Döden

16
54

Kan du skriva om döden?

Jag skulle vilja läsa när du resonerar kring döden! 

Ja, frågan har kommit upp några gånger i kommentarsfält och på olika forum.

Jag vet inte om jag är rätt man att ta mig ann en så svår fråga, men det är helt klart en utmaning. Och utmaningar är kul, så följ med i mina osammanhängande tankar kring döden! 

 

 

En dag är vi alla klara här på jorden och får lämna livet, vare sig vi vill eller inte. Gamla, utsatta, sjukvårdspersonal och sjuka lever närmare döden än de flesta andra men ingen av oss vet när vår tid faktiskt är slut. Det kan vara närmre än vi anar eller så kommer livet ta många märkliga vändningar innan det är dags. 

Finns det något värde i att tänka på döden? Av många skäl är nog svaret nej! Vi ska lägga vår tid och kraft på det vi kan förändra och göra något åt. Döden hör sällan till den kategorin av företeelser. Vi ska också lära oss att bejaka förändring. Att kämpa emot förändring är bland det mest meningslösa vi kan göra. Alla som har barn vet att känslan som är kopplad till skräcken att förlora ett barn kan vara bland det obehagligaste som går att känna. Det är panik, ångest och obegränsad sorg utan slut! Att förlora ett barn kan vara en så traumatiserande händelse för en familj att de för evigt färgas av detta, inte bara i sina egna sinnen utan även omgivningens. Det är en sorg som aldrig försvinner! Den smittar!

Ibland kan jag som förälder känna samma ångestladdade känsla åt andra hållet, att jag inte ska utsätta mina barn för den sorg det innebär att förlora en förälder. Men sanningen är den att människor dör och livet går vidare. Dör något av mina barn så kommer de andra leva vidare. De kommer sluta skolan, uppleva första kärleken och skaffa barn själva. Det samma gäller om jag dör. Relationer kommer förändras, brytas och återskapas under hela vårt liv. Det är för oss människor helt naturligt. 

Vår uppgift är inte att bekämpa döden eller att varje människa som betyder något för oss ska vara del i vårt “oklanderliga livs fängelse”. Ett fängelse skapat av tankar som strävar mot och låser in oss i onda tankar som cirkulerar kring skräcken över att förlora något.

Kanske ligger dödens största värde trots allt dold just här. I påminnelsen om att allting en dag är slut. Någon dag bytte jag blöjor på mina barn för sista gången. Någon dag cyklar jag för sista gången. Någon dag kysser jag min sambo för sista gången. Att jag gör något för sista gången kan ha att göra med att livet utvecklas, eller så är det kopplat till att någon faktiskt slutar leva. 

Kanske ska vi trots allt tänka på döden ibland! För att påminna oss om att allt har sitt slut. Allt har sitt värde inom vissa tidsramar. I praktiken blir det en uppmaning att njuta mer av det du har nu och se förändringar som en del i utvecklingen. Vi måste acceptera att förändringar i livet sker. 

Men hur är det för den som är döende och faktiskt dör? Hur hanterar vi dödsångesten och frågorna kring livet efter detta

Jag vet inte, men tänker att jag inte måste vara så perfekt. Inom tio års tid så kommer förmodligen barens farmor, farfar, mormor och morfar vara borta. Kanske kan vi och barnen vara där, så mycket mer kan inte jag bidra med. Kanske är det samtidigt det största bidraget någon kan ge. Att vara hos någon när det verkligen behövs och bara vara oss själva. 

Att skriva det här var otroligt jobbigt. Jag har aldrig varit i närheten av något liknande! Känslorna kommer i vågor och visar på svårigheten att faktiskt ha en så rationell inställning som jag försöker ha. Det går inte att vara rationell i sin inställning till döden. Att tänka tanken att något av ens barn skulle sluta sitt liv i förtid medan livet snurrar på som vanligt är olidligt. Men jag vet ju också att det finns hopp! Jag vet att livet går vidare alldeles oavsett vad som händer! Därför kan vi, och ska vi, våga släppa taget. Glädjas här och nu över det som bjuds oss och genomlida mörkare perioder med blicken fäst på ljuset i tunneln. Med rätt inställning är vägen dit kortare än vi tror när vi väl befinner oss där!

16 KOMMENTARER

      • Förhoppningsvis har du rätt, men att döden kommer vet vi. Att vi hinner gå i pension vet vi inte.

        Men jag menar inte att unga och friska bör snöa in på detta. Jag tänker mer att gamla (mor-/far-)föräldrar som rent statistiskt inte har mer än tio år kvar bör fundera över vad de lämnar efter sig och om de vill ge arvet till barnen eller till finansminister Andersson.

  1. Tack för inlägget!

    För en visuell känslomässig upplevelse samt vidare tankar kring ämnet rekommenderar jag dig att se en film som heter: Manchester by the Sea.

  2. Fina och kloka tankar om döden. Det ligger mycket värde i inställningen att det är förändring som är det naturliga tillståndet, inte stagnation. Har ni möjlighet så kanske ni vill försöka att finnas där för mor- och farföräldrar medan de fortfarande lever, den tiden är ovärderlig men det inser man ofta inte på allvar förrän det är för sent.

    • Tack,

      Tyvärr är relationen till våra föräldrar märklig. Så jag håller med men vi har en del praktiska svårigheter att få till det tyvärr. 🙂

  3. Ja det här var djupt Tom. Själv har jag under ett antal år umgåtts med personer som hanterar döden i sin vardag. Jag har även jobbat en del för deras företag och jag tror att det har gett mig en ganska enkel bild av döden. Det är inget farligt och det är definitivt inget vi kan undvika. Det handlar bara om att göra så bra man kan under de dagar man lever och försöka bättre på sina odds genom att göra kloka val om du frågar mig.

    Intressant inlägg!

    • Tack Aktiepappan,

      Min pappa jobbade med döda under hela min barndom och har varit med och hjälpt till. Bland annat vid balsamering. Det har gett en lite naturligare bild av döden, men det hjälper inte kring ångesten jag kan få kring exempelvis döda barn.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna