Att leva skuldfri – Uppföljning och förtydligande

4
1278

Igår skrev jag ett inlägg om att vi lever utan lån vilket fick ett gensvar långt utöver det jag är van vid numera. På något dygn har inläggets visats mer än 2 200 gånger och diskussionerna främst på Twitter har varit många och långa. Normalt sett blir man som skribent glad över att människor läser det man gör men jag har lite blandade känslor. För hade jag vetat att ämnet engagerade så så hade jag nog jobbat med det lite mer.

 

 

Vad hade jag sagt då? Jo, jag hade förtydligat lite mer vad jag faktiskt menade. Jag hade exempelvis skrivit att jag inte självklart sätter likhetstecken mellan att sträva efter att leva utan lån och att för evigt hyra sin bostad. Jag tänker att dagens bostadsmarknad, inte minst i storstäderna, borde leda till ökad dynamik. Till en större flora av alternativa lösningar och beteenden. Jag har kompisar som bott i sin bil när de varit unga, samtidigt som de hade dubbla jobb. I det område där jag växte upp var många av villorna byggda av de som bodde där på kvällar, nätter och helger. Läser man bloggarna som lever enkelt i USA så är husbilar populära boenden eller så söker man sig till områden med riktigt billiga hus.

Jag nämnde också att jag tittat på Netflix och Youtube där jag blivit inspirerade av de som gjort på andra sätt än det som är det “vanliga”. Jag borde naturligtvis gett lite länkar. På Netflix tänkte jag på serien “Ett liv utan lån” och från Youtube tycker jag det här är ett kul exempel.

Lånet som en välsignelse

Jag kunde helt enkelt jobbat igenom inlägget mer. Exemplifierat och förtydligat mina tankebanor. Det kunde jag gjort eftersom jag hade tankarna och informationen själv. Det jag inte hade i mig själv, som jag inte kunde förutse, var den relativt stora grupp på Twitter som reagerade på mitt inlägg utifrån att de ser lån som en som en välsignelse.

Några ser lån som inkörsporten till förmögenhetsskapande. Jag kan inte läsa det på något annat sätt än att de anser att bostaden är en god investering och att den tillsammans med den stora hävstång som är möjligt att uppnå – så hög som 85% – 100% i belåningsgrad – gör boendet till något värt att spekulera i.

 

 

Andra ser amortering som något som står i konflikt med konsumtion. Att bostadslånen med en låg grad av amortering är det som öppnar för möjligheter i livet. Merkostnaden lånet innebär är idag försumbar.

Jag vet inte om jag står i så våldsamt stort motsatsförhållande till de tankegångarna. Jag hävdar inte att bostadsmarknaden och aktiemarknaden ska krascha i morgon. Jag tror inte ett bra och relevant boende som underlättar livet inte är värt att ta ett lån för att äga. Jag är inte säker på att man ska tillbringa 20 år med att idiotamortera på en lägenhet i Stockholms innerstad för att hantera risken att dess värde skulle gå ned till noll. Men jag blir trots det rätt förvånad över att åsikterna uttrycks så självklart.

För det första är synen på boende som en magisk investering inte allmänt gångbar i Sverige. Vi kan fetglömma höga avkastningssiffror på bostäder i Kisa, Vetlanda och Nora och många andra delar av Sverige.

För det andra så känns inte inställningen till lån och fastighetsmarknaden helt nykter. Det finns en balans, man behöver inte vara så dyster, men inte heller så positiv. Det var just den nyktra synen på boende, lån och kostnader som jag gillade i Netflixserien jag nämnde tidigare. Och jag var inte själv om det:

Ett lån innebär att vi tar en risk och vi gör ett åtagande att betala såväl ränta som amortering. Vi tar också på oss att underhålla och vårda det som ligger som säkerhet till lånet. Som privatpersoner så finns egentligen ingen möjlighet till exit i form av konkurs om någon risk skulle falla ut till vår nackdel. Sannolikheten för att något ska hända kring vårt boende är faktiskt relativt stort. Vi har ränteförändringar, politik och egna händelser så som skilsmässa för att nämna några.

Jag vet inte, men det känns som att riskerna förknippade med lån och bostadsägande helt försvunnit in i glömska. Att kostnaden för boende i exempelvis villa ofta underskattas har nog alltid varit sann. Väldigt få gör avsättningar för ny panna och nytt tak på löpande basis vilket innebär att de normalt sett underskattar kostnaden med sitt boende.

Vad hände med rådet “gambla inte med din privatekonomi”? Eller varför inte “väldigt få har blivit fattiga genom sparande”.

Vill man ha mer Youtubeinspiration kan jag rekommendera:

https://www.youtube.com/user/kirstendirksen

https://www.youtube.com/user/explorealternatives

 

 

4 KOMMENTARER

  1. Utmärkt argumentation. Hög belåning är numera ett normaltillstånd. Som du nämner ‘tror’ de flesta att en bostadskarriär är något kassaskåpssäkert. Samtidigt så är ett boende svårt att spekulera kring. Till syvende och sist är det enbart staten, mäklaren och banken som tjänar på affärerna. Och runt hörnet väntar avvecklandet av ränteavdragen och högre boräntor. Jag säger: good luck!

    • Hej Per Penning,

      Som du säger finns det två delar här. Den grundläggande inställningen att lånefri verkar vara ett tillstånd att eftersträva är borta. Det fanns till och med de i Twitterflöden som drog paralleller till företag där man ansåg att de utan belåning inte var välskötta. Att lån är något man ska betala av verkar inte finnas på kartan, det är som del i en skatt bara som ger andra nyttor.

      Del två är ju vad det här ger i förlängningen, en syn på bostadsmarknaden som något som är till för att berika de som kan låna. Det är tveksamt om det fungerar i längden, eller om det ens är eftersträvansvärt för samhället som så, även om det finns vinnare.

      Det är just reflektionen kring bostaden som konsumtion och synen på lån som avviker från det jag har som referens som jag reagerar över inte så mycket bostadslån som fenomen i sig.

  2. Bra inlägg och helt rätt. Jag har länge förordat att amortera framför sparande och investerande. Eller ännu hellre, undvika att ta lån från början. Varje krona man inte behöver betala ränta på innebär en besparing för all framtid.

    • Hej Money Cowboy,

      Att amortera är något man aldrig kan misslyckas med, det är i mångt och mycket det helt riskfria sparandet. Så är det, har alltid varit och kommer alltid att förbli. Att ränta är en kostnad, som dessutom kan ändras med politiska beslut och i fel läge var en sanning som tydligen försvunnit dock. Löjligt låga räntor och därtill dramatiskt ökande priser på tillgångar som aktier och boende har gjort mos av den sanningen, frågan är om det är för evigt? Jag tror inte det, och då är jag trots det inte speciellt dyster över framtiden.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna