Hjälp – Vårt köp av gård har tryckt mig utanför min komfortzon!

35
31

Det är ett år sedan vi köpte gården nu och vi ser verkligen fram emot att flytta ner i sommar. Men det har inte varit utan tankar, oro och bekymmer. Så här skrev jag i januari 2016.

En bild från sommaren 2016. Jag låg två timmar där totalt!
En bild från sommaren 2016. Jag låg två timmar där totalt!

Jag har ågren inför den här förändringen! Det här med att köpa en gård, sälja allt i stan och flytta ut i obygden, som jag skrev om så sent som igår. Ångest är inte trevligt. Men ska man förändra något ska man ta i så det gör ont säger dom. Så då är det väl nästan bara bra. Det är i alla fall rätt intressant.

På ett sätt så är inte det här förvånande. Vi kunde satt som mål att vara ekonomiskt fria när jag fyller 55 år, vilket är 2024. Dit är åtta år. Då hade vi nog inte skapat så mycket turbulens nu 2016. Men det är inte vår grej i det skede vi är nu. Att sikta så långt fram i tiden känns fel. Inte minst jag pushade för att vi skulle försöka komma ifrån arbetslivet så tidigt som möjligt. Inte bara för att jag ville fly från något utan för att utmana oss mer. För att lära oss mer. För att fånga tiden vi har just nu med varandra i familjen. För att se om vi kunde leva något annat liv medan livet var i full blom med barn, träning, allt och hela fy-fan. Att inte skjuta förändringen vi vill göra så långt bort är mer spännande. Det är mer utvecklande, men också svårare och läskigare. Och det har jag börjat märka. Helt klart!

Vad är det jag tänker? Jo, jag tänker på att flytta från storstan. Jag tänker på att lämna jobbet. Jag tänker på att barnen ska bryta upp. Jag tänker på att den fina drömmen om ett annat liv kanske blir ett liv i misär, inte minst ekonomiskt.

– Men det är ju för att förstå dom där sakerna vi gör det som ett sabbatsår. Vi kommer ju gå tillbaka till arbetslivet om ett till två år, säger min sambo.

Så fortsätter hon:

– Vi snackade ju om att göra något liknande som nu men i Spanien, då hade vi varit rätt mycket mer utanför din komfortzon. Eller? Hon liksom kräver svar.

Men jag har inget. Hon har rätt. Men i och med köpet så är förändringen på något sätt här, åtminstone startad. Och jag måste bekänna färg. Det är spännande. För vad är det jag tycker? Nu är det dags att ta ställning. Om jag nu är så intresserad av en förändring som jag ofta säger, vad är det då jag vill ha?

Vet ni vad? Jag trivs bra i stan. Men normalt sett trivs jag ännu bättre på landet. Fast jag är kluven. Jag tänker att det kanske inte är det bästa för mina barn att dra ut i obygden. Jag tänker att vi bor fantastiskt idag. Vi kan i vissa avseenden ha bland de bästa lägenheterna i stan på den bästa platsen.

Hur är det med jobbet? Jo, det jag oroar mig mest över är att inte kunna hitta ett nytt lika välavlönat jobb som jag har nu. Och jag ser gärna lönen komma in varje månad. Ekonomin är väldigt central i det jag känner och tänker. Men då vi inte har som huvudspår att säga upp oss så är jag osäker på vad jag tycker. Men annars? Något säger mig att jag är rätt klar på jobbet efter snart tio år på samma ställe men inte heller där är jag helt säker. Jag tror min nuvarande arbetsplats kan erbjuda utmaningar som är intressanta, frågan är väl om dom kommer erbjudas mig?

Men är det inte där skon klämmer? Ska vi inte packa ihop här och söka jobb någon annanstans? Är det vi gör inte att kasta ut barnet med badvattnet? Man ger väl inte upp en bra karriär med goda inkomster bara för att man ledsnat lite. Då byter man väl jobb?

Nja, jag är inte så sugen på ett nytt kontorsjobb. Kanske med mycket jobb och resor. Inte just nu. 

Barnen då? Dom klarar sig! Dom säger till och med det själva den här gången.

Det vi sparar nu, och de möjligheter som följer med det, kommer vi aldrig uppnå när vi inte jobbar. Jag gillar att spara. Ska jag aldrig spara mer?

 

 

Kommer vi leva i ekonomisk misär? Det är en konstig fråga, men väldigt central. Under vårt sabbatsår har vi stora delar av våra utgifter, för att inte säga alla, täckta av föräldraförsäkringen. Med besparingarna vi har kan vi öka konsumtionen om vi vill och utan vidare leva riktigt flådigt. Men det vill vi inte. Åtminstone inte jag och min sambo är rätt med på det spåret. Ni undrar säkert varför, men jag vill träna. Jag vill leva utomhus. Jag vill läsa och skriva. Jag vill laga mat och vara med min familj. Inget av det kostar pengar. På sabbatsåret vill jag ha tid. Tid som jag styr själv. Jag går faktiskt inte bara ifrån jobb och stan. Jag går faktiskt till något nytt.

Men så är det ju det där med ”att kan vi leva bra på låga kostnadsnivåer” så behöver det inte bli ett sabbatsår. Då är det vårt nya liv vi börjar. Då är det inte ett år. Då gör vi det här permanent. Plötsligt skenar tanken lite.

img_0835.jpg
Här ska jag dra min egna MTB-bana i sommar.

Allt vi gör bryter emot i huvudet på något vis.  Går mot gällande logik. Vi ska sträva efter mer moderniteter, högre lön, jobb och fina skolor till barnen. Men vi gör allt bakvänt! Det känns inte som vi är vinnarna här!? När jag tänker så här blir jag ibland sur på jobbet och val vi gjort. Varför ska vi behöva göra den här stora förändringen? Varför? Kan inte mitt skitjobb sluta sätta mig i rum utan fönster, bråka om en dags ledigt, dissa min karriär och bli som jag vill ha det? Så kan jag fortsätta jobba dygnets alla ljusa timmar och åka till Sälen en gång om året.

Fast, jag ska kanske inte göra för stor grej av det hela. Vi är inte de första som gör den här typen av resa. Vi hävdar inte heller att det skulle vara mer rätt än att fortsätta jobba i stan, så det finns ingen prestige i att ändra sig och flytta tillbaka.

 

Min sambo: Tänk att sitta vid Medelhavet och njuta av värmen. Smutta på ett gott vin.

Jag: Eller kunna åka till New York, nappa på ett billigt flyg och sticka iväg några dagar.

Sambo: Ja, fast vi har ju barn i 15 år till. Vi kan inte bara hoppa på ett plan någonstans.

Jag: Nej, det är sant. Men ärligt så skulle jag inte palla med att sitta och dricka vin vid Medelhavet någon längre stund. Det är ju som att vara på semester. Två veckor, sedan vore jag rökt.

Ja, replikerna är nästan ordagrant tagna från min och min sambos diskussion kring ekonomisk frihet. Vad är det för liv vi vill ha om vi inte jobbar? Vad är det vi sparar till eller för?

Ja, vi kan ju inte vara på semester hela tiden. Lätt berusade, uppassade på något turisthotell. Vi måste ju ha ett liv. Om det är kortare perioder vid Medelhavet vi eftersträvar så är det bästa att fortsätta jobba. Jobba och sedan få de där magiska veckorna då och då. Men det är vi inte så intresserade av. Vi har gjort det. Vi har varit där. Vi har för mycket annat som tar stryk i ett sådant upplägg.

Livet ska fyllas med något vettigt när vi inte jobbar. Det går inte i ett för artificiellt liv i ett turistparadis. Men behovet varierar. För vår del är det viktigt med vettig sysselsättning, då är en gård riktigt bra. Mycket bättre en en terrass i Spanien.

Så det är inte så att vi fattat beslut om att köra något år på en gård ur tomma intet. Tvärt om. Vi tror faktiskt att det här kan bli väldigt intressant och lärorikt.

Ja, vad är det som sker i mitt huvud? Vad vi gör till viss del är att vi försöker växla över hela vårt liv i sin helhet från ett känt liv, till ett annat okänt. Från ett liv i överflöd till ett liv i enkelhet. Från ett liv som är väldigt begränsat till ett liv som är … friare?

Mycket av problemställningen ligger i våra gyllene handklovar. Jag har svårt att släppa idén att inte jobba för den lön vi har idag. Till och med för ett sabbatsår. Men det kan finnas andra skäl.

Kommentarerna i föregående inlägg var många kring bekvämlighet, vilket inte bekymrar mig speciellt. Tvärt om! Det förvånade mig lite faktiskt och jag inser hur lite som går fram kring inlägg om värdet av att leva enklare och vårat faktiska (låga) behov av komfort.

2016-12-05: Jag lyckades ta mig ur det här ångestliknande tillståndet och är nu riktigt taggad, Jag har toppkänning! Inte minst det faktum att vi tillbringade sommaren på gården gjorde att tröskeln sänktes och så har jag dessutom lagt bort det där med ”frihet” hela livet grejen. Det är för svårt. Nu ser vi framåt ett – två år så tar vi det från där sedan. 

35 KOMMENTARER

  1. Hej Onkel!

    Även det förra inlägget läste jag med stor behållning så jag passar på att skriva till dig i detta inlägg.

    Först: Jag tycker du och ni är modiga!

    Sedan: Utveckling kostar alltid på ett eller annat sätt och det är nog det som du uttrycker i detta inlägget. Jag tror att det kommer vara värt det, men jag håller med Kalle56 i förra inlägget att ni bör satsa på att höja standarden för er egen skull och för att öka värdet vid en ev framtida försäljning. Du kommer lära dig nya saker, spara pengar på att göra en del själv nu när du får tiden, lära känna grannar och duktiga hantverkare som ”slutbesiktigar” till ok kostnader.

    Slutligen bör ni nyttja alla era nya resurser på ett så ekonomiskt fördelaktigt vis som möjligt – skogen och era ekonomibyggnader kan ge er mer om de används på rätt sätt. Och här går det vara hur kreativ som helst och låta skogen finansiera det men det handlar ju mycket om vad ni själva vill… :-).

    Hälsar
    Lars D

    • Hej Lars D,

      Tack, om vi är modiga eller dumdristiga återstår att se lite. Men om man ser på oss välavlönade ekonomibloggare och jämför med exempelvis dom passionerade cyklister jag följer så är inställningen till risk och passion väldigt olika. Bland cyklister är det vanligare med personer som uttalar att livet ska levas, inte ekonomiskt optimeras.

      Vad gäller inställning till bekvämligheter så förvånar det mig att det är så pass av er som följer bloggen påtalar det, eftersom ju jag är ganska skeptisk till det. Om man tittar på värdegrunden i det som Mr. Money Mustasch och många innan dess predikar så är det ju just att omfamna det som finns och se förbi dom dyra måstena som vi har.

      Vi kan satsa på trekammarbrunn, rejäl vedpanna med vattenburen värme och olika avancerade vattenpumpar med tillhörande filter. Men det kostar, både i inköp och i drift. Och gör vi så så gör vi som alla andra och då sticker friheten all världens väg. Väg det mot att leva skuldfri, arbetsfri med barnen under ett par år innan vi splittras vind för våg.

      Nej, min oro ligger på utebliven tid i fjällen, möjligheter till cykling på Mallis och ett ständigt gnidande med pengar samt de konflikter som kommer med det. Att ta på sig en extra tröja är ett litet problem. Säger jag nu. 🙂

  2. Jag tycker personligen att en vuxen eller flera har all rätt att leva hur enkelt och torftigt som de vill, om det inte drabbar någon annan negativt. Att bestämma att barn inte ska ha rinnande vatten inomhus och bara torrtoa, fast de inte måste, det tycker jag inte är ok.

    Tror ni barnens kompisar kommer vilja komma till er och leka?

    Tror ni det kommer gå obemärkt förbi att barnen förmodligen inte kan duscha och tvätta sig varje dag som man kanske gör med varmvattendusch?

    Jag ser en risk för mobbing och utanförskap som jag tycker är både onödig och oansvarig att bjuda in.

    • Hej P,

      Jag har lite svårt att svara på ditt inlägg. Själv kommer jag aldrig ta ordet ”bjuda in till mobbing” i min mun. Det gör inte mina barn heller, rena eller oduschade. Det låter lika rimligt som att bjuda in till våldtäkt. Hela din kommentar verkar relatera till andras syn av oss och våra barn. Du vet ju inte ens ”vilka de andra är”, eller vilka vi är.

      Vi kommer bryta vissa sociala normer, vilket kan innebära problem, inte minst för barnen. Fast det sa vissa när vi inte skulle ha bil heller. Vilket inte var sant på en fläck! Men det här med toa kan vara socialt svårare att svälja. Du förstår hur det blir när föräldrarna förstår att vi inte behöver jobba för att överleva. Eller att vi äter dom söta kaninerna vi har i horder. Vi får beväpna oss!

      Eller så är normuppfyllande bara oattraktivt. Något som många föräldrar också insett och tycker om människor som tänker annorlunda. Att ha fyra barn och få alla rätt i skitnödiga Sture och Emmas föräldramåstelista innebär att vi som vuxna får alldeles för snäva ramar att röra oss inom, alldeles i onödan. Det vet rätt många.

      Att bygga trekammarbrunn är inte prioriterat, det driver kost och vi har avsättning för komposten i eget syfte. Att hantera vatten och för dusch och tvätt, så kallat gråvatten, måste naturligtvis ordnas men vi går inte sönder av att bära vatten ett tag.

      Se gärna: http://www.op.se/jamtland/berg/det-har-bara-blivit-vart-satt-att-leva för en referens på utanförskapet.

  3. Jag tror att följande driver min egen lycka:
    – Kontrasten mellan arbete och vila.
    – Intellektuella och fysiska utmaningar.
    – Tid med familjen och ändå tid själv.
    – Frihet/Flexibilitet, ”fuck off pengar”
    mm.

    Ev kan dessa drivkrafter lösas inom ramen för mitt nuvarande jobb, ev inte. Det spelar inte så stor roll vem som avlönar mig eller om jag blir avlönad alls. Det viktiga är att drivkrafterna får utrymme.

    Jag tror det är viktigt att identifiera sina drivkrafter och sedan mappa mot det liv som man lever nu och det liv som man planerar att ställa om till.
    Jag tror det var Per Penning som skrev om en perfekt vardag och en perfekt helgdag. Googla det. Det hjälpte mig att hitta mina drivkrafter i livet.

    • Tack Jkr,

      Jag ska se om jag kan hitta Per Pennings inlägg (om han inte kan länka själv – han läser här ibland).

      Jag är väldigt inne på din linje och har en del andra engelskspråkiga bloggar jag följer i samma anda. Det jag har svårt att hantera för egen del är att mitt jobb inte riktigt ger mig den intellektuella utmaning jag vill och att fyra barn ger mig otroligt mycket begränsningar. Jag klarar endast tid med familjen med godkänt. Alla andra delar du nämnde når inte hygiennåvån.

  4. Det är nog normalt att ha ångest inför ett sådant steg. Vi tog första steget till vårt nya liv för exakt tre år sedan idag och det var ett ganska nervöst halvår innan vi flyttade. Hoppas det går bra för er med. Trygghet är bra, men frihet är bättre!

  5. Hej igen Onkel!
    Lite kompletterande tankar kring mitt tidigare inlägg. Sedan ska jag sluta att tjata om det- även om det är i största välmening jag gör det.
    Ett skäl till att många läsare verkar reagera på att ni funderar på att avstå tex vattenklosett och tvättmaskin är ju för att de själva skulle ha svårt att göra det. Och om de flesta verkar ha svårt att vilja avstå dessa bekvämligheter skulle det innebära en rejäl värdehöjare att installera det då antalet potentiella framtida köpare av er gård då skulle öka.
    Så det är ett hyfsat rationellt argument, bortsett från att det ökar er egen standard, men jag ska inte lyfta just den frågan mer då dina argument kring det gått fram :-).

    Som sagt ni är modiga och jag uppskattar verkligen att f ta del av hur du & ni tänker.

    Keep up the good work!

    Hälsar
    Lars D

    • Tack Lars, var inte för skrämd av mina svar på andra kommentarer.

      Jag tycker det är lite roligt med kommentarerna på de senaste dagarnas inlägg. Riktningen de tagit. Det här är en rätt nördig sparblogg, men trots det så är det många som kommenterar precis som om de satt med de ”vanliga kamraterna” och pratade. Att få ut det mesta av livet handlar mycket om att göra det mesta med det som bjuds. Inte tråna efter det som inte finns eller lägga årslöner för att spara fem minuters arbete.

      Dom områden vi diskuterar de senaste dagarna är kopplade till sociala normer och kravet på bekvämlighet. Två klassiska områden som jag och liknande bloggar påstår är perfekta att angripa för att få ner kostnaderna och kunna leva friare. Om det är bajsa i dricksvatten, skotta snö, bära ved, åka och handla osv. så väljer jag det billigare och enklare alternativet. Jag kommer inte ha bråttom, det gör väl inget om det tar 10 minuter att bära in vatten och 1,5 timmar att skotta.

      Det ni ser är att jag lever som jag lär. Helt i linje med Mr Money Mustasch, Miljonär innan 30 och alla andra mer eller mindre kända bloggare inom samma genre.

      Åter till huvudtemat för detta inlägg: avlopp 🙂

      Att dra in vatten i huset är kanske ingen jättegrej, att få ut vattnet är lite värre. Säg att det totalt rör sig om 200 000 kronor med trekammarbrunn, vv-beredare, toalett, dra avlopp i huset osv. Med 5% avkastning så är det tio-tusen om året i minskad avkastning på vår förmögenhet. Det betyder att lyxen att bajsa i dricksvatten kostar oss 8-9 % av årsbudgeten varje år. Så kan man ju göra, men det är inte så jag vill jobba.

      Inte nog med det, dessutom har driftkostnaderna ökat med i storleksordningen 2-3 tusen (om inte mer, det bror på hur vv genereras) och vi kan inte generera gödning själva längre. Om vi kommer flytta därifrån och bruka stället som sommarstuga så krävs dessutom insatser för att förhindra frysning. Jag är inte heller säker på att det höjer värdet på fastigheten ens med motsvarande belopp. Det uppfyller som så inga kriterier för en sund investering.

      Jobbar vi i stället med gråvattnet, kanske i externt hus (tänk timrad bastu gjort från egen skog), så pratar vi kanske om en tiondel i kostnad. Men det billigaste är att inte göra något, mer än att köpa en stor kastrull, och jag tror det kommer gå bra ändå.

  6. Funderat på att försöka få obetald tjänstledighet i ett år? Försök väva in i förhandlingen att du inser att stämningen på arbetsplatsen inte är optimal, att du vill vidga dina vyer och få en nystart. Kanske har du tur och de går med på det. Då slipper du undan rädslan att inte komma tillbaka till ett välbetalt jobb. Eller ännu bättre, de erbjuder dig ett avgångsvederlag för att sluta, win-win 😉

    • JB,

      Vi räknar med tjänstledigt första året. Om vår arbetsgivare inte beviljar det så kommer vi ta ledigt för studier. Att säga upp sig eller sluta kommer inte på tal 2017, det får allt sättas i sjön något år senare.

      Vi kommer motivera tjänstledigheten primärt med familjeliv. Vi har fyra barn och massor av föräldraledighet kvar att ta ut. Vår arbetsgivare har blivit väldigt besvärlig med tjänstledigheter och nedgång i tjänst för exempelvis resor och idrottande, men familjeliv är en uttalad prio, så jag skulle bli förvånad om det tar tvärstopp.

      Att bli utköpt kan nog gå då min roll blivit riktigt ”slaktad” under en period. Det har å andra sidan gjort att många av mina kollegor slutat, eller gått över till andra typer av jobb. Så, helt plötsligt har vi blivit bristvara.

  7. Jag tycker ni är vansinnigt modiga och jag tycker det är superhäftigt. Eftersom jag vet att ni har finansiella muskler att höja standarden om så behövs…eller flytta tillbaka till ”stan” om ni så önskar efter ett tag så tycker jag att ni tar en lagom kalkylerad risk och följer era hjärtan någon som jag tror kommer gynna både er och barnen tvärt om vad många andra tror/kommenterar.

  8. Måste erkänna att jag har inte riktigt hunnit att läsa och smälta allt om ert sabbatsår eller två och den exakta planen med gården, jobb, etc. MEN när jag läste förra inlägget om gården så tänkte jag att det är modigt av er och jag beundrar de som kan fatta sådana här beslut.
    När jag läste det här långa inlägget om att du är utanför din komfortzon, så tänker jag att det är väl helt normalt att ha de tankarna. Jag har inga bra råd att ge. Jag kan bara säga att jag skulle tänkt ungefär likadant som du gör nu. Men som frivid42 skriver ovan så följer ni era hjärtan just nu och det går att ändra på saker sen också: renovera, flytta tillbaka till ‘stan’, hitta ett nytt jobb (ifall du vill) eller göra något helt annat…
    Det låter som att du är ganska så nöjd med boendet på stan idag och barnen har det bra idag och det är väl det som händer att inför en stor förändring så idealiserar du det du har idag.
    På tal om jobbet och inkomsten: jag är utanför min komfortzon iom att jag har valt att sluta och letar efter nytt. Jag tänkte som du tidigare – man ger inte upp när man har ledsnat lite och med den inkomsten kan vi ha ett ‘lyxigare’ liv med de där berömda semesterveckorna som de flesta av oss suktar efter. Jag skulle hålla ut – det är väl det man gör och det skulle säkert ändra sig så småningom. För alla de som har en plan och sparar för att bli ekonomiskt fria är det kanske helt vansinnig tanke att lämna ett välbetald jobb på ett fancy företag och inte hålla ut tills man är fri. Samtidigt vill jag hellre utvecklas personligen och ha utmaningar, ha en balans i vardagen med ett jobb som jag trivs med, men får mindre betalt och lever ett enklare liv. Du ser – så fort man är utanför komfortzonen så flyger tankarna högt och lågt, hit och dit och ena stunden förtvivlar jag medan andra stunden har jag gjort helt rätt :-).

    • Tack Lily,

      Ekonomin är så svår att förhålla sig till. För det behövs inte mycket, företaget drar ned eller man blir sjuk, så är det som nu verkar säkert borta. Därför ska man lite grand tänka som att livet går i vågor tror jag. Vi rundar av en sak för att starta en annan.

      Hur kom du till beslut att säga upp dig?

      • Jag funderade, ältade med min man och några vänner, dividerade med mig själv under en lång tid. Tanken var hela tiden att hålla ut tills jag hittar något annat, men till sist gick det inte mer. Det är en sak att bli trött eller stressad för att man har mycket att göra, men det är ännu värre att känna sig helt meningslös på sin arbetsplats. De flesta arbeten innebär att man ibland måste göra något som man kanske inte är så motiverad att göra, men när ens arbete enbart består av sådant då blir det tufft. Jag försökte att motivera mig själv under flera år, jag försökte att ta till mig det positiva (trevliga kollegor, frihet under ansvar, bra lön + andra förmåner), men till sist blev jag så energilös och så isolerad från de andra i gruppen. Jag bara vissnade bort först och främst på jobbet, men även hemma.
        Jag märkte dessutom att jag inte tog jobbsökandet på allvar när jag var trygg. Jag tog inte tid till att tänka på vad är det jag egentligen vill arbeta med, vilket företag, vilken produkt eller tjänst även om jag egentligen hade gott om tid. Det lyste nog genom de ansökningar jag skickade iväg då.
        Jag trodde att jag skulle vara kvar på företaget i många år till, men nu ser jag att det finns många andra spännande ställen att vara på :-).

        • Tack för att du delar med dig,

          Som ledare på olika arbetsplatser har jag träffat människor som suttit i liknande situation som du beskrivervoch det är inte så ovanligt. Jag har en person nära mig nu som är extremt frustrerad över sin arbetssituation och i princip har tappat fotfästet på jobbet. Tyvärr kontrar den personen med att försöka göra privatlivet till en fest vilket gör att det ekonomiska beroendet av arbetsplatsen blir extremt.

          Jag käftade rätt rejält på en annan blogg för en tid sedan då jag tyckte att det fanns en inställning ”att ni på kontor har väl inget att gnälla över om ni dessutom tjänar bra”. Men att ha ett jobb som inte funkar fyller stor del av tillvaron.

          Helt klart är att det är svårt att bryta frivilligt med ett jobb och jag har också reflekterat över hur jag söker andra jobb. Jag skulle förmodligen göra på ett helt annat sätt om jag var arbetslös.

          Lycka till med jobbsökandet och håll oss uppdaterade är du snäll.

          • Känner igen mig nästan exakt i det som du Lily skriver och även i det som du skriver Onkel Tom (läser din blogg till och från). Efter en lång periods sanering av ekonomin så sa jag upp mig utan att ha något annat, buffert och trots stor familj att försörja, för att börja konsulta istället. Är just nu inte ALLS sugen på att vara anställd, av SÅ många skäl. Och då har jag ändå haft en trevlig arbetsgivare. Men att ha eget i någon form, är inte det något som ni (både Lily och Onkel Tom) tänkt på?

            Lycka till med gården, vad spännande att se vad det livet frigör för tankar och idéer framåt i livet!

            En parentes: Kommentarer som den du Onkel Tom återger om att ”ni på kontor som tjänar bra har inget att klaga på” är provocerande tycker jag. Så även kommentarer som jag fått efter att ha sagt upp mig som säger att ”ja det är ju skönt om man har möjligheten att göra som du gör, att säga upp sig utan att ha något annat”. Vadå skönt, sluta vara ett offer, ja jag är tacksam för att jag inte är ensamstående eller sjuk och att jag har kompetens och är har bra referenser, men det är ju inte bara tur så att säga, det handlar om att jag medvetet lagt tid och energi på de sakerna och försöker påverka mitt liv så mycket jag kan och inte suttit som en fågelunge med öppen mun och väntat på vad som ska hända. Och gör man inget annorlunda någon gång så får man oftast inget annat resultat.

          • Hej Gabriella,

            Tack och hoppas du läser mer till än från här på bloggen 🙂

            Jag har inte övervägt att göra något eget inom samma bransch som jag är nu, vilket skulle vara projektledning. Men jag utesluter inte det om jag kunde hitta ett friare sätt att göra jobbet.

            Sedan är det väl så att om man tar ansvar för sitt liv så är det roligt att köra lite projekt ibland. Vi har helt enkelt möjlighet att göra något annat.

  9. Att leva det enkla (eller det fattiga) livet är ett val som oftast inte har samma motivering som målet att bli (eller förbli) finansiellt oberoende. Och det har ju faktiskt ingenting att göra med om du jobbar eller inte, även om det har allt att göra med om du har tid för livet med det jobb du har.
    Om jag fattar rätt har ni beslutat att ändra livsstil, så ni flyttar så ni kan motivera att sluta jobba till dess ni vet hur ni vill ha det i framtiden för det vet ni inte, bara att det måste ändras? Det är många beslut på samma gång, klart det blir rörigt. Men lyssna på Lily ovan, hon verkar ha koll på processen.

    • Tjena Vikingtjejen!

      ”Att leva det enkla (eller det fattiga) livet är ett val som oftast inte har samma motivering som målet att bli (eller förbli) finansiellt oberoende.”

      Jag tror – på goda grunder – att det finns lite av en mellanväg som kanske inte behöver vara så fattig som vi söker. Det är den resan vi försöker start. Men du har rätt, det är olika saker att söka rikedom vs. frihet. Vi söker någon sorts frihet +. 🙂

      • Ni kommer säkert klara det fint. Jag valde det fattiga livet, behöll inkomstera och levde på allt mitt redan ackumulerade överflöd av egendom. Senare sänkte jag inkomsterna, bosatte mig billigt på ett vackert ställe och lever nu frivilligt fattigt (i andras ögon fattigt) men otroligt rikt på vad jag värderar högre. Och 2010 i början av min process visste jag inte helle vad det var.

  10. Hej igen och tack för svar! Hade inget Reply to this comment under ditt svar så svarar dig här istället!

    Det är härligt att leva så att man har projekt och att allt inte är helt förutsägbart, att man har utrymme, både mentalt och ekonomiskt att känna av inåt.

    Det är inspirerande att läsa om några som gör något alternativt, har inte läst alla kommentarer men har uppfattat att vissa är brydda över ert vatten och avlopp 🙂 Kan bara tänka mig hur många i ert liv IRL som har frågor om det också, herregud… Bra övning att stå för den man är. Jag kommer absolut fortsätta följa din/er resa!

  11. Bra inlägg måste jag säga. Spännande läsning!

    ”Nej, det är sant. Men ärligt så skulle jag inte palla med att sitta och dricka vin vid Medelhavet någon längre stund. Det är ju som att vara på semester. Två veckor, sedan vore jag rökt”

    HAHA! Har aldrig funderat i dessa banor men nu när du tog upp det så känner jag nog likadant 🙂 Man har ju som haft en dröm att leva i det soliga paradiset en dag men hur kommer det Egentligen kännas i längden?

    • Tack KtM (du vet väl att det är ett anrikt motorcykelmärke?),

      Nje, tricket är inte att gå i pension tror jag. Tricket är att rulla över på nästa sysselsättningsvåg.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna