Arbetskamrater, eller?

16
3
Om du måste vakta din tunga och hålla din rygg fri så är du inte bland kamrater!

Har du arbetskamrater?

Om svaret är ja, vad menar du med det?

Är arbetskamrater något som du ser som vanliga kamrater eller är det människor som du ska förhålla dig till enligt helt andra normer och premisser?

 

 

Anledningen till att jag frågar har att göra med att jag vabbade igår och låg och slötittade på Youtube. Via lite omvägar så hamnade jag hos en företeelse, rörelse eller om det är ett företag som heter Real Social Dynamics. Det är i grunden en rörelse vars affärsidé är att lära män ragga kvinnor, men som verkar blivit lite mer. Därför fanns det bland annat en ung tjej som beskrev sig själv som feminist som varit på ett möte där Real Social Dynamics mässat ut sitt budskap och hon berättade om det hon sett i förvånansvärt positiva ordalag. Samtidigt finns det många som anser att Real Social Dynamics ägnar sig åt rent bedrägeri och jag tittade på en väldigt rolig video där en kille gjorde allt för att visa på bristerna i Real Social Dynamics budskap. Just den videon tyckte jag var så rolig att jag ville berätta några minuter om den för mina jobbarkompisar idag.

Om du måste vakta din tunga och hålla din rygg fri så är du inte bland kamrater!

Eller det närmaste jag kommer jobbarkompisar. För flera jag försökte berätta för reagerade på det faktum att jag refererade till ett företag som hade som idé att lära män ragga kvinnor och fann det så opassande att de var tvungna att slingra sig iväg, alternativt visa sin uppenbara motvilja mot samtalsämnet. Behovet av att bevaka sin framtoning och positionera sig har ökat kraftigt på min arbetsplats de senaste åren. Min framgångsfaktor som ledare har alltid varit att de i mitt team har haft garden lågt hållen gentemot kamraterna. Som ledare jobbar jag medvetet med att nöta ner barriärerna mellan mig och andra och försöker minska de trygga och bekväma murar människor kan bygga upp och gömma sig bakom. De är hinder för individen och gruppen.

Men tunga krafter tycker annorlunda. Vissa, långt ifrån alla dock, på vår arbetsplats anser att det är det sakligt och korrekta som ska råda och att distans och respekt är viktigare än resultat och relation. Men framför allt är det viktigt att uppträda korrekt! Vi ska samverka i samma anda som banktjänstemannen mött sina kunder. Eller ja, verkligheten är kanske ännu mer komplex än så! För banktjänstemannens mall är ganska enkel. Hos oss ska vi kombinera en rad mer eller mindre omöjliga egenskaper och förhållningssätt i ett. Vi ska ställa krav men absolut acceptera privatlivet. Vi ska vara öppna i sinnet men vara ständigt på vakt om det kan sägas eller tänkas ske något opassande.

Fine! Ett företag är en komplex organism och kan kanske inte fungera som kompisgänget. Men att ur ett gruppdynamiskt perspektiv hela tiden hålla på och positionera i sin relation till andra är i grunden något helt ohållbart. Det ger ett extremt yxigt arbetsklimat. Att hela tiden behöva försöka reda ut vad som är ok att göra och säga gör ju arbetslivet till en plåga! Det gör också att arbetskamraterna försvinner.

För mig betyder det här att den färgstarka tjejen jag jobbade med en gång i tiden, som käkade choklad ungefär samma tidpunkt i månaden och beskrev sin livssituation som att ”först blir jag sugen på choklad och några dagar senare tänker jag bara på män doppade i choklad”, inte kommer få finnas mer. Hon kallade ibland sin frisyr för ”knullruffs” också vilket förmodligen skulle leda till en skriftlig anmärkning där jag jobbar. Arbetsplatsen är inte till för den typen av samtal. Inte heller ska vi gå ut med varandra på kvällen för att käka och dricka en öl. Åtminstone är det inget arbetsgivaren anser nödvändigt. Vi vill ju inte helt tappa distansen till varandra.

Trenden är helt motsatt den ledarskapsteori jag fick med mig från min tid i försvaret. Den är också osvensk då den nästan eftersträvar att återinföra ”niandet” igen!

 

 

Jag har jobbat större delen av mitt yrkesverksamma liv i internationella sammanhang och utomlands är skillnaden mellan samhället i gemen och arbetsplatsens värderingar och språkbruk större än i Sverige. Britter jag jobbat med anser exempelvis inte kläder från firman med loggon FCUK är ok att bära på arbetsplatsen eller att svordomar i någon form, även om det är i uttryck som ”jävlar vad det snöar idag” är ok. Fransmän har nästan blivit osams över om man duar eller niar någon man känner om man möts i ett professionellt sammanhang. Frågan där var att två personer som ansågs vara vänner sedan tidigare träffade varandra som kund och leverantör. Vissa fransmän tycket att leverantören omedelbart då skulle gå över till att nia sin vän, medan några var osäkra, och någon hävdade att det vore rent oförskämt att backa en vänskapsrelation till en mer formell relation under några omständigheter. 

Hur är er arbetsplats? Känner du igen dina arbetskamraters respektive om du möter dem på stan. Vet du vad heter? Vet du var människor bor? Här ni händelser och skämt som ni har som ”era” som binder er samman. Känner du att du landar i en gemenskap på arbetsplatsen eller går ni runt och positionerar er? Ställer er in, försöker framstå som lite klokare? Dömer och skvallrar? Har ni någon färgklick, kanske den senast anställda och yngsta medarbetaren som har energi och kraft. Som törs sticka ut? 

 

16 KOMMENTARER

  1. På min arbetsplats är vi mest kollegor, även om det funnits och finns romanser.
    Jag och mina kollegor går ibland ut på öl och mat kväll, ibland efter bowling tex, kanske snitt
    1 ggr/kvartal

    • Kollegor är ju en sak. Att hålla på och positionera sig relativt varandra något annat. Det är ju snarast något om konkurrenter gör. Att träffas någon gång i kvartalet är trevlogt.

  2. Jag arbetar tillsammans med mina föräldrar, min sambo och min bror i kontorsmiljö. Förutom när vi bråkar eller tjafsar om någonting så skojar vi om det mesta och har riktigt trevligt. 🙂

  3. På mitt jobb är det sällan någon som går utanför de trygga samtalsämnena. Jag gör det dock, och kommer på något vis alltid undan med det. Till och med slips- och kostym-fejorna i top brass verkar ha överseende med pajasen.

  4. Intressant inlägg. Varför skulle en arbetsplats vara annorlunda än sammhället? Allt idag är väl ytterst PK. Vem vågar säga vad den innest inne säger? Genast är någon där och moraliserar.

    Min erfarenhet är att denna korrekthet är vanligare i större och internationella företag än i mindre.

    • Hej Vardagsekonomen,

      Ja stora företag är stramare. Tyvärr har vi strömningar i samhället som är svåra att förstå. PK är en av dem.

  5. Alltså så spot on. Har funderat över detta i. Veckan; är folk så tråkiga, trångsinta, fina i kanten och respektlösa privat oxå. Eller bara på jobbet?
    Okej att nån har en dålig dag, men typ jämt?
    Ingen själv distans alls.
    På mitt förra jobb fick jag höra att det upplevdes jobbigt att jag var så positiv och glad? Ehh Om folk på riktigt är så bittra så de har problem med det så är det illa. Den enda förklaringen jag kan komma på är att alla är så inne i sin konsumtionshets i jakten på det perfekta livet ( de tror sig få genom att köpa saker ) att de blir bittra då de inser att den senaste prylen inte heller skapade total lycka. Istället för att gå till botten med sig själv så tror de att om de är/ uppträder ”perfekta” enligt alla konstiga regler så uppnår de denna Facebook lycka.

  6. Jag jobbar på en av ”big four” i England. Håller inte med om att det är jättestrikt gällande klädsel och vad man får och inte får säga (det händer att mina kolleger använder både shit och ”the f word”). Däremot är det svårt att lära känna kollegerna och det finns få forum att komma närmare mina kolleger. Alla äter skrivbordslunch, vi har ingen matsal och det vanligaste svaret på frågan ”How was your weekend?” är ”Fine thanks, how was yours?”. Slut på konversationen. Jag jobbade tidigare på ett mindre företag där det var mycket mer vänskapsrelationer än arbetsrelationer. Jag tror som du att framgångsrika team kräver öppenhet. Att hela tiden gå runt och fundera på vad som är okej och inte tar ju energi från det man är på jobbet för att göra. Även om det även kan ha sina nackdelar med mer vänskapliga relationer på jobbet saknar jag den öppna kulturen och känner mig helt enkelt lite ”ensam” fast jag jobbar på en jättestor arbetsplats. Jag hade gärna diskuterat YouTube-klipp med dig!

    • Hej Anna, naturligtvis varierar det från arbetsplats till arbetsplats. Men har du frågat vad människor tycker om de som säger ”the f word”. De referenser jag har är att uttrycken ses som mycket fulare och normbrytande än vi förstår.

      Vad vill du dissktuera kring Youtube. Skicka ett mail om du har några tankar som du inte vill dela här.

  7. Det du skriver påminner om en av de arbetsplatser jag jobbar på.

    Jag är uthyrd till tre skilda arbetsplatser, alla sinsemellan olika. En av dessa är ett ställe där man handlägger och utreder kultur. När jag började så upplyste man om att ”vi har en värdegrund som vi alla delar”. Vad värdegrunden bestod av förmedlades inte och att ordet är en container som kräver innehåll verkar man inte begripa. Av alla jag träffat på denna arbetsplats så är det bara en annan människa jag kommit någorlunda nära och när jag lite försiktigt frågat varför alla här verkar vara så ängsliga sa han att ”ingen här vet egentligen vad dom gör men alla vet innerst inne att dom kan ersättas av någon kommen direkt från gatan, därför är dom så jävla nervösa jämnt”.

    För mig verkar det som om arbetsplatsen saknar struktur, en chef som är närvarande och kapabel att klargöra målet med verksamheten och pekar med handen. Dom anställda har som kompensation utvecklat ett eget sätt att vara på, tagit stöd i medelklassens diffusa uppförandekoder och ritualiserat dessa. Värdegrund.

    Därifrån jag kommer, med en pappa som var stålverksarbetare och mamma som var servitris, lärde man sig att det viktigaste är vad du gör samt vem man är och vad man kan. I dag är det enda viktiga vad (hur) man säger samt vad man identifierar sig som och vad man känner och tycker.

    Man får gilla läget, kan man inte förändra sin verklighet så kan man kanske förändra sin inställning till verkligheten. Man får skaffa sig en värdegrund.

    Vänligen.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna