Fantastiska Farbror Fri har berättat vad som inte blivit som tänkt – Här är min respons

4
1476

Senaste inlägget jag skrev om att allt inte gått som jag tänkt mig blev viralt och har spritts och kommenterats av många. Oskar på bloggen Fantastiska Farbror Fri skrev också ett svar. Jag tyckte det var lite tamt att endast relatera till mina punkter, så jag utmanade honom att berätta vad som inte blivit som han tänkt sig vilket han gjort. Vilket han gjort!

 

 

Eftersom jag aldrig har haft användning för ordet reciprokt tidigare i mitt liv så väljer jag att använda det nu: i reciprok anda annonserar jag att jag nedan har gjort motsvarande övning på Oskars inlägg, som han gjorde på mitt. Jag har tagit hans punkter och kommenterat dem utifrån mitt perspektiv.

  1. Inget stort gemensamt mål. Det här är ett klassiskt fenomen kopplat till att sätta mål. Det finns undersökningar som visar att människor som sätter upp högtflygande mål kring exempelvis träning, så som att springa maraton, tränar mindre över en längre period än de som tränar på utan mål men som har det som vana, en integrerad del i livet. Det kommer sig bland annat av att luften “går ur en” när målet är nått. I Farbrorns fall så säger han att det främst är lite längre tidshorisonter detta gäller. Då jag själv upplevt det här många gånger i samband med träning, exempelvis, så kan jag relaterar till det Oskar säger, men det är inget som är speciellt påtagligt för oss här och nu. En sak som påverkar detta kan vara att vi valt att säga att vi kör två år här till att börja med. Vi har så att säga aldrig brutit helt med livet som var innan. Inte heller känner vi oss direkt klara med något. Tvärtom så har vi börjat diskutera vad som är vårt nästa steg. Vi vill mer, och har många tankar kring framtiden. Sedan tror jag att vi verkligen hade – helt och fullt – accepterat att livet vi levde nått vägs ände. Vi nådde inte ett mål, vi frigjorde oss.
  2. Sökandet tar mer tid än man tror. Vi söker inget säger jag som spontan reaktion (men det är bara en halvsanning, fortsätt läs!), vi lever ganska mycket här och nu. Kanske är det en styrka i att vi faktiskt bor som vi gör. Här finns alltid att göra. Sedan har vi, som jag skrev i mitt första inlägg kring ämnet, inte satt några direkta begränsningar på att vi måste leva enligt några speciella principer. Vi för inte kassabok och kontrollerar inte livet hårt, utan vill vi renovera så gör vi det. Ankor, höns, vaktlar och fasaner spontanhandlas lite. Det är en justering vi gjort under resans gång. Vi hade mer bestämda åsikter tidigare och famlade mer. Vi har också provat en del saker, som skrivande och äggförsäljning, och kan känna att vi fått göra det vi ville även om resultatet inte blev som tänkt. Så skillnaderna i upplevelse kanske inte är så stora, men jag kan inte känna att vi söker. Jag skulle säga att det jag känner är lust och kraft, det leder vidare till en önskan att göra med en viss ambition. I det är jag sökande, men det var jag tidigare också. Om något så har jag mognat lite, jäkligt lite men dock, här i friheten.
  3. Saknar kolleger. Nej, den lyxen känner vi inte igen oss i. Vi har jackat in rätt bra i lokalsamhället tycker jag och som Oskar skriver så har sociala medier en stor roll också i mitt liv. Språkbruket är intressant. Saknar man inte arbetskamrater? Jo, men vi hade bara kollegor! 🙂
  4. Känslor blir tydligare. Kanske, men som jag skrivit så mår åtminstone jag bättre än på många år, inte minst känslomässigt. Min sambo kan inte heller riktigt relatera till detta. Men det är så mycket som är annorlunda i våra liv. I synnerhet jag kommer ur en livssituation med pungkulorna twistade dubbelvarv. Vi gjorde det här av nödvändighet, inte som en möjlighet. Visst har vi haft motgångar, men jag känner inte att de riktigt nått oss känslomässigt. Tvärtom är vi tacksamma för att vi fått försöka göra vissa saker i våra liv. Och jag känner en styrka i att jag själv kan välja att säga att vägs ände är nådd. Jag känner också att våra studier utvecklat oss. Vi har inte haft så stor rörelse i våra liv sedan vi var unga. Orken och självförtroendet är mycket positivt påverkade. Vi kan vi vill och vi måste som barnen säger! :). Den här punkten är kopplad till punkt två för mig.
  5. Mindre tid än man tror till egna projekt. Ja, sedan har vår yngsta börjat skolan i år och vi ligger lite före Fantastiska Familjen vilket gör saker och ting lite lättare. För den som kommer ut i friheten för att göra så finns ett behov av att kunna styra sin tid. Helt klart. Även om vi förbehållslöst håller med Oskar här så skulle vi nog kanske vinkla det här lite. Vi har fått göra mycket av det vi vill! Vi har liksom kommit i kapp lite. Mycket har vi gjort tillsammans. Och även om jag har mer planer för framtiden nu än jag någonsin haft så har jag klarat av vissa måsten. Så lite mission accomplished känsla har vi kring det här nu.
  6. Längtar bort. Visst blir det teoretiskt lite enformigt att gå på en gård, inte minst under vintern, men i praktiken så regerar ju punkt nummer 5 ovan. Och vi har växt rollen som producenter och tonat ner konsumtionen ytterligare sedan vi flyttade ut. I det har känslan vuxit av att det är projekten vi genomför här som är det som ger värde. Jag skulle dock vilja besöka vänner, som Oskar, lite mer. Med det sagt så är en fullt möjlig fortsättning på vårt liv i friheten en utlandsvistelse. Att vara konsekvent är ett begrep förbehållet lönearbetare!
  7. Barn är barn. Tell me! Oskar har rätt, som lök på laxen så har vi problemen med skolan. Jag kan också reta upp mig på den totala bundenhet till skärmar våra barn har. Det följer av vårt boende bland annat och av att jag tillbringar massor av tid vid datorn. Men något jag verkligen uppskattar är att vara hemma när barnen kommer hem. Jag vet inte riktigt varför men det känns som det viktigaste ögonblicket på dagen. Det känns också som att vi, genom diffusion, påverkar våra barn med vårt agerande mer än vi kanske förstår. För första gången. Det var inte möjligt tidigare. Vårt goda humör smittar och den stora dottern har på allvar förstått att hennes mamma och pappa faktiskt är dom de är genom att de älskar att lära sig nytt. Prata med människor, interagera och agera. Det gör att hon ser skolan som något som är viktigt för henne, inte bara som en plats där hon träffar kompisar. Våra studier smittar!

Det var mina takes på Oskars lista. Som Oskar och jag tidigare skrivit så har vi olika ingångsvärden i friheten och har valt helt olika approach. Vi är också lika i många avseenden (stor familj, akademiker, relativt liten åldersskillnad, …) men Oskar ser nog glaset som halvfullt många gånger medan jag ser det som halvtomt. Vi har också lagt upp inledningen på friheten på väldigt olika vis. Vi har ganska klart för oss vad som gäller. Två år, en gård med massor att göra, studier och familjeliv. Jag är dessutom hyggligt händig och min sambo väldigt förtjust i hushållslivet så vi har ett ganska stort register att spela på här. Vi varvar studier, skrivande och programmerande med grävande och snickrande. Sedan är det slakt och gulla katt på det. Det tycker jag är riktigt häftigt. Det gör nog att vi tänker annorlunda kring punkt 1, 2, 3, 4 och 6.

4 KOMMENTARER

  1. Vad kul att läsa dit svar. Vi har ju träffats och pratat en hel del och jag känner att jag till relativt stor del visste vad du skulle skriva innan jag läste. Det är ganska häftigt och en reflektion av att vi har riktiga “arbetskamrater” även vi som är fria:-) Vi har lite olika ingångsvärden och personligheter men det är ju vad som förgyller livet om vi alla skulle vara lika skulle det vara rätt tråkigt. Sen bör ju friheten i sig göra oss lite mer olika för som löneslavar i ekorrhjulet så är vi rätt stöpta i samma mall genom att vi knappt kan välja något av vad vårt liv ska innehålla.

    • Japp, jag tycker diskussionen varit givande, den belyser flera områden, tankemönster och ingångsvärden.

      Ja, och kanske är det just divergensen mellan fria aktörer vi ser i inläggen.

  2. ” Men något jag verkligen uppskattar är att vara hemma när barnen kommer hem. Jag vet inte riktigt varför men det känns som det viktigaste ögonblicket på dagen.”
    Detta är något jag håller med om. Min hustru var hemma tills yngsta barnet var tonåring. När barnen kom från skolan satte de sig vid köksbordet och åt något samtidigt som de berättade vad som hänt under dagen.
    I dag arbetar båda föräldrarna och barnen får sköta sig själva. Möjligen är detta orsaken till många problem.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna