En sak kvar

4
835

Jag tidigare sagt att det känns som jag uppnått det jag kom hit för att uppnå, förutom på en punkt. Det är en förenkling att säga så, samtidigt som de väl speglar hur jag känner mig nu och tänker just nu.

 

 

Förenklingen består i att vårt liv här inte styrs av en aktionslista vi gjorde i vårt förra liv, där saker och ting ska klaras av. Livet här är en del i ett projekt där vi vill leva friare med högre livskvalité. Den tanken lever i allra högsta grad. Men om vi lägger det åt sidan en stund så är känslan, eller kanske de flesta av känslorna,  jag hade i ekorrhjulet borta. Veckorna i relativ meningslöshet, med få eller inga frihetsgrader, har bytts mot universitetsstudier som varit väldigt givande. Distansen till det jobbiga och negativa har gjort livet här enkelt. Känslan av frihet är påtaglig även om vi ibland har ganska mycket att göra. Det är bara några dagar sedan jag skrev att jag till och med är sugen på att börja jobba, så jag behöver inte upprepa allt igen. Jag tror ni är med.

Men vad är det då som är kvar?

Ja, allra först så kanske jag ska slå fast en sak. Jag är inte här i mitt liv för att jag vill göra så lite som möjligt. Jag är här för att jag har en vilja av att göra för mycket. Jag vill göra mer av mitt arbetsliv och jag vill göra mer av mitt privata liv. Men jag får inte ihop det. Som lök på laxen så stressar jag mig själv något enormt i den här situationen. Och så har jag i allt det här fått helt oväntad hjälp att skruva till livet ytterligare genom några märkliga händelser i mitt arbetsliv.

Några saker har jag förstått sedan länge och några saker har jag insett här i friheten. Samtliga som är visst stöd i mina tankar om framtiden. Låt mig nämna några:

  • Jag behöver inte göra mer, jag behöver få ut mer av det jag gör.
  • Problemen i mitt arbetsliv är inte kopplade till den här delen av min personlighet. De finns en koppling mellan den här personlighetsaspekten och min upplevelse av arbetslivet, men mina reaktioner och tankar kring vissa företeelser är inte speciella för att jag är jag. Tvärtom har jag reagerat synnerligen normalt i stort som smått på det som hänt.
  • Jag måste känna empati relativt mig själv. Det är synnerligen svårt att piska en död häst till att göra något. Det inser jag när jag relaterar till andra, men då det gäller mig själv blir jag sur för att jag inte går upp fem på morgonen och jobbar till tio på kvällen. Jag måste förstå att jag inte kan göra allt jag önskar, även om det bara skulle krävas att jag gjorde något mer mellan nio och tio på kvällen.
  • Pengar ska fungera som en plattform för att leva bättre, inte som en stressfaktor. Bara för att vi i vår familj, om vi arbetar heltid, har goda ekonomiska förutsättningar så innebär det inte att vi måste göra mer. Vi bör i stället skapa oss bättre förutsättningar att leva bättre.
  • Jag är en mästare på att skapa egna ekorrhjul som är tämligen meningslösa. Jag trivs inte med att vara tjock och otränad, för att nämna ett exempel. I stället för att äta mindre och träna regelbundet, och effektivt, så äter jag som en häst och tränar som en galning.
  • Mellan allt jag vill göra finns en relation och prioriteringsordning. Prioriterar jag en sak prioriterar jag bort en annan. De viktigaste punkterna i mitt liv bör vara det som får mest utrymme. Men jag vet inte vilka det är, inte heller vet jag riktigt hur jag ska styra mitt liv.

Det finns säkert fler insikter och mer att säga här. Dessutom kanske jag borde rangordna punkterna ovan efter hur viktiga jag tycker de är för mig, vilket jag inte gjort. Men det här räcker gott för att vara en grund för dagens tema. Det jag har kvar att göra här är att hitta en rimlig nivå på det jag vill göra med livet och faktiskt göra det jag önskar på ett relevant och effektivt vis.

Jag är inte så kritisk mot mig själv i det här längre, vilket jag tror jag bottnar i en ökad empati för mig själv. I stället kan jag konstatera att jag är rätt bra på att göra vissa saker och usel på att göra andra. Och det är inte bara jag, det gäller även i relationen mellan mig och min sambo. Det gäller hela vår familj. När vi diskuterat detta tidigare är det flera som hävdat att det faktum att jag är hårt kopplad till min sambo i sig är ett problem, att framgångsfaktorn här är att frikoppla våra liv mer, men det är inte så vuxenrelationen här fungerar, inte heller är det så jag vill leva med mina barn. Naturligtvis färgar det vi pratar om här också balansen mellan mitt arbetsliv och privatliv, ja faktiskt arbetslivet som så.

Den här frågeställningen har jag inte löst här. Men möjligheten att få egen tid och bocka av en del måsten har gett annat perspektiv. Jag har inte tusen saker jag vill göra längre. Inte massor av saker som jag försökt göra och misslyckats med. I stället kan jag se att jag har lyckats med mycket – och fått fantastisk utdelning på det – och att några få punkter är kvar på min önskelista. Kanske har det också kommit någon ny, men på totalen har jag inte speciellt många tankar som pockar och lockar längre.

Det som står kvar nu handlar om mitt eget välmående. Visst, allt jag jagade förut gjorde jag för att jag ville tillfredsställa något behov hos mig själv. Men eftersom jag oftast hade låg utväxling på det jag gjorde, så uteblev följaktligen ofta effekten. Då blev det i stället massa externa måsten kvar att jonglera med.

Ja, så här långt har jag kommit i mina tankar. Någon som känner igen sig? Som kommit längre och kan ge tips?

Avslutningsvis vill jag tipsa om ett gammalt poddinlägg som starkt relaterar till texten ovan, men som också visar på en kontrast mellan hur det var och hur det är.

 

4 KOMMENTARER

  1. Hej Onkeln,

    Tycker det här inlägget var väldigt intressant… känner igen mig i mycket av vad du skriver – speciellt känslan av att man kliver ur ett stort ekorrhjul för att sedan hoppa in i 3 nya som man skapar själv bara för att man är sådan som person. Det är svårt att reda ut vad som är viktigast för mig. Jag vill oxå få för många saker gjort och ofta är det saker jag älskar att göra. Men jag speedar upp farten så in i bänken att jag vips skapat mig ett nytt hjul 😉

    Vad som brukar hjälpa mig är att göra en lista/planering över vad jag vill göra och/eller hinna med. Ofta gör jag den ihop med familjen där vi så gott det går försöker få in allas önskemål. Nu kanske det låter lite knöligt… men det går bättre än man tror 😉 På så sätt är det inte bara barnens aktiviteter och “egentid” som får plats utan även vi vuxnas. Inga planeringar eller önskemål är ju statiska att det inte går att ändra över tid. Vad som känns rätt i januari kanske inte längre är kul i maj.

    Har en följdfråga… På vilket sätt anser folk att du hämmas av att vara stark kopplad till din sambo? Jag och min man är oxå starkt kopplade men jag ser det bara som en styrka. Tänk sån jäkla tur att få leva ihop med någon som stärker mig så mycket och som man kan driva så många projekt ihop med! Hade din sambo istället varit en kompis/vän till dig misstänker jag att ingen hade påpekat detta utan istället ansett att ni varit ett starkt radarpar.

    Tack för att du delar med dig!

    //SK

    • Hej SK,

      Planering och att greppa sin dag har ett stort värde, vi har gjort det också under perioder så jag håller helt med i din rekommendation. Vi brukar dock inte ha så stor framförhållning, i stället kör vi på dagsbasis.

      En stark parkoppling innebär att vi lätt lägger tid på att styra varandra. Och det är ett reellt problem ibland. Min sambo gör exempelvis planer som är helt beroende av att jag avsätter massor av tid. Och jag kan inte skjuta ut mig och gå och träna en timme för hela våra liv är så sammankopplade att det blir struligt. Och för att jag ska lyckas med att äta det jag vill, för att nå mina mål, så kräver det att min sambo är helt med i det, genom det sätt vi lever, vilket gör saker och ting komplicerat. Fenomenet förstärks av att könsrollerna förstärks, vilket lätt blir resultatet när man lever som vi gör, och av att vi har små barn.

      • Hej igen och tack för ditt svar. Nu förstår jag bättre vad du menar.

        Vi planerar oxå på dagsbasis. Framförallt på helgerna (då vi inte klivit av ännu och vardagarna är som de är). Just dessa dagar brukar vi vara tydliga med om det är något speciellt vi väldigt gärna vill hinna med – tex ett träningspass. Bara man vet om vad alla gärna vill så är det liiiiite lättare att anpassa agendan så fler blir nöjda.

        Jag och min man är eg väldigt överens om vad vi ska/bör/vill äta – men det blir inte så ändå haha… dålig karaktär tror jag det kallas 😉

        Lycka till – och ser fram emot boken. Hoppas den kommer som ljudbok oxå 😉

        //SK

        • Finns dålig karaktär eller planerar ni inte för att lyckas? Jag relaterar mest till din lilla undanflykt kring mat. Mat är otroligt lätt att prioritera ned i behovskedjan även om man önskar något annat.

          Kanske läser jag in boken, jag har funderat kring det men inte kommit till någon klarhet. Jag har en annan grej som ligger före i pipan innan jag kommer dit dock så det blir en bit in.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna