Låta barnen dela rum

Idag åker kusinen hem till sitt efter att ha bott tre veckor hos oss. Tre tjejer i åldrarna 11, 12 och 17 år har bott i samma rum, på cirka 20 kvm, under den här perioden. Det var andra treveckorsperioden på kort tid som vi hade ett bonusbarn här hemma. Tre personer i samma rum är trångt men för oss är det inget märkligt i att låta barnen dela rum.

Hur går det? Jo det går bra! Det trots att vi haft otur med förkylningar och influensa. Huvudvärk och feber. Men det är inte så att någon gått sönder. Tvärt om så har de här veckorna gjort att tjejerna har blivit mer integrerade och ”bondat” sig samman mer än de någonsin kunnat göra annars.

I det här sammanhanget så kan det passa att lyfta fram ett lite äldre inlägg om hur våra barn delar rum då inget fundamentalt har ändrats! Inlägget postades för första gången september 2015.

[su_divider top=”no”]

Låta barnen dela rum

låta barnen dela rum

Att låta barnen dela rum är inget onaturligt. Tvärt om så är vi sociala varelser!

Vi lever sex personer i en fyra – vi är med svensk standard  mätt trångbodda – vilket innebär att vi måste låta barnen dela rum. Jag tänkte utveckla våra tankar och erfarenheter kring det men vill börja med att säga att det inte är en slump att jag skriver inlägget idag. Vi har nämligen haft en kompis på ”sova över”. Så i natt var det fem barn som sov hos oss. Skandal tycker vissa och vi har väl snart en insatsstyrka från sociala myndigheter här!

 

[wp_ad_camp_4]

 

Det är faktiskt inte så ovanligt att de äldsta – de är nio och elva år – har kompis här över natten trots att jag tror de är de enda i sina kompisgäng som delar rum. Det är trångt, gästerna får sova på golvet och det finns inte plats till någon personlig sfär. Men det är också mysigt, socialt och alla barnen är i ett sammanhang.

Att barnen skulle dela rum var ett relativt medvetet val när vi flyttade senast även om det var andra faktorer som faktiskt gjorde att vi fattade det beslutet.

  • Vi ville inte bo för stort
  • Vi ville bo väldigt centralt
  • Vi ville inte bo för dyrt

Att inte bo för stort

Där vi bodde tidigare hade varje barn sitt eget rum plus att det fanns ett stort allrum som band samman sovrummen där barnen kunde leka. Allt detta låg på övervåningen medan köket och vardagsrummet låg i markplan. Vackert i teorin kanske men i praktiken tveksamt upplägg. Barnen ville vara nära husets hjärta som i alla hus är kring kök och vardagsrum de ville alltså vara på bottenvåningen.

Övervåningen användes inte speciellt mycket. Trots det fick vi fick lägga tid och pengar på ytorna en trappa upp. Som grädde på moset eller om det är lök på laxen så var det inte ovanligt att barnen vill sova tillsammans trots att de hade egna rum.

Då som nu uppskattar de sällskap och har inte alls någon inneboende vilja att vara ensamma, åtminstone inte fram till dags dato.

Mindre utrymmen blir också mindre stökiga vilket minskar den allmänna ”plocka undan” tiden som vi vuxna lägger i hemmet, de är lättare att städa, billigare att möblera fint och sätter gränser för hur mycket prylar vi kan ha.

Att bo centralt

Vi bodde tidigare på landet. Tyvärr ledde det till ett sjukt bilberoende som kostade pengar och riskerade vår hälsa. Vi hade helt enkelt en livssituation som inte fungerade. Det är ingen slump att barn på landet är fetare än stadsbarn – googla och du skall finna – och jag skulle inte vara förvånad om de vuxna också har sämre livskvalité än de som bor i staden. Jag är trots allt väldigt positiv till att leva på landet men vi har valt att bosätta oss så att vårt liv blir enkelt och bra för alla. Hus och bilar står inte längre som symboler för något vi skulle vilja vara. Bo är att bo, that’s it!

Att inte bo för dyrt

Kostnaden för boende ska vara rimligt. Det vi idag bokför på hemmet i form av kostnader utgör cirka 12% av vår inkomst sett på månadsbasis. När vi köpte lägenhet så ville vi också att belåningsgraden skulle vara sådan att vi kan betala av bostaden inom rimlig tid, vi har sagt tio år.

 

[wp_ad_camp_2]

 

Erfarenheter av att låta barnen dela rum 

Baserat på våra tidigare erfarenheter och vår vilja om hur vi ville bo så köpte vi en fyrarummare centralt för snart två år sedan. Barnens behov är inte annorlunda än våra, mår vi bra mår barnen bra och barnens boende fick därför bli ett resultat av andra beslut.

Vi flyttade in i mars 2014 och vi har inte hört ett ända klagomål på att barnen delar rum. Visst, dom bråkar ibland, eller jämt, men inte mer eller mindre än tidigare. Som jag inledde med så har vi inte heller sett någon vilja hos någon att vara mer hos de kompisar som har egna rum i stället för att vara i vår lägenhet.

Det är faktiskt så att vår lägenhets läge gör att vi har rätt mycket kompisar här under sena eftermiddagar då lägenheten ligger bättre till relativt den fina skolan dit många barn åker buss men som vår äldsta promenerar till på några minuter.

Inte heller påverkar den mindre bostadsytan de minsta barnens lek det minsta. Snarare tvärt om, nu är det nära till oss vuxna även om barnen är i sitt rum.

Tillägg från Aunt Tom: Det är inte ovanligt att barnen faktiskt delar säng när de sover över. Nattens besökare låg i skavfötters i en av sängarna.

Inför det här inlägget så Googlade jag frasen ”låta barnen dela rum” och ”låta syskon dela rum” och hittade naturligtvis massor av träffar i både bloggar och forum. Det här något som föräldrar undrar över och har åsikter om. Jag Googlade för skojs skull också ”skjutsa barn i bil” men på förstasidan kom inte ett foruminlägg eller blogginlägg upp.  Jag vet inte om det säger så mycket mer än att eget eller delat rum verkar vara en viktig fråga bland föräldrar.

[su_box title=”Vad tycker du?” radius=”5″][poll id=”2″][/su_box]

Här finns lite kul idéer, som vi faktiskt använder en del, om ni funderar på att låta era barn dela rum.

You may also like...

34 Responses

  1. DanielWikstrom skriver:

    Hej,

    Vilket bra inlägg! Vi har nämligen fått tillökning och har nu ett rum för lite….eller vi tror att vi har det. Men det ni beskriver här om att rummen idag inte används och att barnen föredrar att sova tillsammans är precis så det fungerar hos oss också. Vi skulle bara behöva ett sovrum, eftersom alla helst sover tillsammans, trippel-sängar(3*90cm) ska man inte underskatta 🙂 Ska bli kul att höra om det fungerar även när två-tre av barnen är tonåringar.

    Allt gott
    /DanielWikstorm

    • admin skriver:

      Grattis! Det är alltid roligt att skriva något som träffar någon som sitter med ett ”behov”.

      Ni kan vänta tio år, minst, enligt oss alltså, innan ni har behov av extrarum.

  2. Heléne skriver:

    Vi har en elvaåring och en fjortonåring i ett rum på ca 10 kvm. De har en bokhylla, 40 cm djup och ca 210 cm lång mitt i rummet i en lägenhet ganska centralt i större stad. På baksidan av bokhyllan har vi satt upp återställartapet som är målad med strukturfärg, så det blir som en riktig vägg. Mot den står ena sängen. Båda barnen har mycket förvaringsutrymmen med hyllor och lådor. Det finns ett l
    itet väggfast skrivbord, 40 cm djup, med en vägghängd dataskärm för TV-spel. Båda sängarna har lådförvaring (Hemnes från IKEA). På helgerna åker vi till landet, där finns tre stugor, 9, 18 och 42 kvm, där vi har gott om sängplatser.

    • admin skriver:

      Hej Heléne,

      Ja, det behövs faktiskt inte så mycket mer. Hos oss är det faktiskt så att barnen blir mer ”passiva” ju äldre de blir så behoven av yta ökar inte, snarare tvärt om.

      • Heléne skriver:

        Ja, när de är mindre behöver de mer golvyta för lego och tågbana etc. Nu är det bara Ipad, telefon och lite TV-spel som gäller. Vi ser gärna på TV tillsammans med dem i vardagsrummet. Det blir mest internet TV. Överhuvudtaget kan man ha det mesta i datorer nufötiden som foto, böcker, musik film etc.

        • admin skriver:

          Japp, telefon och bärbar dator så är livet helt ok för våra äldsta. Lite pyssel görs faktiskt, men det behövs inga stora ytor för det.

  3. Nu har jag bara ett barn så det här med att barnen ska dela sovrum eller inte är av förklarliga skäl inget jag reflekterat speciellt mycket över. Jag känner dock igen det här med behovet av sällskap. Min dotter brukar ibland säga, när vi tycker att hon kan sova i sin egen säng, att ”det är orättvist, du och mamma delar ju sovrum medan jag får ligga här ensam”. Hehe, ja hur bemöter man det liksom? Resultatet brukar bli hon hamnar mellan oss =)

  4. Snålcoachen skriver:

    Mina barn, två grabbar, delade rum fram tills den äldsta blev 12 år och hamnade i tidig pubertet. Då fungerade det plötsligt inte längre. Det tjafsades och kivades om allt och 12-åringen ville stänga in sig och vara ifred samtidigt som lillebror kom hem med kompisar och de ville bygga Lego därinne. Vi försökte härda ut ett par månader men insåg att vi nått slutet på en epok och början på en ny.

    Vi bor också i en fyra så det var bara att offra vårt arbetsrum/gästrum och göra om det till sovrum. Nu är äldsta grabben 15 år och har flickvän så det hade varit ohållbart att fortsätta dela rum i alla fall. Eller, allt går om man måste men när vi ändå hade ett rum till så…

    Däremot rekommenderar jag varmt att man låter barn dela rum så länge det fungerar åldersmässigt. Vilket trygghet det har varit! Lillebror tyckte så mycket om att ha sin storebror överst i våningssängen under hela den där mörkrädd-monster-under-sängen-perioden.

    • admin skriver:

      Tack för kommentaren,

      Jag tror precis som du antyder att det kan finnas faktorer som gör att det fungerar mindre bra att dela rum lite i olika perioder. Men det finns också mycket som talar för att det är bra att dela rum under långa perioder som nästan alla som kommenterat varit inne på.

  5. Jennifer skriver:

    Att barnen delar rum är ok när de är små om det finns gott om plats att leka på. Skulle därför röstat för delat rum med lekrum för att kunna stänga in all skit i ett rum så man slipper se det om kvällen. När de blir större (10 cirkus) så är det dags för egna rum, eget ansvar och egen personlig sfär. Alla har rätt att kunna stänga dörren om sig. Så där någonstans är det väl dags att byta boende, när barnen når 10. Om nu lekrummet inte kan tas bort och göra plats för ett sovrum till.

    • Onkel Tom skriver:

      Varifrån kommer 10-årsgränsen och varför skulle det vara viktigt med egen sfär? De flesta människor historiskt och även nu har ingen personlig sfär i form av eget rum och jag känner inte till att de tar skada, så varifrån kommer begreppen och åldersgränsen.

  6. anonym skriver:

    Äntligen en glimt av Aunt Tom 🙂 Jag ser grymt fram emot podden med Aunt och Onkel…

  7. Nils skriver:

    Ser inte konstigheten med personlig sfär, men kanske handlar det mer om att alla ibland mår bättre av att ha lite egentid. Även barn har behov av egentid, men eftersom barn av naturliga skäl inte kan lämnas ensamma, blir rummet ofta en zon där barnet alltid kan vara utan att känna sig övervakad när det så önskar. Detta kommer naturligt ju äldre barnet blir.

    Jag skulle inte själv som tonåring, eller nioåring för den delen heller, uppskattat om jag tvingats dela rum med syrran…

    Sedan handlar det väl mycket om hur syskonen är. Är den ena lugn och den andra vild blir det kanske inte optimalt att tvingas dela.

    Har du förresten frågat ungarna vad de själva föredrar? 😉

    • Onkel Tom skriver:

      Hej Nils,

      Jag är tveksam till att barn behöver egentid och vad det i så fall betyder. Det är socialistsverige som under 1950-tal började koppla bostadsyta till livskvalité och rättighet. Det är få länder i världen som delar den synen, inte heller finns det något evolutionistiskt stöd om du frågar mig. Vi är flockdjur.

      Nej, du kanske inte skulle uppskattat att dela rum, men det betyder inte att du tagit skada, hämmats i din utveckling eller missgynnats av att dela rum med någon.

      I vår familj så delar mamma och pappa rum när de sover. Våra barn krävde ofta rätten att slippa sova själva när vi bodde stort.

  8. Simonsilver skriver:

    I en syskonskara om 4 så är jag uppväxt med att dela rum. Dom två äldsta hade eget och vi yngre delade rum. Mor och far sov på madrasser i vardagsrummet. Dock har både stundtals jobbat skift, då fick det bli lite speciallösningar med rumsdelandet.

    När det kommer till mina två (4 &2) barn så ser jag fram emot den dagen de kan sova i en våningssäng tillsammans. Mysigt! Och mer plats i rummet ist för två sängar.

    Vi bor i en 3:a. Visst önskar man sig ibland ett rum till men med största sannolikhet kommer det då bli mer skit/saker att ta reda på + dyrare, Så i sammanhanget är jag rätt nöjd då vi utnjyttar lägenheten maximalt. Iaf om man jämför med svärföräldrarna sin sitter på en 250m2 kåk själva, där den ena är borta på affärsresa 3 veckor i stöten…

    • Onkel Tom skriver:

      Ja, våra barn ville ju inte sova ensamma i sina rum när de hade dom.

      Ni är ytsmarta, det är helt rätt om du frågar mig!

  9. elsa skriver:

    Jag delade rum med mina två tonåriga systrar, från det jag var ca två. Ingen bra kombo, det var ett liv och ett kiv, speciellt om kläder. Smockorna hängde i luften och tillmälena haglade medans jag satt på första parkett och åsåg spektaklet. För inte talade om deras tuggummin, som brukade vara fastkletade på sängkanten och som jag villigt stoppade i mig. Det är ett under att jag har överlevt. Slipper gärna mina bråkiga systrar än idag.
    Lika gärna som att det kan gå bra, så kan det gå riktigt illa.

    • Onkel Tom skriver:

      Nu är det ju sällan barn dödar varandra. Kivande syskon är väl inget vi behöver räddas från det är en del av livet, eller?

      • elsa skriver:

        Jag tror på att dela rum, att tidigt lära sig ta hänsyn, leva nära andra. Att människor idag har så mycket space och aldrig behöver nöta samvaro med andra, utan sitter var och en på sina rum,åtskilda med I-pads och dylikt. Tror jag är förödande för själen. Inte undra på att det är så mycket psykisk ohälsa bland ungdom idag. Ibland finns det undantag, som alltid. Skulle det bli alltför besvärligt för era barn att dela rum så kommer ni säkert på en lösning Lycka till

  10. Helena skriver:

    Dela rum eller omfördela rum , vardagsrum kök har ju liknande funktion . Och däri perfekt att omfördela så att rummen räcker oavsett ordet sover två eller en eller flera i ett rum . Kök kan bli kök med sovplats vardagsrum kan bli matsal eller sovrum åt många tre ungar eller fler får plats i ett standard vardagsrum i en standard lägenheten , eller hur . Och festen är ändå i köket det vet vi ju alla . Önskar att jag tänkt på detta vis när vi bodde sex pers på 80 kvm …..men man blir klokare med åren Helena

    • Onkel Tom skriver:

      Hej Helena,

      Vi kanske inte är jätteflexibla men vi har också insett att festen är i köket. När vi bodde stort och hade en övervåning så levde vi ibland ännu mer trångt än nu. För om vi var i köket och gjorde något så var ju knappast barnen på övervåningen! 🙂

  11. Med två tonårstjejer på 13 o 16 med HELT olika intressen skulle delat rum vara förödande. Vi bor i en 2:a och jag sover på en madrass i köket och som jag rullar ihop varje morgon. Tjoff in i klädkammaren. Funkar fint.

    • Onkel Tom skriver:

      Hej Jeanette,

      Om du anpassar dig så kan väl barnen?

      • Eva skriver:

        Förr var det barnens sak att anpassa sig till föräldrarna. Idag är det föräldrarnas sak att anpassa sig efter barnen. Tacka vet jag de föräldrar som har vett att med vishet förvalta sitt föräldraskap. Barnaskapet blir därefter.

        Därmed inte sagt att barnens agerande visar enbart på föräldrarnas påverkan. Men nära på, för hur mycket barnet påverkas av omgivningen beror också på föräldrarna, vad de tilllåter dem att erfara.

        Dela rum med syskon? Självklart, om det är vad föräldrarna bedömer som positivt eller åtminstone rimligt i sin familjesituaion. Andan bakom allt är vad som räknas.

        • Onkel Tom skriver:

          Eva!

          Stort ”gilla” på den! Att låta barn styra är tveksamt och i vissa fall helt orimligt. Det är ju en feghet i föräldraskapet som i sig är en brist, inte tvärt om. Det sagt så betyder det ju inte att man behöver vara tyrann!

        • En dotter har stort umgänge med många kompisar. En vill mest vara själv och måla tavlor och spela på sin elbas. Jag själv har inget behov av större yta än den jag behöver för mina absoluta intressen: baka, laga mat och löpträna utomhus.
          Kidsen hänger mest här hemma pga trivsel. Jag hade eget rum redan år 1968 (då var jag 4 år) – men trivdes bättre hemma hos bästa kompisen under hela uppväxten.
          Orättvis kritik mot mitt föräldrarskap Eva. Plus att jag är 100 % ensamförälder. Pappan ej intresserad.

          • Eva skriver:

            Jag visste inte att det jag skrev kunde uppfattas som kritik mot ditt föräldraskap! Så var det absolut inte tänkt. Jag spann bara vidare rent allmänt på Onkel Toms kommentar om anpassning. Hur du gör och varför är absolut inte min sak. Jag har inte ens några barn. Varför det? Jag är inte beredd på minsta anpassning av mitt liv till några barn!

          • Jkr skriver:

            Jeanette: Starkt jobbat att du har identifierst dina och dina barns behov och vågar agera därefter.

            Eva och Onkel Tom: Skärpning! Eva har inte ens barn men vet ändå bäst. Lätt att stå på sidlinjen och ropa.

            Onkel Tom, kommenterar du i Jeanettes ”reply” bör du fatta att du också syftar på hennes inlägg även om du skriver det indirekt. Fegt var ordet.

  12. Heléne skriver:

    Vi bor relativt centralt i storstad (mycket dyrt område), så vi har valt en mindre bostadsrätt på 62 kvm. Har två tonåringar som delar rum (ca 10 kvm), med en rejäl avgränsande bokhylla mellan sängarna, så det blir som två små rum. 13-årig son bor dock halva tiden hos sin pappa, och 15-årig dotter bor varannan helg hos pappan. På helgerna åker vi till landet, där de kan sova i varsitt rum (lillstuga) om de vill) men de delar hellre ett rum i storstugan där dottern har ett sovloft. Det går jättebra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *