Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

Jag överlevde!

Detta är endast ett kort meddelande om att jag faktiskt lever. Jag tänkte inte säga så mycket mer än så. Jag tycker det räcker ganska långt faktiskt.

Att tjata om att jag skrivit en tenta i positiv psykologi på arbetsplatsen och läst några böcker som legat ett tag utan att bli lästa, står sig liksom slätt mot budskapet ”jag lever”.

Jag kanske inte är så stark när jag lever just i detta nu – jag låg i princip tio dagar eller så – men det är tillfälligt. En nyansering som är viktig för mig kanske, men inte för er.  Så här extern så räcker budskapet ”jag överlevde”! Mer behöver liksom inte sägas.

Mångordig som jag är skulle jag vilja tillägga ”den här gången”, för jag har ju inte överlevt allt för evigt, men det är nog underförstått. Ett budskap som det här ”att jag faktiskt fortfarande lever” ska inte späs ut eller kompliceras. Nej, håll det enkelt, tänker jag.

Fast kanske missar jag det viktigaste då? För mig är det här faktiskt mer än ett kallt konstaterande. Det är en triumf. Att jag åter självsäkert släpper en brakar i sängen på morgonen och skriker ”Yippee ki-yey you motherfucker” för full hals kommer liksom inte med. Glädjen i att kunna sitta upprätt utan att känna som man springer ett maraton på fastande mage utan tillgång till vätska borde nog kanske vara med. Eller kanske inte? Vem bryr sig? Ingen troligtvis!

 

 

Så det är nog bäst att hålla budskapet enkelt. ”Jag överlevde!” räcker långt. Kanske är det lite ytligt, men det är slagkraftigt. Hade jag velat gå på  djupet kunde jag skrivit något om barnens reaktion på att pappa verkar seriöst sjuk. Hur det rubbar deras värld. Gör dem oroliga och gör att de distanserar sig lite. Nästan så de inte tror det är sant. Kanske kunde jag skrivit något om sambons blick som tydligt visade ett förebrående ”har du tänkt att det ska vara så här, eller? Sjuk mer än två dagar?”. Men jag skiter i det. Jag låter det stanna i hemmet. Det rör till det ljusa i budskapet.

Jag överlevde!

Möjligtvis finns det en grej som borde vara med här som är viktig. Jag lärde mig något i den här resan! Jag lärde mig hur gott vatten är! Hur fantastiskt det är att dricka när man är riktigt törstig. Hur känslan av vatten kring händerna, som silar mellan fingrarna, nästan kan vara en religiös upplevelse. Jag hade stora problem med uttorkning och var rejält risig. Det ger perspektiv. En natt när jag stapplade runt i min ensamhet så tvättade jag först mina händer; jag kände vattnet omsluta dem och jag drömde mig bort till en kall tjärn på skogen en sommar. Sedan drack jag ett glas med kallt vatten. Där och då var vattnet allt och jag insåg vad faktiskt glädje var. Jag förstod hur lite jag egentligen behöver, men hur viktiga de ting som faktiskt krävs är.  Jag är otroligt tacksam för den insikten. Så kanske borde budskapet vara:

Jag överlevde och jag blev lite klokare!

Men, nä! Det blev för svårt!

Jag lever!