SVT granskar köerna till BUP – Ungdomars psykiska hälsa försämras snabbt men ingen frågar varför

4
44

SVT håller på med en granskning av svenska sjukvården inför valet 2018. Jag är inte alltid en stor påhejare av svensk statstelevision, men det här tycker jag man gör riktigt bra. Tyvärr är det i många delar en bild av sjukvården som förskräcker, åtminstone i statistiska termer, och SVTs reportage visar att förmågan i många landsting att möta de behov som finns blir allt sämre. Ska jag vara kritisk mot något så är det väl möjligen att reportagen blir lite grunda. Med det menar jag att vi inte får någon insikt i bakomliggande problembild. Vi kan exempelvis inte förstå om köerna till operationsavdelningarna beror på ökat antal patienter eller minskat antal genomförda operationer.

I veckan som gick granskade man barn och ungdomspsykiatrin (BUP) och där kunde vi åtminstone i Smålandsdelen av lokalnyheterna få lite bättre förståelse för situationen i Kronobergs län där köerna till BUP ökat 300% på några år. En av huvudorsakerna var ökat behov av psykisk vård och stöd i livet hos unga. I det här inlägget ska vi diskutera vår psykiska hälsa, fundera på ur vilken vinkling rapporteringen sker och studera några trender i det västerländska samhället.

 

 

De som föddes kring andra världskrigets slut hade en statistisk sannolikhet av 2-4% av att drabbas av depression under sin livstid (vi ska nyansera detta lite längre ned). Om vi jämför med senare siffror från 1999 pekar de på att sannolikheten är cirka 20% att unga ska drabbas av depression innan de når 20-års ålder. Även om siffrorna har nästan 20 år på nacken verkar inte som trenden vänt (källa: Footsteps on the road to a positive psychology – Behaviour Research and Therapy 37 (1999) – data gäller amerikanska medborgare).

Så när samhället ”utvecklas” som mest, efter andra världskriget här i västvärlden, så exploderar antalet deprimerade människor bland oss. Är det rimligt? Är det rimligt att se detta som ett tillkortakommande inom sjukvården, eller borde vi i ökad utsträckning ifrågasätta varför vårt samhälle verkar ha sådan brister att människor blir deprimerade?

I själva verket så visar hela exemplet kring ungdomars psykiska hälsa på massor av svagheter i vår bild av verkligheten och vårt samhälle, och hur vi tänker och resonerar. Låt oss titta på några punkter som finns som underliggande värdegrund.

  1. Vi letar och fokuserar på avvikelser från det normala. Att vara sjuk är inte rätt, att ha vårdköer är fel. Det här blir grunden för hur politik diskuteras och formar vårt samhälle och det speglas också i media. Men varför blir vi sjuka, och varför blir vissa inte sjuka trots att de exponeras för samma värld som alla de som blir?  Hur ska samhället vara för att vi som människor ska blomstra. Den frågan når vi aldrig fram till.
  2. Vi är offer. Sjukdom kommer ifrån något oönskat (sjukdom; trauma; usla livsbetingelser; sexuella övergrepp) och det som är oönskat i våra liv innebär alltid en skada. Men mycket talar för att lycka inte är något som finns naturligt och försvinner genom en olyckshändelse som ska undvikas till varje pris, och om oturen trots allt är framme så ska skadan behandlas. Lycka och välmående är en mycket mer komplex företeelse som snarare verka kommer utifrån det sätt vi lever våra liv på. Kanske är en viss grad av olycka och prövningar i vårt liv – som vi kan hantera och komma över – en naturlig grund för vår lycka?!

I själva verket talar mycket för att våra liv formas av det vi faktiskt gör, inte det vi avstår från. Gör i det här sammanhanget handlar inte om vad vi köper i form av saker och upplevelser för i så fall skulle våra ungdomars lycka växa med ökat välstånd, men så är det inte alltså. Livet verkar handlar om mycket djupare frågeställningar än så.

Syftet med inlägget är inte att lyfta fram allt som forskning visar gör oss lyckliga, utan mer reflektera över hur problemet med ungdomars psykiska hälsa hanteras och bevakas och försöka tydliggöra vilka frågor jag tycker den tråkiga statistiken också borde leda till. Det gör att vi stannar där även om det finns skäl att säga en hel del till.

Var det bättre förr?

I boken Positive Psychology at Work (affiliate länk) så diskuterar författaren Sarah Lewis om 50- och 60-talets arbetsliv i USA och den väldigt transaktionalla ledarstil som var utbredd i samhället då, tillsammans med en stark kollektiv arbetsmoral och fokus på materiellt välstånd. Utan att kunna styrka sina åsikter med statistik så gör hon troligt att tidsandan nästan drev den amerikanska medelklassen in i en kollektiv depression. Så om siffran ovan om 2-4% sannolikhet för depression faktiskt är sanna kan nog ifrågasättas till viss del.

Vill du läsa mer?

Läs gärna mer om transaktionellt ledarskap på min andra blogg projektledarbloggen.se där du kan lära dig mer om hur grundläggande inställningar till människor och livet ger helt olika verktyg och synsätt på livet.

Transaktionellt ledarskap – modellens för – respektive nackdelar

Eller så kan du läsa inlägget här på bloggen om KASAM som handlar om vad som gör människor motståndskraftiga mot elände i livet i allmänhet och jobbet i synnerhet.

KASAM – Känsla av sammanhang

4 KOMMENTARER

  1. Intressant det här. Vi har också en annan syn på psykisk ohälsa, det är mer accepterat idag.

    Kanske det gör att ett stort mörkertal kommer fram? För 10-15 år sedan var tongångarna helt annorlunda vill jag minnas, att vara psykiskt sjuk var lika med att ligga inlåst….

    Vi har väl alltid mått dåligt på ett eller annat sätt? Tidigare har vi gått från att kämpa för överlevnad till att få mer och mer fritid och mer och mer val. Tror faktiskt att alla inte klarar eller uppskattar detta , jag anser att det finns en viss otrygghet att hela tiden ta beslut om allting och att förverkliga sig själv.

    Individen och inte gruppen är i fokus, speciellt här.

    Ser vi till de 2-3% ökade till nästan 20% som du skriver ovan stå tror jag inte att det stämmer.
    Jag menar..hur många brydde sig om ungdomar, hemmafruars och arbetares psykiska hälsa 1960?
    Och vad visste vi då? Knappast så att någon pratade om KBT och antidepressiva piller i samma utsträckning. Forskning om psykologi och hjärnan är relativt ny i jämförelse med övriga kroppen.

    Farmor Farfar, Mormor och Morfar pratade inte om dom mådde bra psykiskt eller inte….inte mina iaf.

    Vi har även en klassisk folksjukdom som heter alkoholism, troligen mestadels för att lindra ångesten på egen hand.

    Tror det finns en massa här under ytan som bara vänta på att komma fram, ett slags Metoo ungefär fast högt och brett!

    Vi lever i ett samhälle där allt ska gå snabbare och individen måste producera och vara effektiv, samtidigt är nyhetsflödet om alla möjliga katastrofer och hot överallt på ett sätt vi inte varit med om innan. Läs nyheterna, alla sidor, konstant i ett år och vad för hopp har du kvar om någons framtid?
    Miljöförstöring, krig, rasism, kommunism, kapitalism, fascism, integration, sjukvård, utbildning, atombomber, cancer, aids, epidemier, antibiotikaresistens, terrorism, meteorer, automatisering, arbetslöshet, våld, kriminalitet……inte konstigt att vissa förespråkar ”low information diet”
    …phew…det finns en massa att oroa sig över och ändlöst med information som visar hur just allt kan gå åt helvete 24/7/365. Tror detta påverkar allas psykiska hälsa negativt.

    Långt flummigt inlägg, men tror du är på rätt spår här Onkel, men sidorna är många!

    • Hej Andreas,

      Du har helt rätt i ditt ifrågasättande av siffrorna och jag är inne på samma spår i inlägget. Men det finns en hel del intressant forskning kring exempelvis andra världskriget som pekar på att den syn du för fram här vad gäller orsak och verkan, och som är relativt konventionell, kan vara helt felaktig. Jag är inne på det i inlägget också även om det inte framgår så tydligt. Det är inte självklart så att prövningar påverkar oss negativt, inte heller att en frihet från prövningar gör att vi håller oss friska. Det är mycket mer komplext. I själva verket verkar det som att våra psyken har behov av träning i rätt form, dock fortfarande oklart hur.

      • Låter vettigt det du säger! Psyket är ju fortfarande relativt outforskat, och två syskon kan ha helt skilda uppfattningar och upplevelser även om föräldrarna själva försökte och troligen gjorde ganska stora ansträngningar för att få det jämlikt. Har själv flera syskon och ingen har samma historia…

        Gillar din blogg, inte ofta jag hittar bloggar där man känner klick i hjärnan. Det är du, mr money moustache o Bolmesson jag kan känna igen mig i!

        Också jävligt grymt att du lever livet du vill, du har testat och tagit språnget! Aldrig tar det slut, men så bra av dig!

        • Tack Andreas,

          Det jag refererar till är ganska modern forskning så det är inte helt taget ur luften, men det är ingen som riktigt begriper hur vi som människor fungerar …

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna