Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

Låta barnen dela rum

Idag åker kusinen hem till sitt efter att ha bott tre veckor hos oss. Tre tjejer i åldrarna 11, 12 och 17 år har bott i samma rum, på cirka 20 kvm, under den här perioden. Det var andra treveckorsperioden på kort tid som vi hade ett bonusbarn här hemma. Tre personer i samma rum är trångt men för oss är det inget märkligt i att låta barnen dela rum.

Hur går det? Jo det går bra! Det trots att vi haft otur med förkylningar och influensa. Huvudvärk och feber. Men det är inte så att någon gått sönder. Tvärt om så har de här veckorna gjort att tjejerna har blivit mer integrerade och ”bondat” sig samman mer än de någonsin kunnat göra annars.

I det här sammanhanget så kan det passa att lyfta fram ett lite äldre inlägg om hur våra barn delar rum då inget fundamentalt har ändrats! Inlägget postades för första gången september 2015.

Låta barnen dela rum

låta barnen dela rum

Att låta barnen dela rum är inget onaturligt. Tvärt om så är vi sociala varelser!

Vi lever sex personer i en fyra – vi är med svensk standard  mätt trångbodda – vilket innebär att vi måste låta barnen dela rum. Jag tänkte utveckla våra tankar och erfarenheter kring det men vill börja med att säga att det inte är en slump att jag skriver inlägget idag. Vi har nämligen haft en kompis på ”sova över”. Så i natt var det fem barn som sov hos oss. Skandal tycker vissa och vi har väl snart en insatsstyrka från sociala myndigheter här!

 

 

Det är faktiskt inte så ovanligt att de äldsta – de är nio och elva år – har kompis här över natten trots att jag tror de är de enda i sina kompisgäng som delar rum. Det är trångt, gästerna får sova på golvet och det finns inte plats till någon personlig sfär. Men det är också mysigt, socialt och alla barnen är i ett sammanhang.

Att barnen skulle dela rum var ett relativt medvetet val när vi flyttade senast även om det var andra faktorer som faktiskt gjorde att vi fattade det beslutet.

  • Vi ville inte bo för stort
  • Vi ville bo väldigt centralt
  • Vi ville inte bo för dyrt

Att inte bo för stort

Där vi bodde tidigare hade varje barn sitt eget rum plus att det fanns ett stort allrum som band samman sovrummen där barnen kunde leka. Allt detta låg på övervåningen medan köket och vardagsrummet låg i markplan. Vackert i teorin kanske men i praktiken tveksamt upplägg. Barnen ville vara nära husets hjärta som i alla hus är kring kök och vardagsrum de ville alltså vara på bottenvåningen.

Övervåningen användes inte speciellt mycket. Trots det fick vi fick lägga tid och pengar på ytorna en trappa upp. Som grädde på moset eller om det är lök på laxen så var det inte ovanligt att barnen vill sova tillsammans trots att de hade egna rum.

Då som nu uppskattar de sällskap och har inte alls någon inneboende vilja att vara ensamma, åtminstone inte fram till dags dato.

Mindre utrymmen blir också mindre stökiga vilket minskar den allmänna ”plocka undan” tiden som vi vuxna lägger i hemmet, de är lättare att städa, billigare att möblera fint och sätter gränser för hur mycket prylar vi kan ha.

Att bo centralt

Vi bodde tidigare på landet. Tyvärr ledde det till ett sjukt bilberoende som kostade pengar och riskerade vår hälsa. Vi hade helt enkelt en livssituation som inte fungerade. Det är ingen slump att barn på landet är fetare än stadsbarn – googla och du skall finna – och jag skulle inte vara förvånad om de vuxna också har sämre livskvalité än de som bor i staden. Jag är trots allt väldigt positiv till att leva på landet men vi har valt att bosätta oss så att vårt liv blir enkelt och bra för alla. Hus och bilar står inte längre som symboler för något vi skulle vilja vara. Bo är att bo, that’s it!

Att inte bo för dyrt

Kostnaden för boende ska vara rimligt. Det vi idag bokför på hemmet i form av kostnader utgör cirka 12% av vår inkomst sett på månadsbasis. När vi köpte lägenhet så ville vi också att belåningsgraden skulle vara sådan att vi kan betala av bostaden inom rimlig tid, vi har sagt tio år.

 

 

Erfarenheter av att låta barnen dela rum 

Baserat på våra tidigare erfarenheter och vår vilja om hur vi ville bo så köpte vi en fyrarummare centralt för snart två år sedan. Barnens behov är inte annorlunda än våra, mår vi bra mår barnen bra och barnens boende fick därför bli ett resultat av andra beslut.

Vi flyttade in i mars 2014 och vi har inte hört ett ända klagomål på att barnen delar rum. Visst, dom bråkar ibland, eller jämt, men inte mer eller mindre än tidigare. Som jag inledde med så har vi inte heller sett någon vilja hos någon att vara mer hos de kompisar som har egna rum i stället för att vara i vår lägenhet.

Det är faktiskt så att vår lägenhets läge gör att vi har rätt mycket kompisar här under sena eftermiddagar då lägenheten ligger bättre till relativt den fina skolan dit många barn åker buss men som vår äldsta promenerar till på några minuter.

Inte heller påverkar den mindre bostadsytan de minsta barnens lek det minsta. Snarare tvärt om, nu är det nära till oss vuxna även om barnen är i sitt rum.

Tillägg från Aunt Tom: Det är inte ovanligt att barnen faktiskt delar säng när de sover över. Nattens besökare låg i skavfötters i en av sängarna.

Inför det här inlägget så Googlade jag frasen ”låta barnen dela rum” och ”låta syskon dela rum” och hittade naturligtvis massor av träffar i både bloggar och forum. Det här något som föräldrar undrar över och har åsikter om. Jag Googlade för skojs skull också ”skjutsa barn i bil” men på förstasidan kom inte ett foruminlägg eller blogginlägg upp.  Jag vet inte om det säger så mycket mer än att eget eller delat rum verkar vara en viktig fråga bland föräldrar.

Vad tycker du?

Vad tycker du om att syskon delar rum i vardagen

Resultat

Loading ... Loading ...

Här finns lite kul idéer, som vi faktiskt använder en del, om ni funderar på att låta era barn dela rum.