Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen

8
254

Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen är en reportagebok skriven av Elinor Torp. Den handlar om socialsekreteraren Lasses självmord. Jag har läst den och reflekterar både över det tragiska självmord boken handlar om, och om våra arbetsplatser lite mer generellt.

 

 

Boken beskriver en absurd situation väldigt väl och gör tydligt hur en arbetsplats kan gå från något som är mer eller mindre bra, till rena människomalen. Vi får också följa det rättsliga efterspel som tragedin för med sig. Vad vi inte får ta del av dock är en djupare analys av varför Lasse fastnar så totalt i sitt liv som han gör. Utifrån mina egna erfarenheter, som faktiskt har vissa likheter med Lasses, så har jag lärt mig att det inte bara är arbetsplatsen som måste botas. Vi människor måste bli bättre på att hantera jobbiga perioder och ha en större egenmakt för att kunna hantera situationen. Så här tänker jag utifrån det jag sett och lärt:

  • Lär dig hantera dig själv och dina tankar. Lasse ältade ihjäl sig själv. Det är en nedbrytande process att ha en arbetsplats som inte fungerar, att dessutom hantera en hjärna som löper amok gör processen än värre.
  • Jobba för att minska ditt ekonomiska beroende. Om du aldrig tänkt på pengar förut så uppstår den tanken direkt då du funderar på relationen till din arbetsgivare. Aldrig mer sätter jag mig i det läget att jag med metallsmak i munnen förflyttar mig till möten där andra människor helt äger mitt öde! Aldrig! 

Vill du lära dig mer kring dina tankar så kan jag rekommendera meditation – längst ned hittar du en länk till Roberths resa tillbaka från utbrändhet där meditation varit en stor del i tillfrisknandet –  med hjälp av meditation – eller så läser du mer på Överlevnadsguiden.se som har två läsvärda inlägg om att just älta:

Vill du lära dig mer om att bli ekonomiskt obunden stannar du kvar här på bloggen!

 

 

Lasse som var 55 år, med vuxna barn och jobbande sambo, skulle, så vitt jag begrep från det som skrivits, fått ekonomiska problem ganska omgående om han blivit av med jobbet. Åtminstone hade han den känslan, det är kanske den viktigaste poängen, vilket framkommer tydligt i det material i form av mail som citeras i boken. Det var just i den ekonomiska kopplingen som Lasse blev låst till en värld han inte orkade med. Det är ekonomin, och till viss del mina tankar, som gjort att jag fått ställa upp på den ena märkliga situationen efter den andra på min arbetsplats. Men beroendet av arbete går att minska, det är det den här bloggen handlar om.

DN har skrivit en hel del om fallet i “Lasses död var så helt igenom meningslös”.

Även ÖP har skrivit och bland annat noterat följande:

ÖP har tidigare berättat att 64 medarbetare köptes ut mellan 2000 och 2013 i Krokom för totalt 4,3 miljoner kronor. Avgångsavtalen låg på allt från 20 000 kronor till 800 000 kronor. Hälften var anställda vid socialförvaltningen.

Boken går att köpa på Adlibris. Den finns också på många bibliotek.

 

Läs mer!

Läsarbidrag – Att meditera

8 KOMMENTARER

  1. Detta är ett mycket viktigt ämne du lyfter. Även om det inte går så långt som i det fallet du tar upp, tappar vi väldigt mycket produktivitet på att folk mår dåligt på jobbat. Ibland går det ju faktiskt att göra något åt det, även om det inte är lätt att se för individen när han/hon är mitt uppe i det.

    Själv hade jag en period av hög stress under en period i mitt arbetsliv och jag har bestämt mig för att inte tillåta mig själv att återgå till det igen. Detta är en av drivkrafterna bakom att jag sparar och investerar – att helt enkelt kunna tacka för mig om det skulle komma till ett sådant läge. Samtidigt tror jag att är man “ekonomiskt fri” kommer man att säga ifrån i ett tidigare läge på arbetsplatsen.

    Precis som du säger bör man vid en viss ålder kunna ha mindre ekonomiskt “akut” beroende till arbetsplatsen. Detta tror jag vore bra för alla.

    Trevligt att se dig i videon!

    Mvh

    Egon

    • Tack Egon!

      Ja, jag håller helt med. Jag fattar inte varför det ska vara så fint att privatleasa en Seat och prata om det, men när det kommer till grundläggande frågor i vår förmåga att stå stadigt i turbulenta livskeden är det helt tyst. Sjukt.

  2. Ja. Man kan aldrig överskatta värdet av “dra åt helvete” pengar!

    Hade man vetat i ungdomen vad man vet nu, skulle det vara det första man skaffade sig, när man kom ut i yrkeslivet!

    Långt innan körkort och bil, utlandsresor och elektronik!

    Man ska ha så mycket, att man aldrig någonsinn behöver be någon dra åt helvete!

    Den maktbalans den skapar mellan arbetsgivare och löntagare, är guld värd.

    • Hej Kalle56,

      Vad roligt att se dig igen!

      Jag håller med. Precis så! Jag känner ingen glädje i att be människor fara och flyga men känslan av att vara utelämnad uppvägs aldrig av någon pryl.

  3. Trots att trakasserier och mobbing är tämligen vanligt på våra arbetsplatser, även i andra sammanhang, och att vem som helst kan drabbas så verkar det svårt att få till en förändring.
    Att bli utsatt, är på något sätt skamfullt, varför just jag, vad är det för fel på mig, vad har jag gjort? Om fem, tio, tjugo andra ger sig på eller är tysta och låter dig fara illa. Tanken att fler har rätt och du är fel, kan gnaga sig fast och ältas evinnerligt.Du skäms för din existens och bär med dig det i nästa sammanhang, där du blir osäker och överdrivet uppmärksam på vad folk menar, gör och säger. Även om du börjar om, så blir du förmodligen aldrig densamma.
    Insikten om att man måste ta makten över sina tankar och känslor och inte låta andra ta över är en kostsam erfarenhet och inte lätt. Tack för ett bra inlägg Onkel Tom.

    • Tack ME,

      Precis så! Men som lök på laxen så behöver ju problem på arbetsplatsen inte ens vara kopplade till trakasserier. En “vanlig” uppsägningsrunda på ett företag kommer sätta rejält med saker i rörelse i huvudet på den det drabbar.

  4. Vilket bra boktips, tar till mig direkt och ska läsa den. Jag arbetade inom vården i många år och trivdes inte alls de sista åren. Det var inte så att jag mådde dåligt på det viset men jag kände att jag aldrig skulle fixa att arbeta inom samma verksamhet utan komplikationer fram till pensionen. Började därför plugga till personalvetare vid 43 års ålder. Och just det som du pratar om med psykosocial arbetsmiljö och arbetsrätt är ett område som är mycket intressant och viktigt.
    Vill också säga att jag gillar dina klipp, de är toppen ??

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna