Att hantera feedback och kritik och att skita i synpunkter

Som en del i bloggkvalitétsveckan så tänkte jag resonera lite högt kring hur vi ska, eller kan, hantera feedback och kritik i våra liv. Inte bara som bloggare då! Det här inlägget är betydligt mer generellt!

Jag lyssnar och tar åt mig mycket mer av det som kommuniceras än människor tror. Jag tror dessutom att välgrundad och välriktad kritik är bra för mig, för det ger mig en möjlighet att utvecklas.

Det låter väl fint? Förmodligen skulle personalavdelningen där jag jobbar nicka gillande. Min chef skulle berömma egenskapen och om jag framförde åsikten att kritik ger mig möjligheten att förbättras på en parmiddag så skulle jag nog uppfattas som rätt sympatisk.

 

 

Men jag börjar tvivla på att min ansats är rätt! Ja! Inte så att jag tror att jag måste springa ut och vara en skithög till machoman eller att jag inte behöver lyssna på andra. Nej! I stället handlar det om vad jag ska göra med kritik och feedback jag får och varför människor säger det de gör. Ofta är kritik inget annat än synpunkter vi kan skita i. Se gärna videoinlägget nedan där jag pratar om gula lappar så får du en djupare bild av hur jag tänker. 

För att kunna hantera feedback och kritik så behöver vi ha en grund att stå på, något som vi kan relatera feedbacken till. Om vi inte vet vad vi vill göra med vår blogg, inte vet hur vi vill forma våra liv, eller vilka personer vi verkligen vill nå fram till på effektivast möjliga vis så är kritik rätt meningslös. Det är bara synpunkter vi inte vet hur vi ska förhålla oss till. 

Det gör att vi kan förhålla oss till kritik på två olika sätt:

  1. Vi får kritik som vi inte kan förhålla oss till, vilket i praktiken bara blir andra människors synpunkter. Lågg dom med tillförsikt åt sidan. 
  2. Vi får input och feedback inom områden där vi vill ha ökad kunskap och har en uppfattning om hur vi vill utveckla oss.  

Det betyder att det bara är kritik inom 2. som är intressant. Det borde också reducerat mängden kritik och synpunkter att beakta rejält. Men även här gäller det att sålla rejält. Vill vi lära oss att snickra lyssnar vi på råd från snickaren inte från musikläraren. Vill vi ut på äventyr så lyssnar vi på äventyraren inte svärmor!

Den här insikten kommer i takt med att jag gjort mer, exempelvis via bloggen, som studeras och kritiseras offentligt. Men slutsatserna är mer långtgående än så. Bara genom att faktiskt förstå vilken kritik som har värde för mig kan jag agera på den, och göra det kraftfullt och snabbt. Resten skiter jag i!

You may also like...

6 Responses

  1. Charlotta skriver:

    Det är egentligen bara när jag själv är tveksam till det jag gjort som jag är känslig för kritik, när jag är nöjd med min prestation så betyder kritiken inget, eller väldigt lite. Min ledstjärna inom området är nog huvudsakligen Winston Churchill: “You have enemies? Good. That means you’ve stood up for something, sometime in your life.”

    • Onkel Tom skriver:

      Hej Charlotta,

      Jag hade en cykelblogg en gång i tiden. En dag när jag cyklade till jobbet höll jag på att bli överkörd. När jag kom till jobbet var jag fortfarande så uppjagad att jag skrev samman en kort men, för den bloggen, väldigt märkligt inlägg. En tjejkompis som är lite konstnärlig frågade mig senare på dagen om jag skulle radera inlägget nu när jag lugnat ner mig. Jag funderade en stund och sa “nej, det får väl stå där som något jag gjorde under de betingelser som rådde då” och det verkade som hon helt förstod. “Jaha, det var så det blev” var hennes spontana kommentar.

      Då insåg jag att hon kunde tänka på två sätt, hon tänkte linjärt, logiskt och analytiskt när hon var sitt jobbande jag. När hon var kreativ så var hon förlåtande, uppskattande och hade en “det var så det blev” inställning. Min ena dotter som är otroligt kreativt begåvad har också samma förlåtande inställning till allt hon gör. “Jag ville att det skulle bli på det här sättet, men det blev på det här i stället” är en otroligt vanlig tanke.

      Jag tror det har något med att släppa det man gjort och bara låta det flyta iväg.

  2. Stenkryparen skriver:

    Jo men visst är det så, förutsatt att man har erövrat ett självförtroende.

    Knepigast för mig är att inte ta sak kritik som personlig kritik. Personliga angrepp berör ju oftast mer är andras åsikter om döda ting.

    • Onkel Tom skriver:

      Hej Stenkryparen,

      Kan du ge ett exempel. Det är nämligen, tror jag, så att sakkritik egentligen är en form av personangrepp. Om du sätter in ett fönster i ditt hus och det sitter snett och du vet om det så finns det två typer av kritik du kan få:
      1) Rättmätigt påpekande om att fönstret sitter snett, men om inget annat följer så är det ju inte sakkritik utan en anmärkning om dina tillkortakommanden. Det är ju inget värt och du kan ju bara skita i det “angreppet”.
      2) Någon kunnig säger åt dig hur du ska få fönstret rakt nästa gång. Du känner ju redan till ditt tillkortakommande och får möjlighet att bli bättre.

      Eller hur tänker du?

  3. Tobias skriver:

    Hej Onkel Tom,
    Har nyligen börjat läsa din blogg och tycker det är spännande och intressant att följa dina tankar. Tyckte det var intressant att en del inte tycker att du bidrar till samhället med din nya livsstil. Själv är jag i 40 års åldern och kommer troligen aldrig bidra med det du har betalat i skatt, även om jag jobbar till pension och du slutar idag. Betyder det att jag inte bidrar tillräckligt till samhället? Eller kan man bidra på andra sätt? Vilket samhälle är det som vi egentligen vill ha? Det är ju vi som skapar samhället. Samhället har givit oss ramar som vi måste förhålla oss till därför att majoriteten har på något sätt accepterat detta. Det betyder ju inte att alla vill leva likadant. Vill man ha en förändring finns det möjligheter att förändra. Du väljer att inom samhällets lagar leva det liv som passar dig. På det sättet som samhället är uppbyggt idag så är det ju fullt möjligt att göra det du gör. Den valfriheten har vi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *