Vad kommer efter det här? – Tankar kring hur livet bör se ut framöver

14
1183

Jag och min sambo har tjänstledigt i två år från våra jobb för att leva ett annat liv, en möjlighet vi valt att fånga genom att leva på en liten gård i kanten på småländska höglandet. Om bara någon vecka så har ett av de två åren gått och så här ”mitt i” så kan vi blicka både framåt och bakåt i vår ledighet, vilket jag tänkte göra i det här inlägget.

 

 

Den här resan som jag och min familj varit ute på har varat i snart fem år vid det här laget. Den har sin långsamma start i ett privatliv med massa måsten och önskningar. Fyra barn, hus på landet, husvagn i Sälen och heltidsarbete med tjänsteresor gav inte mycket plats för något annat (som det inte skulle räcka?). En rad händelser på jobbet accelererade sedan behovet av förändring och jag behövde förstå vad det var som skedde i mitt och min familjs liv. Det liv vi hade är historia nu och kommer aldrig återkomma i sin ursprungliga form, bland annat för att barnen vuxit sig äldre. Händelserna på min arbetsplats ligger också i dåtid, men den kanske viktigaste förändringen under de fem år som gått har sin grund i kunskapen som jag byggt upp kring vad som hände, och vilka faktorer som bidrog till och förstärkte min upplevelse. Att se och förstå vad det var som skapade behov av förändring, och kanske bidrog till problemen från första början, ger helt nya perspektiv som jag har med mig numera.

I det här inlägget tänkte jag prata om vad jag lärt mig, vilket är en kombination av egna erfarenheter, klokskap från böcker och Internet samt från universitetsstudier i psykologi, och vad jag har kvar att förhålla mig till. För även om jag lever annorlunda än de flesta, så lever jag som de flesta med tankar och funderingar kring livet och framtiden.

Jag har intresserat mig för två områden i min informationsinhämtning och kunskapsuppbyggnad så här långt. Dels har jag studerat begreppet lycka, i allmänna termer, och hur ett välfungerande ledarskap i arbetslivet – med lyckliga och duktiga medarbetare – fungerar. Båda delarna har varit mycket givande och hjälpt mig förstå varför jag gör som jag gör och tänker som jag tänker.

Jag tycker det här är en bra bild att börja med. Det är en klassisk bild som lyfter fram faktorer som måste samspela för att vi ska få möjligheten att leva ett bra liv.

I dåtid jonglerade jag, som de flesta andra, med familjeåtaganden, jobbet, önskan om att må bra och att ha en givande fritid. Alla mina bubblor i bilden ovan var stora, med det menar jag att de tog mycket plats – det var en hög aktivitetsnivå inom samtliga områden – och det var en kamp mellan delarna. Men på det hela taget var livet under kontroll, i någon sorts terrorbalans mellan delarna. Men så började problemen på min arbetsplats och karriärsbubblan drabbades av något som nästan kan liknas vid cancer. Den började växa och ta allt mer plats. Inte så att jag nödvändigtvis jobbade så mycket mer, men arbetet fanns hela tiden med i tanken och faktiska förhållanden påverkade mig så väl fysiskt som psykiskt. Förändringarna skedde på så många plan. Bland annat gjorde en kraftig expansion att vi fick sitta i dåliga lokaler, tätt packade, samtidigt som en omorganisation gjorde att jag blev tvungen att söka nya jobb, vilket jag gjorde internt såväl som externt. Det var en mycket tidskrävande verksamhet. Efter omorganisationen hanterades dessutom en grupp, där jag ingick, som persona non grata vilket jag aldrig riktigt förstått eller fått en förklaring till. Det var nämligen så att man samtidigt avkrävde oss ett relativt stort ansvar för att den nya organisationen lyckades, samtidigt som vi ombads söka andra jobb. Behöver jag säga att omorganisationen i grunden byggde på mina förslag och de som styrde ansåg att jag nu var såväl oönskad som hade att ansvar för att säkra att mina idéer realiserades. Det gav det hela en personlig twist.

Söka jobb; hantera en miljö där jag inte kände mig välkommen; jobba för människor jag knappt ville se med arbetsuppgifter man antytt att jag inte hade hanterat på fullgott sätt; ständig trötthet på eftermiddagen och kvällen samt mycket att göra på arbetsplatsen, mitt i en omorganisation, är inget som passerar obemärkt förbi.

Att saker går mig emot i livet är ingen nyhet och inget jag brukar ta så värst hårt på, men att man så tydligt signalerade att jag var ointressant och oönskad var något nytt, och skapade en personlig konflikt mellan mig och företagets företrädare. Det här drabbade relationerna på arbetsplatsen och mina arbetskamrater – jag tänker då på chefsleden kring mig – blev mina fiender i en vardag där det inte längre var skillnad på sak och person. Det här gjorde att cancern som drabbat min karriärsbubbla var aggressiv.

Jag har gjort vad jag kunnat för att återkomma till arbetslivet efter den händelsen, men inte lyckats helt. Så även om jag reparerat mycket av skadorna så har jag hamnat i nya mycket märkliga sammanhang, som i mångt och mycket hör samman med det jag skrivit om ovan. Det handlar om grundläggande strukturella förhållningssätt som inte går att komma ifrån, oavsett var jag är och vad jag gör hos min nuvarande arbetsgivare. En konsekvens av allt som hänt har på senare tid har varit att jag inte haft full sysselsättning och något riktigt ”uppdrag” och sammanhang. Det är inte roligt att sitta av tid hos sin arbetsgivare, även om det är lugnt och skönt!

Låter det här konstigt? Säger det kanske något om mig? Jag tror ni tänker så och det gör att jag får ett behov av att förklara för dig att jag egentligen är rätt duktig på jobbet. Jag vill berätta att även om jag inte hade fullt upp att göra så fick jag mycket seniora arbetsuppgifter, men i små doser. Jag vill berätta att jag löste upp såväl avtals-  som personkonflikter i internationella sammanhang. Att jag ledde ett team under ett halvår för att säkra den viktigaste leveransen företaget haft på mycket länge. Jag vill berätta att succén var total och att högsta ledningen ville veta hur jag burit mig åt! Svaret var att jag gett mina arbetskamrater de jag själv saknade, som de saknade minst lika mycket. Jag hade mött dem som människor. Sagt att de var duktiga, lyft fram förmågan, kapaciteten, kunskapen och viljan. Jag hade tillfört energi och brytt mig om vad de gjorde, i ett sammanhang där vi hjälptes åt.

Det jag lärt mig är att ett arbetsliv med den typ av problem, som jag haft, inte passerar obemärkt förbi. Att dels leva mitt i något som skaver och skapar problem, känns extremt otryggt, och samtidigt förstå vad som händer tar tid och kraft. Att dessutom söka nytt jobb, se över flytt från orten, förstå vad man vill göra istället tar, tillsammans med det allt annat som följer med den jobbiga situationen, väldigt mycket tid och kraft. Om vi inte besitter en extrem förmåga att kunna hantera en sådan situation så kommer en arbetsgivare som agerar som jag beskrivit ta en oproportionerlig stor plats i våra liv. 

De här vet jag idag, från egen erfarenhet, men insikten har förstärks av att jag vet att forskning visar på exakt samma sak. Dåligt fungerande arbetsplatser och organisationer blir otroligt ineffektiva för att människor får fullt upp med annat, som att söka nytt jobb, och dessutom sprider sig problemen för individerna till privatlivet. Dåligt fungerande organisationer har också en osannolikt låg förmåga att få det bästa ur människor, så allt går trögt.

Det här har ju ni som följt bloggen kunnat se mer eller mindre live. Istället för att jag haft ett arbete som tagit min tid och kraft i anspråk och att jag sedan gått hem till mitt, så har jag bloggat och poddat. Jobbat extra och läst på om en det ena, en det andra. Mycket av den energin och kraften kunde min arbetsgivare dragit nytta av och jag hade kunnat avsätta en del för mig själv. Det hade funnits två vinnare i det. Men det har varit omöjligt att få till. Följden har naturligtvis också varit att jag haft usel balans mellan bubblorna i bilden ovan.

Byt jobb och gå vidare

De flesta jag jobbat med, i motsvarande ställning som jag, har slutat. Jag har också sökt nya jobb, men i begränsad omfattning. Det finns flera skäl till det: 1) Det tar otroligt med tid och energi att söka jobb och komma igång på en ny arbetsplats (vi hade nog behövt flytta dessutom). Med annat fokus – se punkt 4 – så jag har inte prioriterat detta, 2) jag har haft jobb tidigare, som varit minst lika aviga som det jag har, men som betalat sämre – det har gjort mig tveksam till att byta för bytandets skull då jag ogärna vill hoppa ur askan i elden, 3) jag har inte varit säker på vad jag vill göra, så som byta karriär helt, eller om jag vill fortsätta min nuvarande inriktning, och 4) jag har valt att jobba för ekonomisk frihet som ett  förstahandsalternativ.

Den sista delen, punkt nummer 4), kanske skulle nämnts först då det påverkar allt annat och varit det som alla alternativ mätts mot. Jag har trots det inte alls suttit still och tyst lidit, utan jobbat intensivt med att hitta andra vägar inom det företag jag är på.

Ett problem jag har i ett karriärsbyte är att jag i någon mån och mening tycker att jag är rätt person på rätt plats idag. Både för att jag kan ge mervärde till en organisation och till människorna runt mig, och för att jag kan hitta en rad belöningsfaktorer i mitt dagliga arbete, om jag får verka där jag gör mest nytta. Problemen är, utöver de vi redan pratat om, att jag inte är säker på att jag är villig att investera så mycket tid och kraft som jag gör i mitt arbetsliv om den totala belöningen (jag tänker inte främst pengar) är så tam som den är idag.  Allt turbulens som varit de senaste åren har också bidragit till att hantverksglädjen är borta.

Som ni förstår så fick jag allt för många svåra frågor i knät samtidigt som jag inte hade förmågan att lösa eller hantera på ett bra sätt. Det gjorde att livet blev komplicerat och att all form av balans mellan livets byggstenar blev väldigt svår att upprätthålla. Jag hade dessutom konflikter mellan de olika delarna sedan tidigare, som vi var inne på.

Bloggandet – En livboj

Att blogga och skriva ger mig mycket. Inte minst för att det i sig är en aktivitet jag uppskattar eftersom jag upplever flow, som är en väsentlig del i välmående. Jag uppskattar också tankarna, skapandet och resonemanget som följer med skrivandet. Så att blogga för mig har varit ett sätt att göra något jag mår bra av, samtidigt som det ger mig möjligheter att hantera de frågor som livet gett mig.

I takt med att jag breddat mitt skapande till podd och vlogg så har jag förstått att jag också får en väldigt kick av att se att jag faktiskt får något ur händerna. Att se att det blir något av det jag gör, vilket det sällan blir i mitt arbetsliv. Jag har också blivit mer säker på att jag faktiskt har något att säga, något som kanske är viktigt.

Bloggandet löste många av mina problem mitt i skiten. Jag kunde hantera jobbsituationen bättre, jag började utvecklas som människa igen, jag fick perspektiv och insikter. Nya vänner och nya sammanhang. Livet började få en rörelse framåt.

 

 

Tyvärr så är innebar det också att jag inte hanterade grundproblemen kring mitt arbetsliv, som vi berört ovan, där och då det hände. Jag flydde dem genom bloggande och fokus på ekonomisk frihet. Men när vi nu  kommer till frågeställningen om det fortsatta livet, om hur framtiden ska se ut, så kommer frågeställningarna återigen ifatt.

Vem är jag? Vad vill jag göra? Vad är min grej i framtiden?

Nya bubblor fixar fisken

Jag är inte den förste som funderar i de här banorna. Just nu har en japansk term Ikigai dykt upp som lösning på livets alla mysterier, då den berör frågan om meningen med livet på ett väldigt visuellt tilltalande vis. Fyra cirklar, lite som bilden tidigare, men nu i stället ihopskjutna, ger oss stöd för tanken. Enligt tankarna kring Ikigai har vi lyckats hitta rätt i livet om vi kan kombinera det vi är bra på; det vi älskar; det världen behöver och det vi kan få betalt för, i en stor helhet.

Ikigai – När allt smälter samman så blir allt kalas, där har du ditt Ikigai. Översättningen är min och lämnar förmodligen en del att önska.

För mig är det här ett exempel på något jag observerat tidigare, nämligen att vi ska sträva efter att göra saker, på ett sätt, så att flera delar i livet samverkar, i stället för att bryta upp delarna var för sig. Den första bilden, som ofta används för att prata kring balans i livet, antyder att livet består av olika, relativt oberoende delar som ska jämkas mellan. Ikigai bejakar en större helhet.

Var kan jag hitta mitt Ikigai?

Självhushållare Tom Bloggare Tom Projektledare Tom
Är jag bra på det jag gör? Hyggligt, men det finns det jag är mycket bättre på. Hyggligt, men det finns det jag är mycket bättre på. Ja det tycker jag nog.
Är det det jag älskar? Tycker om, ja. Älskar är nog för starkt ord.

Det finns saker, som att vara utomhus, som jag behöver göra för att må bra.

Ja, jag älskar att skriva.

Jag uppskattar inte att tillbringa för mycket tid vid datorn.

Jag kan uppskatta detta mycket men det kommer med krav som har stor inverkan på mitt liv.
Är det något världen behöver? Nej. Tveksamt, vissa tycker jag gör ett bra jobb, men världen behöver? Knappast. Nej.
Är det något jag kan få betalt för? Det sänker våra kostnader och det finns möjligheter att tjäna lite, med betoning på lite, pengar. Inte i någon omfattning som jag ser det idag. Ja.

 

Det här är ett långt inlägg som jag jobbat mycket med
Om det här inlägget bidrar med något i ditt liv, eller kanske bara varit en stunds trevlig underhållning, så kan det vara värt att stödja mig och bloggen. Du kan göra det för att visa din uppskattning, för att du vill stödja den här typen av dialog i samhället eller som en sorts ”tumme” upp för att rösta för den här typen av inlägg framöver. Hur du kan stödja mig framgår här.

Utifrån tabellen ovan så ser ni att jag inte riktigt är helt rätt med något jag gör, utifrån tankarna med Ikigai – det finns rätt mycket att säga om teorin, som jag tänker ta i ett separat inlägg – och det är inte självklart så att arbetslivet är sämre än alternativen, så som självhushållare eller bloggare, men det kan inte vara ett arbetsliv som fungerar som det jag kommer från.

Vad har varit bra under sabbatsåret?

Att leva som vi gör ger tid och kraft. Vi jobbar hårt, jag har haft jobbigare perioder här ute arbetsmässigt än jag någonsin haft, tror jag åtminstone, och ibland varit rejält stressad. Att studera heltid med byggnationer, bilar som ska fixas, bloggande och det allmänna livet har varit tufft. Men vi är alltid här, väldigt lite tid försvinner på åkande, vilket gör livet med barn och familj relativt enkelt. Ett barn som mår dåligt på skolan och måste hämtas är en enkel sak.

Det vi gör är fysiskt arbete vilket gör att lugnet i huvudet är påtagligt. Här finns inga tankar som snurrar runt, inga saker att älta. Inte heller finns så mycket stimuli kring vad vi måste köpa och göra.

Det märks att vi får ut mer av livet här mer naturligt i någon mening. Jag har exempelvis tittat på programmet Robinson med min äldsta dotter här under våren. Ett program som gått fem kvällar i veckan, oftast med start 19:30. Det hade jag inte klarat förr. Jag hade inte kunnat avsätta den tiden då jag kokat av andra måsten. Nu kan jag vara ganska nöjd med dagen halv åtta och uppskatta tiden med min dotter. I mitt tidigare liv hade jag egentligen inte så mycket riktiga måsten på kvällarna, de kom från mina behov och tankar. Här ute finns massor att göra, men jag är ganska nöjd utifrån mig själv vid halv åtta.

 

 

Vad tänker jag då kring framtiden?

Det är dags att landa livet efter fem år. Jag har förstått att händelserna som varit har skickat iväg mig på en resa som i någon mening varit meningslös, men samtidigt väldigt lärorik. Så här dags nästa år har jag valt väg. Det är en väg som bygger på en huvudsyssla, en huvudsyssla som ger oss tillräckligt mycket för att de flesta behov jag har som människor ska vara mötta. Det handlar om ett spår där jag kan kanalisera min energi och känna att jag får utväxling på det. Det här görs i ett sammanhang där vi har tillräcklig frihet att göra det vi behöver göra utöver arbetet. Det ska inte vara mycket, men det kan handla om exempelvis tid för motion och tid med familjen.

Den svåra frågan, som jag inte har något svar på idag, är om livet framöver sak vara enkelt och behagligt eller om det ska vara, eller får vara, en kamp. Det finns saker jag vill göra i livet, det vore till exempel roligt att jobba upp något eget kring mitt skrivande och bloggande, eller driva en lite mer omfattande verksamhet. Varför inte på sikt överta den stora gården, med skog och köttdjur, här ovanför oss på Småländska höglandet. Men båda sysslorna är tuffa åtaganden med stor risk för ett misslyckande. Jag vet att min potential som bloggare, poddare och vloggare är begränsad, och det är ingen hemlighet att bondelivet är extremt tufft. Jag är inte säker på att jag behöver sådana utmaningar längre, men jag är inte helt säker.

Några av de spår vi håller öppna under året är:

  1. återgå till arbetslivet – vi har valt kurser under kommande läsår som är direkt kopplade till vår karriär,
  2. jobbar vidare med att undersöka möjligheter kring skrivande, föreläsande och bloggande,
  3. tittar på jobb som kan göras på distans,
  4. jobbar vidare med vår gård, främst för att öka gårdens värde vid en eventuell försäljning.

Det jag tror är minst troligt är att vi drar oss tillbaka och lever pensionärsliv här på gården. Vi är inte där ännu, mentalt. Vi vill göra ett jobb i någon mening och vår ekonomi skulle må bra av visst stöd. Om vi skulle välja att leva på gården helt och fullt, så skulle jag vilja göra lite mer investeringar här innan dess, vilket kräver några års arbete – kanske räcker det med ett – för att finansiera.

Den 10 juni 2018 så säger jag att de två troligaste scenariona sommaren 2019 är att vi:

  • återgår till våra gamla arbetsplatser – troligtvis med reducerad arbetstid – och pendlar härifrån under en period, eller så
  • har vi skaffat oss intressanta jobb i en storstadsregion (Köpenhamn eller Stockholm) som vi vill leva i ett tag.

Återgången till våra gamla arbetsgivare är intressant ur perspektivet att vi väljer att vara kvar här och ha gården som bas. Att jobba i en storstadsregion handlar om att hitta ett arbete som passar och ett tillhörande liv kring det.

Resten av familjen är gärna kvar här och om det blir huvudspåret framöver så kommer jag återgå till min gamla arbetsgivare, men under speciella betingelser. Här kommer man inte åt mig och allt dåligt som kunnat ske på jobbet har redan hänt, så jag har egentligen inget att förlora i vår relation. Vill min arbetsgivare göra något bra av min tid på jobbet får man bjuda upp till dans bättre än man gjort historiskt. Om jag ska fortsätta att inte göra något alls, vilket varit fallet periodvis, så kommer jag göra det mestadels hemifrån, vilket jag ser som en möjlighet numera. På sikt tror jag ett utköp skulle gynna båda parter om en förändring inte sker.

Själv är jag mer sugen på att dra till Stockholm och jobba några år till barnen blir stora.

Jag hade gärna sett att de två sabbatsåren transformerat våra liv till något annat, friare och kanske mer spännande, men jag måste också vara realist. Möjligheten att föra vidare mitt bloggande till något mer än det är idag, är mycket mycket liten. Att göra gården till något mer än det är idag, utan att investera några pengar – det är mer eller mindre ett krav då det inte går att tjäna pengar i någon omfattning – är extremt utmanande och inte självklart något jag prioriterar. Att hitta vettiga distansjobb är inte alls så enkelt med min bakgrund.

Men det är inte så att jag är speciellt bitter för situationen som den är. Tvärtom så är det intressant hur befriande det varit att få göra något annat ett tag. Hur mycket mer energi jag har numera, och hur jag kan se på företeelser i min omgivning, och mig själv, med så mycket mer distans så här ett år in på vårt annorlunda liv.

Jag ser fram emot era frågor och synpunkter!

Om ni gillade det här inlägget så hoppas jag att ni inte glömmer att stödja bloggen.

Vill du läsa mer?

Ekonomiskt oberoende – Hur vi räknar och simulerar

14 KOMMENTARER

  1. Ganska omfattande resonemang som förtjänar ett fylligt svar från mig som läsare. Återkommer med synpunkter då allt sjunkit in.

  2. Tänkvärda ord. Min synpunkt är väl att om man varit borta från arbetslivet ett år eller två så är det inte så lätt att kliva på igen. Ytopin om en stressfri arbetsplats kan man drömma om, ett byte blir ”same, same but different”. Eftersom lönerna ökat de sista åren kan man klara sig på 1/2 tid och ha ett bra liv ändå, det är min ”lösning”.
    Knutte

    • Helt rätt Knut. Vad jag vill är ju egentligen att knyta samman mitt liv igen, växla ned till en huvudfåra och i det sammanhanget talar jag om hur jag ser möjligheterna nu. Det är ju inte så att jag inte gjort en hel del annat de senaste åren och skaffat mig viss insikt …

  3. Spontant upplever jag inlägget en aning överarbetat. Det är bra men samtidigt komplext. Så stort och så svårt och så förfinat ska det inte behöva vara kan jag tycka. Du är fö fokuserad på att gå in i arbetsmarknaden som anställd. Personligen tror jag du är kompetent nog att dra igång ett eget företag i egen regi där du får sätta spelreglerna tillsammans med kunderna. Sälj dina tjänster och förädla dessa kan vara en poäng. Ett rekryteringsbolag där du rekryterar de bästs projektledarna alt bemannar kan vara en smart idé att börja med. Eller ett företag som utbildar projektledare/ledare. Eller en mentorverksamhet som bör fungera på distans.

    Du har det som krävs för att sätta igång, du kan bevisligen fullfölja och avsluta det du börjat. Din svaghet (som jag antar med utgångspunkt från att ha läst hela din blogg) är att du gärna vill göra allt själv. Med den inställningen kommer du långt men det krävs att du delegerar för att komma längre. Jag tror att du kan komma fantastiskt långt om du bara vågar ta steget att våga. Då får du ju göra något som du tycker är skitkul (bygga och skapa), samtidigt som du får skapa något världen behöver (bra ledare). Som socker får du möjligheten att balansera så mycket du vill 🤠

    Du har allt för att börja.

    • Hej N,

      Kanske överarbetat, men samtidigt reser den här diskussionen massor av frågor så fort vi tangerar den.

      Frågan här är egentligen inte vilka möjligheter som finns, utan hur jag gör min ”down select” ned till de saker jag vill satsa på. Jag vill sluta hålla på med allt, det kommer ifrån en sjuk situation jag inte längre har. Nästa sommar gör jag en sak. Frågan är vad.

      Visst kan jag starta firma (jag har redan firma och försökt få den att ta fart btw) och jobba utav bara tusan ett par år, men vad skulle vara skillnaden – eller kanske vad skulle vara bättre – mot att jag flyttar till Stockholm och jobbar med det som jag har snart 8 års universitetsutbildning inom? Grejen är ju den att jag har en karriär, som fått utgå som alternativ iom det som varit. Nu när jag laddat om batterierna och har möjlighet att leta efter en intressant arbetsgivare så är ju min kompetens och karriär åter igen aktuell. Den karriären innehåller utmaningar, men de kanske inte behöver vara så extrema som de varit. Jag är duktig på att leda människor och projekt, men kan inget om att driva rekryteringsföretag … Jag har undersökt möjligheten att starta coaching på distans och att hålla utbildning mm för projektledare. Jag ser inte att det är någon gångbar väg framåt.

      Anledningen till att jag i det du ser här gör allt själv beror ju på att jag snålar satan i allt. Det kommer ju ifrån att jag ville bli fri och det snabbt, det är ingen personlig egenskap.

  4. Vad lockar med flytta till Stockholm? Utbudet på jobb? Har du set annonser med yrken/positioner på företag som lockar?

  5. Kul att du öppnar upp dig och skriver fritt.

    Hur ser ni på möjligheten att ni båda, Eller en av er, hittar en deltidsanställning inom vad som helst (kassan på ica butiken, äldrevården), och att ni i övrigt känner er fria. Det innebär att lägga ned allt vad karriär innebär, men istället välja en enklare tillvaro.

    • Det är en väldigt intressant fråga och ganska vanlig. Den möjligheten finns och min sambo är inne på att hoppa in inom hemtjänsten och jag har ju tidigare här diskuterat att jag nog har en del jag kan bidra med i skolvärden efter snart 8 år på universitetet. Men jag är lite skeptisk. Jag kan jobba ett år hos min nuvarande arbetsgivare och få loss lika mycket pengar som jag får på 8 års halvtidsarbete på kassan i ICA, typ. Så ska jag jobba ihop till ett garage och fyrhjuling för att befästa våra liv här på gården så ska jag ta det som ger mest pengar på kortast tid. Det är en del, sedan är inte jag någon butikskille. Jag har jobbat många år inom handel och jag trivs inte så vidare värst. Jag tycker det är supersegt. Jag är mer lärartypen, men ….

      • I det du skriver låter det som du vill jobba med något du kan bidra med dina kunskaper och erfarenheter, och inte kan tänka dig något jobb som du mentalt ”struntar i” för att få fördelen av mindre jobbstress, mera tid till annat och framförallt fokus på det du vill utöver jobb. Det lockar inte med att ha någon sysselsättning som ger 5-10k i månaden, ert behov av pengar är ju inte jättestort sett till dina sammanställning över era tillgångar?

        • Jag tror du läser mig rätt. I praktiken måste vi väga samman allt naturligtvis, men om jag ska börja jobba igen så kan jag tänka mig att leta rejält för att hitta något som jag tycker är intressant, istället för att utgå från att jag är bunden här resten av livet. Hur jag lyckas vet jag inte ännu.

  6. Jag snurrar kring liknande frågor själv så det här var intressant att läsa. Jag har precis sagt upp mig från ett chefsjobb, som på många sätt var mitt drömjobb, utan någon klar plan på vad jag ska göra nu. Det har bara gått några dagar sedan jag slutade och tanken är att jag nu bara ska vara ledig och känna efter vad det egentligen är jag vill, men det är svårt att stoppa tankarna. Jag drar gärna iväg och börjar planera men jag är rädd att hamna i samma spår som tidigare med prestationskrav och jakt på bekräftelse som sedan slutar i utmattning. Jag tror att nyckeln för mig kan ligga i Ikigai. Jag vet att jag i längden inte trivs med att bara vara hemma, även om jag har den ekonomiska möjligheten, jag måste hitta något som ger mig mål och mening utan att stressa sönder mig.

    • Hej elinitis,

      Ja, det är en svår fråga och det är många sammanhängde faktorer som påverkar. Ibland kanske vi inte ens behöver byta jobb utan mer inställning. Ibland är det meningslöst att fortsätta där man är eftersom värderingarna är så olika mellan en själv och de kring oss.

      Så här på kort sikt skulle jag ge dig tipset att se till att sysselsätta sig så det inte blir något som mal i huvudet hela tiden. Jag tror inte det går att tänka ut en lösning på ditt dilemma utan att du måste förstå dig själv lite, ge dig lite creed för den du är och känna empati för de utmaningar du står inför, och så måste du kanske spana av terrängen lite.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna