Att nå sin fulla potential

En del i att vara förälder är att se sina barn växa upp, utvecklas och interagera med världen runt om. Som vuxen ser man barnens styrkor, förmågor och var deras passion finns. Vi ser personligheten och strömmen av idéer, som kanske kommer från hormoner under tonårstiden eller från kamraterna, personifieras i vårt barn. Helheten är den person vi är förälder till.

 

 

Jag och min sambo har två döttrar som går i mellanstadiet idag. Tyvärr når igen av dem sin fulla potential inom något område i livet eller skolan. Skälen är flera men i grund och botten tror jag det handlar om att de redan i grundskoleåldern påbörjat en resa mot arbetstagarens värld. Och jag och min sambo tycker det i grunden är ok, för det är så vi är vana vid att det ska vara.

För inte frågar vi oss själva – och ingen annan bevakar frågan heller då de inte har större intresse i oss själva än vi – när eller hur vi når vår fulla potential. Om vi ens vet vad det innebär. Hur når man sin fulla potential som förälder eller make? Som 55-årig kontorsråtta?

Jag vet inte svaret, jag är inte ens säker på att jag helt förstår frågan jag själv ställt! Men jag inser att frågan kommer från ett annat sätt att tänka kring mig själv och andra mot om jag ser ett par år tillbaka i tiden. Här kommer några skillnader jag noterat.

  För fem år sedan Nu
Vem är jag? Jag var konsumenten. Belöningssystemet drevs av konsumtion. Nu är jag mer producenten och den kreativa. Jag känner stor glädje i att göra. 
Vad betyder jobbet? Massor. Källan till stimulans, bekräftelse och inkomst. ?
Vad är min roll i vår familj? Motorn i systemet. Den som ska springa i ekorrhjulet så det snurrar. Jag är huvudpersonen i mitt liv. Jag är den främsta coachen till mina närmaste.

Mitt problem är egentligen att det har blivit en konflikt mellan att vara en kugge i maskineriet – som är min vardag idag – och min hälsa, mina energinivåer samt min utveckling! Det har inte alltid varit så, eller rättare sagt så har jag inte upplevt det riktigt så till för ett par år sedan, även om konflikten funnits där tidigare också. Nu när det blivit tydligt för mig att det finns en konflikt så ser jag att andra i min omgivning är drabbade av samma “problem”, inte minst mina barn. Mina barn stöps redan enligt en medelmåttemall i någon mening, för att passa in.

De förändringar jag och min sambo gör i våra liv nu gör vi inom systemet och vi skiter egentligen i samhällsaspekterna. Vi tar helt enkelt hand om oss själva främst. Men då vi – i betydelsen vi alla i samhället – lever längre och därmed förväntas jobba längre, samtidigt som vi mentalt sätt är unga i allt högre åldrar, så är det här i grunden en samhällsfråga. Vill vi ha människor som vi utbildar lagom mycket, i likriktad form, som efter 22 års ålder bara producerar och konsumerar i 45 år? Vad händer om deras jobb försvinner när de är 40? Vad händer om de ledsnar vid 50 eller är utbrända vid 27? Vad händer om miljön inte orkar mer så att vi inte kan jobba och belöna oss med konsumtion om och om igen?

Kanske har inte du någon önskan om att nå din fulla potential? Det kanske inte jag har heller! Men jag har en längtan om att utvecklas och stimuleras vilket jag tror de flesta har över tid.

 

 

Det jag försöker fånga i det här inlägget är ganska nytt för mig, jag började inse att det skett en förändring i vissa grundläggande tankemönster under hösten 2016 och jag har försökt tangera ämnet tidigare, bland annat i det inlägg jag kallat “Toppkänning” men lyckades inte riktigt. Jag började den här resan i önskan om ett enklare liv. Jag kom från en värld med fyra barn, varav två relativt små, pendling, stressigt jobb och mailkorgar som var som informationsfontäner både på jobbet och hemma. Jag ville förenkla och jag ville fokusera på det som var viktigt. Få lite lugn och ro. Det har bitvis varit svårt att ta sig dit jag är idag och alla val jag gjort har inte varit frivilliga. Allt har inte känts bekvämt. Men något har hänt.

Målet om enkelhet har till viss del sjunkit undan. Jag är osäker på vad som är hönan eller ägget i den förändring som skett. Men jag tänker mer inåt. Om jag tänker på min karriär idag så tänker jag mer på var jag hamnar som människa om jag gör något, snarare än att fundera på var jag hamnar i hierarkin. Jag funderar på vad som passar och stimulerar mig. Jag funderar på var jag kan prestera på topp!

Jag vet inte om det blev något begripligt av det här. Men när jag strävade mot enkelheten, där i konsumtionshetsen, så ville jag ha lugn på samma sätt som jag ville ha skidsemester. Jag ville tillföra något externt i mitt livs som jag trodde skulle ge mig något. Nu ser jag mer mig själv i det jag gör. Jag ser en individ. Som lever och som behöver göra och känna allt möjligt.  

En av de saker jag behöver känna är att jag gör något bra! Att jag gör något på toppen av min förmåga. Jag vill göra något jag brinner för. Jag tror det finns något viktigt i livet kring de här tankarna och jag vill hjälpa mina barn att utvecklas på samma sätt.   

Vill du läsa mer? Då rekommenderar jag:

You may also like...

8 Responses

  1. Utlandsutdelaren skriver:

    Lär dina barn att tänka fritt och de kommer vara fria att välja sina egna val i sitt vuxna liv. Utöver kärlek och trygghet är det kanske den största gåvan du kan ge dem som förälder. Förbluffades över hur många kursare på universitetet som bara såg utbildningen som något som de skulle lära sig för att föreläsarna sa det och aldrig reflekterade över vad de ansåg sig behöva och framförallt ville lära sig och varför.

    • Onkel Tom skriver:

      Hej Utlandsutdelaren,

      Jag håller med men det är ändå så att barnen skolas in i ett liv som produktionsslavar. 30 min engelska. 40 minuter samhällskunskap. Skriv en uppsats om givet ämne osv. Snuttifierat och knappast anpassat för individen.

  2. Stenkryparen skriver:

    Oj vilket djup, Nirvana nästa!

    Har läst inlägget och länkarna, intressant. Ger min egen syn på några av frågeställningar nedan. Resten får vi ta muntligt över en kopp kaffe.

    Håller med utlandsutdelaren, det största man kan ge sina barn är obetingad kärlek, trygghet och ett grundmurat självförtroende.

    Att ta barnen ur “systemet” är en vacker tanke men alldeles för riskfyllt. De ska ju trots allt ha viss anpassning till vad som anses “normalt” i samhället vi lever i (läs ekorrhjulet). Styrkan att göra egna vägval kommer förhoppningsvis av sig själv.
    Även tveksamt om jag skulle vilja axla ansvaret och sätta av all tid som troligen krävs.

    Barn gör vad de ser föräldrar göra, så förhoppningsvis kliver de inte in lika kraftfullt i ekorrhjulet som vi äldre gjort.

    Vår dotter blommade ut då hon började på kunskapsskolan (årskurs 7-9), skillnaden var studieform mer lik högskolans med tydliga mål och stort eget ansvar. Skillnaden mot tidigare (eländiga) skolor var enorm.

    Karriär tänket du skriver om kan jag inte riktigt förstå.
    Har alltid haft som krav att det (nödvändiga) arbetet måste ge mig viss tillfredsställelse utöver lönen, men karriär på arbetet har jag aldrig haft som mål. “Karriären” har nog skett på fritiden. Kanske därför det känns väldigt problem fritt att snart avsluta arbetslivet för gott. Min huvudsakliga tillfredsställelse med livet har nog främst inhämtats utanför arbetstid.

    I vår familj strävar vi efter att: Ge varandra maximal frihet och ta ansvar för sig själv. Tyvärr finns många exempel på familjer som inbördes hämmar varandra, medvetet eller omedvetet.

    Ekorrhjulet tar verkligen inte fram det bästa hos våra personligheter.
    Men jag har resonerat med många som inte alls förstår vad vi är ute efter och vad man ska göra med ytterligare 9 timmar om dygnet, dessutom med mindre pengar till konsumtion.

    Planetens överlevnad, överkonsumtion och miljötänk är inte enkelt. Kan bara konstatera att den allmänna insikten och debatten inte är speciellt konstruktiv. På nått vis slutar det med att vi ska konsumera oss ur det eventuella problemet.
    Vilket är en tveksam lösning.

    • Onkel Tom skriver:

      Hej Stenkryparen,

      Ja, inte plockar vi barnen ur skolan, men det är ändå så att jag reagerar och reflekterar. Det är också ett av skälen till att vår äldsta går i Kunskapsskolan. Men jag tror vår näst yngsta, som går i en vanlig kommunal skola får den bästa utbildningen faktiskt.

      Mina karriärsval bottnar i en längtan om äventyr och att få uppleva något utöver det vanliga. Det kan ske på bekostnad av andra faktorer, så som möjlighet att ha hobbies eller spendera tid med mina barn. Jag ser jobbet som en passion. Det är där jag haft min huvudsakliga tillfredställelse.

  3. Kalle56 skriver:

    Själv saknar jag fullständigt ambitioner och vill bara vara lite lycklig ibland, min korta stund på jorden!

    Jag strävar inte efter att lämna mer spår efter mig, än ett finger som sticks ner i en sjö och sedan dras upp igen! Lite ringar, sedan är det borta.

    • Onkel Tom skriver:

      Hej Kalle56,

      Det är väl vackert. Men vi är alla olika och för många är livet lite mer komplext.

      Det kan vara så att det är lite åldersrelaterat hur man tänker tror jag.

      • Maria skriver:

        Vägen till frihet. Waldorfskola.

        • Onkel Tom skriver:

          Hej Maria,

          Jag har varit lite sugen, men har ingen egen erfarenhet. Utifrån vad jag förstått så är jag dock inte helt säker på att mina värderingar och Waldorf hänger samman i speciellt många delar även om man har ett mer dynamiskt synsätt på barnens utbildning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *