Reflektioner kring mitt skrivande – avslutande del i kursen Kreativt skrivande på Mittuniversitetet

0
775

Under året som gått har jag läst en universitetskurs; Litteraturvetenskap GR (A), Kreativt skrivande, vars kursnamn beskriver kursens inriktning väl. Kursen bygger på hel del läsande av litteratur (romaner, noveller och dikter), faktainhämtning via kurslitteratur i olika former och eget skrivande.  En del i maj månads uppgiftsflora var att reflektera över den egna skrivutvecklingen och posta reflektionen i kursens diskussionsforum. Det framgick inte riktigt sammanhang och tidsperiod som reflektion skulle relatera till, men vi får väl anta att det är i ljuset av kursen vi läst. Jag har valt att publicera texten även här för era ögon.

Har ni några tankar kring skrivande i största allmänhet eller frågor kring kursen mer specifikt så är kommentarsfältet öppet för er! Ni får naturligtvis också ha synpunkter på mitt skrivande om ni känner för det!


Min skrivutveckling, undrar ni. Hur tänker ni, undrar jag? Vill ni att jag ska prata om senaste året eller ska vi gå längre tillbaka än så?

Kanske en kompromiss? Jag börjar några år tillbaka i tiden så får ni säga till i kommentarsfältet om ni vill att jag ska utveckla något. Och börjar jag för långt tillbaka i tid så står det ju er fritt att hoppa framåt i texten, ni väljer ju själva var ni flyttar ögonen faktiskt.

[Jag måste kommentera mig själv här. Längre ned pratar jag om självförtroendet i skrivandet, hur det nästan försvunnit, men jag inser att det bara är halva sanningen när jag väljer att låta två ”ju” stå kvar i stycket ovan. Jag kan känna att jag faktiskt har lite större förmåga att stå för mitt språk nu än jag hade tidigare.]

Någonstans runt 2013 så ledsnade jag lite på livet, som det såg ut. Det var prylar, stress, åtaganden, barnlämning – vi har fyra ganska små barn – och en väldigt turbulent period på jobbet. I det här sammanhanget började jag blogga. Jag märkte att jag genom att skriva bearbetade tankar och lärde mig mer om mig själv och livet. Men skrivandet blev något mer, det blev min hobby. Jag började förstå att jag alltid gillat att berätta något. Saker som jag inte tidigare uppmärksammat – som att man skrattade åt mig på jobbet och kallade mig ”story teller” när jag kom med mina vardagsbetraktelser – las till insikten om att jag faktiskt kunde ha något att säga. Både i form av vardagsbetraktelser och i form av uppdiktade historier.

Det är bakgrunden till att jag skriver här idag. Att jag går den här kursen och att jag tagit ledigt från mitt jobb för att göra något annat. Det är det bästa val jag gjort på många år och den här kursen, tillsammans med några högskolekurser i psykologi, har varit intressanta och gjort det gångna läsåret väldigt givande.

Men har jag utvecklats i mitt skrivande? Lite kanske. Helt ärligt så kan jag inte själv se några stora förändringar. Tvärtom så tycker jag skapandet är svårare idag. ”Gestalta” står det i feedbacken på det jag skriver. ”Bygg upp stämningen mer” står det någon annanstans. ”Det här är bara tomma stereotyper du målat upp” får mig att fundera över vad det är jag gör. Tro mig! Feedbacken har varit bra, både på det som jag skickat in till handledaren och den jag fått från er som läser här. Men jag har inte hittat ett naturligt sätt att få den att flytta in i mitt skrivande. All återmatning, och insikter jag fått, står där lite för sig själv och de står mer i vägen för mitt skrivande mer än något annat. Tyvärr står de inte ensamma, det finns ännu fler hinder att passera på väg fram till skapandet nuförtiden, det har nämligen byggt på med måsten under kursens gång. Det är ”show don’t tell” som trängs med rådet att avstå från liknelser, som i sin tur nästan står inklämt mellan några kommateringsregler och tankar kring språkets rytm. Skrivandet har liksom blivit en väldigt teknisk hinderbana, där det jag uppfattar som min drivkraft och mitt intresse, nämligen berättandet, hämmas av alla regler och tankar om hur en text ska sättas samman och formas.

Har ni hört talas om Dunning-Kruger-effekten? Den säger att den som är inkompetent inte själv kan inse det. Det brukar ta sitt uttryck i att den inkompetente ger sig in i det som han inte kan något om med mycket hög tilltro till sin egen förmåga och med gott självförtroende. I takt med att insikten om kompetensbristerna kommer så sjunker självförtroendet, för att vara som lägst då personen på allvar börjar inse hur mycket det finns att lära i ett ämne. Självförtroendet växer sedan sakta i takt med kompetensuppbyggnaden, men då från en mycket låg nivå. Den nivån jag tror jag är på nu i mitt skrivande. För för mig har den här kursen egentligen bara gett mig insikter om hur mycket det finns att lära, vilket innebär att jag gått från den okunnige självsäkre, till den något mer upplyste osäkre.

Om jag måste lyfta fram den insikt som varit viktigast för mig så är det nog vikten av hur något berättas. När jag är ”story teller” på jobbet och exempelvis berättar hur mina barn och vår minigris sakta mal ned vårt hus och hem – samt sakerna däri – till sin ursprungliga grundämnesnivå så känner människorna som lyssnar mig. De ser mig och jag ser hur de reagerar på det jag säger, jag förstärker med kroppsspråket och mina händer. Några ställer frågor och börjar en skratta dras de andra med. Det gör att min berättelse formas där och då, i interaktion med andra. Kanske är den tillgängliga tiden för hela händelsen 45 sekunder, i väntan på att någon ska dyka upp till ett möte.

Att uttrycka sig i text är något annat. Det vet jag, men mitt format har varit den vetenskapliga texten – genom min utbildning och profession – eller den ganska mässande text jag använder i mitt bloggande. Det är inte texter som bär en historia. Och det är här den smärtsamma insikten ligger. Jag har viljan att berätta, och jag har en glädje i att forma orden och se texten växa fram, men jag har begränsad talang, ringa kunskap och absolut inga rutiner som hjälper mig när det kommer till berättande i text.

Min största synd är nog att jag inte ger texten tillräckligt med tid. Jag skriver som jag skriver en specifikation på jobbet eller en text på bloggen. Fakta ska med och den ska presenteras hyggligt stringent, begripligt och sammanhängande. Sedan korrekturläser jag texten med samma ögon. Det här upplägget fungerar inte för ett berättande, det är min insikt. Men jag har ingen annan metod, det är den jag måste skapa om jag vill komma vidare i mitt skrivande. Åtminstone om jag vill utveckla mitt berättande.

Som jag var inne på inledningsvis så kan jag inte säga att jag har ett annat sätt att skriva idag, jämfört med för ett år sedan, men jag har identifierat en utmaning i mitt skrivande. Kanske antas utmaningen i en novell inom kort, eller så återgår jag till bloggvärldens uttrycksform.

Jag skulle vilja lyfta fram en sak till innan jag rundar av; kursens fokus på dikt och diktande. Den formen av berättande och text ligger långt från mig, men jag har verkligen uppskattat insikterna jag fått. Jag har faktiskt skapat egna dikter, vilket jag aldrig gjort tidigare, och jag har skymtat ett annat sätt att uttrycka sig.

Tack för era kommentarer och för att jag fått ta del av det ni skapat under året!


 

Ja, så blev sammanfattningen av min utveckling under året. Totalt sett har studierna jag gjort varit otroligt belönande. Jobb och måsten, visst! Men insikterna och utvecklingen av mig själv har varit mödan värd.

Jag vet att flera av bloggens läsare är intresserade av att läsa liknande kurser framöver och jag rundar därför av med några korta kommentarer.

  1. Det är ingen ”svår” kurs. Det finns några kursmoment som är knepiga och som kräver rätt mycket, som att skriva längre texter på hexameter, men på det hela taget är detta inget intelligenstest.
  2. På det hela taget är arbetsinsatsen som krävs – kursen går på halvfart – ganska väl i paritet med kurspoängen man får, men variationen mellan månaderna är relativt stor.
  3. Det finns ingen schemalagd tid. Det gör att kursen ger många frihetsgrader och goda möjligheter att styra sin egen tid, men det är inte möjligt att fixa allt sista kvällen innan deadline.
  4. Kursen har stort värde även för de som inte ser eget skrivande som det viktigaste utan är intresserade av ord och text mer allmänt. Naturligtvis ska du skriva om du går kursen, men insikterna du får i en kurs som denna har stort värde för sig som älskar att läsa.

Kurslitteratur

Siewert Carlsson – Skrivarbok

En mycket läsvärd bok som bör läsas av alla som skriver, om du så är bloggare eller journalist. Det går att läsa boken pärm till pärm eller hoppa in och läsa vissa kapitel utifrån intresse.

Holmberg och Ohlsson – Epikanalys – En introduktion

En bok som mer relevant för den som är intresserad av berättelser i olika form, lika mycket som läsare, lyssnare, tittare och författare. Ganska tunn bok som går utmärkt att läsa pärm till pärm i hängmattan.

Janss, Melberg och Refsum – Lyrikens liv

Nu snackar vi tungt skit! Om du går igång på meningar som ”Vi ska se på två dikter där en utomspråklig verklighet är tydligt närvarande såväl i tematisk som retorisk mening …” så är det här boken för dig. Köp den här boken till sommarens semester om du älskar det skrivna ordet och vill lära dig mer om diktandets konst. Den här boken har en annan tyngd än de två tidigare och innehåller en hel del dikter från olika författare – allt i från historiskt till modernt – med tillhörande analys. Boken går utmärkt att läsa från pärm till pärm, men språket är pretentiöst och styltigt om ni frågar mig.

Läs mer

Doppler – Lite annorlunda och inte så duktig samhällskritik

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna