Det börjar bli dags att tänka på framtiden

23
1639

Igår så pratade jag framtid med vår äldsta dotter Tova. Vad händer vid midsommar nästa år när tjänstledigheten är över? Vad gör vi, var tar vi vägen? Det var känslosamt och lärorikt. Hon som var mest emot att flytta hit är den som trivs bäst här. Trivs som i att hennes vänner är fantastiska. Trivs som i att hon hittat rätt i sin inställning till skolan. Trivs som i att hon förstår att vi alla är fria här i någon komplex mening.

 

 

Men hon är också den som förstått att inget är för evigt. Efter nian är kamraterna troligtvis borta. Här nere sprids de ut på ett antal gymnasier åt olika håll. På olika linjer och inriktningar. Bästa kompisen kommer troligtvis flytta för att gå på ett gymnasium med specialinriktning. Så om det bara går att skjuta på flytten ett år, så …

Hon ifrågasätter moget varför vi ska flytta. Vad söker vi i det som hon uppfattar som en ständig rörelse. Från landet, till stan. Till landet och nu kanske staden igen. Vad är det som säger att vi hittar rätt nu? Det är en väldigt relevant fråga.

Tova är negativ till förändring. Hon var den som var mest negativ när vi flyttade hit och trots att hon säger att det blev väldigt mycket bättre än att hon trodde, att hon hade fel förra gången, så kan hon inte överföra några av lärdomarna från det till framtiden. Istället kritiseras allt. Det är fel att bo i stan, eller i förort. Eller på landet i närheten av en större stad. Lägenhet är fel. Likaså villa. Det skjuts vilt i alla städer och människor är elaka och dumma. Skolorna är skit. Linköping är inget vidare. Stockholm är dåligt. Malmö är absolut helt jävla asdåligt.

Mammas önskning, att vi ska se över möjligheten att faktiskt flytta till Spanien är så himla dålig att det inte går att sätta på pränt.

Alva, hon som är 1,5 år yngre, har en annan inställning. I hennes klass är det många som flyttar till våren. Det är kompisar till henne, som tillhör den stora gruppen av invandrare i området, som är mer rörliga än de svenskar som är födda här. Ur hennes perspektiv skulle det vara perfekt att flytta så att hon fick börja högstadiet nästa höst, där vi räknar med att vara för mycket lång tid framöver. Kanske kan vi flytta så att det blir nära till bonuskusinen i Södertälje! Det skulle kunna vara riktigt bra!

Men vad är det vi jagar den här gången? Frågan är relevant, men jag saknar ett bra svar. Jag, eller vi, min sambo är en del i detta, jagar inget. Så här säger jag till min dotter. “Jag har utmanat mig själv hårt i fem år. Jag har sparat, jobbat extra, studerat, bloggat och haft en familj, allt samtidigt. För att jag har känt att jag måste. Men jag måste inte det längre. Det som skett ligger bakom mig och jag är inte säker på att jag vill låta det färga mitt liv mer. Jag vill inte flytta för flyttandets skull. Jag vill ta våren som kommer för att undersöka vilka möjligheter som finns för framtiden.”

Då är sanningen den att möjligheterna jobbmässigt rimligen är som störst för mig och min sambo i storstadsområdena, men att den sammanvägda bilden ändå gör att det kan vara vettigt att stanna här där vi är. Det vet vi inte idag. Det vill vi ta reda på.

Jag utgår ifrån att jag med mina snart åtta år på universitet och med mitt CV ska kunna få så välbetalda jobb i någon av storstadsregionerna, och att det gäller min sambo med universitetsutbildning och mycket gedigen och bred arbetslivserfarenhet, likväl. Jag räknar också med att det ska kompensera för exempelvis högre levnadskostnader i storstaden. Men jag vet inte. Inte heller vet jag hur ett arbetsliv på distans skulle kunna se ut. Jag skulle kunna bo här och resa till Linköping, Jönköping eller Malmö någon gång i veckan. Ja till Jönköping och Linköping finns det de som pendlar dagligen här.

Ett alternativ som jag lutat åt rätt länge, men som jag till viss del omprövat, är att pendla till min nuvarande arbetsgivare härifrån. Kanske skulle då även min sambo pendla till Linköping, eller leta jobb här i området. Det är en lösning med många poänger. Men jag vet inte om det direkt är plan A längre. Det känns för tråkigt och defensivt. Det är för långt från mig och den jag är. Jag kan ha detta som en fallback, om jag inte lyckas hitta något som verkar kul så kan jag mycket väl hora för pengar i några år och fortsätta bygga upp gården här. Men inte som plan A. Däremot ska jag naturligtvis arbeta med min nuvarande arbetsgivare för att se om det går att hitta intressanta arbetsuppgifter nu när studieledigheten börjar gå mot sitt slut. Det ska jag göra förutsättningslöst, men vi ska alla vara medvetna om att relation till min arbetsplats är speciell. Mycket mycket speciell. Tänk Syd- Nordkorea. Och jag vet inte hur länge det skulle hålla.

Egen firma då? Påhugg i skolan? Kanske, det beror på vad jag kan får för avkastning på insatt tid. Detsamma gäller egenkonsult.

Men behöver jag, eller vi vuxna här, jobba? Nej, det är tveksamt. Vi vet naturligtvis inget om framtiden, men 4%-regeln och vår relativa närhet till pension, säger att det är möjligt att leva här som fria. Inhopp i skolan, som min dotter så klokt påtalade, skulle förstärka ekonomin rejält samtidigt som det sannolikt skulle uppskattas av elever, skola och samhället i stort. Det dräller inte av akademiker här med en förmåga att hantera ungdomar. Men lönen kanske är hälften av vad jag tjänar efter skatt hos min nuvarande arbetsgivare. Och förutsättningarna kring verksamheten, bland annat en skola i kaos här i regionen, gör inte jobbet mer attraktivt. Det är ju bra om man ser möjligheter, men behöver kanske inte leta efter dem på ställen som andra flyr.

Men behöver vi jobba? Nej, men jag tror jag vill! Jag är inte säker på att jag behöver utmana mig mer. Jag vill se om det finns ett arbetsliv som kan vara ekonomiskt belönande och samtidigt resultera i ett liv som hänger samman. Som det är nu så känns det som min erfarenhet, ambition och utbildningsnivå blivit en belastning. Är det verkligen så? Hur ser arbetslivet ut utanför svenska industribolag? Vad är lönenivåerna? Villkoren? Jag vet inte det, jag vill bilda mig lite mer.

Vi har levt riktigt snålt och fokuserat på pengar nu i fem år. I det har vi varit självcentrerade. Det skulle vara skönt att släppa det ett tag. Kanske prenumerera på en dagstidning, stödja initiativ och företeelser vi gillar. Det är i det lilla. Men också i det lite större skulle de kunna vara intressant att göra mer. Kanske köpa och vårda något av kulturhistoriskt värde. Kanske mer aktivt delta och agera i det lokala näringslivet. Det är också intressant att avsätta månadsdonationer till föreningar, verksamhet och bloggare som gör något man vill stödja.

Den negative tänker ju att nu kliver vi in i ekorrhjulet igen. I ett storstadsområde med höga bostadskostnader, lån och pendling. Kanske är det rätt. Men med ett helt blankt papper så kan vi ju inte börja med att se alla problem. Inte heller ska planerna för framtiden utgå från att vi sitter i helvetet här och vill komma härifrån till varje pris.

Frågor på det?

23 KOMMENTARER

  1. Oavsett vägval så skulle jag som prio 2, efter barnen som förstås är prio 1, ha er egen hälsa, dvs kost och motion. Låta allt annat komma därefter. Sist och slutligen är det ju hälsan allt annat bestäms av. Än mer så med stigande ålder.

    • Hej Storugglan,

      Jag håller med. Det gör i sig att jag är väldigt skeptisk till lång pendling. Inte heller är det kanon att skjutsa barn på det. Så det måste gå att se att det finns ett arbetsliv och ett sammanhang som hänger samman för att vi ska gå vidare mot nya äventyr tror jag.

  2. Jag tycker att frihet är att göra vad man vill. Dock, och det säger jag med både försiktighet och eftertryck, är barnen bara unga en gång. Kan det vara så att du söker fortfarande? Och i så fall, efter vad? Lyssnade på en pod igår och fick en del tänkvärt att idissla vidare. Länkar till avsnittet om du vill lyssna. https://castbox.fm/vb/102629767
    Är det “purpose, connection” – pusselbiten som fattas? Jag vet inte. Vet du?

    • Hej Jessica,

      Ska lyssna på ditt poddförslag. Jag vet inte om vi söker något, mer än en normalisering utifrån våra möjligheter och normer. Om det normaltillstånd vi söker inte finns och vi därför jagar det orimliga det vet jag inte. Men vad jag vet är att jag jobbat hårt för att komma dit jag är idag och att jag inte har lust att jonglera massor av saker i livet samtidigt. Jag är inte intresserad av att försöka bli egen företagare och jaga jobb i regionen om det är svårt och taskigt avlönat jämfört med en rimlig referens.

  3. Jag är nog för förändringsobenägen för att riktigt kunna förstå ditt tänk.

    Om man börjar i andra ändan, hur mycket skulle ni två behöva dra in efter skatt, för att kunna leva det liv ni vill i huset?

    • Bra fråga!

      Tyvärr så beror det lite på omständigheterna.

      Om jag fick göra det jag helst av allt ville, och kunde se en framtid i det, så tror jag att jag skulle vara nöjd med en inkomst på 5 000 kronor efter skatt, har jag åtminstone sagt tidigare. Då bör den vara rimligt stabil och får inte kräva 8 timmars arbetsdag, eller mer. Så skulle Cathlyn kanske behöva jobba ihop 15 000 kronor också. Så på 20 000 in här, och beaktat andra tillgångar, så skulle nog det här flyga relativt bra. Med tanke på att jag gärna skulle bygga garage och mixtra med lite annat så är det här nog klent. Men det är en referens. Det beror också på hur vi ser på kapitalet vi har och om/hur vi nyttjar pensionssystemet.

      Om vi beaktar fyrhjuling, garage och större ekonomiskt svängrum för att exempelvis snickra och dona, inklusive möjligheten att kanske engagera sig lokalt i näringslivet, så tror jag 40 000 kronor i månaden, på oss två, skulle ta oss väldigt långt. Då skulle vi sannolikt inte heller behöva ta av kapitalet i någon form föra att bygga vår framtid här ute. Så det här är något som vi skulle kunna göra under en period. Det här lär inte ske genom arbete med vänsterhanden. Så nu är det frågan om vilka andra aspekter vi måste beakta. Kostnader för bilar, pendlingstid osv. Och hur mycket tid har vi? Vad ger jobbet oss, mer än pengar? I grunden känns inte det här så intressant. Jag tänker inte jobba, pendla och snickra. En av de alternativen räcker som jag ser det idag.

      Så det finns inget rätt eller fel i min bok. Jag ser det mer som ett nät där allt hänger samman. Och då vet vi sedan förut, att ska vi jobba så ska vi inte pendla långt, ha barn som ska hämtas och skjutsas, land som ska grävas och djur som ska matas. Inte heller tror vi att möjligheterna ökar, för något i livet, för att vi tar mindre betalt per timme, dvs går ner i lön. Rimligen borde ju våra utbildningar och våra referenser öka möjligheterna, inte minska dem.

      Så är jag fri bor jag här. Jobbar jag så ger det radikalt andra förtecken.

      Är det begripligt i någon form? 🙂

  4. Hejsan Onkel kul att du fortsätter på detta tema,

    En fråga som jag skulle vilja ställa mig i er situation är “har vi hittat vår plats på jorden?” dvs känns gården som ett hem som ni skulle kunna tänka er att bo i under överskådlig framtid? Har ni allt ni behöver runt omkring? Är gården verkligen hemma så tycker jag inte att ni ska dra upp pålarna och dra vidare igen…annars kanske ni ska det.

    Om ni väljer att stanna så kanske det är så att ni under en begränsad tid kan göra en “uppoffring” för att fylla på kontona med lite mer pengar för ökad flexibilitet. Att långpendla som livsstil över långa tidsperioder tror jag inte på om man vill leva väl men att tillexempel göra detta under några år är ju helt acceptabelt om det leder till något nytt.

    Vad gäller skolan så tror jag att det har viss betydelse hur man ser på detta och vilka förutsättningar som finns. Att hoppa in och ge barn nya kunskaper kan ju på många sätt vara givande och meningsfullt. Att vikariera kan vara tufft för att man inte ser något från början till slut…å andra sidan har man inget stort ansvar för utfallet. En fördel med små inkomster är ju att det blir väldigt lite skatt (faktiskt på inkomster under ca 10 000 i månaden så är skatten lägre än pensionsavsättningen). Det kan också finnas möjlighet att fakturera tid i skolan och därmed kunna kvitta inkomster där mot kostnader i andra delar av firman och i så fall blir timmarna ännu mer värda. För egen del så tar jag gärna några timmar här och där om jag får några hundra i timmen men skulle aldrig i livet ta ett heltidsjobb ens för det dubbla då det skulle inskränka min frihet för mycket……

    Hoppas ni hittar fram till ett bra beslut!

    • Hej Farbrorn,

      Din fråga är mycket bra, men inte självklart så lätt att svara på. Om vi är fria, utan lönearbete, är det här en bra plats på jorden. Mycket bra plats på jorden. Men om vi ska jobba är inte det här självklart lika bra. Vårt hem är ju lite där vi är, så jag har svårt att vara speciellt kategorisk. Dessutom är vare sig jag eller Cathlyn anti landsbygd eller storstad. Vi är mycket mer pragmatiska. Vi vet att livet med barn och heltidsjobb ger förutsättningar som inte passar bra i alla sammanhang. Så jag vet inte om man ska börja frågeställningen i bostaden.

      Läraryrket är viktigt. Att jag flummar runt med annat när jag skulle kunna bidra på skolan några kilometer härifrån stör mig lite. Och då är trots allt mitt samvete otroligt rymligt.

      Som jag ser det så är vi helt obundna. Vi har pengar på banken. Tid att titta på hus och söka jobb. Då skulle jag vilja börja i det “normala”. Finns det någon möjlighet för mig att hitta intressanta arbetsuppgifter hos arbetsgivare som erbjuder ett annat sammanhang? Kan min sambo göra detsamma? Kan vi vara där barnen kommer vara i samband med fortsatta studier? Vad är cost/benefit?

      Jag ser FIRE som en möjlighet, inte ett måste. För blir det ett krav så är det ett krav i konflikt med min ambition och min önskan att praktisera det jag kan och vet.

  5. Känns som om de senaste två årens resonemang plötsligt inte är värt lika mycket som det beskrivits tidigare.

    Eller att saknaden efter det som man egentligen inte behöver, enligt själva idén med torpet och flytten, var för stor.

    Suget efter konsumtion har blivit för stor, eller rättare kanske: det går inte att leva på för liten budget, när man vill ta ansvar själv för ekonomin. Inte låta samhället försörja en.

    Det meningsfulle i livet är trots allt familjen och att göra gott mot andra. Möjligen passar en kommande flytt bättre in på ett sådant livsmönster?

    • Hej Per,

      Varför den sura tonen. Vi och vår familj har gjort och prövat på. Vi har alltid haft tvåårshorisont.

      Känns inte riktigt som något kan blir bra va? Vad är din poäng?

      • Uppfatta mig inte som sur. Det är bara min personlighet.

        Men om era år på torpet “bara” varit ett försök, ber jag om ursäkt. Har inte hängt med på era tankegångar från början.

        Däremot förvånar det mig vilka tvära kast ni tycks kastas mellan. Om torpet var ett försök som inte riktigt gick hem (jag tycker ändå att ambitionen var rätt och riktig) så är det väl inget att skämmas över.

        Men då behöver man kanske vara öppen för att den bekvämare livsstilen med mer konsumtion (inte överkonsumtion) är det som passar bäst.

        Fortfarande är ju min avslutning med vad som är meningsfullt det som gäller. Åtminstone för mig.

        Det var det jag menade..

  6. Gud vad irriterar jag blir tänker jag flera gånger när jag läser dina senaste inlägg. Bara velar hit och dit, det är ju bara att bestämma sig, bara välj (valfritt av de förslag du och vad andra gett i kommentarerna). Sen påminner jag mig själv gång på gång hur lika jag tror vi resonerar. Det är inte så enkelt (och kanske inte behöver vara det heller, ni har ju en rätt hyfsad sits eg). Jag kan ibland bli lite förundrad av de andra i FIRE rörelsen hur självklara de är i vissa frågor. Oavsett, fantastiskt att ni provar och försöker. Det är ju ett äventyr om inte annat. Spännande att följa resan och se hur det blir.

    • Hej Andipendency,

      Jag har tydligen förmågan att provocera vissa genom min rena existens känns det som ibland 🙂

      På vilket sätt tycker du vi velar? Vi gick från ekorrhjul utan besparingar till livet här på fyra år. Vi flyttar med hela familjen. Pluggar. Så jag kan köpa att jag, i mina senare inlägg, inte bygger vidare på FIRE-konceptet, men velar … Vi har en avstämningspunkt kring jul, så får vi se var vi hamnar ….

      Jag tycker du lyfter fram en punkt som många helt förbisett. Här sitter vi helt utan bindningar. Inget hus att sälja, inga jobb att hantera. Inget ekorrhjul vi springer i. Det klart att vi i den situationen vill undersöka möjligheterna livet erbjuder relativt förutsättningslöst.

      • Eh du velar inte. Du “lever” ju om jag får vara sån.

        Tror dom flesta inom “FIRE” inte är så självsäkra som det alltid verkar vara, utan troligen mer positiva människor.

        Att du ändrar dig o velar, det gör väl alla? Vissa som är FIRE är det på andra villkor än vad din familj är. Klart det blir annorlunda, som alla familjer är.

        Att flytta runt och leta vidare kan också vara en bra idé, det kan ju vara ert liv ett tag nu. Tycker mer att du utvecklar dig vidare mot något annat.

        Önskar dig lycka till, och får jag själv önska är det att du fortsätter med bloggandet! Det är få som är så utlämnande och ärliga med sina känslor.

        • Tack Andreas,

          Jag håller med i din beskrivning. Jag/vi lever och det är det ni följer här. Och vi utmanar oss själva och våra sanningar, det trodde nog jag skulle uppfattas som positivt, men jag har haft fel förr! 🙂

          • Äsch. Jag försökte nog mest vara ironisk, även mot mig själv, men det är inte alltid lätt att nå ut i textform. Jag avslutar också texten med både fantastiskt och äventyr 🙂 Dvs, jag har inga som helst invändningar till hur ni resonerar, eller att ni faktiskt när ni nu har chansen provar och framför allt funderar. Det är bara inspirerande. Och jag tror, som jag skrev, att jag nog skulle göra liknande om jag var i samma sits. Jag tror inte på att det finns ett perfekt liv, utan flera bra som kan vara olika.

            Andreas, hmm självsäker vs positiv. Du har säkert rätt, men ibland undrar jag inte många väljer att beskriva en rakare väg än vad den egentligen är, inte så konstigt kanske.

          • Det är lugnt, jag förstod att du inte var så allvarlig, men du reagerade ju trots allt. Det var det jag var lite nyfiken på.

  7. Gillar starkt dina reflektioner som vanligt med mycket vishet. Fortsatt det du gor, ar helt overtygad att andra som laser pa bloggen kommer ha nytta av dessa tankar men aven utmana deras egna livstankar. Vore sorgligt om bloggandet tog slut.

    Att inte veta varthan man vill i livet ar ju inte sa konstigt. Har i livet finns det egentligen inget viktigare an att bara vara/leva (andas, ata, sova, dricka, sex, sinnesfrid). De flesta som lever i vast/first world country har som sagt de basala grundbehoven uppfyllda. Darav har vi mojlighet att ga upp och utvecklas pa andra plan har i livet sasom relationer, sjalvforverkligande av drommar, uppna en hogre grad av medvetenhet med mera. Vi har oandligt med alternativ galler att vara vidoppen och vilja testa sig fram ta lardom och utvecklas. Det ar manniskans fordel att standigt kunna utvecklas och bidra till andra manniskor eller samhallet for den delen. Tror personligen att manniskan ar en hogt intelligent varselse som med viljans kraft kan skapa oandlig potential.

    Lat inte andras tankar paverka dig da deras tankar ar i relation till deras varldsbild, 7 miljarder olika varldsbilder har vi mer eller mindre da alla manniskor uppfattar varlden utifran ens egna perspektiv/erfarenheter. Glom icke alla har ratt till att leva som en sjalv vill, annars kommer samhallet bli for monotont.

    Tankar hur gar det med boken om jag far fraga?(om jag minns ratt ville du att den skulle vara gratis?) Ratta mig om jag har blandat ihop nagot. Tycker att du med all ratt borde ta lite betalt for boken som du skriver, det i sin tur kan oppna upp fler mojligheter.

    Jag kommer kopa en definitivt aven om jag ar ytterst sparsam med konsumtions/bokkop. Att bidra till nagon som tillfor varde lagger jag latt nagra hundralappar till i bokform. Ar inte sa mycket for ren donation sasom swish(far val kalla mig snal ;), skamt osido)

    “Continuous effort – not strength or intelligence – is the key to unlocking our potential.” Winston Churchill

    Mvh Anonym-m

    • Hej Anonym-m.

      Tack! Ja vi människor funderar. Jag tycker också det finns ett värde i att utmanas i sina tankemönster.

      Boken blir gratis,jag har lovat att återkomma till varför separat när jag släpper boken.

      Winstons citat du lyfter fram är ytterst relevant och träffande. De människor jag träffat som jag fascineras av är sällan människor som genom en engångshändelse blivit något. Inte har de handlat något. De har ofta utmanat sig själva, råkat ut för motgångar och genom det utvecklats. De har provat.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna