Hjälte eller parasit – Vad är berättelsen här?

8
1395

Hej!

Jag tänkte, väldigt kort, redogöra för vad som berättas här på bloggen Onkel Toms stuga. I det ska jag faktiskt berätta min historia med start längre tillbaka än vi brukar gå. Jag börjar i skolan, i högstadiet närmare bestämt.

 

 

Jag gick på en högstadieskola med 5-6 parallellklasser i varje årskurs och när vi gick ur nionde årskurs så var jag den ende som inte hade en gymnasieplats till hösten. Anledningen var att jag vägrade gå mer i skola. Ungefär 10 år senare var jag bland de första i min årskurs som slutförde min utbildning som civilingenjör.

Jag har aldrig vunnit några pengar eller fått något arv. Inte heller har min sambo det. Med det som bakgrund så skrev jag igår om hur vår privatekonomi ser ut och att vi äger vår gård och har över  två miljoner svenska kronor på banken, samt en bra peng i pensionssparande. Det är pengar som vi tjänat via hårt arbete, långa dagar och extraknäck på kvällstid samtidigt som vi drivit en familj med fyra barn.

För fyra år sedan förändrades mitt arbetsliv till det sämre – ganska rejält – och jag har dels förstått vad som hände och lyckats komma bort från en relation som inte fungerade. Jag orkar inte sitta och inte göra något och få betalt. Jag accepterar inte att ha ett arbetsliv som gör mig passiv och sjuk.

Vi levde för fyra år sedan ett hektiskt liv som inte gav oss mycket i vardagen, vilket vi helt förändrat nu. Idag lever vi nära våra barn och naturen. Vi studerar och utvecklar oss själva. Vi lever ett hållbart liv ur många perspektiv.

Förändringen har inneburit att vi flyttat från vårat sammanhang, barnen har bytt skolor och vi har lämnat det ordnade mönster som vardagen i staden gav.

 

 

Det är en kort och ganska yxig beskrivning av mitt och vårt liv som ni fått så här långt. Men vad tänker ni när ni ser det jag berättat?

Vissa tänker att det är en berättelse om egenmakt, om förmågan att göra något med sitt liv. Det går också att se detta som en hyllning till Sverige och vårt samhällssystem – ett system som många älskar att hata – som trots höga skatter och obehagliga politiska strömningar, sett ur ett frihetsperspektiv, ger individer möjligheter.

Budskapet kan inte vara annat än: Det går! Du kan! Inget är omöjligt! Aldrig har vi haft större möjligheter än nu!

Det är det jag vill att du ska känna och läsa in i det jag gör. Att du ska förstå att du med små förändringar kan ta kontrollen över ditt liv, om du inte tycker du har det!

Men många ser inte samma sak. De tycker min berättelse passar in på en parasit. Eller åtminstone en som inte bidrar till samhället. Eller så anser de att jag gjort fel för jag inte beaktat klassperspektivet. Vissa hakar upp sig på att jag har barnbidrag, andra på att jag har kapital. Några tycker till och med att de är finare än jag för att de har mer pengar än jag och använder privatekonomin som någon sorts grund för mobbing. De är samma personer som skrattar högst åt skämten från de med mest kapital i sin portfölj och som följer världen genom sitt Twitterkonto.

Jag kan ge alla de människor som uttrycker sig nedvärderande om mig och mina val fingret och jag kan göra det med ett leende. Och till de som vill mobba så kan jag meddela att de är välkomna hit!

Men de är inte de som är negativa som jag vill åt. Jag vill att du som inte riktigt uppmärksammat vad som sägs här faktiskt reagerar och förstår vad som pågår här. Att du relaterar det till ditt liv så du kan ta lite mer kontroll.

Gör något! Du kan!

8 KOMMENTARER

  1. Hej, bra inlägg, läst här ett tag men utan att kommentera. Jag kan tycka att du är lite ”hybrid” snällt sagt, ni vill leva fritt men har inte riktigt inkomst till det. Därför tar ni lite kurser så att ni är berättigad till CSN lån/stöd för att för att få lite mer inkomst, på detta sätt ökar inkomsten vilket gör att ni klarar er. Detta tycker jag är ett otyg, då du belastar samhället samt antagligen tar någons plats som verkligen vill plugga detta för att i framtiden få ett arbete. Inser samtidigt att du säkerligen jobbat i 20-30 år och ”dragit ditt strå till stacken” och anser att ni har rätt till detta. Men krast tycker jag att klarar man sig inte på avkastningen utan att behöva belasta samhället så bör man tänka om. Det pluggas för mycket redan för pluggandes skull för att det är ett enkelt sätt att få någon form av inkomst, att ni som är ”nära” pension belastar samhället för eran egen bekvämlighet tycker jag inte alls om. Du skriver ”DET GÅR, DU KAN” men KAN ni verkligen utan CSN?! Tveksamt skulle jag säga.

    • Hej Marcus och tack för att du kommenterar. Allt blir så mycket bättre av diskussioner kring olika uppfattningar än att de står där ensamma och platta.

      Jag redovisade vår kalkyl så sent som för några dagar sedan. Där kommer jag med nuvarande upplägg, räknat med 4% regeln ha ungefär 2,1 MSEK i fritt kapital (i aktier) och 2,7 MSEK i min privata pensionsförsäkring när jag fyller 55 år. Det är något mer pengar än vi har idag, men lite annorlunda fördelat. Dessutom äger jag, utan lån en liten gård. Jag har också redovisat hur simuleringarna ser ut för ekonomin när jag kommer in i pensionssystemet och den ser riktigt behaglig ut. Hur kommer du då till slutsatsen att jag inte har råd med detta och att 30 000 kronor i studiemedel per år är det som krävs för att få verksamheten att gå runt?

      Vi välkomnar studiebidraget vi får, då varje krona spelar roll, i synnerhet så tidigt i resan som vi är, men att vi studerar beror främst på att det är under de betingelserna vi fått ledigt från vår arbetsgivare. En tungt vägande orsak är också att det ger oss struktur och stöd i att lära oss nytt och utvecklas vilket varit en av de största bristerna tidigare i vårt liv och en av de absoluta huvudsyftena med den här ledigheten.

      Du är inte den förste som anser att det är ett otyg att jag inte jobbar. Men jag är ingens slav om ni tror det. Att göra mig till problemet här köper jag inte alls. Det är jag som sagt till min arbetsgivare att det inte är ok att jag sitter i åratal utan att ha vettiga arbetsuppgifter. Det är jag som sagt ifrån om att jag – när jag hade relevanta arbetsuppgifter – levde ett liv som inte var hållbart. Som skadade mig och gav mig kraftigt försämrad livskvalité. Det är jag som sagt att jag tar konsekvenserna av att jag inte gillar läget och gör något annat. Att jag tar avstånd ifrån ett arbetsliv som i vissa delar inte fungerar är inte ett jävla otyg. Det är helt jävla rätt! Det är det inlägget handlar om, att jag faktiskt gör något. Inte sitter och väntar på att utbrändheten och hjärtinfarkten ska komma och låta samhället ta hand om mig. Eller bara låta det gå till jag blir uppsagt och sedan lever på bidrag. Jag tar mina egna pengar för att göra något åt situationen. Ser du verkligen inte det? Om du hakar upp dig på 30 000 i studiebidrag så kan jag meddela att jag och min sambo förlorar i runda slängar 800 000 kronor i skattad inkomst per år. Det är vår insats här tillsammans med att vi lever av vårt kapital.

      Delar av de studier jag bedrivit handlar om skrivande och författarskap. Att jag inte skulle ha rätt att utveckla mitt skrivande lika mycket som någon annan köper jag inte. Två andra kurser handlar om ledarskap – psykologikurser med syfte att stärka individer/ledare och organisationer till att bli bättre. Kurserna har varit på distans och läses främst av yrkesverksamma som vill utveckla sig och förbättra sin förmåga att leda i sina organisationer. Precis som jag. De här kurserna har en direkt koppling till mitt yrkesliv. Kommande år ska jag bara läsa kurser som kopplar till min karriär. Det handlar både om breddning av min kompetens och om fördjupning. Fördjupningskurserna kräver ett antal års arbetslivserfarenhet och är främst riktade till personer som mig. Att personer som vidareutbildar sig och läser kurser avsedda för yrkesverksamma, i syfte att bredda svensk industris kompetens, inte skulle vara berättigade till studiebidrag är ju ingen som tycker, eller?

      Om jag börjar jobba igen, och hur detta i så fall kommer ske, kan jag inte svara på idag. Det beror bland annat på den kalkyl jag visat som visar att vi lever bra på vårt kapital vilket gör att jag har vissa krav. Jag vill exempelvis ha fönster i min kontorsmiljö, ha en rimlig chans att lyckas med det jag gör och kunna ta sommarledigt med mina barn. Det finns dessutom en rad andra faktorer som spelar in. Men att jag skulle sitta här och sno andras möjligheter och hora för CSN enbart är en bild som vissa vill göra gällande. Då bortser man från väldigt mycket och jag undrar verkligen varför. Ska ni reta er på något så borde ni ringa min arbetsgivare som inte kan hålla mig i arbete – ni borde ringa dit både som medborgare och som aktieägare (de flesta av er har en viss del ägande i bolaget skulle jag tro) – eller sätta er ner och ta ett snack med de som jobbar i ett sammanhang som inte är långsiktigt hållbart. De som vi alla kommer få finansiera såväl vård som uppehälle för inom en inte allt för fjärran framtid.

      Att reta sig på mig som säger ifrån och faktiskt gör något verkar helt felriktat. Eller?

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna