Kan jobbet få för lite plats i ens liv?

8
1254

Under året som gått så har jag studerat coachning på universitetet så när en av poddens följare undrade om han kunde få lite coachning kring sitt liv och sin livssituation svarade jag ja direkt. Personen, som vi kan kalla Lars, ville dels ha feedback kring sitt ekonomiska upplägg, dels ville han prata lite om hur han skulle gå vidare mot friheten och hur den skulle kunna se ut.

 

 

Lars var några år över 40, gift, pappa till två barn i en familj som levde relativt centralt i Stockholm. Han hade akademisk utbildning och han och hans fru hade alltid varit duktiga på att leva väl på lite, så pengarna hade staplats på hög. Lars privatekonomi var mycket god, så god att han börjadt fundera på om han behövde mer pengar i allmänna termer, och naturligtvis hade han börjat fundera på att sluta jobba långt före pensionsåldern. Men han hade inte stannat där, han hade redan gått ner till 80% i arbetstid för att kunna vara med i barnens idrottsutövande och för att få mer tid med familjen. Lars var klok och hade inte skruvat upp konsumtion och behov på fritiden för att fylla luckan, men han satt med problemet likväl.

Vad ledde min coachning till tror ni? Slutade Lars jobba omedelbart? Gick han in till chefen och bad att få jobba 50% eller tog hela familjen sabbatsår och drog jorden runt? Svaret är att Lars sa upp sig från sitt lugna, förhållandevis välbetalda, jobb för en mycket mer utsatt position där han förväntades jobba heltid.

Hur kunde det bli så här? Den här bilden jag hade i helgens inlägg, där vi också pratade arbetsliv, är en bra utgångspunkt för vår analys.

Vi pratar om balans, och ritar bubblor. Men är det tid och energibehovet från delarna som ska vara i balans, eller är det bidraget från delarna som ska vara i balans?

Det som framkom när vi pratade var att Lars ville ha en god livsbalans. Han var villig att jobba mindre för att ge andra delar i livet mer plats. Tyvärr innebar Lars val att han fick lite enklare arbetsuppgifter på sin arbetsplats samtidigt som han var pressad på tid. Det innebar att han sällan eller aldrig kunde engagera sig något i verksamheten i övrigt. Han hade fullt upp att göra de enklare arbetsuppgifterna han gjorde på sina 32 timmar i veckan. Hade han jobbat heltid hade han fått en del andra mer avancerade arbetsuppgifter – det var inte så att arbetsgivaren jävlades med Lars, han hade inte hunnit med de mer komplexa uppgifterna på sin 80% arbetstid – och han hade fått en del seniora sidouppgifter, som att stödja unga nya anställda, träffa partners eller delta i rekryteringsarbetet.

Lars uppgav att han hade bra balans i sitt liv, men arbetet gav väldigt lite. Så lite att hans balanserade liv bitvis var ganska intetsägande och trist. Det här är kanske den vanligaste typen av obalans vi har som är kopplad till våra arbetsliv – vanligare än det jag beskrev här om dagen – och det beskriver en situation som många börjar självmedicinera sig i, genom att kräva allt mer av livet utanför arbetslivet. Då skapas en annan typ av obalans där vi ska leva vårt fantastiska liv vi önskar, samtidigt som vi ska städa, hämta barn, köpa och laga mat samt umgås med familjen.

 

 

Lars var ju inte helt fri, han tillbringade fortfarande en stor del av sitt vakna liv hos sin arbetsgivare men fick ganska lite tillbaka. Utan universitetsutbildning kanske Lars hade fått bita i det sura äpplet och acceptera de förutsättningar han hade, men nu såg han en rad möjligheter passera förbi både hos sin nuvarande arbetsgivare och hos andra. Möjligheter som skulle ge arbetslivet mer mening och göra det mer intressant. Lars slutsats blev att han skulle prova en annan approach till arbetslivet, så han valde att byta jobb och valde den nya arbetsgivaren utifrån lite nya kriterier jämfört med tidigare. Han prioriterade exempelvis att få jobba med en person han trivdes mycket bra med och som han såg upp till.

Jag bidrog egentligen inte till Lars beslut eftersom jag inte föreslog vad han skulle göra. Inte heller styrde jag frågorna på ett sådant sätt att det här skulle bli utfallet då jag inte kände till Lars syn på arbetsplatsen innan vi började samtala. Det här kom helt av sig själv utifrån samtalen vi hade. Vad jag sa till Lars var det jag hörde han sa till mig, nämligen att det verkade som att han metodiskt jobbat med att minimera arbetets påverkan på livet, men att han i det verkade ha skapat ett arbetsliv han egentligen inte trivdes i.

Jag har gjort en liknade resa själv. Min senaste tjänst sökte jag för att jag ville komma bort från det meningslösa själslösa tuggandet jag var i, fast jag visste att jobbet inte skulle passa mig. Jag har gjort det en gång tidigare i min karriär då jag var extremt sliten, men hejdades då av min dåvarande chef som sa att det inte var rätt plats för mig och vi valde då lite andra lösningar. Den här gången fick jag jobbet, kanske just för att jag har en sämre relation till min nuvarande organisation numera.

 

 

Jag fick rätt. Livet blev väldigt lugnt i min nya roll. Till och med lugnare än jag räknat med, men tråkigt. Skittråkigt.

Har du ett liv där delarna är i balans i någon mening?

Vill du läsa mer?

JUSEK om akademikernas arbetsmiljö – Intressant, inte så förvånande, onödigt traditionellt

8 KOMMENTARER

  1. Intressanta betraktelser: formade arbetslivet så det passade mig tömde det på mening. Klockrent!

    Känner väl igen mig i beskrivningen av Lars. Jag har jobbat 75%, 80%, 90% och 100% och tror just nu att en deltid bara leder till begränsningar i arbetsuppgifter (för mig). Kan man hitta en arbetsgivare som är flexibel med tiderna och var man får utföra sitt arbete är 100% att föredra. För att verkligen få ut något av en deltid tror jag mer på två till högst tre dagar i veckan, och något kortare dagar dvs 40%-50%.

    Jag har nyligen bytt arbete och då gått upp till 100%. Tänkte fram tills jag läste detta inlägg att jag börjar på 100% och ser vad som kan vara lagom. Arbetstiden är flexibel både i arbetstidens förläggning och plats. Dessutom arbetar jag nu helt i projektform vilket gör att jag slipper räkna timmar och istället kan fokusera på uppgiften. Det passar mig just nu och efter att ha läst om Lars så tror jag att jag stannar ett tag till på 100%. Kan jag göra en deal med arbetsgivaren och få ha bisyssla kan jag på sikt köra två dagar i veckan på detta lönearbete och konsulta några timmar i veckan som komplement.

    • Hej Stoikern,

      Väldigt snyggt formulerat. Formade arbetslivet och tömde det på mening. Precis så var det! Det är nog inte rätt väg.

      Hoppas du hittar rätt hos den nya arbetsgivaren, det är sådant här som gör mig lite sugen på att komma ut på arbetsmarknaden igen! 🙂

  2. Jo det är väl det här jag är rädd för om jag skulle gå ner i tid. Normen är att jobba 40 timmar i veckan dagtid och kan man inte ställa upp på möten och telefonsamtal på vanlig dagtid så är man obekväm och får ointressantare arbetsuppgifter som anställd.
    Om jag däremot var konsult i eget företag och hyrde ut mina tjänster till samma företag som tidigare var min arbetsgivare så skulle jag antagligen kunna gå ner i tid utan att någon märkte det om jag bara var skapligt tillgänglig och flexibel med när min lediga tid infinner sig.

    Som sagt, normen är stark och i synnerhet i den mer akademiska världen!

    • Hej AnnaS,

      Så är det. Jag tror inte en arbetstidsnedgång påverkar arbetsuppgifterna lika mycket bland kollektivanställda som bland akademiker. Jag är ju ganska kritisk mot min nuvarande arbetsgivare, men innan allt blev galet så var faktiskt nedgång i arbetstid en sommar för mig något vi löste väldigt bra tillsammans. Vi hade lite tur att vi hade en kunnig person som blev lite över på firman, hans familj hade flyttat och han själv letade nytt jobb i nya staden, vilket han var öppen med. Han “dubblade” på mig några månader och gjorde att jag på ett bra sätt kunde minska min arbetstid utan att det egentligen påverkade arbetets innehåll. Men det var en kort period och som sagt så hade vi lite tur.

  3. Instämmer fullständigt i AnnaS reflektion kring att vara tillgänglig som konsult. Mycket tänkvärt!

  4. Mkt intressant inlägg. Jag har själv brottats med detta flera år och bytt jobb ofta. Trodde först lösningen var ett lugnt och skönt jobb. Men gud sååå tråkigt det var. Hoppade då på ett chefs jobb, detta å andr sidan tog över mitt liv helt. För mitt problem är att när jag får ett roligt jobb så tar jag i för mkt. Jobbar nu som konsult på 65%. Detta funkar bra för mig så till vida att jag får mkt stimulans från jobbet men då jag har de som jobbar under mig så behöver jag inte lägga ner massa tid på löpande arbete. Utan jag mer leder och fördelar. Detta innebär att jag får ta del av massa spännande saker. Att jag inte jobbar så många timmar håller mig borta från att uppslukas helt av jobbet, vilket jag lätt skulle kunna göra då det är så roligt.

    Men det är svårt att hitta balansen. Jag tror oxå att det påverka av andra saker i livet som familj etc. Tror oxå att mitt upplägg kan komma att förändras framöver, då min livssituation förändras.

    Spännande och lärorikt att höra hur andra hittar sin optimala lösning.

    • Hej K!

      Jag jobbade mycket i olika skitjobb när jag var ung. Bland annat i en sportaffär, där det var helt öde i butiken på förmiddagarna. Det var så jäkla segt att jag höll på att dö. Att få något gjort var en kamp.

      Jag har också jobbat med saker som helt tagit över, inte heller någon hit.

      Jag känner också att behoven och tankarna förändras. Vi har lämnat och hämtat på dagis i snart 13 år, nu är det snart slut med det och då blir livet annorlunda.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna