Att vara sitt bästa jag

12
776

Jag vill vara mitt bästa jag så ofta det bara går. Helst vill jag att du också ska vara ditt bästa jag när du är tillsammans med mig. Jag förstår att jag har ett ansvar för att jag är mitt bästa jag, men förstår också att jag bidrar till andras möjlighet att var sitt bästa jag. Precis som andra påverkar mig.

 

 

Det här har tagit mig lång tid att inse. Jag har aldrig lärt mig det här. Jag är uppvuxen i en familj där det aldrig var tänkt att man skulle må bra och vara omtyckt. Det förstärktes av att jag hela grundskoletiden uppfattade att de vuxna i princip var kritiska till allt jag gjorde.

Men sedan kom en period där andra krafter styrde och jag mognade. Gymnasieskolan, värnplikten, jobb och universitetsstudier har varit mer nyanserade. Jag har varit i en relation, massor av år, med tjej som jag tror gillar mig och som jag älskar massor. Det har naturligtvis funnits inslag även under den här långa här perioden, från gymnasiet fram till idag, som fungerat mindre bra såväl privat som yrkesmässigt. Och relationer hänger naturligtvis med. Jag har inte som genom magi fått en annan relation till mina föräldrar, inte heller med mina gamla kamrater.

2004 fick vi vårt första barn. 2006 vårt andra. Ungefär samtidigt började våra inkomster göra skillnad. Vi hade börjat tjäna skapligt och gjort det under några år. Vi hade hämtat oss ekonomiskt från nästan 10 med studier. Båda hade jobb. Nu skulle livet levas. Villa, barn, bilar och semesterresor. Träningssatsningar med kamrater. Nöjesparker med barnen. Fredagsmys med familjen. Åka, lämna, hämta, resa. Det var här vi klev in i ekorrhjulet. Helt plötsligt började saker och ting inte längre ha någon prioritet. Allt skulle fixas och allt gick att pruta på i jakten på det perfekta livet.

Jag började också arbeta i företag som var precis som livet jag levde, utom på en punkt. Här stressade man inte runt i ett försök att bli perfekt. Här kämpade man för att överleva. I de här organisationerna träffar man väldigt få personer som faktiskt är sitt bästa jag. Trots det kan man ändå känna sig uppskattad. Det är en blandad känsla. Att se sig runt, studera sina arbetskamrater och tänka, jag vill inte bli som dem som är runt mig. Utbrända chefen, den trofasta bittre livstidsanställde, eller den unge frustrerade. Men samtidigt, i det känna sig uppskattad, triggar såväl belöningsmekanismer som är behovet att ta avstånd. Det känns som att leka med elden. Man förstår att livet man lever inte är hållbart, men det är ändå något som lockar i detta nu. När jag jobbade under de villkoren och bestämde mig för att sluta så erbjöd företaget mig 50% högre lön om jag stannade. Då tjänade jag inte så dåligt innan, men jag sa nej. Det var för skruvat, jag ville ha något mer hållbart.

 

 

Som bloggare får jag kontakt med relativt många människor som kontaktar mig en gång. Det är för att tala om för mig vilken idiot jag är, klaga eller att berätta för mig att jag har fel. Ibland i någon sorts välmening, som att de skulle öppna mina ögon och göra mig till en bättre människa. Men det spelar ingen roll, gnäll och klagomål kommer inte gör det enklare för mig att bli mitt bästa jag. Mina kritiker får vara ett ett exempel på hur många av oss möter människor, och det exemplifierar väl just det där jag själv syndar mest. För jag bidrar långtifrån alltid till att andra i min omgivning blir sitt bästa jag. Analytisk, krävande och kritisk, det är jag duktig på. Jag är också duktig på att delegera och få andra att växa. Lita på dem och stödja dem. Så jag syndar inte konsekvent, men jag är alldeles för ojämn när det gäller mitt förhållningssätt till negativa respektive positiva aspekter i människors sätt att vara. I grunden handlar det här om att jag står med en fot i det klassiska transaktionella ledarskapet, medan den andra står i ett mer modernt ledarskap som baserar sig på positiv psykologi och bejakar möjligheten och potentialen i människor. Det transaktionella ledarskapet letar fel. Företag som använder sig av ett transaktionellt ledarskap uppger i forskningssammanhang ofta att de befinner sig i ett ekorrhjul. De letar fel. De har oändliga listor med saker som ska göras. De konkurrerar med pris och har svårt att hålla ordning på sina kostnader. De uppfattar sig som ineffektiva och uppger själva att de har en låg innovationsgrad. De underskattar sin kundkontakt. De vet inte vad de är bra på? Det vet inte vad personalen är bra på? De saknar alltid kompetens.

Bloggande, nya kontakter, bättre privatekonomi och insikter, inte minst genom studier, har påverkat mig. Det har också tiden i frihet gjort. Jag har fått perspektiv och kraft. Här har jag faktiskt mycket större möjligheter att vara mitt bästa jag numera. Men jag har inte hittat någon avsättning för mitt bättre jag här ute. Och då vet jag inte riktigt om jag lyckats. Det blir väldigt teoretiskt då. Jag förstår också att jag kanske kan jobba inom en annan företagskultur. Där jag får stöd i att bli mitt bästa jag. Där jag kan titta på andra och tänka att “så där vill jag vara”. Där jag kan känna att jag gjort skillnad i mitt arbete.

Här ligger en stor del av förklaringen till att jag är intresserad av att börja jobba. Och att jag kan överväga att lämna den här platsen vi trivs på, och den ekonomiska frihet vi har här. Det innebär också att ur ett bredare perspektiv så är jag inte intresserad av att jobba med påhopp inom skolan eller med att sätt granplantor. Inte i dagsläget. Om jag inte hittar något som är roligt, och som lockar, så har jag inget emot att dryga ut ekonomin här. Men jag vill inte börja där.

Läs mer!

Jag är så jävla tråkig!

12 KOMMENTARER

  1. Det är intressant att följa din resa!
    Jag tror att vi människor i grund och botten mår bra av att skapa, känna uppskattning, utvecklas och lära oss nya saker. Arbetet är en viktig del i det.
    Ibland hamnar vi i sammanhang där vi hämmas. Går försämringen långsamt är det svårare att reagera/agera än om den kommer plötsligt. Kanske därför jag är extra imponerad över er resa! Att våga ta klivet mitt i livet. FIRE är en bra start för att våga bryta sig loss. För mig är FIRE ett av många medel för att skapa sin framtid, inte ett mål i sig.

    Jag har gått igenom en liknande resa som du. En av de avgörande faktorerna som jag brottades med var “prestigen” med ett välbetalt högstatusjobb. Jag trivdes med arbetsuppgifter, men omgivningen förändrades till den grad att jag inte längre inte kunde vara mitt bästa jag. Jag slutade utvecklas och växa. Det nya jag lärde mig, låg inte i linje med mina egna värderingar.
    Lönen och prestigen i arbetet blev till en boja som höll mig kvar längre än vad som var nyttigt. När jag äntligen bröt mig loss kunde jag se tillbaka på det jag uträtta och glädjas åt det, och samtidigt våga börja om med något jag brann för. Det behöver inte vara för alltid, kanske byter jag bana igen. Att våga se livet som tidevarv/epoker, snarare än en rät linje, har hjälpt mig i att komma vidare.
    Framtiden får utvisa hur det blir!

    • Hej Fri i sinnet!

      Jag håller med dig till stor del även om jag kanske är kluven till vad arbetslivet faktiskt kan erbjuda. Men jag försöker se ljust på det och så får vi se.

      Jag har egentligen ingen “prestige” kvar. Jag har redan avskrivit allt vad högstatusjobb erbjuder i någon mening. Min frågeställning finns idag mycket kring intjäningsförmågan. Jag har svårt att se att jag skulle plantera granplantor, inte för att jag har något emot det, utan för att det är otroligt ineffektivt sätt att tjäna pengar. Och så vill jag undersöka om det finns ett annat sammanhang, som jag var inne på i inlägget.

      Jag känner igen mig otroligt mycket i din beskrivning. Det som ger mig ett mentalt problem är att de studier jag gjort, som ligger helt i linje med mitt arbete, har varit roliga. Det är kul och jag tycker det är stimulerande, till och med att läsa en kurs i kravhantering. Så i någon mening är jag, med den distans du pratar om, tillbaka till det faktum att jag på något vis är relativt rätt i mitt liv, men att jag inte alls får till det.

      Att kunna säga att livet har faser, släppa dem och gå vidare är en enorm frihet. Det är det jag känner att jag gjort i någon mening, och att jag därför också fått min frihet.

      Tack för en mycket intressant kommentar!

  2. Mycket bra, vi ska absolut försöka vara våra bästa jag. Jag tror att merparten av världens människor har en grundläggande drivkraft att vara bättre imorgon än igår, men att det inte alltid av olika skäl går. Kan vi hjälpas åt att vara förebilder och underlätta förändring är det förstås bra.

    • Många har på Twitter kommenterat detta som att det är väldigt tävlingsinriktat, det är inte riktigt så jag menar. Jag relaterar mer till min önskan att möta människor klokt. Få dem att må bra. Bygga upp mig själv, i alla avseenden, så att jag står starkare i morgon, inte bara för mig själv utan även för andra.

  3. Jag ska inte göra någon psykoanalys av dig, dels för att jag inte har kunskapen annat än livets, dels för att jag inte känner dig personligen.

    Intressant är att du inser att ekorrhjulet inte är att föredra. Du vill däremot jobba, utvecklas, men jag tror jag vet vad som fattas dig.

    Det är en sak att få ordning på sitt liv, dvs uppfylla sina realistiska drömmar, som i ditt fall ändå får sägas är att leva det enkla, inte falla i klorna på kommersialism, jobba ihjäl sig, “ekorrhjul”, mm.

    Men tänk om det enkla livet skulle kombineras med att kunna utnyttja sina kunskaper och kompetens till att hjälpa andra? Samtidigt som din vardag inte kräver amorteringar och jagande efter vind. Är det inte någonstans här du vill befinna dig?

    Givetvis kräver det ödmjukhet och en stark kärlek till andra människor, men resultatet garanterar jag, blir att du kommer att lägga dig varje kväll lycklig och med gott samvete.

    • Hej Per,

      Ja tror jag tangerat flera saker som du berör, i mina andra svar här. Så titta gärna på dem också.

      Jag hjälper gärna andra, men framför allt vill jag att de som möter ska ha ett positivt utbyte av mig. Men jag som person är nog ingen samarit. Det tror jag inte är metoden för mig att göra nytta. Inte heller är jag säker på att jag ska hålla på med något som egentligen ingen efterfrågar. Det är inte jag. Då får jag inte utlopp för någon ambition eller min energi.

      Jag har också lärt mig att hitta enkelheten på så många fler vis idag än tidigare att jag är jag egentligen inte är beroende av en plats eller ett sammanhang som tidigare.

      Sammantaget innebär det här att jag är öppen att pröva lite nytt, men inte självklart så långt från där jag var, trots att man kanske skulle tro att det var mest naturligt.

      • “Problemet” är att du sätter ditt egna jag i centrum. Vilket är vanligt, givetvis.

        Men, jag tror att det ligger stor skillnad i vad “jag” vill uppnå, vad “jag” ska få utlopp för, vad “min” kreativitet kan göra, mest för “mig” då? Och givetvis min närmaste omgivning.

        Jämfört med någon typ av uppoffrande sysselsättning.

        Det handlar om andra, att kunna göra gott oavsett vilken typ av människor man kan “konfronteras” med och ändå känna att man kan ge dem något oavsett hur man blir bemött.

        Givetvis med din egen grundtrygghet i de senaste årens behagliga liv på landet, som ju mycket riktigt varit ett steg i rätt riktning ur flera perspektiv.

        • Ja, du har en poäng. Men jag baserar också mina tankar utifrån hur jag tror jag uppfattas och var jag får energi. Också utifrån vad jag gjort.

          Jag har försökt hitta samband och djupare mening, men jag kommer tillbaka till att jag inte var helt på fel spår tidigare. Det här är feedbacken jag fick idag från programmeringskursen jag läser, bara som ett exempel: Hej Anders,
          Väldigt bra struktur på koden. Tycker mycket om hur du har delat upp både Android och Arduino kod- allt har sin plats.

          Med distans till det som varit, som tidigare kommentarer varit inne på, kan jag säga att jag är rätt duktig på det jag gjort, det är formerna runt som påverkat mig. Det gör att jag är känner att jag måste ompröva det mesta jag tänkt och trott.

          Jag vet inte om det blir något begripligt av det ….

          • Jodå, jag förstår.
            Självfallet finns det utrymme för egna specialområden också.

            Att vara 100% självuppoffrande går bra rent mentalt, men i praktiken måste man göra annat. Fritid, hobbies, egna förmågor inom olika områden där man till och med kan inbringa viss ersättning. Det är inget fel med det.

            Däremot tror jag uppskattning kan man få i alla sammanhang och alltid känns det lika bra.

            (Stannar här – vi kan fortsätta diskussionen över mejl om du har lust)

  4. Leta vidare!

    Själv har jag haft sju olika jobb inom ett svenskt storbolag och det har varit allt mellan himmel och helvete. Mitt bästa och sämsta jobb nånsin, i samma firma, och det berodde mest på vem som var chefen och på vilken sajt jag var.

    Det finns bra chefer. Det finns kul jobb som är bra för dig och bra för världen. Men det är inte så lätt att hitta. Det behövs både tur och mod. Och det som är rätt för dig är inte säkert bra för nån annan. Men du verkar ha mer självinsikt än de flesta, så du har nog lättare än gemene man att känna efter om du kommit rätt.

    Prova på något/några ställen. Vad har du att förlora?

    Och som jag tidigare sagt – deltid är toppen. Både okej inkomst och några dagars semester varenda vecka.

    • Hej Deltidsmannen,

      Jag vet att storbolag är speciella och att upplevelsen varierar. Vi har ju diskuterat detta tidigare och jag har tagit till mig av ditt tänk.

      Vi skissar på några olika spår vi ska utreda under våren. En av de innebär att vi bor kvar här och undersöker möjligheten till arbete här i regionen eller i Linköping, som är på gränsen till vad vi orkar pendla till. Därför är dina tankar kring deltid intressanta.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna