Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

Beroende av jobbet? Måsteläsa för Timells offer, Timell, Kronér, utbrända och alla som fortfarande har en anställning

Jag trodde – inte så att vi hade det på en bonad i köket hemma, jag har i själva verket aldrig sett det jag ska prata om nu tydligt uttalat men trots det är det nog allmänt känt- att det i grund och botten finns ett underliggande kontrakt mellan oss alla i samhället som lyder ungefär så här:

Jag arbetar och gör mitt yttersta i ett företag som accepterar mig för den jag är, samtidigt som mina chefer försöker göra det mesta möjliga utav den kapacitet och förmåga som jag besitter.

Genom mitt arbete i företaget tjänar företaget pengar. Delar av den intjäningen tillfaller mig i form av lön, delar tillfaller samhället i form av skatt.

Då jag är förankrad i två strukturer som ger mig trygghet, företaget och samhället, så kan jag konsumera större delen av min lön, på exempelvis svensk mat, bilar och hus. Denna konsumtion gynnar hela samhället då pengarna återgår till företagen och förstärker kontraktet ovan, samtidigt som vi får den eftersträvansvärda tillväxten.

Kontraktet bygger på frivillighet och har sin grund i att samtliga deltagare i systemet är vinnare.

Det här är i någon mening svensk socialdemokratis samhällsmodell som är satt på pränt ovan och också det som är grunden i stora delar av det moderna Västeuropas samhällsbyggnad. På så vis får modellen anses lyckosam, men det finns också en hel del frågetecken.

  1. Hur får man det här kontraktet att fungera utan att köra slut på jorden vi lever på? Underförstått så måste vi alla bidra till att allt fler får en högre ekonomisk förmåga vilket leder till ökad konsumtion.
  2. Upprätthålls kontraktet av frivillighet eller är ovanstående en efterhandskonstruktion då de flesta av oss fattar beslut – samtidigt som samhället beskattar oss hårt och motsätter sig individuellt sparande – som gör att vi tvingas jobba?
  3. Finns det en balans mellan risk och skydd för dig som individ i systemet? I Mariannelund kan du köpa ett bra hus för 500 000, i Stockholm kostar ett hus 10 000 000 kronor. Men samhällsskyddet är det samma, arbetstryggheten likaså. I praktiken innebär det här att vi kan ifrågasätta om samhällets del i kontraktet är relevant för alla i dagens samhälle.
  4. Det här förutsätter ”den lyckliga arbetsplatsen” där arbetsgivaren tar sitt ansvar i systemet ovan – vilket är något som är väldigt oklart om någon arbetsgivare egentligen gör eller kan göra.
  5. Risken att hamna utanför det ”trygga” systemet måste vara liten samtidigt som ett för starkt beroende – tänk golden handcuffs eller bidragsberoende – inte heller är eftersträvansvärt.
  6. Kraven på att – i arbetslivet – följa sociala normer och allmänna krav verkar hela tiden öka. Tyvärr är nog detta ett race mot ”minsta gemensamma nämnare” vilket gör att allt fler kan komma att hamna i onåd på arbetsmarknaden, baserat på åsikt, beteenden, eller tidigare handlingar. Kanske är detta bara en vidareutveckling på punkt 5.

Samtidigt så är ”arbetslinjen” omfamnad av alla riksdagspartier och samhället bygger på grundantagandet att alla ska in och tjäna systemet enligt kontraktet ovan.

Själv är jag allt mer tveksam till att kontraktet skissat på inledningsvis faktiskt finns och fungerar. Den fundamentala bristen ligger i att det för att det ska fungerar, skapar ett stort beroendet till andra som egentligen har ganska svagt incitament för att hålla sin del av avtalet. Som lök på laxen har dessutom många av oss arbetstagare agerat på ett sådant vis att avtalet inte längre är frivilligt från vår sida. Det minskar ytterligare behovet från övriga parter att hålla sin del av avtalet.

Vi kan inte heller underskatta de trender som finns i samhället som kräver att vi ska vara allt mer korrekta, enligt en snabbt rörlig mall. Risken att bli obsolet på arbetsmarknaden utifrån åsikter, uttalanden, beteenden, olika initiativ kring särbehandling och andra trender för dagen verkar öka snabbt. Nu tänker jag inte främst på #metoo, då det som behandlas där länge varit oacceptabelt på arbetsmarknaden, även om det naturligtvis är ett exempel på hur sociala medier påverkar det här. Ett intressantare exempel i det här sammanhanget hittar ni här.

I själva verket så borde rådet vara att varje person ska göra sig så oberoende som möjligt av såväl arbetsgivare som samhällssystemet och samtidigt sluta tro att kontraktet ovan gäller.

 

 

De som reagerar på min åsikt gör det ofta för att de sätter likamedtecken mellan att vara egoist och strävan efter att vara oberoende. Det är fel!

Vissa reagerar säkert på min individualism och anser att den bryter mot det kollektiva samhällssystem och solidariska synsätt vi har i Sverige. Det är i så fall märkligt.  För historiskt har vår kollektivism haft som huvudsyfte att skapa möjligheter för individen. Se exempelvis nedanstående citat ur The Guardian:

Be that as it may; in Sweden this ethos informs society as a whole. Despite its traditional image as a collectivist social democracy, comparative data from the World Values Survey suggests that Sweden is the most individualistic society in the world. Individual taxation of spouses has promoted female labour participation; universal daycare makes it possible for all parents – read women – to work; student loans are offered to everyone without means-testing; a strong emphasis on children’s rights have given children a more independent status; the elderly do not depend on the goodwill of children.

I själva verket verkar det jobbvurmande – trycket på att vi ska leva enligt kontraktet inledningsvis – som finns hos exempelvis Socialdemokratin gå stick i stäv med den historiska idén om att arbetare inte ska behöva stå med mössan i hand och be om jobb försvunnit. Vår lott är numera att arbeta. Det gör oss lyckliga!

Facken har också ställt om sedan länge för att stödja kontraktet ovan. Det är inte styrkeförhållandet individ – arbetsgivare som längre är i fokus. Nu är det goda arbetslivet som är viktigt och om du inte fyller normen där, kan du vara rättslös (Länk om Helena Edlund som jag även länkade till ovan).

Twitterflödet nedan kommer från min dialog med Jusek kring deras senaste rapport om akademikers välbefinnande och visar tydligt att vissa fackförbund tydligt jobbar enligt ”kontraktet”. Du hittar länk till inlägget där jag kommenterar rapporten i sin helhet under rubriken ”Vill du läsa mer?”.

I min värld är det här enkelt. Det är dels orimligt att skapa ett samhälle och en arbetsmarknad som passar alla. Och så finns det inget som pekar på att kontraktet jag skissade på, inledningsvis, faktiskt gör oss lyckligare, eller ens accepteras idag. Arbetsgivaren skiter i de flesta fall i om du jobbar ihjäl dig. Chefen kan vara en person som inte alls delar dina åsikter eller synpunkter på livet. Arbetskamraten kan vara Martin Timell och arbetsgivaren TV4. Du kan bli arbetslös och oattraktiv på arbetsmarknaden. Antingen för att du betett dig som ett svin eller för att du är 50+ och ganska oattraktiv i största allmänhet. Ja, det behöver inte ens vara en konflikt bakom din vilja att kunna förändra, ibland är det bara så att vissa människor inte passar samman och det är bättre för alla att vi kan säga ”tack och hej” och fortsätta livet någon annanstans.

Utifrån min erfarenhet och det jag ser och sett har rådet att se över sitt hus aldrig varit mer relevant än nu! Är du tveksam till mitt påstående så kan du följa länkarna under rubriken ”Vill du läsa mer?” nedan.

Det är också tydligt att samhällets skyddssystem inte hängt med för de som tjänar över 35 000 kronor i månaden och konsumerar alla sina pengar för att hålla hjulen igång. Inte heller är fackens självklara roll att stärka dig som individ i en tuff miljö längre självklar.

Läs inte det här inlägget som att allt i arbetslivet och samhället är skit. Det är det inte. Läs det som att ditt oberoende är en parameter i ditt liv som du ska respektera och odla. I grund och botten handlar det om våra tankar – om hur viktigt det är att framstå och leva på ett visst sätt – och vår ekonomiska situation.

Vi måste bli bättre på att stå upp för oss själva. Att skapa ett liv som hänger samman för oss. Att vårda vårt oberoende.

Vi måste inse att det inte finns något kontrakt!

Vill du läsa mer?

Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen

Företagskultur som är tydlig och publik – Egna tankar och intressanta exempel

JUSEK om akademikernas arbetsmiljö – Intressant, inte så förvånande, onödigt traditionellt