Uppskattar arbetsgivaren de som inte är tvungna att jobba för pengar?

4
13

Min chef – jag är ju bara tjänstledig så jag har fortfarande formellt en chef på det företag jag är anställd – kontaktade mig för någon vecka eller två sedan. Hon ville informera mig lite om den pågående lönerevisionen på företaget och hur jag påverkas av den. Samtidigt ville hon höra vad jag hade för förväntningar. Naturligtvis uppstod då lite av en miniförhandling och arbetslivets vardag kom till lilla Fredensborg i en hast.

Min chef är både klok och sympatisk. Hon lever, och som jag tolkar det, våndas i samma verklighet som jag gör, eller snarare gjort. Min chef är en av två personer som jag möter i det professionella livet som i någon mening formellt representerar företaget där jag arbetar. Förutom min chef är det vår verksamhets kontaktperson på HR-avdelningen som jag till och från har lite att göra med.  Även det är en kvinna, som jag jag gillar. Hon och min chef är väldigt olika – som personer och erfarenhetsmässigt – men båda är starkt färgade av vår företagskultur. Den bildar någon sorts minsta gemensamma nämnare mellan dessa två.

Hur tror ni att de två personerna hanterar det faktum att jag inte måste lönearbeta för att överleva?

Lite raljant så skulle jag kunna säga att de, och företaget, måste glädjas stort över detta då de så många gånger, i samband med lönesättning, meddelat att ”vi har så många andra faktorer, utöver lönen, som talar till företagets fördel”.  Men ….

 

 

Låt oss filosofera lite kring vår relation och våra möten med vår arbetsgivare en stund innan ni får svar!

Innan jag börjar så ska jag säga att jag inte tror att ett företag är en demokrati, eller att arbetsplatsens primära syfte är att göra mig glad. Däremot finns det tillfällen då  jag vill möta min arbetsgivares representanter som en tillgång; som en individ, med ett liv, behov och önskemål. Det mötet kan då genomföras på lite olika grunder, genom att vi träffas som

  1. jämlikar, eller att någon part
  2. lägger sig platt – du får i princip vad du önskar om … – eller att vi försöker hitta en
  3. maktposition/styrkeposition att förhandla från.

Case 2. uppstår främst vid specialsituationer när styrkeförhållandet mellan två parter är skevt och vi lägger ingen tid på det. Det intressanta är case 1. och 3.

Du märker att case 3. gäller om du och dina arbetsgivarrepresentanter lägger tid på att diskutera styrkepositionen som diskussionen förs utifrån, snarare än sakfrågor. Erbjudanden följs upp med frågor som ”vad har du för alternativ” i stället för med uttryck som ”jag tror vi har ett riktigt bra erbjudande som passar dig”. I mitt fall lyfter exempelvis arbetsgivarens representant fram, eller nyttjar, att jag inte är fackansluten. Men tidigare har även hot om uppsägning förekommit i ganska enkla och triviala diskussioner.

Från arbetsgivarhåll finns också några riktigt snygga varianter som ibland används för att skapa överläge, som närmast är att betrakta som rena hot. Det kan handla om att man ska ge dåliga omdömen eller avsiktligt ge sämre och kanske missvisande framtida referenser. En diskussion som bygger på att mäta styrkeförhållandet mellan två parter och därefter komma till något avgörande är i princip en diskussionen som handlar om att skapa vinnare och förlorare. Mötet slutar med att någon går därifrån som förlorare!

I case 1. så möts vi samförstånd. I ett läge där vi litar på att dialogen ska föra oss fram. Där vi tror att vi kan hitta vägar tillsammans som gynnar båda. Det ställer stora krav på båda parter. Dels måste vi kunna hålla diskussionen på rätt nivå och så måste vi båda tro att vi kan arbeta fram och hitta en lösning som passar båda.

Verkligheten blir aldrig så här svart eller vit, men det går ganska lätt att känna och förstå grundanslaget i en dialog.

I den företagskultur jag verkat i senast så är makt en naturlig del av all argumentation och förhandling. Jag skulle gå så långt att jag påstår att det till och med den mest framträdande egenskapen i vår organisation. Makt gör all skillnad!

I det läget så är mitt relativa ekonomiska oberoende bara en böld i arslet på de företagsrepresentanter som jag möter. 

Inte så att de sagt det rent ut, men utgångspositionen är i allt att jag är mer beroende – naturligtvis ekonomiskt – av företaget än företaget är av mig. När inte det gäller så har min ”speaking partner” någon naturlig plattform att stå på.

Det är synd, för det finns möjligheter hos min nuvarande arbetsgivare som är väldigt intressanta.


Att ha ”fuck-off money” på kontot för att kunna be sin chef dra åt helvete är mångas dröm och det är för många det enda sättet att jämna ut oddsen och styrkerelationen till sin arbetsgivare. På senare tid har det dock dykt upp andra metoder där exempelvis bloggare använt sin plattform på sociala medier för att klämma till sin arbetsgivare när de inte spelar juste. Kanske mest känd är Susan J. Fowler som ruskade om Uber tidigare i år och fick grundaren och CEOn petad, men det finns många fler exempel i från Silicon Valley där företagen allt mer beaktar anställdas förmåga, i den nya verkligheten som nätet och sociala medier erbjuder, att skapa ”bad will” i samband med uppgörelser och förhandlingar. Se också vad som händer i samband med #metoo.

Naturligtvis ska vi nyttja våra styrkor – såväl arbetsgivare som anställda – när vi möts i en diskussion eller förhandling, men jag tror inte arbetslivet ska byggas upp genom att vi skapar oss starka förhandlingspositioner där vissa är vinnare och andra förlorare i en relation. Långvariga, väl fungerande, relationer byggs inte upp på det sättet.

4 KOMMENTARER

  1. I mitt fall har svaret oftast blivit ja på din grundfråga: uppskattar arbetsgivaren de som inte är tvungna att jobba för pengar?

    Har aldrig diskuterat min privatekonomi med mina chefer men de vet att jag skulle kunna ta bättre betalda jobb om jag vill och inte arbetar där för pengarna. De vet alltså att jag arbetar hos dem just för att jag vill arbeta där, tycker det är roligt, givande och trivs med mina kollegor. Ur det hänseendet har det faktiskt bara varit positivt eftersom de ser det som en signal om att jag är motiverad.

    Du går inte in på precis var ditt samtal landade men kan tänka mig att saken ställs i ett annat ljus när man tar längre uppehåll. Frågan för din arbetsgivare blir då hur motiverad du är och om du vill komma tillbaka till liknande tjänster igen? Inte nödvändigtvis så att de ser något fel med att du tar uppehåll men de har sannolikt andra anställda som just nu är mer motiverade vilket ger de ansvariga en del huvudbry.

    • Hej Utlandsutdelaren,

      Jag tycker det borde vara positivt att ha personer som inte främst jobbar för lönen, men som jag angav – åtminstone försökte – så bygger det ju på att dina chefer inte känner att position och möjligheter till påtryckning är viktigare än resultat och samförstånd när ni diskuterar. För då är det bara en nackdel om personer inte behöver arbeta. Då blir det fuck-off pengar, inte en grund för bra samarbete.

      Du tar upp motivationen i ditt sista stycke och hur min arbetsgivare eventuellt ska tänka och förhålla sig till den. Frågan tangerar faktiskt blogginlägget. Jag skulle säga att när min arbetsgivare träffar mig som en jämlike så funderar vi och diskuterar motivation. Att betrakta drivkrafter, gemensamma nyttor och ambition är då en naturlig del. När vi inte gör det så utgår väl min arbetsgivare ifrån att de kommer tillrättavisa mig om jag inte visar önskat beteende. Min motivation antas komma ifrån att jag måste arbeta.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna