra den som fri.

Läs och lyssna på Patreon!

Har ni frågor, synpunkter eller allmänt vill heja på, så gör ni det i kommentarsfältet!

Nya budgeten – Den som inte arbetar ska inte heller äta

Då kan vi läsa om budgetförslaget i exempelvis Aftonbladet idag. I korthet så verkar budgeten vara utformad enligt följande:

  • Svaga pensionärer gynnas. De som flyttat utomlands får dock en rejäl skattehöjning!
  • MedelSvensson får dra av för fackavgiften. Men de som har tjänstebilar får högre skatt.
  • Studenter får något högre bidragsdel, 300 kronor per månad.
  • Ungdomar prioriteras, genom exempelvis satsningar på sommaraktiviteter och gratis bussresor.

Lite översiktligt så skulle den nya budgeten påverka oss – en familj med fyra barn där föräldrarna är studielediga – positivt med cirka 1 500 kronor i månaden under 2018. Med vår tajta budget är det en rejäl förbättring. Både mina och min sambos föräldrar är dessutom fattigpensionärer allesammans och kommer gynnas än mer i det liggande budgetförslaget.

Det går att kritisera det nuvarande budgetförslaget om man vill, men jag tänkte mest reflektera i relation till de diskussioner kring ”att vi måste bidra till samhället och jobba” som ofta förs i relation till de livsval som vi gjort, nämligen att sluta jobba helt. Låt vara att vi står som, och är studerande, men i grunden är vi trots allt ute och söker ett alternativt liv.

Budgetförslaget som det framställs i Aftonbladet idag skulle ge en rejäl boost i vår budget, samtidigt som vi läser in signaler om att det är mindre viktigt att tjäna in vår framtida pension då politikerna valt att öka bidragen och sänka skatten för de pensionärer som har det sämst ekonomiskt.

På samma sätt påverkas naturligtvis ekonomin för de som står inför ett beslut att gå i pension eller förlänga sin föräldraledighet.

Rimligtvis har det blivit mindre intressant att jobba efter 65, för lågavlönade pensionärer, i och med den förskjutning som blivit.

Då jag inte tror att så många, åtminstone öppet, kritiserar förbättrade villkor för svaga pensionärsgrupper, barnfamiljer eller studenter så uppstår en paradox. Det är politiskt korrekt att hävda att vi ska jobba och arbeta – för att bidra till samhället – samtidigt som vi ska upprätthålla och bygga ut ett system där samhället gör det möjligt att jobba mindre.

 

 

Hur kan det vara så? Och hur kan så många tycka att det är helt naturligt att se bidrag från staten som ”bra” och ”rätt” medan eget sparande och egenfinansierad ledighet är motbjudande? Ja, jag är inte säker på att jag har svaren, men jag har noterat tre återkommande teman i diskussionerna.

  1. De staten pekar ut som grupper att stödja är det synd om!
  2. Orättvisorna i samhället är främst ekonomiska och är synliga i form av konsumtionskraft. Det är därför underförstått att stöd, exempelvis i form av barnbidrag, ska användas för att köpa saker. Det är inte frågan om stöd för att vi ska slippa jobba.
  3. Gåvor av staten har vi förtjänat. Det finns de som öppet hävdar att exempelvis föräldraledigheten är en förtjänad ledighet, som vi kollektivt arbetar för, medan att spara pengar själv och sedan ta ledigt är att ”svika” systemet.

Jag vet inte om jag har någon snygg poäng att runda av inlägget med. Det är mer frågan om reflektioner. Men vi tangerar några grundläggande frågor med relevans för vår samtid. Medborgarlön är en. Den ständiga jobba, konsumera, repetera loopen är en annan. Självklarheten i att vi alla ska tycka samma sak, och jobba mot samma mål, är en tredje. Och så avslutningsvis paradoxen som ligger i att så många stödjer vårt bidragssystem, som helt legitimt kan användas för att slippa jobba så mycket, samtidigt som allt fler verkar anse att vår plikt är att ständigt jobba.

Vill ni läsa mer?

Att bidra till samhället är att betala skatt – Vi som köper tid för våra pengar bidrar därför inte till samhället!

Riskprioritering – Vad är det värsta som kan hända?

Jag har – nästan lite ofrivilligt – blivit prepper. Frågan, om jag är en prepper, har dykt upp lite då och då men jag har har alltid avfärdat den med ett ganska kategoriskt ”nej”. Jag tror det beror på att jag förknippat prepperkulturen med domedagsprofetior – de som förbereder sig för den stora samhällsomvälvande katastrofen kallas ibland doomsday preppers – men det visade sig tydligen bara vara en variant, i en ganska bred flora av preppers. De som är mer inriktade på vardagens utmaningar delar många intressen med mig, så jag som bor högt – på säker mark – i Småland och filar på mitt självhushåll sällar mig numera officiellt till prepperskaran.

Bland annat så innebär det här att jag följer ett gäng preppers på Twitter och jag är också med i ett stort forum på Facebook. Att följa mina nya preppervänners flöden ger helt nya infallsvinklar på livet, men reser också en hel del frågor, inte minst kring hur vi ska förhålla oss till risker, hot och faror.

På morgonen har jag redan hunnit läsa inlägg på Facebook kring överfallsskydd för unga kvinnor  – hur de alla bör träna Krava Maga – och behovet av, samt den eventuella nyttan med, att ha jodtabletter hemma vid kärnkraftsolyckor. Det här står i stark kontrast till de risker som just nu diskuteras inom ekonomiområdet. Där är det just nu bobubblan; ränte- och valutaoro; Nordkorea och Brexit som oroar.

 

 

Men om jag skiter i vad andra säger och fokuserar på mig själv. Vilka är mina topprisker? Kommer prepperarnas samhällskollaps med på listan? Ska jag lägga tid och pengar på jodtabletter eller ska jag justera mina aktie- och fondinnehav för att minska räntekänsligheten? Eller borde jag ha fokus någon annanstans?

Som minimalist vill jag fokusera på det viktiga och reducera de  delarna som är mindre viktiga ur mitt liv och jag inser när jag läser om alla risker i livet att jag inte riktigt har klart för mig vad jag borde oroa mig för. Livet, samhällsekonomin, samhällskollaps, barnens utbildning – för att nämna några ämnen som ligger nära tillhands – är ju alla områden där vi alla kan känna en viss oro.

Jag tänkte därför här göra min egen risklista och identifiera mina topprisker i livet.

Så här långt i inlägget är jag faktiskt lite imponerad av min egen klokskap. Problemet är bara att jag körde fast, rejält, när jag nådde hit. Nu undrar jag mest varför blev det här blev så svårt?

Jag började naturligtvis skriva det här inlägget med en idé om hur det skulle se ut, men ju mer jag tänkte, vred och funderade, ju svårare blev det att hitta någon väg framåt. Jag läste på om risk på Wikipedia och började fundera på om det var skillnad på fara och risk. Men oavsett terminologi så får jag inte riktigt till det.

Jag listar vad jag har så här långt så förstår ni läget:

  • Förlora jobbet – Jag är inte speciellt beroende av jobb och har inget nu. Så det här är ingen risk för mig.
  • Förlora delar av min familj – Barnens väg till skolbussen oroar. Det här är den enda bra risk som fångar mitt intresse som jag kan hitta!
  • Jag kan bli sjuk – jag lever inte alls ohälsosamt så jag har inget jag känner att jag kan göra, mer än att möjligtvis gå ner något i vikt. Oro är ingen risk!
  • Våra pengar kan ta slut och vi måste börja jobba igen – jo, men då får jag väl jobba igen. Det här är tekniskt sett en risk, men konsekvensen väger för lätt för att det ska vara en topprisk.
  • Jag är orolig för att mina barn inte ska nå sin fulla potential i livet – jag har ju tagit sabbatsår för att kunna vara mer med familjen så detta har jag ju till viss del redan adresserat. Den direkta konsekvensen om det här faller ut går inte att sätta på pränt eller hantera. Det gör att detta inte kan klassas som en risk, utan ska sättas i oroshörnan och glömmas bort.

Kanske en start, men inget att direkt skriva hem om. Jag måste nog vara mer metodisk.

När brainstormingen inte fungerade

I Wikipedia-länken ovan så lyfter man upp att en risk bör ha två egenskaper – för att det ska vara en risk – som vi bör kunna hantera i någon form. En risk ska ha; 1) en konsekvens (obehaglig konsekvens ger risk, önskad konsekvens ger möjlighet) och 2) en sannolikhet som anger hur troligt det är att risken faller ut.

Genom att väga samman de två aspekterna, konsekvens och sannolikhet, kan vi ge vår risk ett värde. Så när vi letar efter topprisker letar vi efter ogynnsamma händelser med stor sannolikhet att inträffa. En snabbsökning på de vanligaste skälen till för tidig död följande:

Saxat från Metro.

Av bilden ovan kan vi utläsa att sjukdom – främst i form av hjärt- kärlsjukdomar och cancer – psykisk ohälsa samt olycksfall (inte minst hos unga om man studerar statistiken) borde vara med bland mina risker då de har hög sannolikhet (det är i alla fall de vanligaste skälen till förtidig död) och en rätt obehaglig konsekvens i form av min tidiga död.

Om vi klarat av dödsfallen – de risker jag kan komma på med värsta tänkbar konsekvens – så borde väl nästa område att titta på vara risker med hög sannolikhet att inträffa samtidigt som konsekvensen är rejält obehaglig utan att vara dödlig. Jag tänker att förslag där borde vara:  dålig chef, utbrändhet, depression,  skilsmässa och arbetslöshet.

Det var det här jag kände när jag började skriva. Ur ett analytiskt perspektiv så finns det två saker att göra i livet som hanterar nästan alla topprisker. Vi bör träna hårt, gärna med fokus på att bibehålla muskelmassan högt upp i åldern och vi behöver hela tiden sträva efter att behålla så mycket frihet – inte minst ekonomiskt – som möjligt.

 

 

Det här är intressant av flera skäl. Dels får jag inte samma risker som Prepperskulturen verkar ha på sin topplista. Dels handlar mycket i olika forum om vad man ska köpa och göra innan katastrofen. I min analys så pekar det mesta på att vi ska göra två saker för att hantera våra topprisker.

Är det rätt att göra så här? Handlar inte livet om att vi ska göra något som ger oss mening och då kanske cancer och olycksrisk följer. Det är ingen risk, det är ett faktum!? Blir det för analt att studera risker i livet? Ska vi måla med en större pensel?

Min egen syn på risk

Jag tror faktiskt att min största fasa i livet är att jag lever mitt liv långtifrån hur jag faktiskt vill leva. Tyvärr har den risken på något vis fallit ut. Det är det utfallet jag försöker återhämta mig från. I den resan har jag klippt banden med många av mina krav och föreställningar om hur livet ska vara, vilket påverkar hur jag ställer mig till konsekvensen om en risk faller ut. Det innebär att mitt liv idag har betydligt färre topprisker och det är en befrielse!

Här döljer sig kanske en av de viktigaste lärdomarna jag fått i mitt liv. Det är bara några få förändringar som ska vara risker i livet. Resten ska vara just förändringar. Förändringar är en naturlig del av livet och vi ska skapa ett liv där vi naturligt kan hantera förändringar. Ibland ska vi till och med välkomna dem!

Vill du läsa mer?

Leva på eget kapital – riskgenomgång

Är du intresserad av att läsa och följa en blogg som handlar om att forma och leva sitt eget liv liv? Följ oss då gärna på Facebook.

Våra energinivåer, del 1 – Går de att påverka? Går det att skapa ränta på ränta effekt?

I vår tid, för min generation, så är det inte självklart bristen på pengar som är det som begränsar oss i livet. I själva verket är det oftare bristen på tid och energi som sätter gränsen för vad vi får ut av våra liv.

Visst, de hänger samman. Det går, i viss utsträckning, att köpa tid för pengar. Det går också att höja sina energinivåer genom att spendera sina pengar klokt, åtminstone tillfälligt, men någonstans finns det ändå en gräns för när pengar inte längre kan ge oss tid eller ork längre. Om vi exempelvis känner att vi måste ha hjälp att städa hemma eller köpa oss belöningar, kanske i form av lite nya snygga kläder, men inte kan göra det på grund av att vi inte har råd, så kan vi kanske hävda att bristande ekonomiska resurser hindrar oss att frigöra tid och uppnå rätt energinivåer.

Men jag tror den argumentationen är fel, för att den inte hjälper oss att se och åtgärda grundproblemen som finns.

Problemet med ekorrhjulet är att det lever på, och drivs av: vår tid, energi och pengar. Tyvärr går det ganska lätt att leva det moderna livet så våra tillgångar konsumeras i en negativ spiral. Det innebär att vi använder våra pengar på ett sådant sätt att vår tid och energi konsumeras. Med lite otur så var det just för vi hade ont om tid och energi som vi spenderade pengarna från första början. Ett exempel på det är när vi lägger stora summor pengar på att skapa fina hem och leva fantastiska liv som vi flyr så fort vi är lediga. De flesta har ingen högre önskan i sina liv än att åka bort på sin ledighet!

Frågan är om negativa spiraler går att bryta?

För pengar så är svaret ja! Om vi tajtar till vår ekonomi, slutar handla på kredit och börjar spara så vänder ekonomin ganska snart och blir en grund som vi kan ha nytta av. På sikt får vi även glädje av ränta på ränta effekten men det är ett misstag att fokusera för mycket på den. Effekten en god privatekonomi och det den medför är mycket mer omedelbar och större än vad ränta på ränta effekten är. En stor vinst är exempelvis att konsumtionsmönstren kan ändras.

Den som sparar köper inte skit. Det är sparandets största nytta!

 

 

Skillnaden mellan att konsumera och investera

När vi konsumerar – se bilden ovan – så byter vi pengar mot något enligt två huvudprinciper:

  1. Det vi köper – prylar – blir i princip värdelöst, sett ur ett krasst ekonomiskt perspektiv, den stund transaktionen sker. (För oss kan det naturligtvis ha ett värde, men det finns normalt ingen andrahandsmarknad för produkten).
  2. Det vi köper behåller delar av sitt värde, men kräver kontinuerligt nya pengar för att det ska ha ett värde för oss. Den här typen av konsumtion kallas ibland för att vi köper åtaganden.

När vi investerar så skjuter vi in pengar i något som ger oss en styrkeposition för framtiden. Exakt hur den realiseras vet vi inte. Ibland är bara pengahögen i sig det som adderar värde. Ibland kan vi använda pengarna nu så att framtida aktiviteter eller investeringar ger högre avkastning, eller så kan vi använda pengarna så att de ger avkastning i form av kassaflöde. Kanske genom att vi skapar oss en utdelningsmaskin.

Går principen att återskapa kring våra energinivåer?

Går det att resonera kring energi på samma sätt som kring pengar?

I så fall letar vi motsvarigheten till ”prylar”. Saker där vi bränner av vår energi ut i tomma intet. Vi letar också de områden där vi lägger ner energi på något som sedan själ energi ständigt framöver. Och, sist men inte minst, så letar vi aktiviteter där vi stoppar in vår energi i aktiviteter som ger ännu mer energi tillbaka. Antingen nu, eller i framtiden!

Svaret är ja, det går att resonera kring våra energinivåer på ett liknande vis som vi diskuterat om pengar tidigare! Där ligger kanske en av de viktigaste insikterna också! På samma sätt som vi kan spara pengar, nörda ner oss i pengar, läsa om pengar och fundera på hur vi investerar våra pengar kan vi resonera och jobba med våra energinivåer! Det är en ändlig resurs som går att vårda!

När jag har läst på och försökt utbilda mig själv så har jag stött på några huvudområden där kloka människor tänkt sedan tidigare.

  • Energiekonomi – Här finns strategier och trick som gör att vi kan göra det vi vill med lägre insats. En form av sparsamhet (i analogi med prylar ovan).
  • Döda energitjuvar – Metoder för identifiera och avveckla det som dränerar oss på energi. Det är här vi jobbar med att reducera våra åtaganden.
  • Vårda oss själva –  Tankar om hur vi kan avsätta tid och energi till att vårda oss själva, för att på så sätt höja våra energinivåer. Det här handlar om att investera vår energi klokt.
  • Söka energi – Vi styr vår tid så att vi gör det som i sig ger oss energi. Eller vi söker oss till människor som ger oss energi. Det här handlar om intäktssidan i ekvationen.

Jag tänkte återkomma, under hösten, kring de olika punkterna ovan på olika vis, men är väldigt nyfiken på dina tips. Om hur du känner att du kunnat jobba med dina energinivåer. Vad som fungerar för dig och var du hittat inspiration.

Läsa mer

Om du inte redan läst mitt manifest så tycker jag du ska göra det. Du får det när du registrerar dig för nyhetsbrevet här:



Du som stödjer bloggen och podden via Patreon får ta del av det som jag skriver om livsstrategier – vilket direkt kopplar till det som står här och som är en fortsättning kring mina tankar jag skriver om i manifestet. Vi ska under hösten prata och skriva om minimalism och stoicism bland annat. Det finns redan ett inledande poddavsnitt i ämnet på Patreon.

Läs och lyssna på Patreon!

Ge upp ekorrhjulet och bli självförsörjande bonde – Råd till Kalle

I Kalles sex liv fick vi igår se hur Kalle undersökte möjligheten att överge stressen och ekorrhjulet han nu sitter i för att i stället bli självhushållare.

Han fick också några tips om hur han skulle ändra sitt liv för att kunna leva friare.

Då vi gjort det Kalle önskar och inte var så imponerade av de råd han fick, så ska jag ge Kalle några bättre tips för hur han kan jobba för att bli fri.

 

Faran i att inte säga jag – Tankar kring svensk politik och fortsättning på ”Att bidra till samhället …”

Jag pratar om hur vi ska kunna bli friare. Men jag försöker använda ett jag-budskap. Egentligen pratar jag om hur du ska kunna bli friare. Många reagerar på det. Av minst två anledningar:

Modern samhällsbyggnad pratar gärna om hur vi alla ska kunna få det bättre. Vi jobbar mot ett gemensamt mål. Lagarbete gör saker möjligt som inte går att göra annars. Kollektiva lösningar är effektiva och billiga.

Men det finns uppenbara problem med det vi gör när vi ”bygger ett samhälle”. Mycket pekar exempelvis på att vi idag jobbar mer för att samhällsorganismen ska överleva än vi historiskt har arbetat för vår individuella överlevnad! Självhushållande bönder på 1800-talet säkrade sin överlevnad på färre arbetstimmar än dagens industriarbetare!

Samtidigt ökar belastningen på oss själva – vi äter mer antidepressiva mediciner än någonsin – och miljön.

Vår samhällsbyggnad har alla egenskaper ett ekorrhjul har!

Men det är individen som är intressant här. När andra människor vill att vi ska delta i samhällsuppbyggnaden så utgår de ifrån att vi har gemensamma intressen. Kanske till och med ganska långtgående gemensamma intressen. Men det är inte självklart. Omvänt, när jag kommer med mitt jag-budskap så börjar ofta människor prata om andra människor. Ofta har de vi ska prata om istället för oss själva inte ens något namn. De heter de sjuka, ensamstående eller svaga.

Missförstå mig rätt. Det här handlar inte om att skita i allt och alla. Det här handlar om att förstå att jag är en individ med unika behov, tankar och önskningar. Det vi ser i samhället, alla de förebilder och mönster som finns kring skola, karriär, parrelationer, konsumtion, barnuppfostran och behov är inte nödvändigtvis något som du behöver ta till dig. Inte heller behöver du försöka få med dig andra i dina val, eller motivera för dem varför du väljer annorlunda.

Du har ett ansvar att skapa och forma ditt liv och andra måste ge dig möjligheten!

 

 

Sidospår – Är kollektiva lösningar verkligen effektivare?

Jag var egentligen klar med dagens inlägg. Men det är helg och jag brukar unna mig friheten att skriva lite längre inlägg, så jag hakar på med lite fler tankar. Jag läser nämligen en bok som heter ”Education Unchainded” av en svensk som heter Erik Lidström (ISBN-978-1-4758-2244-1). Där hävdar Erik att grundläggande utbildning inte är något som är speciellt svårt att få till. Privata skolor med outbildade lärare i Afrika lär barnen att läsa, skriva och räkna utan större problem. Vi har dessutom skjutit iväg gränsen då vi börjar kallar barn för vuxna så långt att vi snarare förvarar dem i skolan än förbereder dem för livet. Skolan har blivit en spelplan för alla samhällsbyggnad alla politiker någonsin kunnat tänka sig. Såväl på vänster som högersidan! I processen har den moderna svenska skolan blivit ett monster! Jag är inte så negativ till helheten, men effektiviteten kan på goda grunder verkligen ifrågasättas.

Hur – inte vad – ska vi göra för att få det liv vi önskar?

I mitt manifest – visst låter det fint – så har jag försökt beskriva en strategi för hur vi kan tänka kring våra tillgångar tid, energi och ekonomi. När vi pratar om det manifestet säger pratar vi mer om hur vi ska leva och tänka än vad vi ska tänka och göra. Jag önskar att jag hade förstått vad den skillnaden i fokus innebär långt tidigare i mitt liv.

Om du blir medlem på Patreon kan du läsa resten av inlägget.

Att bidra till samhället är att betala skatt – Vi som köper tid för våra pengar bidrar därför inte till samhället!

Det är lika bra att göra upp med den här frågan en gång för alla! Ska man få ställa sig utanför samhället som jag och min sambo gjort? Att använda sina pengar till att köpa tid som in sin tur får till följd att vi inte betalar skatt?

Ska det vara möjligt att avstå från att bidra till samhället så här godtyckligt?

Det här är en fråga som resulterar i en diskussion som lätt går att förirra sig i genom att prata kring faktiska exempel och hypotetiska diskussioner. Det är att börja i fel ände!

Vi tangerar nämligen grundläggande demokratiska värderingar i den här frågeställningen så vi måste börja med principdiskussioner.  Det gör mig ont att så många i vårt samhälle verkar vara så okunniga om de principiella skälen till varför vi ska få konsumera tid för våra pengar.

Min rätt till fria val – exempelvis kring arbetstid och utbildning – är inte underställd statens och samhällets behov!

Håller du inte med om detta så har vi problem. Stora problem! För det här handlar om principer. Det här handlar om vår rätt att välja utbildning och arbete. Arbetsomfattning och plats att bo. Om vår rätt att välja om vi ska ha barn och hur många. Det är samma fundamentala principer som gör att vi inte tvångssteriliserar människor vi inte vill se fortplanta sig eller aborterar foster där vi kan misstänka att de inte blir fullt arbetsföra. Humanism, människovärde och demokrati möts här. Vi mäter inte människor relativt dess värde att betala skatt – deras industriella produktionskapacitet! Vi tvingar dem inte i samhällets tjänst!

Nej, kom inte med något skitsnack om att jag kan bli sjuk och då ”säkert tycker samhället är värt att ha”. Jag har sparat pengar för att leva utan att jobba. Det är precis samma sak den gör som jobbar halvtid eller är föräldraledig gör. Det är bara att spar och uttagsformerna ser lite annorlunda ut! Och jag bidrar på så många sätt till samhället som du verkar bortse från om kör sjukvårdskortet redan nu. (Vi återkommer till hur lite senare).

Att säga att jag ska beakta mitt framtida vårdbehov eller statens behov av att finansiera järnvägsuppbyggnad i mina val är i princip detsamma som att säga att vi ska ha en vårdapparat som väger inbetald skatt mot vårdbehovet!

Självklart ska vi inte ha det så i Sverige! Det är så långt ifrån det svenska samhällets mest grundläggande värderingar vi kan komma! Men människor ställer ändå frågan som det vore den naturligaste sak i världen!?

De, utan att reflektera, kliver in i den klassiska uppgiften att styra folket för allas bästa! Det finns många kända namn i den skaran, men få vi vill ha på vår skärgårdsfest.

Känner ni till begreppet Gnurglor?

Gnurglan var bara ett av de många fantasidjur som Al Capp hittade på för sin serie ”Knallhatten”. Oftast var syftet att i satirisk form spegla någon del av samhället. För gnurglornas del handlar det om att dessa djur förökar sig asexuellt och snabbt, alltid är glada att stå till tjänst för människor, som underhållning och till och med som mat, och att de smakar jättegott när de är tillredda. De har inget skelett så inga delar av djuret går till spillo, ögonen blir perfekta som hängselknappar och morrhåren passar utmärkt som tandpetare. Med gnurglor i hela samhället, skulle ingen behöva arbeta mer. På det viset skulle gnurglorna, i satirisk form, bli slutet för underhållningsbranschen och livsmedelsmarknaden och därmed för kapitalismen och samhällsutvecklingen som helhet.

(https://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Gnurglorna)

Allt som liknar och fungerar som gnurglor – i vårt samhälle är det fräst utdelningsmaskiner/eget kapital samt  självhushåll/småjordbruk som ligger nära – avskys av de som anser att vi är födda för att tjäna. Att vara en kugge i maskineriet. I ett samhälle där vi är födda för staten, kungen, kapitalets eller övermaktens skull så råder arbetsplikt; utbildning sker inom de områden som krävs för maktens skull och individer måste ju naturligtvis bosätta sig där det passar de som styr.

Det här är bland annat ett av skälen till att kommunistiska regimer i alla tider haft som sin högsta prioritet att avskaffa småjordbruk! Om så miljoner människor ska svälta ihjäl i processen ska alla göras till trälar!

Fan, hålla på med sitt eget och vara allmänt svårstyrd när man ska tjäna staten!

Att de här grundläggande principerna och mekanismerna inte står uppenbara för fler är skrämmande!

Grundläggande värderingar ger som konsekvens att vi har ett fritt val vad gäller deltagandet i samhället!

Tyvärr stannar vi oftast inte här i diskussionen. De vi möter duckar för principerna vilket skrämmer ännu mer. Med rimliga krav på slutledning och logik hamnar vi nämligen snabbt tillbaka till principerna ovan.

Ta det här exemplet:

  • Jobba heltid är ok.
  • Jobba halvtid är ok.
  • Inte jobba alls är fel.

Det hänger inte samman. Den som vill diskutera frågan om hur mycket vi ska jobba för samhället måste göra det utifrån någon logik, där halvtidsarbete, studieledighet och föräldraledighet måste vägas in. Det går inte godtyckligt välja det man gillar eller ogillar.

Exemplet ger att 1) det är bra att jobba heltid, hälften så bra att jobba halvtid och uselt att inte jobba alls.

Eller så 2) varje person som själv står för sin försörjning står fritt att välja arbetstid efter eget huvud.

Utan godtycke, utan att i stället använda sund logik så återförs frågan direkt till grundprinciperna ovan

Både svar 1) och 2) är möjliga men det är 2) som är del i vår värdegrund i Sverige.

Det här är alltså ingen svår fråga om de vi pratar med anser att samhället ska följa principer och logik.

Men oftast är det inte så där jag ser att frågan diskuteras. Det är konsekvensen av att vi inte för en diskussion. Jag har svårt att tro att det bottnar i något annat än att många redan bestämt sig för att man ska betala skatt och om man inte gör det är man smitare!

Egentligen tycker jag principdiskussionen ovan svarar på alla frågor för den som ger den lite tid.

Men jag ska trots det beröra två frågor som kommer upp. Först ut är frågan som handlar om att alla inte kan göra som vi. Den andra handlar om att jag egentligen inte köper tid för mina pengar, utan lever på avkastning på kapital, det vill säga någon annans arbete.

Men om alla gör som ni – Vi måste trots allt ha skatteintäkter

Alla kan inte sluta arbeta, det fungerar inte. Det är vi överens om. Historiskt har det här aldrig varit ett problem. För jobbar man inte så svälter man ihjäl. Och de flesta av oss undviker gärna det.

Det gör att det inte finns något grundläggande problem för samhället att fixa här! Vi hamnar naturligt i en situation där vi försöker överleva, samverka och skapa strukturer som underlättar våra liv.

Det behövs ingen stat för att upprätthålla individens överlevnadsinstinkt!

Så att säga att vi har ett ansvar gentemot andra är egentligen ett argument för att vi har ett ansvar att upprätthålla just den nu rådande samhällsstrukturen. Det är ett argument för att vi har ett ansvar för att bidra till att vi kan fortsätta mala ned berg och pumpa olja. Det är ett argument för att vi ska ge bort allt mer av våra barns uppfostran till samhället och ställa oss själva i lokaler utan fönster, för att producera.

Men jag ställer ju inte upp på det samhället. Så mitt avståndstagande är ju inte ett misstag eller ett sätt att smita. Jag har agerat på de stimuli och belöningssystem som finns. Jag jobbar gärna igen. Den som anser att det är viktigt bör rimligen verka för att jag återgår till arbetslivet genom ett erbjudande. Inte genom tvång.

Men det är ingen brådska med det. Min mening är att jag bidrar till samhället om en bredare måttstock används. Här är exempel på mina bidrag:

  • Mitt skrivande.
  • Fyra barn.
  • Självhushåll i ett område där jag bevarar kulturhistoriska värden.
  • Den konsumtion jag trots allt gör.
  • Vår familjs deltagande i lokalsamhället.
  • Mitt sätt att tillhandahålla kapital på kapitalmarknaderna.

Det är ju mitt liv som innehåller inslag av hållbarhet. Det är ju snarare hos mig man bör söka nya mallar än att tvinga mig in i ett system som framstår som allt mer absurt.

Mitt val att avstå att jobba bort allt tid i livet och försaka exempelvis barnen och att säga nej till kontorslandskap utan fönster som borde vara modellen. Inte paniken för att nedmalningen av berg inte kan fortsätta.

Hur kan det ha blivit så att det är mer moraliskt rätt att byta bil och flyga till Thailand än det är att vara hemma med barnen och laga sin egen mat? (Nu menar många säkert att jag tog i. Att solidaritet och gemensamt ansvar knappast handlar om det. Det är rätt. Logiskt så bör vi naturligtvis även debattera andra konsumtionsbegränsningar om vi pratar om att begränsa rätten till att köpa tid. Det innebär att antalet arbetstillfällen minskar och att alla då inte kan bidra till samhället. För mig understryker det här hur skruvat samhällssystem vi har idag).

 

 

Så ja, vi måste ha skatteintäkter. Vi måste ha barn och säkra nästa generation. Vi måste ha ett liv. Vi måste ha människor som skriver och debatterar. De som håller vårt landskap öppet och någon som producerar de ekologiska äggen du gärna köper. Om all min skatt jag redan betalt och alla mina bidrag till samhället inom andra områden inte är något värda så är vi tillbaka till inledningens principdiskussion. Då ser du inte mig som en människa utan ett produktionsredskap. En kugge med ringa värde vars uppdrag är att ställa in sig i ledet och arbeta.

Jag bidrar till samhället lika mycket som alla andra! Det ni vill tvinga på mig i form av jobb och skatt handlar om att ni vi säkra nuvarande samhällsordning. Inget mer, inget mindre.

Att ifrågasätta det måste vara min demokratiska rättighet!

Men du lever ju på avkastning på ditt kapital – Du är ju i själva verket parasit!

Nu kommer vi till den sista argumentet som ibland förekommer. Det är kopplat till själva upplägget som möjliggör att jag inte jobba. Det faktum att jag inte bara lever av mitt sparade kapital utan faktiskt förvaltar det också. Om vi köper hela argumentationen ovan så kan vi alltså fortfarande ha invändningen mot just mig och mitt upplägg baserat på det faktum att jag nyttjar möjligheten att investera kapital och leva på avkastningen. Det gör att jag dels 1) sällar mig till kapitalisternas skara samtidigt som jag 2) nyttjar det samhällssystem som jag nyss tog avstånd från.

Vi börjar med den första delen. Jag sparar och förvaltar kapital. Ja! Det är precis det vi gör när vi betalar skatt för att sedan vara föräldralediga; när vi betalar skatt och senare i livet tar ut det i form av pension eller när vi betalar skatt och sedan tar ut den i form av bidrag från vår sjukförsäkring.

Inte minst vissa högljudda individer på vänsterkanten försöker trolla bort korten genom att få samhällssystemet att framstå som något som fungerar fundamentalt annorlunda än livet i övrigt. Som något gott och vackert till skillnad från kapitalets smutsighet!

Men det finns ingen principiell skillnad i mitt sparande och mitt upplägg jämfört med det som gäller för pensionärer och föräldralediga. Den enda skillnaden är att jag baserar mitt liv på privat sparande medan mycket av det vi ser i det svenska samhället baseras på kollektiva lösningar.

Aktien vet inte om den ägs av en AP-fond. Bron vet inte om pengarna som finansierade den är lånade av staten eller av mig.

Jag har av det här skälet svårt att bemöta argumentationen, för jag tror frågan främst handlar om min privata äganderätt och då kopplar den till den principiella diskussionen i inledningen. Jag ser det helt naturligt att jag ska få äga och vårda tillgångar i privat regi.

Del 2, den som handlar om att jag dels ifrågasätter samhället samtidigt som jag nyttjar det, är mer principiellt intressant. Som jag var inne på så ser jag inte att samhället skulle krascha om alla växlade ner, men det skulle ändra förutsättningarna kring min kapitalförvaltning.

Är det ett problem?

För mig är det här en logisk konsekvens!

Om du gör dig friare så blir du mindre beroende av mig och mitt kapital. Allt hänger samman. Frihet handlar om att inte tjäna andra herrar mer än nödvändigt. Om du gör som jag så minskar det behovet. Vi får andra jämviktspunkter och andra lösningar.

 

 

Att styrkeförhållandet mellan dig och din omgivning förskjuts till din fördel är inget jag tänker förhindra. Jag vill understödja det! Men lösningen sitter hos dig! Det är du som tar din frihet, inte jag som ger den!

Den som anser att vi ska styra all konsumtion, även vår rätt till Thailand och nya bilar som vi var inne på inledningsvis, har problemet att vi får en ny jämviktspunkt om vi inte kör på som nu. Vi berörde det ovan. Så vi delar det problemet.

Du får avgöra vem som har mest principiella problem. Jag som söker nya jämviktspunkter i samhället eller de som anser att vi måste köra på som nu för att säkra samhället som vi känner, men samtidigt begränsa konsumtion.

Jag har tidigare varit inne på var frihetsrörelsen hör hemma ideologiskt

Det är dags att runda av! I ett vidare begrepp så pratar vi politik här. Jag var inledningsvis naiv nog att tro att mina tankar och mitt synsätt på livet skulle ligga nära den gröna vänsterns och blev förvånad när jag insåg att många vänsterdebattörer såg den rörelse, där jag är en del, som stora satan.

Nu förstår jag bättre varför. Mina tankar, och hela rörelsen där vi utifrån egna initiativ skapar egna lösningar, ligger mycket närmare anarkismen än socialismen. Den klassiska hippierörelsen var, trots att vi kanske tror det idag, inte alls populär i mer ideologiska vänsterkretsar, av samma skäl.

Min ideologi säger att vi ska ha en modernt samhälle där vårt kollektiva ansvar är stort. Jag är inte för en nattväktarstat. Men det ska ske i ett sammanhang där vi har starka och välmående individer. I ett hållbart samhälle. Där jag kan välja enkelhet.

Arbetstvång känns liksom lite överspelat!

Betala, annars bidrar inte det här inlägget till samhället!

Gillar du att läsa här? Tyvärr bidrar inte jag till samhället, enligt många, om du inte betalar för det här! Då blir det en jävla skillnad!

Du kan stödja mig genom att donera ett engångsbelopp via Swish på 0761-040603 eller genom att bli en regelbunden stödjare av bloggen och podden genom blogglösningen Patreon.

Där skänker du valfritt belopp – dock minst en dollar per podd om du vill lyssna på den – för att se och höra mig mer.

Bli stödjare på Patreon!

Om det fullständigt knäcker dina principer att betala 8 kronor får något samtidigt som du tycker att det är min uppgift att betala skatt så är du förlorad och jag hoppas att skosnöret går av på finskorna nästa gång du använder dem! Borgarjävel!

Tack för idag!