Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

SVT granskar köerna till BUP – Ungdomars psykiska hälsa försämras snabbt men ingen frågar varför

SVT håller på med en granskning av svenska sjukvården inför valet 2018. Jag är inte alltid en stor påhejare av svensk statstelevision, men det här tycker jag man gör riktigt bra. Tyvärr är det i många delar en bild av sjukvården som förskräcker, åtminstone i statistiska termer, och SVTs reportage visar att förmågan i många landsting att möta de behov som finns blir allt sämre. Ska jag vara kritisk mot något så är det väl möjligen att reportagen blir lite grunda. Med det menar jag att vi inte får någon insikt i bakomliggande problembild. Vi kan exempelvis inte förstå om köerna till operationsavdelningarna beror på ökat antal patienter eller minskat antal genomförda operationer.

I veckan som gick granskade man barn och ungdomspsykiatrin (BUP) och där kunde vi åtminstone i Smålandsdelen av lokalnyheterna få lite bättre förståelse för situationen i Kronobergs län där köerna till BUP ökat 300% på några år. En av huvudorsakerna var ökat behov av psykisk vård och stöd i livet hos unga. I det här inlägget ska vi diskutera vår psykiska hälsa, fundera på ur vilken vinkling rapporteringen sker och studera några trender i det västerländska samhället.

 

 

De som föddes kring andra världskrigets slut hade en statistisk sannolikhet av 2-4% av att drabbas av depression under sin livstid (vi ska nyansera detta lite längre ned). Om vi jämför med senare siffror från 1999 pekar de på att sannolikheten är cirka 20% att unga ska drabbas av depression innan de når 20-års ålder. Även om siffrorna har nästan 20 år på nacken verkar inte som trenden vänt (källa: Footsteps on the road to a positive psychology – Behaviour Research and Therapy 37 (1999) – data gäller amerikanska medborgare).

Så när samhället ”utvecklas” som mest, efter andra världskriget här i västvärlden, så exploderar antalet deprimerade människor bland oss. Är det rimligt? Är det rimligt att se detta som ett tillkortakommande inom sjukvården, eller borde vi i ökad utsträckning ifrågasätta varför vårt samhälle verkar ha sådan brister att människor blir deprimerade?

I själva verket så visar hela exemplet kring ungdomars psykiska hälsa på massor av svagheter i vår bild av verkligheten och vårt samhälle, och hur vi tänker och resonerar. Låt oss titta på några punkter som finns som underliggande värdegrund.

  1. Vi letar och fokuserar på avvikelser från det normala. Att vara sjuk är inte rätt, att ha vårdköer är fel. Det här blir grunden för hur politik diskuteras och formar vårt samhälle och det speglas också i media. Men varför blir vi sjuka, och varför blir vissa inte sjuka trots att de exponeras för samma värld som alla de som blir?  Hur ska samhället vara för att vi som människor ska blomstra. Den frågan når vi aldrig fram till.
  2. Vi är offer. Sjukdom kommer ifrån något oönskat (sjukdom; trauma; usla livsbetingelser; sexuella övergrepp) och det som är oönskat i våra liv innebär alltid en skada. Men mycket talar för att lycka inte är något som finns naturligt och försvinner genom en olyckshändelse som ska undvikas till varje pris, och om oturen trots allt är framme så ska skadan behandlas. Lycka och välmående är en mycket mer komplex företeelse som snarare verka kommer utifrån det sätt vi lever våra liv på. Kanske är en viss grad av olycka och prövningar i vårt liv – som vi kan hantera och komma över – en naturlig grund för vår lycka?!

I själva verket talar mycket för att våra liv formas av det vi faktiskt gör, inte det vi avstår från. Gör i det här sammanhanget handlar inte om vad vi köper i form av saker och upplevelser för i så fall skulle våra ungdomars lycka växa med ökat välstånd, men så är det inte alltså. Livet verkar handlar om mycket djupare frågeställningar än så.

Syftet med inlägget är inte att lyfta fram allt som forskning visar gör oss lyckliga, utan mer reflektera över hur problemet med ungdomars psykiska hälsa hanteras och bevakas och försöka tydliggöra vilka frågor jag tycker den tråkiga statistiken också borde leda till. Det gör att vi stannar där även om det finns skäl att säga en hel del till.

Var det bättre förr?

I boken Positive Psychology at Work (affiliate länk) så diskuterar författaren Sarah Lewis om 50- och 60-talets arbetsliv i USA och den väldigt transaktionalla ledarstil som var utbredd i samhället då, tillsammans med en stark kollektiv arbetsmoral och fokus på materiellt välstånd. Utan att kunna styrka sina åsikter med statistik så gör hon troligt att tidsandan nästan drev den amerikanska medelklassen in i en kollektiv depression. Så om siffran ovan om 2-4% sannolikhet för depression faktiskt är sanna kan nog ifrågasättas till viss del.

Vill du läsa mer?

Läs gärna mer om transaktionellt ledarskap på min andra blogg projektledarbloggen.se där du kan lära dig mer om hur grundläggande inställningar till människor och livet ger helt olika verktyg och synsätt på livet.

Transaktionellt ledarskap – modellens för – respektive nackdelar

Eller så kan du läsa inlägget här på bloggen om KASAM som handlar om vad som gör människor motståndskraftiga mot elände i livet i allmänhet och jobbet i synnerhet.

KASAM – Känsla av sammanhang