Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

Kategori: Beteende (sida 1 av 13)

Förälder! Tänka fritt eller i smarta banor?

Många föräldrar känner att egna val och enklare liv försvåras av att man har barn och vill därför att exempelvis vi, som gjort en hel del annorlunda val med fyra barn, ska prata mer om familjelivets utmaningar och vad som går att göra. Och visst frivillig enkelhet, eller att leva minimalistiskt och annorlunda jämfört med andra, när man har barn kan vara utmanande. Men jag tror trots allt att man måste vara rätt specifik för att kunna hjälpa någon annan i deras situation. För konflikter kring barns konsumtion, eller diskussioner kring hur det är att vara annorlunda är inget man som förälder kan, eller vill, komma undan. Det är en del i föräldraskapet och en viktig del i de utmaningarna våra barn står inför.

Kanske har vi i vår familj något att tillföra, men innan vi ger oss in i diskussionen om vad det innebär att ha barn och hur det påverkar våra möjligheter så vill jag prata lite bredare. Jag vill fundera och filosofera kring vad jag kan säga och ge er, och vad ni bör lyssna efter.

Underförstått finns här en fråga om vad som är ”gemensamma problem” som vi som föräldrar kan dela och lära kring, och vad som är utmaningen för dig som individ i din relation med dina barn. Ingen kan ändra stora delar av sitt liv enkelt och jag tror mycket handlar om dig och dina tankar i slutändan. En del i att lära sig leva annorlunda handlar om att utmana sig själv och lita på att det är helt ofarligt att ibland ta en annan väg i livet.

Det finns skäl att återkomma kring föräldraskapet men vi börjar här idag med att diskutera om hur vi kan lära av varandra och vad det innebär att bli friare i tanken.

Att jobba för att ha något att göra

Första delen av dagens inlägg skrev jag i juli 2014. Nu är det första april 2018 och jag har snyggat till lite och fyllt på det ursprungliga inlägget, så här 3,5 år senare. När jag skrev första delen jobbade jag och hade precis börjat fundera på att göra mig fri från arbetslivet. Idag är jag fri och lever helt annorlunda. Jag har varit hemma sedan midsommarafton 2017 och är med raska steg på väg mot ettårsjubileum som fri. Ett år som gett nya insikter, genom distansen och studier, samtidigt som jag kanske rent allmänt blivit lite klokare sedan 2014.

Vi börjar med ursprungsinlägget och så fyller jag på med dagens material efter det!

Jag träffar ibland en tjej på mitt jobb som nästan alltid skjuter in en kommenterar om hur stressigt hon har det. Jag undrar ofta varför.

– Idag åt jag lunchen på cykelsadeln. 5 minuter. Max! säger hon och ler som om hon söker kontakt. Men jag vet inte riktigt vad jag ska svara så det blir inte mycket dialog.

På senare tid har jag börjat undra om hon inte pratar lika mycket, eller mer, till sig själv än hon pratar till mig så jag behöver kanske inte svara. Kanske börjar hon ser sin situation som ohållbar, kanske pratar hon om sina skruvade situationern som terapi.

Men ibland försöker jag gå henne tillmötes, jag kläcker ur mig något i stil med: ”oj,  ja vi har också mycket nu” eller ”gud vad jobbigt” som svar. Och en gång mötte jag henne verkligen i hennes frustration och tittade henne i ögonen och svarade:

– Ja, fy fan. Jag ska gå i pension vid 55!

Lite oväntat så reagerade den här stressade och pressade tjejen ganska starkt!

– Nej, herregud! Nej det skulle jag aldrig kunna göra!

Jag är inte den som ska döma här, jag har haft samma inställning till jobb och arbetsliv, men jag har börjat tänka i lite andra banor. Jag kan se att det finns faror med min arbetskamrats inställning som jag kanske inte såg förut.

  • Att hårt fläta samman livet och jobbet är principiellt tveksamt. Inget jobb inget liv är en sanning som inte gynnar den som lever enligt den.
  • Att vi gör oss beroende av att jobbet och chefen sätter vår agenda för dagen och livet är att ge bort en del av det vuxna livet.

Kanske är båda punkterna ovan samma sak, eller två sidor av samma mynt, tycker du, men låt mig då förklara lite mer hur jag tänker.

 

 

Den första punkten handlar för mig mycket om socialt sammanhang. Den allmänna sanningen är att du utan jobb lätt blir isolerad; tappar din försörjning och du tappar de viktiga rutinerna och sammanhangen som behövs, inte minst för vår psykiska hälsa.

Den andra punkten handlar om att självständigt, i harmoni med egna värderingar, styra sin tid så att dagen får innehåll och mening. Det är vårt privilegium som vuxna att få bestämma över vårt eget liv, tyvärr är det svårt och många ger allt för lätt bort den friheten. Att bero på att någon inom ett företag ska ge innehåll och tidplan för dagen är en stor begränsning, och – kan jag tycka – ett väldigt tveksamt sätt att lägga upp sitt liv på.

Jag börjar allt mer tänka att även om jag jobbar till jag dör vid 100 års ålder så finns det en poäng i att inte låta jobbet ta över hela livet, att inte skapa ett beroende, utan se till att det finns ett socialt sammanhang utanför arbetsplatsen och en agenda som kan fylla min tid när det inte finns något jobb att gå till.

Att skapa sociala kontakter utanför arbetslivet, att underhålla och utveckla förmågan till egna initiativ och att ha en uppsättning goda hobbies eller bisysslor är alla förmågor som tar tid att skapa. Några klocka människor tycker att vi ska se det som en kontinuerliga utbildning att hela tiden sträva efter ett liv som innebär att arbetet står för en så liten del av den bas som vi som människor behöver för ett gott liv, att vi när som helst i våra liv klarar oss utan jobbet. Inte för att vi nödvändigtvis måste sluta jobba, utan för att vi ska minska vårt beroende av arbetsplatsen.

Egentligen handlar detta om att vi som människor måste ta ansvar för vårt liv och inte låta jobbet lösa alla våra behov. Det innebär en alldeles för stor risk den dag våra jobb inte finns längre. Kanske ännu värre är att beroendet lätt skapar en spiral som för tjejen i inledningen. Att vi inte klarar av att ens tänka oss ett liv utan ett arbete som sakta nöter ned oss.

Vad tänker du utbilda dig i under hösten för att bredda din förmåga utanför jobbet?

Är du beroende av jobbet för att få mening i din dag?

Så tyckte jag och tänkte jag 2014. Nu har det runnit rätt mycket vatten under någon bro och jag har fått möjligheten att vara från jobbet under en längre period samtidigt som jag läst ledarskap och inte minst psykologi kopplat till arbetsplatsen i mina universitetsstudier.  Och ska jag vara helt ärlig så finns det en hel del att ifrågasätta i det ursprungliga inlägget, nu när jag har lite andra glasögon och en helt annan distans till arbetslivet än tidigare.

Den första invändningen jag har mot mig själv är sättet jag delar upp tid i arbete och fritid. Att jag så hårt skiljer de två åt beror på att arbetslivet gett mig så lite under senare år. Det är ett problem i sig som inte enkelt går att lösa genom att försöka leva ett bättre liv på fritiden. Skälet är enkelt: det finns inte tid eller ork till det om man har ett krävande jobb! Idag skulle jag alltså påstå att ett arbetsliv som är i balans och harmoni med oss som vi är, är det vi bör eftersträva. Går inte det, vilket det inte gör för de flesta, så skulle jag rekommendera sabbatsår för avbrott och försök med andra arbetsformer – så som egenföretagare – som en del i att hitta en balans.

Ekorrhjulet har också en plats och roll att spela här. Dels driver ekorrhjulet oss att jobba och tjäna pengar, när vi förändrar livet som vi gjort – en frihet som bottnar i att vi kan leva bra på så mycket mindre än tidigare – så sjunker behovet av pengar dramatiskt, och andra jobb – lågavlönade men kanske intressantare/mer givande/mindre krävande jobb i andra sammanhang – blir reella alternativ.

Det är också en stor och viktig skillnad mellan att arbeta hårt och att vara i ekorrhjulet, som jag tror är viktig att se och förstå. Det gör att hårt arbete som kanske kräver hårt fokus och andra uppoffringar faktiskt har sin plats i livet. Men då är det något som för oss framåt. Det är kanske utbildningen vi går, företaget vi startar eller sparandet till vår ekonomiska grundplåt vi gör som är mödan värd. Det finns inget självklart värde i att diversifiera sig om det man gör är viktigt och belönande. I stället finns det ett värde i att ställa frågan: varför måste jag göra mer i livet än det jag redan gör?

 

 

Jag inser att ni kanske känner att jag seglar iväg lite från det ursprungliga inlägget. Råden där är ju inte riktigt i konflikt med det jag säger nu. Det jag sa 2014 lät klokt då och inget har ändrats i sak. Att odla sitt oberoende och egna förmåga är alltid relevant. Men det är just själva tron om att arbetslivet ska fylla en funktion i våra liv, annars är vi rätt körda oavsett vad vi gör, som är den avgörande skillnaden.

Jag har själv haft perioder som tjejen jag pratade om. Perioder där jag inte hunnit gå på toa på hela dagen, slängt i mig maten från en matlåda och tillbringat hela dagen i lokaler utan fönster. Samtidig drev stressen och de ständiga mötena bort min avtalade flextid till något avlägset mörkt rum och åsikten vissa på ledande befattning hade, nämligen att jag med fyra barn i skolåldern skulle ha tre veckors sommarsemester, innebar knappast att jag tänkte att jag och mitt arbetsliv skulle samexistera lite så där småmysigt trevligt och bra.

Det jag insett är att mitt arbetsliv aldrig kommer bli prefekt och att min önskan om att stå i hetluften och vara med där det händer kommer bidra till att mitt arbetsliv troligtvis alltid kommer vara stökigt, om jag återgår till den typ av tjänst jag tidigare haft. Men jag har också lärt mig att det finns belöningssystem som ska ge något tillbaka om jag gör det jag vill och är bra på. Jag har förstått att det är där jag och min nuvarande arbetsgivare helt tappat varandra. Det är utifrån det perspektiv jag gav råd 2014.

Så jag vill vara mer nyanserad idag. Jag tror det bästa sättet att närma sig livet är att göra några få saker som i sig är väldigt belönande. Jag tror att en av våra viktigaste uppgifter är just att förstå vad som är viktigt för oss och att hela tiden sträva efter ett liv där vi har rätt ”kvalité” i det vi gör. Det handlar om att sätta vår egna agenda, vilket var ett av de ursprungliga råden, men kanske realiserat på ett lite annat vis. Jag har nog en mer inkluderande syn på arbete och dess roll nu jämfört mot tidigare.

Vad tänker ni?

Läsa mer

Om synen på tid och etikettering av aktiviteter – Hur det påverkar oss

Titta mer

Amerikansk vapenkultur och ekorrhjul – Vad kan vi lära från det ena och använda på det andra

En sak som är viktigt att förstå här är att jag egentligen inte tar någon direkt ställning i vad som är rätt eller fel kring handeldvapen. Vi i Europa kan förundras över Amerikanska skolskjutningar men vi gör det i ett sammanhang där statsterror i form av nazism och kommunism kostat miljontals människor livet. Det hade exempelvis varit helt rimligt att dra slutsatsen att människor har rätt att beväpna sig efter judeutrotning i Hitlertyskland. I grund och botten handlar alltså inte det här om vilka sanningar som är rätt eller fel. Det handlar i stället om att förstå hur vi tänker, vilka steg som är iblandade och hur vi bör tänka om vi önskar ändra något.

Det jag faktiskt påstår i videon är att människor i ett större sammanhang önskar ungefär samma sak, nämligen trygga och funktionella medborgare där människor jämlikt kan samverka. Där påstår jag att den bästa lösningen finns när våldsbalansen reduceras/elimineras från det sociala samspelet, snarare än att den lyfts fram och mäts eller utvärderas av parterna.

Det som gett mig mest frihet är nog att jag kunnat sänka kraven

Uppföljning kring fångarnas dilemma

Förändring när partnern inte vill vara med

Är du ditt livs största belastning? – Kväver du din eller din familjs liv genom högt ställda krav?

Historiskt sett så har höga krav på komfort och gott liv varit överklassens signum, och alla känner väl till Prinsessan på ärten. Men idag är det många bland oss som har höga krav i mycket. I videon diskuterar vi några exempel kring krav, så som om kraven kring vad som är en bra bil, och hur de krav du har påverkar dit liv i övrigt. Kommer du få samma förutsättningar i livet om du nöjer dig med en bil för 8 000 kronor som om du behöver en för 80 000 kronor? Vad händer om en bil för dig måste kosta 800 000 kronor?

 

 

Videon om SVTs husdrömmar

Vill du läsa mer?

Hur vi sparar på kostnaderna för mat och hushållsbudget

Är du bortskämd och är du stolt över det?

Att bli tvingad till det man vill – Eller kanske snarare tvärtom!

Ja, dagens videotitel är lite av ett ”klick-bete”, för riktigt så illa att jag blir tvingad till att göra det jag vill är det inte. I stället försöker jag beskriva det faktum att jag åtagit mig att studera och att jag där försöker hänga med i inlämningsuppgifter och aktiviteter som jag ska. Och i det så får jag faktiskt det jag önskar mig i form av intellektuell utmaning och utveckling, fast jag kanske främst ser att jag gör arbetsuppgifter på datorn.

Men dagens inlägg handlar också i större drag om hur det är att göra saker och ting utan att faktiskt tvinga sig, alltså i princip motsatsen till vad videotiteln antyder!

SVT granskar köerna till BUP – Ungdomars psykiska hälsa försämras snabbt men ingen frågar varför

SVT håller på med en granskning av svenska sjukvården inför valet 2018. Jag är inte alltid en stor påhejare av svensk statstelevision, men det här tycker jag man gör riktigt bra. Tyvärr är det i många delar en bild av sjukvården som förskräcker, åtminstone i statistiska termer, och SVTs reportage visar att förmågan i många landsting att möta de behov som finns blir allt sämre. Ska jag vara kritisk mot något så är det väl möjligen att reportagen blir lite grunda. Med det menar jag att vi inte får någon insikt i bakomliggande problembild. Vi kan exempelvis inte förstå om köerna till operationsavdelningarna beror på ökat antal patienter eller minskat antal genomförda operationer.

I veckan som gick granskade man barn och ungdomspsykiatrin (BUP) och där kunde vi åtminstone i Smålandsdelen av lokalnyheterna få lite bättre förståelse för situationen i Kronobergs län där köerna till BUP ökat 300% på några år. En av huvudorsakerna var ökat behov av psykisk vård och stöd i livet hos unga. I det här inlägget ska vi diskutera vår psykiska hälsa, fundera på ur vilken vinkling rapporteringen sker och studera några trender i det västerländska samhället.

 

 

De som föddes kring andra världskrigets slut hade en statistisk sannolikhet av 2-4% av att drabbas av depression under sin livstid (vi ska nyansera detta lite längre ned). Om vi jämför med senare siffror från 1999 pekar de på att sannolikheten är cirka 20% att unga ska drabbas av depression innan de når 20-års ålder. Även om siffrorna har nästan 20 år på nacken verkar inte som trenden vänt (källa: Footsteps on the road to a positive psychology – Behaviour Research and Therapy 37 (1999) – data gäller amerikanska medborgare).

Så när samhället ”utvecklas” som mest, efter andra världskriget här i västvärlden, så exploderar antalet deprimerade människor bland oss. Är det rimligt? Är det rimligt att se detta som ett tillkortakommande inom sjukvården, eller borde vi i ökad utsträckning ifrågasätta varför vårt samhälle verkar ha sådan brister att människor blir deprimerade?

I själva verket så visar hela exemplet kring ungdomars psykiska hälsa på massor av svagheter i vår bild av verkligheten och vårt samhälle, och hur vi tänker och resonerar. Låt oss titta på några punkter som finns som underliggande värdegrund.

  1. Vi letar och fokuserar på avvikelser från det normala. Att vara sjuk är inte rätt, att ha vårdköer är fel. Det här blir grunden för hur politik diskuteras och formar vårt samhälle och det speglas också i media. Men varför blir vi sjuka, och varför blir vissa inte sjuka trots att de exponeras för samma värld som alla de som blir?  Hur ska samhället vara för att vi som människor ska blomstra. Den frågan når vi aldrig fram till.
  2. Vi är offer. Sjukdom kommer ifrån något oönskat (sjukdom; trauma; usla livsbetingelser; sexuella övergrepp) och det som är oönskat i våra liv innebär alltid en skada. Men mycket talar för att lycka inte är något som finns naturligt och försvinner genom en olyckshändelse som ska undvikas till varje pris, och om oturen trots allt är framme så ska skadan behandlas. Lycka och välmående är en mycket mer komplex företeelse som snarare verka kommer utifrån det sätt vi lever våra liv på. Kanske är en viss grad av olycka och prövningar i vårt liv – som vi kan hantera och komma över – en naturlig grund för vår lycka?!

I själva verket talar mycket för att våra liv formas av det vi faktiskt gör, inte det vi avstår från. Gör i det här sammanhanget handlar inte om vad vi köper i form av saker och upplevelser för i så fall skulle våra ungdomars lycka växa med ökat välstånd, men så är det inte alltså. Livet verkar handlar om mycket djupare frågeställningar än så.

Syftet med inlägget är inte att lyfta fram allt som forskning visar gör oss lyckliga, utan mer reflektera över hur problemet med ungdomars psykiska hälsa hanteras och bevakas och försöka tydliggöra vilka frågor jag tycker den tråkiga statistiken också borde leda till. Det gör att vi stannar där även om det finns skäl att säga en hel del till.

Var det bättre förr?

I boken Positive Psychology at Work (affiliate länk) så diskuterar författaren Sarah Lewis om 50- och 60-talets arbetsliv i USA och den väldigt transaktionalla ledarstil som var utbredd i samhället då, tillsammans med en stark kollektiv arbetsmoral och fokus på materiellt välstånd. Utan att kunna styrka sina åsikter med statistik så gör hon troligt att tidsandan nästan drev den amerikanska medelklassen in i en kollektiv depression. Så om siffran ovan om 2-4% sannolikhet för depression faktiskt är sanna kan nog ifrågasättas till viss del.

Vill du läsa mer?

Läs gärna mer om transaktionellt ledarskap på min andra blogg projektledarbloggen.se där du kan lära dig mer om hur grundläggande inställningar till människor och livet ger helt olika verktyg och synsätt på livet.

Transaktionellt ledarskap – modellens för – respektive nackdelar

Eller så kan du läsa inlägget här på bloggen om KASAM som handlar om vad som gör människor motståndskraftiga mot elände i livet i allmänhet och jobbet i synnerhet.

KASAM – Känsla av sammanhang

Att fånga dagen

Idag har jag inte fått mycket gjort. Några saker jag tänkte fixat har av olika anledningar inte alls fallit på plats. Det är vädret som varit mig emot, prylar som saknats, tid som pratades bort och en allmän låt gå attityd som vi haft sedan vi flyttade in. Frustrerande, samtidigt som vi inte är här för att jobba ihjäl oss. Men ännu har vi inte riktigt hittat rätt balans, kan jag tycka, en dag som denna.

Sadla om – Att göra något annat

Sadla om?! Många av oss har en önskan om att få göra något annat här i livet i stället för att fortsätta i samma lunk på det jobb vi går till varje dag. Skälen kan vara många, vi kanske har en hobby eller passion vi skulle vilja bejaka mer eller kanske vill vi flytta till en annan plats.

Det här är ett inlägg från sommaren 2014 som jag löpande uppdaterat och kommenterat – längst ned på sidan – som ganska väl fångar det vi strävade efter 2014 och som vi faktiskt lever idag 2018. Men det har tillkommit lite insikter på vägen som ni alltså hittar längst ned. 

Frågan är ju bara hur det ska gå till? Hur sadlar du och jag om? Till vad?

Sadla om

Dödsryttare kanske skulle kunna vara något?

 

Ser jag till mig själv så har jag alltid varit intresserad av att meka med bilar och motorcyklar och mitt första jobb var på en bilfirma. Så på så vis startade mitt arbetsliv bra sett till själva bejakandet. Men jag fick också lära mig baksidan med skitjobb och blev som ung kille väldigt förvånad över hur dåligt många på den lilla bilfirman faktiskt mådde. Hur slitna dom var i kroppen och hur många som tyckte att man inte skulle jobba med sin hobby. Då var det ingen hobby längre utan ett jobb. Passionen försvann!

 

 

Jag har sedan dess pluggat och pluggat och är idag en typisk skrivbordstyp med bra lön och intressant jobb. Baksidan med mitt jobb ligger dolda i vaga begrepp som miljö och kultur. Men också i stress och motstridiga förväntningar. Kanske gör det att jag vill göra något annat i livet.

Många i vår bekantskapskrets är inne på samma linje, att göra någon form av karriärbyte, men till skillnad mot mig så är flera av dom ganska positivt sinnade till att ställa om till rena skitjobb, så som hästskötare, bara dom får jobba med sin hobby och gärna vara sin egen arbetsgivare.

Men jag är tveksam till att bli lågavlönad grovarbetare, inte bara baserat på min erfarenhet som ung mångsysslare på ett bilföretag.

Jag jobbade förr tillsammans med en kille i 45-års åldern som gått på högskola och som jobbade som ingenjör. Hans syster hade gjort ett helt annat livsval än han. När min arbetskamrat gick på högskola så skolade hon sig till tapetserare och har hela sitt liv levt som egenföretagare och försörjt sig som tapetserare. Hon hade alltså följt sin passion och dessutom styrt sitt eget liv vilket är vad många av oss önskar. Men precis som mina arbetskamrater på bilfirman avrådde mig från att söka jobb inom sin hobby, så sa hon vid ett tillfälle till sin bror:

– Om jag skulle ändra något i mitt liv så är det just valet att bli egenföretagare, i den form jag varit. Det är för svårt!

Jag har alltså en önskan om att göra något annat men inte till vilket pris som helst. Jag vill inte göra mitt liv så mycket svårare vad gäller ekonom eller arbetsmiljö vid en förändring. Jag ryser när tjejen med hästgård säger att hon skulle vilja göra westernridsadlar på heltid ute på sin gård. En gård som hon har svårt att hålla ekonomiskt under armarna med välavlönat heltidsjobb.

Så att sadla om är ingen uppenbart alternativ för mig.

Sadla om? Nej, sadla av!

Av en slump vintern 13/14 så hittade jag några bloggare i USA med Early Retirement Extreme och Mr. Money Mustach som främsta inspiratörer. Dom hade tankar kring livet som bättre passade mitt sätt att vara och tänka.

Dom försöker skapa ett liv där dom är ekonomiskt oberoende och utifrån det skapa sig ett liv utanför den ibland ganska jobbiga storbolagsvärlden. Upplägget är teoretiskt enkelt:

  • Använd befintligt arbete som inkomstkälla.
  • Sänk omkostnaderna radikalt så att du kan spara mer och behöver mindre pengar. Du bör spara mer än 50% av din inkomst så att du för varje arbetat år kan vara ledig ett år.
  • Lär dig förvalta pengar, det är ditt nya livslånga, ganska enkla jobb.
  • Börja träna upp dig för ett liv som oberoende samtidigt som du sparar.

Idén är att bygga en egen ekonomisk plattform samtidigt som behovet av pengar hålls litet.

Det här tilltalar mig mycket mer än att försöka leva på att renovera gamla bilar eller torka eterneller. Jag vill inte ”bara” göra något annat; jag vill äga min tid mer själv även om jag inte behöver sluta jobba helt. Samtidigt vill jag göra mitt liv enklare och fokusera mitt liv på det som jag tycker är intressant och viktig. Jag vill alltså inte sadla om, jag vill skaffa ett annat liv!

Här på bloggen tänkte jag att du skulle få följa med och se om jag lyckas ställa om mitt liv, inte bara vad gäller spara och förvalta pengar utan till att leva på det vis jag tycker verkar intressant; som ekonomiskt oberoende.

 

 

Oktober 2016. Vi håller fast ganska väl vid grundidén i det här inlägget. Jag blir mer och mer övertygad om att friheten sitter i friheten från behovet av att lönearbeta. Förmågan att leva ett rikt liv på lite blir då helt centralt.

Januari 2018: Vi lever ett annat liv idag än när jag skrev artikeln första gången 2014. Samtidigt har vi mycket mer distans till arbetslivet och jag har läst en universitetskurs som gett mig nya infallsvinklar och perspektiv på tillvaron. Bland annat är jag mycket mer övertygad idag om att mycket av den frustration och den drivkraft jag har i förändringen inte kommer utifrån att jag gjort fel karriärsval. Jag förstår allt mer att oberoende är en viktig del i mitt liv. Kanske handlar hela vår förändring främst om att göra oss oberoende.

Läs fler inlägg i kategorin enklare liv

 

Vad kan vi lära av Hugh Hefner?

Life is too short to be living somebody else’s dream. – Hugh Hefner

Jag pratar gärna om att leva enklare, eller om hur vi kan spara pengar för att köpa tid. Jag står för det jag säger och förmedlar här, men jag inser också att mina budskap och mallar för hur livet kan levas är just mallar. Mallar måste formas och fyllas i ditt sammanhang, av dig för dig, för att det ska bli något av dem.

Kommentar på Facebook när jag igår postade ett inlägg om vilka högskolekurser jag tänkt söka till vårterminen.

Jag har gett mig själv möjligheten att göra något annat i livet genom att spara och leva enkelt. Jag har fått stöd i att komma hit genom att följa olika mallar och mönster. Som att sträva efter att spara 50% av lönen eller leva mer minimalistiskt. I mitt enklare liv så studerar jag. Min studier innebär ett åtagande. Samtidigt så använder jag studiebidraget för att dryga ut ekonomin. Men jag gör mer i min frihet: jag driver en podd, mot betalning, och åker till Italien med mina döttrar i helgen. Jag sköter också en liten gård och försöker fixa till stället där vi bor så det fungerar lite bättre som bostad för oss. Kanske är jag då ibland inte renlärig i min enkelhet, i min ekonomiska frihet eller i min spariver? Jag kanske inte helt lever enligt den mall jag själv förmedlat? Men det är bara en mall! Jag försöker ju leva min dröm!

Senast så var det mina studier som retade en person i Facebookgruppen Frivillig enkelhet – Mer med mindre, som ni ser i bilden ovan.*

 

 

Att den här kommentaren dyker upp just i den här Facebookgruppen är ingen tillfällighet. Av någon anledning verkar det vara en samlingsplats för några av de mer tongivande personer som anser att den egna friheten och enkelheten är något väldigt komplext. Det är en politisk, etisk, miljömässig, familjemässig och kollektiv fråga. Och nu är tydligen malluppfyllande ytterligare något ytterligare att beakta. På så vis får gruppen vara en symbol för en vanlig tankevurpa många av oss gör i livet; nämligen att försöka lyssna in allt och hela fy fan i det som sägs runtomkring, samtidigt som vi försöker påverka alla andra för att de ska anpassa sig efter våra tankar eller acceptera våra val.

Men vi måste förstå att vi är individer. Jaget slutar någonstans och där börjar omgivningen. Allt hänger inte samman. Vårt liv är inget samhällsprojekt eller en resa i renlärighet. Det handlar om att hitta något som fungerar, som vi är nöjda med och som vi kan styra och ställa med själva i någon rimlig mån. Det är det som är att leva vår dröm.

Hugh Hefner kan vara en mall för andra. Om du eller jag vill bli som Hugh, genom att använda honom som en sorts mall i våra liv, så är det två saker vi måste göra.

  1. Vi, åtminstone jag, måste göra en tillräckligt stor förändring så att vårt liv blir mer som Playboygrundarens. Det kräver att vi:
    1. kan göra egna val utan att trassla in hela världen (ger oss möjligheten), och
    2. att vi faktiskt gör en ändring och håller i den över tid (commitment och disciplin).
  2. Vi måste hitta oss själva och forma mallen så att det blir vårt liv. Så att vi lever våra drömmar.

För mig är studier just nu rätt. Det ger mig mening, stimulans, utveckling och sammanhang. Dessutom gör det att jag kan vara tjänstledig från mitt arbete. Det ger, som grädde på moset, viss inkomst varje månad samtidigt som jag inte behöver amortera på mina studielån. Det är min pragmatiska lösning till att vara arbetsfri som möter mina drömmar idag. 

Lyssna gärna på poddinslaget i samma anda

Podcast: Avsnitt 23 – Du kan leda hästen till vattenhålet

 

 

* Det här med att vi som predikar, och står för ett visst sätt att leva, får kritik för att vi inte lever som vi lär, är väldigt vanligt. En amerikans bloggare vid namn Mr. Money Mustache har till och med ett namn för fenomenet som han kallar Internet Retirement Police. Han driver med att det finns någon självpåtagen roll att tala om för andra att de minsann inte alls är så fria som de påstår. Oftast beror klagomålen på att de som är fria fyllt sitt fria liv med något. Men mallen är ju här för att hjälpa, inte stjälpa!

Riskprioritering – Vad är det värsta som kan hända?

Jag har – nästan lite ofrivilligt – blivit prepper. Frågan, om jag är en prepper, har dykt upp lite då och då men jag har har alltid avfärdat den med ett ganska kategoriskt ”nej”. Jag tror det beror på att jag förknippat prepperkulturen med domedagsprofetior – de som förbereder sig för den stora samhällsomvälvande katastrofen kallas ibland doomsday preppers – men det visade sig tydligen bara vara en variant, i en ganska bred flora av preppers. De som är mer inriktade på vardagens utmaningar delar många intressen med mig, så jag som bor högt – på säker mark – i Småland och filar på mitt självhushåll sällar mig numera officiellt till prepperskaran.

Bland annat så innebär det här att jag följer ett gäng preppers på Twitter och jag är också med i ett stort forum på Facebook. Att följa mina nya preppervänners flöden ger helt nya infallsvinklar på livet, men reser också en hel del frågor, inte minst kring hur vi ska förhålla oss till risker, hot och faror.

På morgonen har jag redan hunnit läsa inlägg på Facebook kring överfallsskydd för unga kvinnor  – hur de alla bör träna Krava Maga – och behovet av, samt den eventuella nyttan med, att ha jodtabletter hemma vid kärnkraftsolyckor. Det här står i stark kontrast till de risker som just nu diskuteras inom ekonomiområdet. Där är det just nu bobubblan; ränte- och valutaoro; Nordkorea och Brexit som oroar.

 

 

Men om jag skiter i vad andra säger och fokuserar på mig själv. Vilka är mina topprisker? Kommer prepperarnas samhällskollaps med på listan? Ska jag lägga tid och pengar på jodtabletter eller ska jag justera mina aktie- och fondinnehav för att minska räntekänsligheten? Eller borde jag ha fokus någon annanstans?

Som minimalist vill jag fokusera på det viktiga och reducera de  delarna som är mindre viktiga ur mitt liv och jag inser när jag läser om alla risker i livet att jag inte riktigt har klart för mig vad jag borde oroa mig för. Livet, samhällsekonomin, samhällskollaps, barnens utbildning – för att nämna några ämnen som ligger nära tillhands – är ju alla områden där vi alla kan känna en viss oro.

Jag tänkte därför här göra min egen risklista och identifiera mina topprisker i livet.

Så här långt i inlägget är jag faktiskt lite imponerad av min egen klokskap. Problemet är bara att jag körde fast, rejält, när jag nådde hit. Nu undrar jag mest varför blev det här blev så svårt?

Jag började naturligtvis skriva det här inlägget med en idé om hur det skulle se ut, men ju mer jag tänkte, vred och funderade, ju svårare blev det att hitta någon väg framåt. Jag läste på om risk på Wikipedia och började fundera på om det var skillnad på fara och risk. Men oavsett terminologi så får jag inte riktigt till det.

Jag listar vad jag har så här långt så förstår ni läget:

  • Förlora jobbet – Jag är inte speciellt beroende av jobb och har inget nu. Så det här är ingen risk för mig.
  • Förlora delar av min familj – Barnens väg till skolbussen oroar. Det här är den enda bra risk som fångar mitt intresse som jag kan hitta!
  • Jag kan bli sjuk – jag lever inte alls ohälsosamt så jag har inget jag känner att jag kan göra, mer än att möjligtvis gå ner något i vikt. Oro är ingen risk!
  • Våra pengar kan ta slut och vi måste börja jobba igen – jo, men då får jag väl jobba igen. Det här är tekniskt sett en risk, men konsekvensen väger för lätt för att det ska vara en topprisk.
  • Jag är orolig för att mina barn inte ska nå sin fulla potential i livet – jag har ju tagit sabbatsår för att kunna vara mer med familjen så detta har jag ju till viss del redan adresserat. Den direkta konsekvensen om det här faller ut går inte att sätta på pränt eller hantera. Det gör att detta inte kan klassas som en risk, utan ska sättas i oroshörnan och glömmas bort.

Kanske en start, men inget att direkt skriva hem om. Jag måste nog vara mer metodisk.

När brainstormingen inte fungerade

I Wikipedia-länken ovan så lyfter man upp att en risk bör ha två egenskaper – för att det ska vara en risk – som vi bör kunna hantera i någon form. En risk ska ha; 1) en konsekvens (obehaglig konsekvens ger risk, önskad konsekvens ger möjlighet) och 2) en sannolikhet som anger hur troligt det är att risken faller ut.

Genom att väga samman de två aspekterna, konsekvens och sannolikhet, kan vi ge vår risk ett värde. Så när vi letar efter topprisker letar vi efter ogynnsamma händelser med stor sannolikhet att inträffa. En snabbsökning på de vanligaste skälen till för tidig död följande:

Saxat från Metro.

Av bilden ovan kan vi utläsa att sjukdom – främst i form av hjärt- kärlsjukdomar och cancer – psykisk ohälsa samt olycksfall (inte minst hos unga om man studerar statistiken) borde vara med bland mina risker då de har hög sannolikhet (det är i alla fall de vanligaste skälen till förtidig död) och en rätt obehaglig konsekvens i form av min tidiga död.

Om vi klarat av dödsfallen – de risker jag kan komma på med värsta tänkbar konsekvens – så borde väl nästa område att titta på vara risker med hög sannolikhet att inträffa samtidigt som konsekvensen är rejält obehaglig utan att vara dödlig. Jag tänker att förslag där borde vara:  dålig chef, utbrändhet, depression,  skilsmässa och arbetslöshet.

Det var det här jag kände när jag började skriva. Ur ett analytiskt perspektiv så finns det två saker att göra i livet som hanterar nästan alla topprisker. Vi bör träna hårt, gärna med fokus på att bibehålla muskelmassan högt upp i åldern och vi behöver hela tiden sträva efter att behålla så mycket frihet – inte minst ekonomiskt – som möjligt.

 

 

Det här är intressant av flera skäl. Dels får jag inte samma risker som Prepperskulturen verkar ha på sin topplista. Dels handlar mycket i olika forum om vad man ska köpa och göra innan katastrofen. I min analys så pekar det mesta på att vi ska göra två saker för att hantera våra topprisker.

Är det rätt att göra så här? Handlar inte livet om att vi ska göra något som ger oss mening och då kanske cancer och olycksrisk följer. Det är ingen risk, det är ett faktum!? Blir det för analt att studera risker i livet? Ska vi måla med en större pensel?

Min egen syn på risk

Jag tror faktiskt att min största fasa i livet är att jag lever mitt liv långtifrån hur jag faktiskt vill leva. Tyvärr har den risken på något vis fallit ut. Det är det utfallet jag försöker återhämta mig från. I den resan har jag klippt banden med många av mina krav och föreställningar om hur livet ska vara, vilket påverkar hur jag ställer mig till konsekvensen om en risk faller ut. Det innebär att mitt liv idag har betydligt färre topprisker och det är en befrielse!

Här döljer sig kanske en av de viktigaste lärdomarna jag fått i mitt liv. Det är bara några få förändringar som ska vara risker i livet. Resten ska vara just förändringar. Förändringar är en naturlig del av livet och vi ska skapa ett liv där vi naturligt kan hantera förändringar. Ibland ska vi till och med välkomna dem!

Vill du läsa mer?

Leva på eget kapital – riskgenomgång

Är du intresserad av att läsa och följa en blogg som handlar om att forma och leva sitt eget liv liv? Följ oss då gärna på Facebook.