Den vi naturligt är

2
676

Då och då i livet springer vi på företeelser som får oss att bli mer som vår omgivning eller en given referens i sätt, utseende, värderingar och åsikter. Min första stora likriktare var lumpen. Den ganska spretiga grupp med unga män som samlades en tidig januarimorgon på P10 i Strängnäs blev med tiden ganska homogen, åtminstone i vissa avseenden. Vi var 40 personer som delade samma uppfattning om hur bilar skulle packas, befäl tilltalas, GRGn hanteras och så pratade vi om livet. Om framtiden och om tjejer.

 

 

Trots det så påverkade min värnpliktstjänstgöring mig så mycket i grunden, kan jag tycka i efterhand. Jag tror att det berodde på att vi såg det som något separat då vi egentligen aldrig berörde några frågor om framtiden. Vi växte upp och mognade samtidigt som vi lärde oss krigandets hantverk, men vi väntade alla på att få lämna livet i gröna kläder och återgå till våra liv. Vi gjorde skillnad på våra civila jag och våra militära kan vi kanske säga.

På så vis har de utbildningar jag gått påverkat mig mycket mer. Fyra år på universitetet är en extrem likriktare för de flesta vilket de som går sin utbildning kanske inte ser, men som blir pinsamt tydligt om man exempelvis går på en studentmiddag. Här går det inte längre att skilja på jobb och vardag eller civilt och militärt. Den som går på universitet är där som sig själv och påverkas starkt av omgivningen. Nästan allt här blickar framåt, mot livet som ska komma.

Efter examen kommer nya sanningar. Vissa går in i sammanhang med nya starka subkulturer medan andra lever ett liv där de svänger tillbaka till sitt mer naturliga sätt att vara.

Nästa stora likriktare är föräldraskapet. Men det är lite lömskare. För medan militären och skolan påverkat mig i grunden, ibland har jag till och med fått acceptera saker och lära in beteenden mot min vilja, så har papparollen mer varit något jag sökt och min erfarenhet är att det gäller för de flesta i föräldraskapet.

Som betraktare utifrån är de dock ingen stor skillnad. Att gå på en fest med studenter innebär att man pratar med personer som alla beter sig lika, klär sig lika, tycker ungefär lika och verkar ha samma funderingar kring framtiden. Att fika med nybakade föräldrar är lite samma sak, även om alla föräldrar kanske inte klär sig så lika.

 

 

För mig är det här lite av en betraktelse och reflektion, men det finns en lärdom i detta. I grunden tror jag att det finns ett ”jag” där jag som person har mina sanningar och min resonans med omgivningen. Detta ”jag” går att påverka i grunden. Inom vissa områden är mitt ”jag” så starkt att jag över tid återgår till mina grundvärderingar om påverkan upphör, inom andra så blir förändringen bestående. Men i många sammanhang så spelar jag bara en roll som jag egentligen kan släppa vilken minut som helst.

Varför funderar jag över det här? Jo, i går höll jag på med laborationer i en kurs jag läser. Det handlar om app-utveckling i Android – alltså programvaruutveckling för mobiltelefoner – och om utveckling på den lilla microkontrollern Arduino. Den första laborationen handlade om att bygga  en applikation på en mobiltelefon. Laboration nummer två så ska man programmera Arduinon så att man får lite lampor att blinka. I steg tre, som jag tänkte försöka fixa nu på förmiddagen, så ska man styra Arduinon via mobilen. Detta ska ske via en Bluetooth uppkoppling bara för att komplicera saker och ting något.

Det här är kul! Riktigt roligt ingenjörsarbete faktiskt. Visst går det trögt och rätt mycket tid går åt att lösa grundläggande problem som har med drivrutiner och variabeldeklarationer i Java att göra, jag är trots allt lite ringrostig, men det går inte att komma ifrån att det här är kul. För mig är det här rätt mycket ”back to the roots” och det är klart att jag funderar lite över mina livsval. Jag valde att lämna den här typen av ingenjörsarbete till förmån för annat. Jag vet varför jag gjort valet, det bottnar i att jag anser att jag är mer intresserad av helhet än jag är av tekniska detaljer, men jag tror inte jag gjort något som varit så roligt på riktigt länge som det jag gjorde igår. Att bygga och konstruera något belönar mig som människa något enormt.

För mig är det nog inte så lätt som att jag kan återgå till ingenjörsrollen och skita i mitt behov av helhet. Jag måste beakta min önskan att påverka och mitt intresse för att få verksamhet att fungera väl. Jag tror nog jag trots allt gjort riktiga och rätta val där, men jag kan samtidigt tycka att jag kanske valt en roll i det – kanske som den strävsamma karriäristen – som legat allt för långt från den jag är.

Har ni någon roll ni spelar som ni skulle kunna kasta ifrån er utan att blinka?

 

2 KOMMENTARER

  1. Ingenjörskontorsjobb är ett slags LARP (Live Action Role Play) dit man går iförd en maskeradkostym som markerar vilken roll man spelar. Vissa väljer Säljarrollern med snygg kostym, andra Teknikerrollen med ljusblå skjorta och chinos, alternativt Vetenskaparen med flanellskjorta och birkenstock. (så som Scott Adams illustrerar fantastiskt i Dilbert)

    När jag är hemma byter jag om till ”mig själv” / Papparollen. Utejobbarbyxor och merinotröja.

    Så jag känner tydligt att jag har flera olika roller parallellt i livet just nu. Olika roller med olika normer för vad som är ”okej” beteende och prioriteringar. Olika slags fikasnack…

    Ibland känns det som spagat.

    För ett par år sen spelade jag Chefenrollen och utstrålade makt och prestige och ”empowerment” till mina understående, så länge de gjorde som jag ville. (Genast fick jag sämre information om hur det egentligen gick i projekten…)

    • Hej Goran,

      Kul reflekti
      on och intressant terminologi. Jag vet inte riktigt vad det är, men rollspelet gnager mer när man sett det och genomskådat det i någon mening. Lite som ett ”kejsaren är naken” fenomen. Själv tycker jag kraven på mitt rollspelande ökat och att det gjort det snabbt. Exakta bakgrunden till det är jag osäker på faktiskt. Det är inte så lätt som att jag bytt roll som ligger bakom …

      Jag har jobbat mycket med britter och de säger själva att de upplever som att de har en relativt stor spännvidd i sitt rollspelande, alltså att accepterat och förväntat beteende skiljer sig utifrån situationen och sammanhanget. Det kan innebära att språkbruk, skämt och kommentarer som finns allmänt – så som svordomar – är mer eller mindre bannlysta på arbetsplatsen. Min bild är att vi rör oss i den riktningen i Sverige.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna