Den utan skuld kastar första stenen

4
1126

Att det är valår i år undgår ingen som hänger med det minsta i nyhetsflödet tror jag. Inte heller går det att missa att Sverigedemokraterna (SD) får allt mer stöd i opinionen. Senaste opinionsundersökningen från SCB säger att SD får 18,5% väljarstöd och att de i vissa områden, som i Stockholm och Småland, är SD näst största parti med cirka 23% av rösterna.

 

 

Då jag är mycket kritisk till det som vi kan kalla SDs ideologiska grund och många av deras (tidiga?) anhängares rasistiska åsikter, tveksam till viss sakpolitik partiet för, och saknar en hel del visioner i det politiska budskapet – exempelvis kopplat till hur vi skapar ett hållbart och bra samhälle för oss människor – så ser jag med viss oro och irritation på SDs framgångar. Men jag ser också sammanhanget vari stödet uppstår och jag kan inte säga att jag är speciellt förvånad, eller att jag i alla delar – som en värdepolitisk ståndpunkt – tar avstånd ifrån allt det SD står för. Tvärtom! Beaktat i ett sammanhang tycker jag att de senaste årens framgångar för SD är begripligt, välförtjänt och relevant!

Satte några av läsarna här morgonkaffet i vrångstrupen nu kanske? För så här får man väl inte säga? Nej, om jag ska tolka mitt privata Facebookflöde rätt så råder det just nu snarast en tävling i vem som kan distansera sig mest från SD – och deras anhängare –  i stort som smått. Det är lite intressant, för jag har sedan lång till rensat mitt Facebookflöde från de som använder det till att – uteslutande – sprida politisk propaganda oavsett politisk hemvist. Trots det så kommer det då och då vågor av ideologiskt material i stora mängder. #metoo och knutblusrörelsen var ett exempel för inte så länge sedan, och nu senast är det alltså SDs framgångar i opinionsmätningarna som startat en ny våg.

Det intressanta är att mitt Facebookflöde i någon mening väl sammanfattar tidsandan som gett SD det starka stöd man faktiskt har. Här är några exempel på det jag ser:

  • Personer som tidigare postat starkt antidemokratiska inlägg – exempelvis inlägg med radikala feministiska värderingar – lyfter nu fram demokratiska värden som viktiga, samtidigt som man
  • distanserar sig från 18% av befolkningen – som inte självklart är antidemokratiska som helhet – så hårt det bara går. Värdegrundspolitik at its finest!
  • Oro kring människovärde och demokrati har tidigare aldrig ventilerats av någon av mina FB-vänner, och inte heller nu när det känns obehagligt i maggropen, finns oron i något annat sammanhang än just relaterat till SD.
  • Länkar som understödjer kritik av SD är ofta från relativt allmän mediabevakning (Aftonbladet eller SVT) där SD egentligen inte kritiseras i sak, utan snarare misskrediteras rätt allmänt och svepande. Det går därför egentligen inte att utläsa vilken politisk sakfråga människor vänder sig emot, inte heller verkar det finnas en insikt kring vad som skiljer god journalistik från mindre god. Det viktiga är väl att värdegrunden kommuniceras, eller?
  • Det råder en total avsaknad på självkritik och förståelse för andra människors åsikter och situation.

Det här har exempelvis ingen ogillat i mitt flöde.

Inte heller har de som verkar bekymrat sig över ett hållbart samhälle retat upp sig över detta:

Aldrig har en socialist med hjärtat på rätt ställe nämnt något om kommunismens förflutna eller en feminist uttryckt någon oro över att vi drivit en politik där vi lämnar många unga män (många idag starka SD anhängare) åt sitt öde.

Men det SD gör handlar om hat. Det är politiker som vi inte kan lita på med grumlig ideologisk grund. SDs politik handlar om att ställa människor mot varandra.

Är det någon annans fel att det blivit som det blivit?

Det som oroar mig mest ur ett demokratisk perspektiv är inte att SD har 18% väljarstöd. Det som oroar mig är att vår demokrati är i så risigt skick, och det kan knappas SD beskyllas för. Jag menar att det finns två delar i ”risigheten”. Den första handlar om vårt politiska system i någon övergripande mening. Här finns många punkter som oroar:

  • Media
    • Bevakningen lämnar mycket att önska, inte minst i SVT och SR.
    • Allt mer av det genomarbetade artikelmaterial, som är viktigt för att motionera vår demokrati – som tas fram av exempelvis DN och SvD – ligger bakom betalväggar.
    • Fri information på nätet är mer vinklad än tidigare och detta verkar förstärkas.
  • Politiken
    • Alla traditionella partier är på samma ideologiska plätt och nöter.
    • Politiskt ledarskap räcker numera inte speciellt långt utanför riksdagen.
    • Visioner saknas.
    • Blir allt mer uppfostrande och elitisk.
  • Yttrandefrihet och dialog
    • Det handlar inte om att debattera, det handlar om att säga rätt saker.
    • Kritisk granskning och upplysande debatt kring ismer som omhuldas saknas. Exempelvis kring liberala idéer eller feminism.
  • Utbildning och samhällssyn kring begreppet demokrati
    • Jag tror inte det går att förklara för någon utomstående vad svensk demokrati innebär längre. Det finns ingen sådan bärande tanke jag kan relatera till.

De senare punkterna bryggar naturligt över till den andra delen i det som oroar mig och som också kopplar till inläggets inledning. Det handlar om våra individuella värderingar. Det finns idag starkt stöd för en rad grupperingar med antidemokratiska inslag (i form av partier: SD, VP, F!; i form av ismer: nationalsocialistiska, kommunistiska, socialistiska, feministiska) och det märks. Men avståndstagandet mot dessa grupper sker inte allmänt och utifrån demokratiska värderingar. De sker specifikt utifrån vad som anses politiskt korrekt, vilket är absolut ohållbart i längden.

Tyvärr finns det historiska grunder för det. Främst beror det på att vi aldrig gjort upp med de demokratiska problemen som finns inom socialismen och kommunismen. I stället har vi infört en pragmatisk socialdemokrati (historiskt har 30% av socialdemokraterna haft VP – då VPK – som andraparti vilket säger lite om synen på demokrati) som kunnat regera i ett homogent Sverige där mediabudskap och politiska tvister varit ganska vanilj, om man säger. Digitaliseringen av vår värld har krossat denna idyll och exponerar våra tillkortakommanden brutalt.

 

 

Vi ska naturligtvis inte glömma att det också finns ett starkt stöd för en humanistisk (och kanske liberal) linje i svensk politik. En ideologisk hållning som känns betydligt bättre och mer relevant, men det är också den del av politiken som idag mer eller mindre drabbats av någon form av systemhaveri. Socialdemokraterna och Moderaterna sprattlar vilt för att hitta fotfäste. Centern klampar på och KD och L flyter sakta bort in i glömskans diffusa dimma.

Så är det SDs fel att SD blivit stora och en betydande kraft i svensk politik? Om du tycker att det är ett ickedemokratiskt parti som står för värdringar du ej delar, är det SDs fel att grogrunden för osunda värderingar uppstått?

Om du inte delar 18% av befolkningens åsikter, tror du rätt ledarskap är att spruta ur sig märkliga Facebookinlägg där du signalerar ditt avståndstagande? Vad händer där SD har 25% av väljarstödet? Ska du vända ryggen till 25% av befolkningen?

Ideologiskt gillar jag inte att ett nationalsocialistiskt parti som SD fått fotfäste i Sverige. Realpolitiskt ser jag dock inga större problem, tvärtom så pekar mycket på att SD behövs i dagsläget. Och där önskar jag mig lite mer ödmjukhet och insikt hos de som dukat bordet. Faktiskt! Och det är inte jag!

4 KOMMENTARER

  1. Personligen tror jag vi i Sverige överskattar hotet från SD och underskattar hotet från sönderfallande internationella institutioner som en följd av Trump, Brexit och andra populistiska närmast smygfascistiska rörelser. Anledningen är dels att jag ser Jimmie Åkesson som en betydligt mindre extrem typ än t.ex. Trump och Farage, åtminstone om man lyssnar på han faktiskt säger. Dels, och ännu viktigare, pga att vi i Sverige har en författning som gör det väldigt svårt för en minoritet av SD:s typ och storlek att få samma inflytande som i t.ex. USA och även UK.

    Så istället för att alla pratar om SD och hotet från Jimmy borde folk öppna ögonen och diskutera vad Sveriges roll ska vara i en ny värld där gamla regler inte längre gäller, där USA kanske inte kommer skydda västliga demokratier, där man måste tillhöra en inre kärna i EU eller vara en stormakt själv för att ens få en plats vid bordet när de avgörande frågorna tas.

    Och frågan hur man ska hantera SD i riksdagen tycker jag har ett mycket enkelt svar. Alla partier ska försöka agera i riksdagen för att försöka få igenom sin politik. Då räcker inte 18-25% för att få igenom särskilt mycket som avviker på något påtagligt sätt för vad riksdagsmajoriteten vill. Ju förr alla partier inser det, desto bättre.

    Mvh Mattias

    • Kloka synpunkter Investormannen,

      Min vinkling är kanske lite annorlunda än din vad gäller SDs storlek och deras politik. Dels speglas deras storlek av att det helt saknas ett högerparti i Sverige. Dels speglas det av en ganska extrem invandringspolitik, de senaste åren, som jag egentligen inte tror har så stort stöd. Lägg därtill ett utbrett missnöje med värdegrundspolitik och tredje vågens feminism så fångar du rätt stora väljargrupper, även bland de som inte röstar på SD. Så i någon mening tror jag SD är har större stöd i opinionen än vad partiet naturligt samlar, samtidigt som jag tror att stödet för en del av den politik man står för har betydligt större stöd än 18%. Det här gör att vi hamnat i ett taskigt demokratiskt läge i kommande parlamentariska diskussioner om SD fortsatt ska betraktas som paria.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna