Livet så här 15 månader in i friheten – är de dags att börja jobba igen?

12
1580

Idag tänkte jag reflektera över min situation och mina tankar kring livet här och nu och ställa de i relation till hur jag tyckte och tänkte för cirka 15 månader sedan. Jag tänkte faktisk kort börja lite längre bak än så för det är där det intressanta händer, men vi ska inte älta forntiden i onödan.

Tanken är att försöka beskriva min situation ganska osentimentalt och rättframt här inledningsvis och vara lite mer analyserande, reflekterande och empatisk relativt mig själv i slutet.

 

 

Långt bak i tid sprang vi i ekorrhjulet och kring 2013 så upplevde jag och min sambo att det började bli ohållbart. Våra karriärer krävde mer av oss vuxna samtidigt som barnen blev fler och äldre. Kanske började barnen kräva mer av oss, jag har skäl att tro det, men det var också helt klart att våra tankar och ambitioner förändrades för dem. På familjeliv och jobb kom husunderhåll och en önskan att leva det fantastiska livet med träning och resor. När vi ledsnade kändes det som vi nått änden på en återvändsgränd där tid, energi och pengar läckte ut åt alla håll utan att skapa någon direkt nytta, mer än möjligtvis göra så att vi höll oss flytande.

Vi sprang inte bara i vårt ekorrhjul, nej vi var samtidigt väldigt upplåsta och styrda. Vi hade inga föräldrar eller släkt som hämtade våra barn på dagis eller som gjorde det möjligt för mig och min sambo att åka iväg på en weekend. Inte ens om vi tog ledigt för att fixa något, som exempelvis hängrännorna på huset, så kunde vi göra det speciellt effektivt eftersom barnen då var hemma från dagis vilket starkt påverkade förmågan att göra något. Till det hade vi en arbetssituation som krävde vår tid med en, åtminstone tidvis, mycket låg grad av flexibilitet.

Att ställa om och förändra utifrån den givna situationen krävde energi, något som var en bristvara. Vi kände och trodde att vi för att få en bättre och mer hållbar situation var tvungna att ompröva vissa sanningar och beteenden. Det var inte alldeles lätt alla gånger. Men på det hela taget så kan vi likna den här processen med att tillfriskna från sjukdom. Förändringen krävde en insats i form av tid och energi när vi hade svårt att orka med och hinna, men det rådde aldrig något tvivel om att vi ville förändra eller att det vi strävade efter var mödan värd.

Sedan vet ni som följt bloggen att jag fick kraftigt förändrade förutsättningar på min arbetsplats. Det var en mycket tuffare situation. Egentligen hade nog de flesta problemen funnits där länge, men en särskild händelse gjorde att saker och ting accelererade och blev allt mer påträngande. En sak som påverkades kraftigt i den här enskilda situationen var min relation med flera viktiga personer på företaget. Jag jobbade inte längre med människor jag kände lojalitet med och litade på. Jag tillbringade mina dagar bland fienden. Vissa inslag i det som skedde bär tydliga spår av psykopatiskt beteende hos några som agerade. Att uppleva den typen av behandling är kränkande och livsförändrande.

Det här gjorde att jag ifrågasatte mig själv och min karriär samtidig som jag i någon mening redan ifrågasatte mitt liv i sin helhet. I privatlivet lyckades vi hitta fotfäste ganska snart och en väg framåt som var intressant och väl fungerande. Jag gjorde också flera och stora förändringar i min situation i arbetslivet, men där var jag i en negativ spiral som verkade omöjlig att bryta. Det var som en relation gått helt i kras samtidigt som det inte var min önskan eller mitt val att det blev så.

Det här var ingen lätt situation att hantera. Det är inget jag önskar någon faktiskt. Kanske hade jag kunnat hantera situationen lite bättre om jag haft lite bättre ordning på mitt privatliv när saker och ting började bege sig söder ut. Det hade varit skönt att inte känna sig bunden i sina beslut av privatekonomin exempelvis. Hade jag varit säkrare i mig själv så hade jag satt hårt mot hårt och bara gått hem bums när saker och ting spårade ur. I stället för att göra så var jag exempelvis kvar 9 månader och hjälpte igång de som skulle ta över mitt jobb i en av omorganisationerna som ligger till grund för en del av konflikterna. Jag ville visa att jag stod över sandlådenivå i mitt arbetsliv och jag kände ansvar för det jag varit en del av. Det var bara dumt. Jag hade inget för det och jag kokade bara mig själv långsamt.

Allt är väl mitt fel?!
Det jag beskriver i några stycken är min upplevelse av en jobbig period i mitt liv. Förvånansvärt många opponerar sig mot min beskrivning och ifrågasätter mina upplevelser. De hävdar att arbetslivet inte innehåller den här typen av situationer eller utmaningar. Att det som jag varit med om och som är min upplevelse måste vara ett problem hos mig.

Det är ungefär lika begåvat som att förneka existensen av cancer för man själv inte haft det.

Andra – faktiskt rätt många – delar min upplevelse i någon form men vägrar dra någon slutsats av det som händer. Typiskt är detta människor som jag; högpresterande som tidigare belönats i arbetslivet men som inte alls hittar rätt längre. Men medan jag undrar om jag verkligen gör det här rätt i sin helhet så drar de slutsatsen att deras utbrändhet, vilsenhet och nedstämdhet nog mest bottnar i en tillfällig dikeskörning. Hittar de bara vägen igen så … 

 

 

 

Vad innebär det här för sabbatsåren?

För mig innebar det här att jag kom in i friheten väldigt sökande. Jag ville skapa mig en annan identitet och annan grund för mitt liv. Jag ville lära mig mer, utvecklas, förstå mig själv och sammanhangen i livet bättre. Jag hade också med mig konflikterna från arbetsplatsen och frågetecknen kring mitt arbetsliv samtidigt som ekorrhjulets instängdhet och meningslöshet också fanns där. Jag hade med mig svikna lojaliteter och en trasig karriär vilket jag kände sorg inför. En sorg som skulle hanteras samtidigt som vi ändrade livet i sin helhet.

Jag hade också förstått att det fanns något jag gillade, något jag kunde fly till i någon mening och det var skrivande. Kanske fanns svaren på många av mina frågor där i en annan roll. I bloggarens, skribentens eller författarens roll?

Jag var också uppfylld av att vi också kunde göra en förändring. innebar av att göra en förändring. Jag uppfylldes av känslan på egenmakt och förmåga. Jag förstod att vi i vår familj gav oss själva en chans och möjligheter som aldrig skulle komma åter på ett sätt som väldigt få människor får. Tänk om det fanns mer att hämta i det här? Tänk om jag kunde rida på den här förändringen ytterligare ett steg. Var skulle jag hamna?

Jag har lärt mig massor men också fått distans

Under månaderna som gått så har det hänt massor med mig som person här i livet utanför ekorrhjulet. Jag vet inte riktigt i vilken ordning saker och ting skett. Jag kommer inte ens försöka reda ut vad som är hönan eller ägget i de förändringar som skett då allt hänger samman.

En mycket stor del av det som hänt handlar om att jag kom ur mitt destruktiva sammanhang jag var i samtidigt som sorgearbetet över min trasiga karriär är över. Jag har inte heller exponeras för den spretiga kravbild, där ord och handling oftast inte hängde ihop, som på något vis hade blivit norm i mitt arbetsliv och som jag upplevde extremt utmanande. Mitt arbetsliv som det var då, är helt enkelt historia nu. Min karriär jag trodde jag hade likaså.

Det andra är att jag fått försöka bli något annat – kanske heter det någon annan – än den jag tröttnat på. Att jag försökt skapa mig en annan identitet. Men jag också släppt det. Jag söker inte någon annan Anders längre. Inte privat, inte yrkesmässigt. Jag söker inte ens ett alternativt sätt att leva längre faktiskt. Jag har mycket i form av insikter och lärdomar jag tar med mig in i framtiden, men jag jagar inget.

Under den här perioden har jag lärt mig nya saker och jag gillar det. Livet står inte still och stampar längre utan jag utvecklas utifrån mina egna önskningar och val. Den kunskap jag fått har bidragit till att jag kunnat frikoppla mig från det som hänt. Distans och kunskap har gjort det möjligt att kasta en hel del bagage överbord.

Jag kan också känna empati för mig själv och min situation samtidigt som jag kan säga att jag har saker jag tar ansvar för och som ligger på mig, medan andra händelser och företeelser inte gör det. Den stora förändringen ligger inte i att jag på något vis kommit underfund med alla mina tillkortakommanden och nått någon sorts sjukdomsinsikt som vissa kanske hoppas. Jag har förstått att mina tankar, känslor och reflektioner är helt normala i de sammanhang jag varit i. Mitt sätt att vara och tänka förstärker min upplevelse, men det är inget fel på mig eller mitt sätt att vara. Jag reagerar normalt och sunt. Min brist, om den ens finns, är inte att jag känner och reagerar som jag gör på olika företeelser i livet, nej problemet är att jag inte undviker problemen i tid.

Var hamnar jag då?

Jag har vilat upp mig och kastat massor av det jag hade i min ryggsäck överbord. Jag känner mig lite som 20 igen faktiskt. Fri och rejält nyfiken med en helt annan energi än jag haft de senare åren. Jag har insett att jag kan utvecklas som individ men att jag kanske inte måste det. Åtminstone behöver jag inte göra livet svårt. Jag duger som individ och de val och sammanhang jag varit i är egentligen inte så fel. Jag gillar att jobba med människor och styra verksamhet. Jag är intresserad av teknik och produktutveckling.

Samtidigt har verkligheten runt mig förändrats. Barnen är bra mycket äldre och mer självgående nu. Som vi lever nu med pengar på banken och ett hus vi äger är vi väldigt fria och oberoende.

Jag känner att jag är i ett läge där det som varit är bakom mig och att drivkrafterna som funnits för att distansera mig från den situation jag varit i i mångt och mycket är borta samtidigt som jag fått pröva på ett annorlunda liv. I det har jag dragit slutsatsen att jag hellre lever ett enklare liv, mindre självuppfyllande i någon mening, framför ett liv där jag gör mer – så som jobbar, skriver böcker och utvecklar mig själv, allt parallellt – för jag behöver en viss enkelhet i livet för att fungera bra.

 

 

Lite allmänna reflektioner

 

Läs mer

Vad kommer efter det här? – Tankar kring hur livet bör se ut framöver

Hjälte eller parasit – Vad är berättelsen här?

Jag tror i det här inlägget att jag har några år kvar av arbete i kroppen. Att jag egentligen är en kille med ambition och energi som kanske måste kanaliseras. Men hur gör man det?

12 KOMMENTARER

  1. Hej, jag kan relatera till att jobba ihop med fiender eller idioter som man också kan säga!
    Jag hade en VD, närmaste chef som var mer eller mindre psykopat och som råskällde ut mig ett antal ggr per vecka, när han mådde dåligt för efter ett utfall mådde han fint…Eftersom allt detta pågick under finanskrisen, så fanns det inga andra jobb att söka, eller många pengar på börsen!

    Kul att se att du mår bra nu, det gör jag också efter bytt bolag 2012, och jobbar nu med trevligt folk och chefer!

    • Hej nyttboende,

      Jag har inte läst boken Omgiven av idioter om det är den du tänker på när du använder begreppet idiot men jag skulle inte riktigt sätt likhetstecken mellan idiot och fiende även om det finns starka beröringspunkter. I videon jag infogat i slutet så pratar jag om kulturskillnaden och skillnader i synsätt mellan mig och omgivningen, där är begreppet “idiot” mer relevant i min värld.

      En fiende för mig är en person du ständigt måste förhålla dig till och som aktivt kommer djävlas med dig. En fiende kan du inte lita på. Jag har många personer kring mig som inte delar min syn på livet, men som går att lita på. Som går att ha en utmärkt relation med. Du kan aldrig lyckas med något i relationen till en fiende eller skapa något beständigt. Därför bidrar dina fienden till ekorrhjulet något helt enormt.

      Kulturskillnaden mellan bolag är enorm, det kan till och med skilja vansinnigt mycket mellan avdelningar på större bolag, så det kan definitiv löna sig att flytta runt om det är möjligt.

  2. Vad är den heliga graalen?

    Min vuxna dotter kom till mig en dag och frågade. Kan du hjälpa mig att placera kapital jag får över varje månad?

    Jag svarade att jag kunde göra ett undantag för henne. Mitt motkrav var då att hon skulle läsa, förstå och tillämpa, boken ” The Simple Path to Wealth”.

    Allt för att vi inte skulle prata förbi varandra under processen.

    Efter en tid kom hon med en fråga.

    Jag har förstått att det är viktigt med ” Dra åt helvete pengar” ( min försvenskning ) men hur mycket ska man ha, undrade hon?

    Mitt svar blev. Så mycket att du aldrig någonsinn behöver be någon dra åt helvete!

    Det är en ren maktbalans grej, som betyder allt i yrkeslivet och privatlivet.

    • Hej Kalle56,

      Vad roligt att se dig här igen! 🙂

      I videon jag infogat i slutet av inlägget så pratar jag om konflikter jag fick leva med i mitt huvud och hur de växte. Jag tror de hade varit färre om jag haft “dra åt helvetepengar” på kontot faktiskt. Mycket av det skäl som du anger, men också för att det fanns en konflikt kring mina pengar som jag ständigt levde med. Den konflikten bestod i att jag dels behövde pengar för att köpa tid och göra mig lycklig (tänk resor och Rut) samtidigt som jag behövde pengar för att ändra maktbalansen som var helt skev. De räckte inte till båda sakerna samtidigt, därav konflikten.

      Om vi bor kvar här ute och jag återgår till det jobb jag hade, med en rätt dryg pendling, så är en stor skillnad mot tidigare just maktbalansen. Det vet min arbetsgivare och det vet jag.

  3. Vilket öppet och intressant inlägg, kändes ärligt och lite sökande i texten. Även tummen upp för videon. För mig är det bra att få ta del av andras tankar och funderingar. Tack för det.

    Hur ser planen ut framåt för att avrunda det andra året i frihet? Samt därefter?

    /David

    • Tack David,

      Jag tycker också det är otroligt intressant att följa andras tankar så det är roligt att kunna ge någon annan den möjligheten.

      Ja, framtiden! 🙂

  4. Håller med David ovan, har följt din resa sedan du var med i sparpodden. Och det är kul att se hur mycket det har hänt sedan dess. Önska dig all lycka med fortsättningen på denna resa.

  5. Hej!
    Vilken härlig resa!
    Att något tungt och jobbigt kan landa i det fantastiska liv du lever idag, det är så bra och inspirerande!
    Fortsätt gå din väg och gör det du och familjen mår bäst av.

    Mvh PB?

  6. Hej Onkeln!

    Tack för att du delar med dig av din resa!

    Här en observation “från andra sidan”, från tiden när jag var avdelningschef. I min avdelning med 12 ingenjörer var det en enorm spridning i hem-ekonomi-situation, och det kom sakta fram under årens lopp. De som hade det okej hemma var helt enkelt lugnare på jobbet.

    Det märktes t.ex. på stressnivå runt lönesamtal och utvärderingar.

    Det var rätt skönt att ha folk i avdelningen som inte var rädda. Om de skulle bedömas orättvist av sin krävande chef kunde de enkelt ta time-out några månader och leta annat jobb hos nån som förstår dem bättre.

    Jag tror det är en riktig vinn-vinn-situation med självständiga medarbetare också som anställda.

    Vad är era erfarenheter, ni som chefat?

    • Hej Goran,

      Ur ett allmänt perspektiv så tror jag alla vinner på att ha starka individer på arbetsplatsen, i skolan eller i arbetslivet. Sedan finns det naturligtvis situationer där det här kan slå tillbaka på den som vill utnyttja oss och vår arbetskapacitet – vi kanske inte jobbar övertid hur som helst, ställer inte upp på vilka arbetsmiljöer osv – vilket kan påverka vårt beteende hos arbetsgivaren. Då är man nog inte så nöjd från chefshåll.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna