Kan man som vanlig dödlig bli rik och ekonomiskt oberoende på aktiesparande?

11
1877

Luther sitter hårt på våra axlar här i Sverige. Det märks inte minst kring de allmänna sanningar som omger förmögenhetsskapande. “Det går inte att jobba sig rik i Sverige” är en sanning; “Börsen är ett lotteri” är en annan. Ja vissa tycker till och med att det är omoraliskt att spara i exempelvis aktier trots att de pensionspengar de tycker vi ska få från staten förvaltas där. Nej, vi ska fan inte tro att vi är något och avvika från mängden, vi ska inte ens våga försöka att skapa oss en egen ekonomisk plattform här i jordelivet. Lån, ränta och skatt är det fundament varpå samhället vilar!

 

 

Som lök på laxen har vi ett politiskt sammanhang där socialdemokratisk folkhemspolitik aktivt flyttat en del av ansvaret för våra liv från oss själva till staten. Vår hälsa, oberoende och välfärd har blivit ett delat ansvar där någon annan fyller en viktig del. Det här gör att diskussioner kring det egna sparandet och ansvaret för våra liv, vilket inkluderar vår privatekonom, knappast diskuteras öppet. Ibland känns det som eget ansvar och privatekonomiska frågor blivit något av vår kulturs onämnbara; för här i ligger den starkes rätt, här vilar egoismen!

Som om de två oken inledningsvis inte räckte så har vi fått ett modernt lätt lobotomerat samhälle de senaste 20 åren. Väldigt få verkar vilja vara vara kloka, visa och förutseende i sina liv när reklamen för en ny IPhone pockar med sina glansiga bilder. Och vem vill avstå lyxrenoveringen av villan bara för att man ena parten är utbränd och den andra jobbar timmar inom hemtjänsten? Det går inte att bortse från att vi allt som oftast möter ett konsekvenstänk hos vuxna som mer motsvarar en 13-årings mentala förmåga, än representerar en mogen människas förmåga att tänka ett steg längre.

I det här sammanhanget så ska vi vrida och vända på vad frågan: “Kan en vanlig dödlig – lönearbetande – människa bli rik, och på sikt ekonomiskt oberoende, genom långsiktigt sparande och aktieinvesteringar?” faktiskt betyder. Och vi ska diskutera, om det nu är möjligt, vilka parametrar man som vanlig Svensson kan arbeta med i sitt förmögenhetsbyggande.

Inkomst – Investerat kapital – Förvaltning

Inkomsten, som här brett får representera “pengar in” i ekonomin, kapitalet vi kan avsätta till investeringar – engångssummor i form av arv eller via löpande sparande – skapar tillsammans med förvaltningsupplägget de tre grundstenarna i förmögenhetsbyggandet. Verkar det rimligt?

Tyvärr börjar problemen för den som vill spara sig rik redan här. Många anser nämligen att deras lön är för låg och att de har för lite kapital att investera. Därför söker de flesta svaret på frågan “Kan en vanlig dödlig – lönearbetande – människa bli rik, och på sikt ekonomiskt oberoende, genom långsiktigt sparande och aktieinvesteringar?” i förvaltningsupplägget. I praktiken ska alltså frågan tolkas som: “Är det möjligt att förvalta ett relativt litet kapital på sådant sätt att man blir rik på en livstid?”. 

Svaret är att det går, ju längre tidshorisont vi har desto bättre, men sannolikheten att lyckas med allt för aggressiva förvaltningsupplägg är liten.

Avkastningen från kapital beror dels på hur bra man kan förvalta sitt kapital under samt på hur länge man kan låta tiden verka för en. Därför har många privatekonomiska rådgivare valt angripa frågeställningen vi diskuterar från en lite annan vinkel. De vill att vi sparar små belopp, gärna månadsvis, över långa tidshorisonter. Det är klokt och ger som regel en mycket god relation mellan insatt kapital och värdet på investeringen långt fram i tid. Du avstår alltså ganska lite pengar men får i slutänden en relativt stor summa pengar. Men trots det smakliga i detta blir de flesta inte rika på sitt relativt lilla månadssparande.

 

 

Då inställer sig ju frågan hur blir man då rik? Jo, genom att göra fantastiska investeringar naturligtvis! När jag träffar människor, som föreläsare, i aktieklubbar, vid huggkubben eller i fikarummet på jobbet så återkommer ständigt frågan. “Hur hittar jag bra investeringar?”. Ja vissa ser börsen helt som spel och dobbel, som att spela på hästar och verkar tro att det är allt eller inget som gäller. Genom goda insikter kan man öka chanserna att välja rätt häst och sedan satsar man alla pengar på ett kort och så får det bära eller brista. Men så behöver det inte vara. Det finns breda investeringar i fonder och investmentbolag som ger relativt god avkastning med rimlig risk. Men ingen livsförändrande avkastning i faktiska pengar om insatserna är små!

Och där når vi själva kärnan i det här inlägget. Ska vi åstadkomma en livsförändrande förmögenhet i våra liv så har vi den viktigaste komponenten i vårt sparande.

Inspiratörer kommer i olika former

Spanar vi runt lite så ser vi att olika människor och aktörer har positionerat sig olika i pusslet som jag beskrivit ovan. Sparekonomer på banker och olika intresseorganisationer är ofta intresserade av att sälja in sparande som något som ska ske under lång tid i ett ganska passivt och brett förvaltningsupplägg. Barnsparande i globalfonder är ett standardexempel.

Många, inte minst unga män, jagar den magiska investeringen genom småbolag och tradingupplägg. Här fokuserar man på förvaltningsupplägget och hoppas att det är där man ska bli rik. Det finns massor av bloggare och Twittrare som tillhör den här kategorin inspiratörer. Vissa lyckas, andra inte.

Andra fokusera på sparande, men i lite olika former. Vissa sparar och gnetar, andra försöker höja sin inkomst och därmed få mer pengar över som de kan avsätta till sparande. Personligen anser jag att ett eget sparande, där man sparar kring 50% av inkomsterna varje månad, är det mest effektiva och intressanta upplägget för att nå en relevant förmögenhet på rimlig tid.

Kan man göra allt på en gång? Ja, fast för de flesta fungerar det nog inte i praktiken. Att spara mycket och ta hög risk är inte så intressant för den som vill bli fri och göra något annat i livet. Inte heller är extrajobb något som fungerar speciellt bra för barnfamiljer med hög inkomst. Det är en stor belastning i vardagslivet som ger låg utdelning på grund av skatteeffekter exempelvis.

Så som svar på frågan: “Kan en vanlig dödlig – lönearbetande – människa bli rik, och på sikt ekonomiskt oberoende, genom långsiktigt sparande och aktieinvesteringar?” så svarar jag ja! Och jag anser att den viktigaste delen är det egna sparandet.

11 KOMMENTARER

  1. Absolut!
    Bo och leva billigt är det viktigaste, både för att spara och för att ha så lite stress som möjligt. Och för att kunna leva länge och väl på sparpengarna. Det är suveränt att vara två som jobbar, men ha utgifter för en. Det ger en skön frihet att gå till jobbet och veta att man bara är där för att man själv vill. Och det bygger förmögenhet varenda månad. Det underlättas av billigt boende och möjlighet att leva utan bil. Det är illa att mycket av allmännyttans bostäder sålts ut.

    Men det allra bästa sättet att bli tät är att födas in i 10%-klubben av de rikaste i riket. Piketty skriver bra i sin tjocka bok om hur arv har ökat enormt i betydelse sedan 1945, och är snart tillbaka på 1800-talets nivåer. För ca 50% av befolkningen är arv den dominerande komponenten av den personliga förmögenheten. Ju mer arv dominerar, desto rigidare klassbarriärer får vi. Inget jag gillar.

    Det är ett elände att förmögenhetsskatten avskaffades i Sverige, framför allt för att vi har sämre och sämre data på folks rikedomar.

    • Hej Goran,

      Kan bara hålla med, åtminstone inledningsvis. För jag är mindre säker på arvets betydelse i praktiken. Rimligen borde vi ha större möjligheter att spara nu än tidigare, vi lever dessutom längre. Så jag sticker ut hakan och påstår att arvets betydelse beror på det låga allmänintresset vad gäller egen förmögenhetsskapande.

      • Sparkvoten har gått upp ordentligt på de sista decennierna, från -10% till ca +5%: https://www.ekonomifakta.se/Fakta/Ekonomi/Hushallens-ekonomi/Hushallens-inkomster-konsumtion-och-sparande/ Fortfarande tragiskt magert och mer än hälften sparar ingenting.

        Visst sparar vi för ålderdomen, men framför allt för att ge våra egna barn en fördel gentemot populacen. 😉

        Se t.ex. Figure 4 i den fenomenaliska uppsatsen: http://www.uueconomics.se/danielw/Research_files/Inherited_wealth_in_Sweden.pdf av Ohlsson, Roine och Waldenström. Den grafen visar att arvsinkomst som del av total inkomst för alla medborgare per år nu är tillbaka på ca 10%, precis som det var på 1800-talet. Eftersom hälften som dör inte har någon förmögenhet, så är det en liten grupp som får ordentligt med stålar nån gång under livet, trots att mor och far lever längre än nånsin.

        Här är de samma författares förenklade beskrivning: https://ekonomistas.se/2014/06/30/hur-betydelsefullt-ar-arvt-kapital-i-sverige/
        – med https://ekonomistas.files.wordpress.com/2014/06/image4.png som visar att ungefär hälften av all förmögenhet i Sverige idag är ärvd.

        Tyvärr har de inte en bild av hur fördelningen är i befolkningen, dvs. vem som ärver och hur mycket, men det borde ungefär följa hur förmögenheten är fördelad. https://ekonomihandboken.se/rika-och-fattiga-i-sverige/hur-rik-ar-varje-svensk/

        Självklart är den andra hälften av pengarna vi äger resultat av hårt arbete, snålt leverne och slugt sparande. 😉

        (= sånt som vi själva kan påverka och fokusera energi på. Det hjälper inte att vara arg på dem som valt rikare föräldrar än du. Men det är också klokt att vara ödmjuk inför dem som t.ex. har flyktingföräldrar utan startplåt.)

        Men nu kom vi bort från huvudfrågan – visst är det bättre att leva med så lite lån som möjligt. Den som är i skuld är inte fri!

        • Tack för ett mycket intressant inlägg. Jag tror dig, jag och min sambo kommer båda från familjer som kommer begravas på socialens bekostnad den dagen det beger sig. Men det ser inte riktigt ut som alla i nästa generation kommer hamna i det läget. Så här utvecklas saker och ting lite mer i rätt riktning.

          De gamla blir allt rikare som grupp, även de som inte byggt upp stora förmögenheter har det bättre än tidigare. Ett skäl till det är penningpolitiken som förts med superlåga räntor under lång tid. Det har varit en magisk omfördelningspolitik i det tysta som naturligtvis inte alls diskuteras eller funderas kring i offentligheten. Hur ska vi hinna med det när vi har alla pridefestivaler och vita välbärgade kvinnor som är så missgynnade i allt? Eller så är det nämnt och då är det väl invandrarnas fel, vad vet jag? 🙂

          Mitt raljerande åsido, det är inte konstigt att arvets betydelse ökar. Som bloggare har jag också lärt mig att de flesta i vårt samhälle anser att förmögenhetsbyggande är en dålig, meningslös och ibland rent av förkastlig verksamhet ur ett moraliskt perspektiv. Vår uppgift är att jobba och konsumera. Vi ska styras av andra i jobbet, vi ska styras av politiker och vi ska matas med köpbudskap så vi kan konsumera. I alla fall efter vi fyllt 30 till vi dör.

          En liten kommentar bara: sparkvoten må ha ökat, men det offentliga sparandet lär ha minskat rejält under lång tid, det är ju bland annat därför man vill lägga om pensionssystemen, så vårt sparande ska enligt uppgift sjunkit …

    • Håller med om att klassbarriärer inte är något vi vill ha. Men då var det väl väldigt bra att delar av det vi kallar allmännyttan har sålts ut till folket? Den utbredda satsningen på stora kommunala fastighetsbolag känns som den kanske värsta (ekonomiska)klassbarriär vi har? I tillägg har det ju såklart kostat ofantliga skattekronor. Att fostra befolkningen i att man “får” en lägenhet av kommunen är ju precis det som Onkel Tom pratar om (i min uppfattning) när han säger att ingen uppmanas ta eget ansvar över sin ekonomi.

  2. ”ett konsekvenstänk hos vuxna som mer motsvarar en 13-årings mentala förmåga, än representerar en mogen människas förmåga att tänka ett steg längre.” Klarsynt!

    Ja tänk om vi började utbilda tonåringar i ränta på ränta då skulle de kunna pensionera sig i god tid oavsett arv medan föräldrarna fick jobba tills de stupade!

  3. Hög sparkvot under lång tid är lösningen. Men om man ska tala ekonomiskt oberoende i bredare mening behöver man väl spara en bra bit över 50 procent från sitt första jobb till femtioårsåldern. Då bör man ha 4-5 miljoner som minimum, antagligen mer med högre sparande och om man klarar mer än 7 procent per år.

    Frågan är dock, som många sparbloggare varit inne på, om man föredrar att trappa ned och sluta mellan 30-40 med närmare 3 miljoner kronor men med lägre levnadsstandard eller om man kör på till femtioårsåldern med dubbla passiva inkomsten men i gengäld mindre tid och sämre hälsa att utnyttja den på.

    • Hej utlandsutdelaren,

      Jag är inte riktigt säker på att jag hänger med i matematiken. Om man sparar 50% så tar det med 4%-regelns som tumregel 13 år att bli fri. Nu beaktar den inte något bundet kapital osv, lite mer kanske är rimligt att spara. Men om man sparar 50% i 30 år så bör man nog vara fri om man inte haft väldig otur. Dessutom går en rad saker samman i 50årsåldern. Bland annat så har man allt kortare kvar till pension.

      Det finns också en evig fråga om huruvida man ska anta att man inte tjänar en krona som fri. Det tycker jag är lite väl negativt.

      Jag tycker att man ska sträva efter frihet inom rimligt tidsspann om det är frihet man söker. Annars är det nog en förmögenhet man önskar.

      • “Jag tycker att man ska sträva efter frihet inom rimligt tidsspann om det är frihet man söker. Annars är det nog en förmögenhet man önskar.”

        Huvudet på spiken! På den punkten tror jag många går riktigt vilse. De vet inte egentligen vilket som är deras mål.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna