Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

Att nå sin fulla potential

En del i att vara förälder är att se sina barn växa upp, utvecklas och interagera med världen runt om. Som vuxen ser man barnens styrkor, förmågor och var deras passion finns. Vi ser personligheten och strömmen av idéer, som kanske kommer från hormoner under tonårstiden eller från kamraterna, personifieras i vårt barn. Helheten är den person vi är förälder till.

 

 

Jag och min sambo har två döttrar som går i mellanstadiet idag. Tyvärr når igen av dem sin fulla potential inom något område i livet eller skolan. Skälen är flera men i grund och botten tror jag det handlar om att de redan i grundskoleåldern påbörjat en resa mot arbetstagarens värld. Och jag och min sambo tycker det i grunden är ok, för det är så vi är vana vid att det ska vara.

För inte frågar vi oss själva – och ingen annan bevakar frågan heller då de inte har större intresse i oss själva än vi – när eller hur vi når vår fulla potential. Om vi ens vet vad det innebär. Hur når man sin fulla potential som förälder eller make? Som 55-årig kontorsråtta?

Jag vet inte svaret, jag är inte ens säker på att jag helt förstår frågan jag själv ställt! Men jag inser att frågan kommer från ett annat sätt att tänka kring mig själv och andra mot om jag ser ett par år tillbaka i tiden. Här kommer några skillnader jag noterat.

  För fem år sedan Nu
Vem är jag? Jag var konsumenten. Belöningssystemet drevs av konsumtion. Nu är jag mer producenten och den kreativa. Jag känner stor glädje i att göra. 
Vad betyder jobbet? Massor. Källan till stimulans, bekräftelse och inkomst. ?
Vad är min roll i vår familj? Motorn i systemet. Den som ska springa i ekorrhjulet så det snurrar. Jag är huvudpersonen i mitt liv. Jag är den främsta coachen till mina närmaste.

Mitt problem är egentligen att det har blivit en konflikt mellan att vara en kugge i maskineriet – som är min vardag idag – och min hälsa, mina energinivåer samt min utveckling! Det har inte alltid varit så, eller rättare sagt så har jag inte upplevt det riktigt så till för ett par år sedan, även om konflikten funnits där tidigare också. Nu när det blivit tydligt för mig att det finns en konflikt så ser jag att andra i min omgivning är drabbade av samma ”problem”, inte minst mina barn. Mina barn stöps redan enligt en medelmåttemall i någon mening, för att passa in.

De förändringar jag och min sambo gör i våra liv nu gör vi inom systemet och vi skiter egentligen i samhällsaspekterna. Vi tar helt enkelt hand om oss själva främst. Men då vi – i betydelsen vi alla i samhället – lever längre och därmed förväntas jobba längre, samtidigt som vi mentalt sätt är unga i allt högre åldrar, så är det här i grunden en samhällsfråga. Vill vi ha människor som vi utbildar lagom mycket, i likriktad form, som efter 22 års ålder bara producerar och konsumerar i 45 år? Vad händer om deras jobb försvinner när de är 40? Vad händer om de ledsnar vid 50 eller är utbrända vid 27? Vad händer om miljön inte orkar mer så att vi inte kan jobba och belöna oss med konsumtion om och om igen?

Kanske har inte du någon önskan om att nå din fulla potential? Det kanske inte jag har heller! Men jag har en längtan om att utvecklas och stimuleras vilket jag tror de flesta har över tid.

 

 

Det jag försöker fånga i det här inlägget är ganska nytt för mig, jag började inse att det skett en förändring i vissa grundläggande tankemönster under hösten 2016 och jag har försökt tangera ämnet tidigare, bland annat i det inlägg jag kallat ”Toppkänning” men lyckades inte riktigt. Jag började den här resan i önskan om ett enklare liv. Jag kom från en värld med fyra barn, varav två relativt små, pendling, stressigt jobb och mailkorgar som var som informationsfontäner både på jobbet och hemma. Jag ville förenkla och jag ville fokusera på det som var viktigt. Få lite lugn och ro. Det har bitvis varit svårt att ta sig dit jag är idag och alla val jag gjort har inte varit frivilliga. Allt har inte känts bekvämt. Men något har hänt.

Målet om enkelhet har till viss del sjunkit undan. Jag är osäker på vad som är hönan eller ägget i den förändring som skett. Men jag tänker mer inåt. Om jag tänker på min karriär idag så tänker jag mer på var jag hamnar som människa om jag gör något, snarare än att fundera på var jag hamnar i hierarkin. Jag funderar på vad som passar och stimulerar mig. Jag funderar på var jag kan prestera på topp!

Jag vet inte om det blev något begripligt av det här. Men när jag strävade mot enkelheten, där i konsumtionshetsen, så ville jag ha lugn på samma sätt som jag ville ha skidsemester. Jag ville tillföra något externt i mitt livs som jag trodde skulle ge mig något. Nu ser jag mer mig själv i det jag gör. Jag ser en individ. Som lever och som behöver göra och känna allt möjligt.  

En av de saker jag behöver känna är att jag gör något bra! Att jag gör något på toppen av min förmåga. Jag vill göra något jag brinner för. Jag tror det finns något viktigt i livet kring de här tankarna och jag vill hjälpa mina barn att utvecklas på samma sätt.   

Vill du läsa mer? Då rekommenderar jag: