Att jobba för att ha något att göra

15
222

Första delen av dagens inlägg skrev jag i juli 2014. Nu är det första april 2018 och jag har snyggat till lite och fyllt på det ursprungliga inlägget, så här 3,5 år senare. När jag skrev första delen jobbade jag och hade precis börjat fundera på att göra mig fri från arbetslivet. Idag är jag fri och lever helt annorlunda. Jag har varit hemma sedan midsommarafton 2017 och är med raska steg på väg mot ettårsjubileum som fri. Ett år som gett nya insikter, genom distansen och studier, samtidigt som jag kanske rent allmänt blivit lite klokare sedan 2014.

Vi börjar med ursprungsinlägget och så fyller jag på med dagens material efter det!

Jag träffar ibland en tjej på mitt jobb som nästan alltid skjuter in en kommenterar om hur stressigt hon har det. Jag undrar ofta varför.

– Idag åt jag lunchen på cykelsadeln. 5 minuter. Max! säger hon och ler som om hon söker kontakt. Men jag vet inte riktigt vad jag ska svara så det blir inte mycket dialog.

På senare tid har jag börjat undra om hon inte pratar lika mycket, eller mer, till sig själv än hon pratar till mig så jag behöver kanske inte svara. Kanske börjar hon ser sin situation som ohållbar, kanske pratar hon om sina skruvade situationern som terapi.

Men ibland försöker jag gå henne tillmötes, jag kläcker ur mig något i stil med: ”oj,  ja vi har också mycket nu” eller ”gud vad jobbigt” som svar. Och en gång mötte jag henne verkligen i hennes frustration och tittade henne i ögonen och svarade:

– Ja, fy fan. Jag ska gå i pension vid 55!

Lite oväntat så reagerade den här stressade och pressade tjejen ganska starkt!

– Nej, herregud! Nej det skulle jag aldrig kunna göra!

Jag är inte den som ska döma här, jag har haft samma inställning till jobb och arbetsliv, men jag har börjat tänka i lite andra banor. Jag kan se att det finns faror med min arbetskamrats inställning som jag kanske inte såg förut.

  • Att hårt fläta samman livet och jobbet är principiellt tveksamt. Inget jobb inget liv är en sanning som inte gynnar den som lever enligt den.
  • Att vi gör oss beroende av att jobbet och chefen sätter vår agenda för dagen och livet är att ge bort en del av det vuxna livet.

Kanske är båda punkterna ovan samma sak, eller två sidor av samma mynt, tycker du, men låt mig då förklara lite mer hur jag tänker.

 

 

Den första punkten handlar för mig mycket om socialt sammanhang. Den allmänna sanningen är att du utan jobb lätt blir isolerad; tappar din försörjning och du tappar de viktiga rutinerna och sammanhangen som behövs, inte minst för vår psykiska hälsa.

Den andra punkten handlar om att självständigt, i harmoni med egna värderingar, styra sin tid så att dagen får innehåll och mening. Det är vårt privilegium som vuxna att få bestämma över vårt eget liv, tyvärr är det svårt och många ger allt för lätt bort den friheten. Att bero på att någon inom ett företag ska ge innehåll och tidplan för dagen är en stor begränsning, och – kan jag tycka – ett väldigt tveksamt sätt att lägga upp sitt liv på.

Jag börjar allt mer tänka att även om jag jobbar till jag dör vid 100 års ålder så finns det en poäng i att inte låta jobbet ta över hela livet, att inte skapa ett beroende, utan se till att det finns ett socialt sammanhang utanför arbetsplatsen och en agenda som kan fylla min tid när det inte finns något jobb att gå till.

Att skapa sociala kontakter utanför arbetslivet, att underhålla och utveckla förmågan till egna initiativ och att ha en uppsättning goda hobbies eller bisysslor är alla förmågor som tar tid att skapa. Några klocka människor tycker att vi ska se det som en kontinuerliga utbildning att hela tiden sträva efter ett liv som innebär att arbetet står för en så liten del av den bas som vi som människor behöver för ett gott liv, att vi när som helst i våra liv klarar oss utan jobbet. Inte för att vi nödvändigtvis måste sluta jobba, utan för att vi ska minska vårt beroende av arbetsplatsen.

Egentligen handlar detta om att vi som människor måste ta ansvar för vårt liv och inte låta jobbet lösa alla våra behov. Det innebär en alldeles för stor risk den dag våra jobb inte finns längre. Kanske ännu värre är att beroendet lätt skapar en spiral som för tjejen i inledningen. Att vi inte klarar av att ens tänka oss ett liv utan ett arbete som sakta nöter ned oss.

Vad tänker du utbilda dig i under hösten för att bredda din förmåga utanför jobbet?

Är du beroende av jobbet för att få mening i din dag?

Så tyckte jag och tänkte jag 2014. Nu har det runnit rätt mycket vatten under någon bro och jag har fått möjligheten att vara från jobbet under en längre period samtidigt som jag läst ledarskap och inte minst psykologi kopplat till arbetsplatsen i mina universitetsstudier.  Och ska jag vara helt ärlig så finns det en hel del att ifrågasätta i det ursprungliga inlägget, nu när jag har lite andra glasögon och en helt annan distans till arbetslivet än tidigare.

Den första invändningen jag har mot mig själv är sättet jag delar upp tid i arbete och fritid. Att jag så hårt skiljer de två åt beror på att arbetslivet gett mig så lite under senare år. Det är ett problem i sig som inte enkelt går att lösa genom att försöka leva ett bättre liv på fritiden. Skälet är enkelt: det finns inte tid eller ork till det om man har ett krävande jobb! Idag skulle jag alltså påstå att ett arbetsliv som är i balans och harmoni med oss som vi är, är det vi bör eftersträva. Går inte det, vilket det inte gör för de flesta, så skulle jag rekommendera sabbatsår för avbrott och försök med andra arbetsformer – så som egenföretagare – som en del i att hitta en balans.

Ekorrhjulet har också en plats och roll att spela här. Dels driver ekorrhjulet oss att jobba och tjäna pengar, när vi förändrar livet som vi gjort – en frihet som bottnar i att vi kan leva bra på så mycket mindre än tidigare – så sjunker behovet av pengar dramatiskt, och andra jobb – lågavlönade men kanske intressantare/mer givande/mindre krävande jobb i andra sammanhang – blir reella alternativ.

Det är också en stor och viktig skillnad mellan att arbeta hårt och att vara i ekorrhjulet, som jag tror är viktig att se och förstå. Det gör att hårt arbete som kanske kräver hårt fokus och andra uppoffringar faktiskt har sin plats i livet. Men då är det något som för oss framåt. Det är kanske utbildningen vi går, företaget vi startar eller sparandet till vår ekonomiska grundplåt vi gör som är mödan värd. Det finns inget självklart värde i att diversifiera sig om det man gör är viktigt och belönande. I stället finns det ett värde i att ställa frågan: varför måste jag göra mer i livet än det jag redan gör?

 

 

Jag inser att ni kanske känner att jag seglar iväg lite från det ursprungliga inlägget. Råden där är ju inte riktigt i konflikt med det jag säger nu. Det jag sa 2014 lät klokt då och inget har ändrats i sak. Att odla sitt oberoende och egna förmåga är alltid relevant. Men det är just själva tron om att arbetslivet ska fylla en funktion i våra liv, annars är vi rätt körda oavsett vad vi gör, som är den avgörande skillnaden.

Jag har själv haft perioder som tjejen jag pratade om. Perioder där jag inte hunnit gå på toa på hela dagen, slängt i mig maten från en matlåda och tillbringat hela dagen i lokaler utan fönster. Samtidig drev stressen och de ständiga mötena bort min avtalade flextid till något avlägset mörkt rum och åsikten vissa på ledande befattning hade, nämligen att jag med fyra barn i skolåldern skulle ha tre veckors sommarsemester, innebar knappast att jag tänkte att jag och mitt arbetsliv skulle samexistera lite så där småmysigt trevligt och bra.

Det jag insett är att mitt arbetsliv aldrig kommer bli prefekt och att min önskan om att stå i hetluften och vara med där det händer kommer bidra till att mitt arbetsliv troligtvis alltid kommer vara stökigt, om jag återgår till den typ av tjänst jag tidigare haft. Men jag har också lärt mig att det finns belöningssystem som ska ge något tillbaka om jag gör det jag vill och är bra på. Jag har förstått att det är där jag och min nuvarande arbetsgivare helt tappat varandra. Det är utifrån det perspektiv jag gav råd 2014.

Så jag vill vara mer nyanserad idag. Jag tror det bästa sättet att närma sig livet är att göra några få saker som i sig är väldigt belönande. Jag tror att en av våra viktigaste uppgifter är just att förstå vad som är viktigt för oss och att hela tiden sträva efter ett liv där vi har rätt ”kvalité” i det vi gör. Det handlar om att sätta vår egna agenda, vilket var ett av de ursprungliga råden, men kanske realiserat på ett lite annat vis. Jag har nog en mer inkluderande syn på arbete och dess roll nu jämfört mot tidigare.

Vad tänker ni?

Läsa mer

Om synen på tid och etikettering av aktiviteter – Hur det påverkar oss

Titta mer

15 KOMMENTARER

  1. Har läst hela din blogg och samtliga inlägg. Detta inlägg var alldeles för knepigt. Jag förstod inget. Men rubriken var intressant 🙂

  2. Ja jag har också tänkt på att folk ibland nästan skryter med hur upptagna och stressade de är. Det är nästan ett sätt att kommunicera status i vissa kulturer, bland annat den svenska där man minsann ska vara duktig och viktig. Det är lite roligt att svara att man själv inte har något särskilt för sig. Jag var ju jobbfri i tre år innan jag halkade in på mitt drömjobb här. Det är intressant roligt och stimulerande. Nu tycker jag det är kul att jobba om det är tre dagar i veckan eller mindre. Mer har jag egentligen inte tid med, men ibland blir det mer och det gillar jag egentligen inte. Det blir obalans.

    • Hej Åsa,

      Ja, jag berörde inte alls den aspekten egentligen, men du har helt rätt. Det är status att vara pinad! Att jobba mindre är ett sätt att skapa bättre balans, helt klart!

  3. Jag ser att du har kommit till insikt på senare inlägget. Utmaningen idag är att det finns något som är den svenska drömmen. Man ska bo i villa, köra en volvo och ha en vovve. Det ska pressas in aktivitet efter aktivitet och många gånger så tål inte ekonomin detta. För att kunna ha råd blir folk tvungna att arbeta längre och längre dagar. Vikten att vara tillgänglig och i och med teknikenutvecklingen leder till att gränsen mellan arbetsliv och privatliv suddas ut. Själv har jag ett arbete som leder till att jag kan lämna jobbet på jobbet. Någonstans finns det en dröm att man ska älska sitt jobb också, men för mig är jobbet ett sätt att införskaffa pengar för att ombesörja mitt leverne. En motkraft är minimalism, man jobbar lite, för att ha tid över. Man gör sig av med materiella saker som leder till brus.

    • Hej Shippo!

      Jag har alltid haft åsikten att jobbet är för försörjningen, men det går bara till en viss gräns. Om den gränsen är passerad så blir mitt liv för svårt, jobbet blir snarare en belastning. Har man inte passerat den gränsen, eller inte insett att jobbet tar mer än det ger så går det nog inte att relaterar till.

      Vi har ju förenklat och skurit ned, vilket gett oss helt andra möjligheter, det ger ett intressant perspektiv!

  4. Hej! Jag har läst din blogg ett tag nu, väldigt trevligt att möta likasinnade! Vi växer inte på träd har jag fått erfara..Jag är en kvinna som bor med min familj på en självhushållande gård sedan 18 år tillbaka.
    Vi har levt självhushållande och jobbat deltid båda två då vi värdesätter vår fritid och sysslorna på gården högre än alla heltidsjobb. Nu till det underliga; folk omkring oss som arbetsgivare och andra heltids statusjägare har svårt att acceptera att vi faktiskt har råd med allt fast vi enbart arbetat deltid.
    Vi har inga lån kvar på huset,vi kan resa utomlands när vi vill eller köpa om något går sönder.

    De blir nästan upprörda över vår fina gård och hur mycket tid vi har med barnen, barn från byn får rida gratis om de hjälper till på gården och jag kan säga att vi ibland har upp till 12 medhjälpare på vår gård som ivrigt vill ha fler sysslor. Vi har 2 ponnysar som jobbar på gården med harvning,dra stockar,ved och annat var man inte kan ha traktor. Vi har en mindre maskinpark samt ett sågverk.
    Härom året sågade vi till material för renovering och nybygge, vilket himla liv det vart på gubbarna i byn när de insåg att vi har eget virke..
    Vi har även ett 40-tal höns och mindre kanin uppfödning. Kött köper vi från grannbyn,ekologisk köttbonde. Vi sår eget foder till djuren och grönsaker,rotsaker,har odlingstunnlar,slaktar tuppar samt har fiskerätt.
    I denna by råder det blandade känslor; vissa har jättefina hus, flera bilar, två båtar och de är aldrig hemma då de har 2 jobb var..deras barn bor på fritids eller hos oss, hit är de välkommna.När föräldrarna hämtar hem barnen på kvällen utbrister de ”såhär skulle man bo”. De verkar inte riktigt fatta poängen, de har ju ett val.
    Vi för mycket dialog med barnen om vårat sätt att leva på, detta kan jag sakna i din blogg. Skulle vara roligt att ”höra” eran dialog med barnen nu när ni ställt om livet. Våra barn är fria att själv välja hur de i framtiden vill leva, de har ju sett och hört hur deras kompisar bor och lever med ganska frånvarande föräldrar..
    Jag upplever att jag inte blir riktigt betrodd att det går att leva såhär, det har vi ju alltid gjort.

    • Hej Marie H.

      Nej, det är inte så många som vill pröva lite andra vägar i livet, märkligt nog. Jag brukar skämtsamt säga att jag är fantastisk för när jag dyker upp så blir blir alla så nöjda med sina liv och sin arbetsplats. Som en sorts barnslig motreaktion mot min mer negativa syn kan jag tycka ibland.

      Jag tror man kan komma väldigt långt i ett sådant här liv som vi valt nu, men det kräver lite tid. Vi är inne på första året och kämpar fortfarande med att komma igång med mycket.

      Jag håller faktiskt på och planerar några inlägg om hur det är att vara förälder och hur det är att ha barn. Jag räknar med att ha ett första ganska filosofiskt inlägg ute i veckan för att sedan följa upp det lite mer konkret.

      • Känner igen detta på arbetsplatsen som du beskriver,fast jag har ”fans”på jobbet,tror de är kär i idyllen de själva byggt upp.☺ Ser fram emot att läsa dina inlägg om familjelivet på farmen!

    • @marie Låter som ni fattat bra beslut i ert liv. Jag skulle vilja förstå mer. Exv vad det var som gjorde att ni sedan 18 år fattade beslut att försöka.

      • N- Tack! Ja vi har levt som vi vill leva. Vi var unga, 22 och 25 år när vi köpte gården. Innan bodde vi i lägenhet och kände att vi kvävs.Det fanns inget att göra där. Vi är två engergiska människor som vill arbeta med kroppen och knoppen samt är naturnärheten otroligt viktig för oss. Vi vela inte bo i stan med liten villatomt utan vi skulle kunna bruka jorden och skogen. Jag var fast i ekorrhjulet och min sambo reste långt i perioder för att jobba. Efter vårat första barn och härlig ledighet på 3 år kunde jag inte gå tillbaka till mitt gamla heltidsjobb, jag hade inget liv utanför jobbet och våndades för att återta det.Jag älskade det lugna livet på gården och hästarna. Jag sa upp mig och tog extra pass i butik, där är jag kvar och kan arbeta allt mellan 10-40h då jag är extra. Det ekonomiska hade vi från början och betalade bort huset och skulder på 10 år. Här handlar det om små utgifter. Jag tror vi inte har något stort konsumsionsbehov utan har alltid köpt de saker vi behövt kontant. Vi kanske är sparsamma av naturen? Inget fattas oss iallafall. Nu när vi är självförsörjande på många fronter har vi ju små utgifter och har en hel del sparat i aktier och fonder. Jag vet inte om vi tog egentligen något beslut att leva som deltidsbönder, det blev så när vi köpte gården för en billig peng. Gården vi köpte var betydligt mer bekväm än Onkel Toms gård, om än ett gammalt hus från 1890. Går utmärkt att bo här.

  5. Uppskattar att läsa dina texter och tankar. Fortsätt gärna med det framför ljud-/videoversioner.

    Till detta inlägg tänker jag främst på två saker:
    * Om jag ändå behöver ett jobb för att betala hyran vill jag ha ett där jag känner engagemang. Då blir det roligare/lättare. Samtidigt så känns det då som att någon annan får nytta av vad jag kan åstadkomma, dvs jag hjälper någon annan. För mig bottnar det i att känna mig behövd och att ha en mening med livet.
    * Sista stycket fick mig att tänka på när du beskrev pareto-regeln och att man skulle hålla sig i en viss kvadrant (övre högra?)

    • Hej Putte, och tack!

      Livet blir lättare om det går att hitta mer värde i sitt arbetsliv än enbart lönen, helt klart!

      Japp, det finns uppenbara kopplingar till Pareto här! Att fjutta med 20 saker lite smått ger inte stor nytta exempelvis! Pluspoäng!

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna