Du ska inte tro att du är något

8
900

Vi har ju pratat om mina tankar kring framtiden här på bloggen på senaste tiden. Om att jag exempelvis inte kommer läsa något kopplat till skrivande och författarskap i höst, utan i stället prioriterat andra mer yrkesinriktade studier. Vi har diskuterat att jag ser det som en trolig väg framåt – utan att vi fattat några beslut – att jag går tillbaka till arbetslivet nästa sommar. Reaktionerna på det är blandade och mångfacetterade. Några anser det helt galet, andra tar det som ett bevis på att deras förmåga att inte bryta med ett liv de inte är nöjda med, trots allt är rätt val.

Något vi inte riktigt berört i diskussionen är att jag gärna har något vettigt att göra i livet. Det är inget jag kommit på under tiden här, tvärtom så är det nog ett av huvudskälen till att vi faktiskt är här idag. Det jag kanske inte funderat på tidigare i mitt liv är hur jag ska värdera ”detta vettiga att göra” i relation till andra aspekter i livet. Är jag exempelvis villig att gå ner i lön, hålla tillbaka delar av min personlighet, sitta i lokaler utan fönster, resa utomlands i jobbet: kvällstid på budgetplats med endast billig sprit som föda? Är jag villig att kämpa för mig själv eller en företagsidé varje minut?

Eller gör jag fel om saker som hälsa, personliga värderingar och arbete står mot varandra? Behöver jag ens göra någon form av avvägande om jag gör rätt?

Frågeställningarna i inledningen är grunden i dagens inlägg. Häng med!

 

 

Jag har gjort ett ärligt försök de senaste åren att hitta ett annat utlopp för min kreativitet och min energi genom att blogga, skriva, podda och göra filmer. Det finns många delar i det som belönar mycket mer än arbetslivet gjort de senare åren. Att skriva och resonera som jag gör nu ger mig mycket som person. Att få höra att man inspirerat och hjälpt andra ger kanske ännu mer. Och jag tycker själv att jag har något att säga. Både som person, men också genom att beskriva vår resa och uppbyggnaden av gården. Det är något som i delar är värt att prata om och som helhet ger en bra berättelse.

Men det finns också baksidor. Jag är exempelvis helt själv i det här. Och många av de som faktiskt bryr sig om att interagera med mig – det är inte så många – har synpunkter som tar energi. Motståndet har nästan alltid sin grund i att jag uttryckt någon form av ambition med det jag gör här och på sociala medier. Om jag uttalar något sådant blir det tydligt att jag skriver för pengar – den här bloggen ger en vanlig månad cirka 150 kronor efter skatt och sociala avgifter – att jag prioriterar fel i livet – en person som är ekonomiskt fri ska inte ha ambitioner – eller så bryter jag mot någon oskriven regel – så som att jag som missionär för andra värden i livet inte ska andra ambitioner än just kring min kommunikation.

Jag skriver och berättar. Att jag värdesätter min text och mina berättelser, och önskar att andra ska göra detsamma, är helt normalt. Att ha ambitioner för det man tycker om att göra, som att nå fler eller få en ”hit” är inte heller något ovanligt eller märkligt. Att människor då lägger tid på att maila och berätta att de aldrig tänker ersätta mig för något jag gör tillför inget. Inte heller ger åsikten att jag inte ska prioritera mitt skrivande före något annat, mig något som helst stöd i det jag vill göra.

Jag tolkar det här, och vissa andra typer av beteenden, som sker runt mitt arbete här på bloggen, eller sociala medier, som en form av statement enligt ”du ska inte tro att du är något”. Det är inget som förvånar egentligen. Just människor som skapar något och visar upp det för allmän beskådan säger ofta att de får den typen av feedback – ofta förtäckt som jag nämnt här ovan – från människor i sin omgivning.

Att skapa något innebär att man hela tiden får kämpa, inte bara mot de som inte tycker att man ska tro att man är något. Utan för att höras. Synas. Man jämför sig med andra och man är kritisk mot sig själv och det man gör. Om jag skulle lyckas växla upp mitt skrivande, genom att exempelvis skriva en bok som säljer lite halvskapligt, så tror jag inte kampen för mig och mitt skapande egentligen minskar, utan det här ”kommer med grannskapet” kan vi säga. Det är entreprenörskapets utmaning som jag möter.

Kanske lite utanför huvudfåran i den här texten men ändå en tänkvärd not får du här: När man är ekonomiskt fri så kan man välja sina utmaningar och fighter friare. Man kan sätta dem själv i någon mening, vilket exempelvis Fantastiska Farbror Fri tipsat mig om. Vi kan exempelvis skriva för att det är roligt och skita i de ekonomiska förtecknen kring skrivandet. Mycket inte roligare för att man sätter upp massa måsten kring det man gör, vilket också diskussionen ovan pekar på. Det är väldigt sant, men också farligt nära en plattityd. Mycket få människor som skriver för de vill att materialet ska läsas är exempelvis intresserade av stryka tankarna om att nå människor med sin text. Det går att ta bort ett mål i antalet böcker sålda, men det går inte att ändra grundförutsättningarna helt. Då är det inte samma aktivitet längre. Inte kan människor som älskar att utmanas och umgås med människor välja mål som handlar om att bygga bästa vedtraven i Småland. Men det finns en rad områden där det inte är svart eller vitt.

 

 

Om jag tänker tillbaka

Jag inser att det som hände när mitt arbetsliv ändrades kraftigt kring 2014 var att det blev en kamp. Inte en kamp för mer pengar, fler resurser, eller påskrivet kontrakt. Nej det blev en personlig kamp, med likheter med den jag beskrivit ovan, kring skrivandet. Det handlade inte så mycket längre om vad som skulle göras i min roll jag hade som anställd, utan mycket mer om att jag fick stå upp för mig själv och mina värderingar. Jag brukar säga att problemen jag fick på min arbetsplats blev personliga och förklaringen ligger nog just här. Uppdragen jag fått tidigare i mitt arbetsliv, som byggde på ett behov i organisationen matchat mot den jag är, byttes ut till diskussioner som är att likna vid ”du ska inte tro att du är något”.

Men jag är något i arbetslivet, på samma sätt som jag är något när jag skriver. Och jag har ambitioner och energi. Det är den jag är och det är viktigt för mig. 

Om vi tittar framåt

Det jag funderar över framåt är hur mycket kamp mitt liv ska innehålla och vad jag är vill att satsa och få ut. Om det finns avvägningar jag kan göra som är rätt ok. Kanske behöver jag ingen hög lön om jag får ”vara någon”. Eller så finns det ingen konflikt där?

Som jag ser det finns det två vägar framåt i livet. Antingen sätter jag värde i kampen. Då är entreprenörskapet intressant. Exakt hur det skulle se ut, om det är som författare, bonde eller föreläsare/lärare är inte klart.

Eller så hittar jag ett jobb, som fungerade ungefär som arbetet gjorde innan 2014, där jag inte ifrågasätts eller behöver kämpa för mitt på det sättet. Det handlar i så fall om att hitta en arbetsplats som delar mina värderingar och hitta en tydlig roll att verka i där.

Det går att tänka ännu vidare här, men jag tror vi slutar här. Så där lite mitt i.

8 KOMMENTARER

  1. Citat: ”Det handlar i så fall om att hitta en arbetsplats som delar mina värderingar och hitta en tydlig roll att verka i där.”

    Går säkert att finna bättre arbetsplats jmf. med förra, men knappast kommer du att få önskemål/krav enligt citatet uppfyllda (rebell som du är).

    Arbete som anställd är bra om initiala penga högen ska skapas, är detta målet så sikta primärt på hög lön.

    Är målet nått annat så skit i mer lönearbete, vårda det personliga och kapitalförvaltningen.

    • Hej Stenkryparen,

      Vad menar du med ”vårda det personliga”?

      Det finns några saker som jag vill lyfta fram – som ger lite andra perspektiv – utan att vara i direkt konflikt med det du sagt.

      1) Jag har några års arbete kvar i kroppen tror jag. Frågan är hur jag kanaliserar energin. Jag tror jag är mer intresserad av hög lön, större utmaning, och kortare arbetstid än ”enklare” jobb som är nära.
      2) Jag har lite planer som kommit som fri, som jag skulle vilja förverkliga. Bor vi kvar här är att bygga ett garage en sådan sak.
      3) Jag har gnidit hårt under 5 år nu. Jag har några saker som jag skulle vilja förenkla om jag bor här, bland annat köpa en fyrhjuling med en kärra efter.

      • Personliga: Hedonismen, livsglädje, och lycka. + lite pareto så > 99% är lycka och resten bara kul.

        1) Pengar ger inte lycka. Finns de som hävdar att lönearbete ger lycka, jag är personligen tveksam till att det är så.

        2) Ruttna bilar kräver garage, till nya bilar behövs det inte. Om det är ”hobbymekande” som är avsikten låter det vettigt.

        3) Är det konsumisten i dig som börjar krypa fram?
        På det praktiskt/tekniska planet förordar jag starkt en traktor framför 4-hjuling, har mångfalt fler användningsområde samt att utrustning går att köpa begagnad, plog, harv osv.

        Bågsågen börjar blekna! 🙂

        • Traktor har nog sina poänger, men det jag behöver göra är inte harva och ploga så mycket. Jag behöver flytta saker hela tiden. Foder, burar, verktyg, ved, virke, sten, potatis, gödsel, kompost, hö, stängselstolpar och mig själv. Det är det som jag idag lägger absolut mest tid på. Gärna ska det gå att åka på små stigar i skogen. Så så är behovet. Det kanske går att lösa på annat sätt, men inte som jag känner till idag.

          Garage skulle jag vilja ha mest för min egen skull. Jag mekar ute idag och har alla grejor ute eller i ladan. Men ett bra betonggolv och verktygen på plats vore kul.

          Jag har egentligen inte ändrat uppfattning rent principiellt under året. Jag blir inte gladare av jordfräs, fyrhjuling, motorsåg eller garage som så. Vad jag däremot fått göra är att böja mig för praktiska omständigheter. Jag har inte så mycket tid som jag trodde. Åtminstone inte när saker och ting måste göras. Så jag behöver höja effektiviteten lite inom vissa områden. Men inte till vilket pris som helst. 🙂

  2. Jag gillar din blogg! Det behövs svenska röster också i FIRE-samhället. Helt idén med att vara ekonomiskt fri är ju att kunna välja själv, så det finns ingen anledning alls att inte lönearbeta under förutsättning att du gillar arbetet och arbetsplatsen. Till och med ERE-ikonen Jacob Lund Fisker tog ett lönearbete, med förbehållet att han vägrade tråkiga möten och utvärderingar samt att han fick jobba efter eget huvud.

    • Tack Karin,

      Det är massor av saker som ändrats i min inställning till lönearbete under åren som gått.

      Om jag skulle jobba nu så gör jag det utifrån två huvudspår som jag ser det.

      1) Jag jobbar ihop extrapengar och får lite ny input. Det här måste ske på ett vis så att jag egentligen inte ”bryter” min frihet. Ett exempel på det här är att bo kvar här och jobba som lärarvikarie, eller på mitt tidigare arbete men till reducerad tid. Det här handlar egentligen om att hitta ett fortsatt liv utanför ekorrhjulet, men dra vissa fördelar av lönearbete.

      2) Vi hittar en äventyr som låter spännande och roligt. Vi kanske flyttar utomlands, till en region där vi inte bott som erbjuder lite andra möjligheter osv. Då kan vi kliva in lite mer i ekorrhjulet – för att exempelvis få de jobb som vi vill prova, eller bekosta dyrare boende – om det ger oss något annat i gengäld.

  3. Jobba ihop extrapengar och få lite ny input funkar bra tycker jag, Jag hade tur som hittar ett jobb som jag tycker är givande och roligt och nästan skulle kunna göra gratis för jag får ut så mycket av det, plus att det betalar det mesta av de löpande räkningarna (de är inte så många). Hoppas du hittar din motsvarighet till mitt drömjobb, kanske något utifrån bloggen – föreläsa eller så. Du verkar brinna för din grej här på bloggen och ha mycket att ge.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna