Kanske mitt största misstag …

… var när jag var klar med studierna och började jobba, tänka och leva som alla andra!

Naturligtvis är det ingen katastrof att vara som alla andra. Inte heller ångrar jag valen kring karriär och privatliv i sig. Men jag ångar att jag inte haft större fokus på att bygga mitt imperium. Jag klev glatt in i rollen som löneslav! Jag borde klivit in i rollen som individkapitalist.

 

 

”Varför äter du för 10 000 kronor i månaden”, frågade jag en kille på ett träningsforum.

”För jag vill inte leva Såsseliv” svarade han.

Visst kan vi odla egot genom att äta oxfilé och köra rödvin några gånger i veckan, men då är risken att även den välavlönade blir löneslav hela livet. Frågan är om inte det är grunden i Såsselivet?

Jag skulle  blivit kapitalist direkt efter skolan, inte för pengarna i sig, utan för det pengarna för med sig. Det är den största lärdomen jag gjort. Det är inte handla och spenderar pengarna som är det viktiga, det är använda dem för att skapa en grund för sig själv. Efter det handlar det om att försöka få den grunden att växa. Pengarna, tryggheten och konsumtionen kommer sedan ur den plattformen man skapat. Glädjen får man under tiden hitta någon annanstans. Det är inte så svårt!

Varför berättade ingen det här? Eller gjorde de det men jag inte förstod?

 

You may also like...

20 Responses

  1. Lars D skriver:

    Men vad skönt att upptäcka detta nu för det är ju inte ”försent” ännu :-). Ha en fin helg! Hälsar Lars D

  2. Stenkryparen skriver:

    Citat ”Jag skulle blivit kapitalist direkt efter skolan, inte för pengarna i sig, utan för det pengarna för med sig.”

    Så sant!

    Lever man i en marknadsekonomi så är valet mellan såsse och kapitalist egentligen ganska självklart.

  3. CH skriver:

    Men vänta lite, kommer ni inte ihåg hur mycket man längtade efter att tjäna pengar när man pluggade? Menar ni att man skulle börja snåla direkt där? Det tror jag inte ngn normal människa klarar 🤓

    • Charlotta skriver:

      Definiera ”normal”. Jag började pensionsspara medan jag fortfarande pluggade, ungefär samtidigt som jag började månadsspara och investera i aktier, och på den vägen är det. 😉 ”Snåla” är ett högst subjektivt begrepp, en inställning snarare än en livsstil skulle jag säga. Jag har aldrig snålat, däremot har jag unvikit att slösa, och det har betalat sig väl.

      • Onkel Tom skriver:

        Håller med, och jag såg CHs svar också. Det handlar i grunden om att hitta andra sätt att leva som kräver mindre pengar.

    • Onkel Tom skriver:

      Jag ville börja ”leva” vilket var det samma som att göra. Göra betydde handla och det betydde åtaganden. Jag skulle definierat ”leva” lite annorlunda bara. Inte mycket, men inom vissa områden annorlunda.

      • CH skriver:

        Det är verkligen klokt att tänka så och kanske kommer ni förmedla det till era barn. Jag tror alla måste ha sina egna drömmar och mål, många av oss som gillar den här bloggen vill åt känslan av frihet tror jag.

  4. CH skriver:

    Håller helt med om att det är en livsstil, det gäller bara att ha en respektive som är med på tåget. Är man överens och gillar/klarar det så kan det gå som en dans. Får man sedan barn så kan det vara ytterligare en svårighet, när båda jobbar och kämpar så rinner pengarna lätt iväg dem åren. För att få ihop arbetsdagar med inte allför långa dagar på dagis så vill många ha två bilar. osv…Men visst är det så, klarar man det så betalar det sig!

  5. Camilla skriver:

    Ja du… Det är en del man skulle ha gjort annorlunda om man kunde backa tiden OCH fick ta med sig de erfarenheter man har idag. För samtidigt är man väl den man är och har de tankar man har mycket p.g.a. den ”resa” man gjort. Dock kan ju någon annans resa se annorlunda ut. Och till viss del präglas man av den tid man lever i. Man kanske är mer medveten om ”alternativa sätt att leva” idag eftersom man hör och läser mer om det. Förr fanns ju t.ex. inte internet som informationskanal. Och det kanske har blivit vanligare också, att gå andra vägar än ”den breda”. Jag tror t.ex. inte att mina barn kommer att göra samma sorts val som jag gjorde som ung vuxen. Dock är väl de iofs till viss del präglade av mina val (som också är hela familjens val), men jag tror också att det är för att de växer upp i en annan tid.

    Mycket intressant det där med att ”kanske någon sa det- men jag fattade inte då”. Så är det för mig med naturupplevelser. För det du skriver om kan ju tillämpas på mycket, inte bara ”pengar”.

    • Onkel Tom skriver:

      Hej Camilla!

      Ja, det finns ingen anledning att vara bitter. Det är resan som är mödan värd. Men det är ändå märkligt att så få lagt så lite tid på att få mig att reflektera över hur jag ska sköta mitt liv på ett klokt vis.

      Vi människor är sådana att det ibland inte går att förmedla vissa saker. Tyvärr!

  6. Anna skriver:

    Har nyligen upptäckt din blogg och uppskattar den verkligen! Jag började spara tidigt (sparade mina första 30 000 kr baserat på mitt barn/studiebidrag), är nu 30 år och har ett hyfsat kapital för framtida boende, pension och buffert. Men det bästa är mina fuck-off pengar. Jag jobbar just nu på ett jobb där jag inte trivs särskilt bra och känslan av att veta att jag närsomhelst kan säga upp mig och att jag lätt kan klara mig utan jobb minst ett år är så skön. Det gör att jag kan respektera mig själv, jag behöver inte stå ut med vilken skit som helst på jobbet vilket ger mig självförtroende. Jag kan dock känna att mina fuck-off pengar ibland hindrar mig, att jag inte kämpar tillräckligt hårt på jobbet för att jag vet att jag har alternativ. Jag har en tudelad syn på om jag har gjort rätt. Kanske skulle jag vara mer framgångsrik i min karriär om jag hade den ekonomiska kniven not strupen varje dag?

    • Onkel Tom skriver:

      Hej Anna,

      Jag förstår helt vad du menar. I mitt liv har jobbet varit både moset och grädden på. Genom att jobba mycket har jag fått utlopp för det jag vill göra och min energi samtidigt som jag fått positiv feedback, möjligheter och upplevelser långt utöver vad de flesta får. Jag hade aldrig fått det om jag inte engagerat mig helhjärtat, jobbat hårt och offrat rätt mycket av mitt privata liv.

      Men det krävs ju att arbetsgivaren och du är på samma våglängd. Min nuvarande arbetsgivare är indirekt tydlig med att de inte tänker ge mig några direkt stöd för fortsatt karriär, eller att man tänker ge mig någon direkt utmaning i min nuvarande roll. Varför de vill kommunicera det är för mig helt obegripligt men man tycker väl att jag ska hålla mig i medelmåttans land.

      Givet det så tycker jag inte du ska undra. Vill du mer i arbetslivet så fråga din arbetsgivare. Utmana hen. Kräv att få tydliga direktiv för att kunna utvecklas i arbetslivet så du inte jobbar mot vaga mål. Och då måste du ju också vara villig att agera på den feedback och info du får. Gör du inte det så har du ju valt något annat, ett mer mainstreamliv. Jag säger inte att något är rätt eller fel men jag tycker inte du ska gå och vara mitt emellan. Kanske säger din chef rakt ut att de inte ser dig som någon mer än en anställd i mängden och då ska du ju göra prioriteringarna efter det.

      Historiskt har man sagt att ekonomiska drivkrafter ger hårt arbetande arbetare som i sin tur ger lyckade arbetare. Idag tror jag det är skitsnack! Det missar så många dimensioner av livet, bland annat riskvilja, vidarutveckling, personliga egenskaper, nätverksbyggande osv.

      • Frihetsmaskinen skriver:

        Misstagen är viktiga för att vi ska lära oss. Jag tror att det är nödvändigt med misstag i livet för att hitta sin egen väg. Hade jag inte bränt så mycket pengar på resor och upplevelser hade jag kunnat sluta jobba vid 30, men det är inget liv jag hade velat leva.

        Jag tycker det är förvånande att så få inte funderar på att starta eget. Som egen har du möjlighet att plocka russinen i kakan och fokusera på det du tycker är kul.

        Med vänlig hälsning / frihetsmaskinen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *