Förändring är frihet, men inte utan att det kostar på

4
1659

I förra veckan hade jag lite kontakt med några före detta arbetskamrater och det väckte tankar. Det blev en påminnelse om att att jag lämnat mitt gamla jobb och de som jobbar där bakom mig. Det är inte utan sorg jag reflekterar över det.

Förändring kostar på ibland och kan trycka oss långt utanför vår komfortzon. Orsaka sorg och saknad.

Samtidigt är förändring början på något nytt vilket kan vara fantastiskt härligt och spännande.

Avvägningen mellan förändring, frihet och förluster blir lätt filosofisk och man kan fundera på om man vinner mer än man förlorar i en förändring. Jag vet inte om jag har svaret på den frågan, men vår känsla är att vi inte förlorat fullt så mycket som vi trott när vi varit som mest pessimistiska. Men vi har vunnit mer än vad vi ofta planerat i det nya.

Förändring i gott och ont handlar dagens video om ovan. Kan du inte se filmen nu så kan du det klockan 20:15 i kväll och därefter (du kan ställa in ett alarm så att du inte missar filmen).

Filmen har premiär 20:15 och jag är på plats så vi kan livechatta med varandra under tiden filmen visas.

Kom gärna förbi och säg hej samt ta chansen att fråga något om vår eller din förändring!

Vår förändring – Senaste gången vi flyttade

Texten nedanför skrev jag när vi flyttade ner till gården 2017. Det är knappa två år sedan och beskriver våra sista timmar i Linköping och resan ner till vår gård.

Dagen innan midsommar var en skiljelinje i vårt liv. Dagen då vi slutade och lämnade det invanda bakom för att starta något helt nytt.

Håll tillgodo!

Att hämta barnen och lämna stan

Dagen innan midsommarafton 2017 var dagen med stort D i våra liv. Det var flyttdagen! Sista dagen i Linköping. Sista dagen på arbetsplatsen.

Cathlyn och min plan var att jobba halvdag för att sedan börja resan från Linköping ner till Mariannelundstrakten och vårt nya hem. En resa på knappa två timmar.

Planen var solklar. Cathlyn skulle ta vår bil samt de två stora döttrarna med sig och köra ner till gården.

Jag skulle hämta de yngre grabbarna på dagis och fritids och ta tåget ner till Vimmerby för att sedan fortsätta med buss till Mariannelund där Cathlyn skulle hämta oss och skjutsa oss sista biten till vårt nya hem.

Cathlyn skulle göra en kort avstickare på vägen för att hämta tre kaniner vi köpt. Det var väl möjligtvis där det fanns en chans för en störning i planen, men tjejerna hade gott om tid och skulle utan problem hinna med resan, kaninhämtning och en första vända till gården innan det var dags att möta oss. Hela transportupplägget kändes stabilt.

Både jag och Cathlyn fick lämna tillbaka våra mobiltelefoner när vi lämnade våra jobb och eftersom vi inte köpt några nya så skulle hela resesvängen hanteras med döttrarnas två mobiler som enda kommunikationsmedel. Jag skulle ha en och tjejerna den andra.

Ja, alltså, vi hade ju en plan som rimligen borde hålla men vi är ju så vana nuförtiden att bara kunna ringa om det är något, så vi ville ändå fördela mobilerna lite jämt över familjen. Utifall!

Alvas mobil, som jag skulle ha, har i och för sig ganska tveksam funktion. Men jag menar, hur svårt kan det vara?

Jag kom iväg lite sent från jobbet och fick ganska snart panik när bussarna var sena och dessutom körde på sommartidtabell. De gick mycket mer sällan än jag räknat med och tiden rusade.

Skulle jag verkligen hinna med att springa förbi lägenheten, hämta grabbarna och sedan hinna till tåget?

Väl hemma sprang jag och hämtade en väska i lägenheten och rusade sedan vidare ner till dagis och fritids. Det var dags att hämta Leo och Max för sista gången från det som varit deras vardag de senaste åren.

Ja, det skulle verkligen bli sista gången, inte bara på den här platsen! Det var sista dagen för dem på sitt dagis och när våra sabbatsår är över så är dagistiden förbi. Att lämna och hämta är då historia.

Efter snart 12 år med barn på dagis så hade det i sig varit värt att fira men det var inte det som stod i fokus. Det viktiga för mig var barnens avsked. Det var dags att ta farväl från allt de hade här.

Tyvärr tillät inte tiden några stora avsked. Jag var i tidsnöd redan när jag kom på plats.

Jag kände mig som en usel förälder. Just avsked är inget man vill skynda och det blev mer fokus på det praktiska än att säga hej då.

Var alla stövlar med?

Var det här Leos regnkläder?

Hade de inte lite extrakläder i någon låda?

Och så “tack och hej” och vi var på väg!

Vi hann med bussen ner till resecentrum, med någon minuts marginal. Om den höll sin tidtabell skulle vi hinna med tåget. Men det skulle verkligen var på håret.

På bussen började Leo gråta. ”Jag vill inte flytta pappa”, sa han med tårarna rinnande längs kinderna. Samtidigt passerade bussen Trädgårdstorget, en del av Linköping som jag älskar.

Vad säger man till sin grabb när man rycker upp honom med rötterna? Vad säger man till sin sexåring då han kanske för första gången känner riktig sorg och saknad? Och en oro för framtiden? Vad gör man när han känner all sorg och förtvivlan som finns i förändring?

Bussen rullade vidare på samma sätt som våra liv. Leo torkade snart tårarna och började fundera på tågresan istället. Men jag hängde kvar i känslan av sorg.

Leo fyller sju i år. Max har fyllt fem. Det skiljer ungefär ett och ett halvt år mellan dem. Max förstod också att livet han kände var slut men han fylldes inte av samma sorg och oro där och då.

Han hade varit mer påverkad dagarna innan flytten. Han ville gör klart sina teckningar på dagis och han pratade om vilka bra kompisar han hade. Jag och Cathlyn sa till varandra att det kändes som han bearbetade sin sorg över den förlust han ännu inte upplevt men förberedde sig för.

Allt det här sköljde över mig och blandades med stressen jag kände för att hinna med tåget. Jag plågades.

Men i sorgen kändes det ändå så rätt. Tågresan skulle markera ett nytt kapitel i livet.

Det skulle bli starten på ett nytt liv enligt nya spelregler.

Vi hann med tåget!

Efter en stund kom det några konstiga ljud från Alvas mobil och när jag väl hittat den i en av jackfickorna så kunde jag läsa följande sms: Vilse letandes efter kaniner i Kisa.

Vad jag inte visst då var att det var Tovas sista sms innan månadskvoten var fylld.

Hon hade också slut på mobildata och samtalstid. Det var sista möjligheten för henne att kommunicera ut från sin mobil.

”Vilse letandes efter kaniner i Kisa” blev det sista livstecknet från tjejerna i mitt liv.

Tänk om de kört ihjäl sig i Kisatrakten just idag, tänkte jag efter någon timmes framgångslöst kommunicerande på olika vis.

Den här dagen vi skulle börja våra nya liv!

Det hade ju känts rätt snopet!

Jag och grabbarna kunde inte göra så mycket åt det faktum att vi inte fick kontakt med resten av familjen utan vi klev helt enkelt av tåget i Vimmerby, enligt plan.

Lite glass gjorde livet lättare i väntan på buss 325 till Mariannelund. Det var ingen lång väntan och bussen stod redan på sin plats så vi tog våra glassar och strosade bortåt, mot busshållplatsen.

Väl framme så visar det sig att en av de andra passagerarna är ute och reser med en orm. Exakt! En orm i en genomskinlig IKEA-back med lock.

Glass och orm var det som behövdes för att helt förändra sinnesstämningen hos Leo och Max. Nu lekte livet! Vi pratade med ägaren och såg fram emot att återförenas med mamma i Mariannelund. Livet var enkelt!

Men hos mig gnagde det enda sms jag fått från min sambo och mina döttrar under hela resan. ”Vilse letandes efter kaniner i Kisa”.

Vad hade hänt sedan? Varför hörde de inte av sig?

Ja, jag hade ringt och eventuellt fått ett svar men Alvas telefon fungerade så dåligt att jag inte hörde om det var mobilsvaret eller någon person i andra ändan.

Det är ingen lång resa från Vimmerby till Mariannelund. Leo, Max och jag pratade. Nu skulle vi träffa mamma igen och sedan var det bil raka vägen till vårt nya hem. Om nu mamma dök upp?

Ingen Cathlyn väntade på oss när vi klev av bussen och jag tänkte lite lakoniskt att det vore ödets ironi om halva familjen omkommit i en olycka första dagen i frihet.

Jag tänkte också att de naturligtvis, rent teoretiskt åtminstone, skulle kunde irra i Kisatrakten fortfarande, men varför skulle de då i så fall inte svara på mina sms?

Det kändes långsökt.

Nej, det värsta alternativet verkade faktiskt som det mest tänkbara och att Cathlyn inte var här i Mariannelund för att hämta oss bekräftade på något vis mina värsta farhågor.

Där var jag, som jag trodde, nybliven änkling i Mariannelund med två grabbar på fem och sex år. Skulle jag få något tak över huvudet så var enda alternativet att promenera 15 kilometer hem till ett tomt hus fullt med flyttkartonger och begrunda den nya hand Gud givit mig.

Medan jag övervägde alternativen som fanns så gick jag och grabbarna och köpte dricka. Lite Cola kunde lätta upp långvandringen tänkte jag.

När vi kommer ut från affären så står Cathlyn där!

Åter från de döda!

Det vore en lögn att påstå att hon var svalt sensuell. Snarare uppstressat emotionell. Men vad gjorde det! Vi var återförenade och vi slapp promenaden!

En snabb handling av det sista nödvändiga och en knapp kvarts bilresa senare var vi på plats.

Vårt nya liv kan börja.

Så här i backspegeln

Vår tid i Småland har varit fantastisk. Vi har lärt känna massa nya fantastiska människor. Barnen likaså. Inte har vi nödvändigtvis förlorat så mycket av det vi tyckte vi hade heller. Döttrarna har nästan daglig kontakt med sina kamrater och de åker och besöker varandra på lov och i helgerna.

Frågar du mig så säger jag “Våga ändra”!

4 KOMMENTARER

  1. Jätterolig text. Kan se det hela framför mig.

    Kul att du visar på möjligheten att ta sabbatsår med hjälp av sparsamt levene, och att det är ok att göra något tillfälligt och sedan välja om.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna