Jobb – fritid – sova. Repetera!

Jag har funderat rätt mycket kring varför begreppen jobb och fritid finns. Och hur hårt jag ska hålla de två åtskilda. När jag var student så var jag det jämt, dygnet runt. Nu, fyra barn och ett antal måsten senare, så är jobbet något väl kappslat som bedrivs instämplad på arbetsplatsen. Skillnaden mellan jobb och fritid är numera extremt tydlig. På samma sätt så är skillnaden mellan vardag och helg markant.

 

[wp_ad_camp_4]

 

På ett sätt är det här bra. Jag tar inte med mig jobbet hem. Jag släpper arbetet den stund dörren går igen bakom mig och jag lämnar arbetsplatsen, vilket gör att jag kan lämna mycket stress och elände bakom mig när arbetsdagen är slut.

Men det finns en annan sida av det här som jag inte är så säker på att den bara är positiv. Tolkningen av att det finns tid som är bättre, eller mer värd. Min fria tid. Den måste fyllas och levas. Helst i fint hus, med lite rödvin på den glasade altanen. Eller så förväntas jag träna, bygga eller bara åka bil hit eller tid, fram och tillbaka. Så, antingen slappar jag på min fria tid, kanske halvberusad samtidigt som jag lägger upp en bild på Facebook som visar vilket fint vin jag dricker, eller så är jag aktiv. Jag föredrar det senare i någon mening. Problemet är att ett aktivt liv nästan alltid driver mig i ett läge där jobb och fritid konkurrerar med varandra. Det är alltså inte bara skillnad på jobb och fritid, de konkurrerar båda om min begränsade tid!

Det finns två insikter kring det jag skrivit så här långt. Dels att jag har en tanke om att jag måste göra något med min fria tid. Var kommer den ifrån och vad förväntar jag mig för resultat? Den andra är att jag förmodligen aldrig varit speciellt intresserad av en hård uppdelning mellan jobb och fritid, vilket sannolikt betyder att jag är på fel plats.

Insikten om att det är så här har kommit smygande. Eller snarare jag har vetat det här ett bra tag, men jag har fått insikter om vad jag vill göra och få ut av mitt liv. Det är väl det som sakta går upp för mig. Men låt mig återkomma till det.

Först vill jag tänka högt kring varför det är så här? Det känns som jag hamnat i 1900-talet. Fått industrialismens syn på livet med en väldig särskillnad mellan att jobba och producera, i kontrast med konsumera eller vara jag. Naturligtvis måste jag sova lite på det, men sedan är det dags att repetera alltsammans igen!

Långa perioder förstärks mönstret av att jag jobbar på ett storföretag med stämpleklocka, möten bokade 8 till 5 och av att jag har dagistider att passa i arbetsdagens början och slut. Jag jobbar liksom aldrig klart en kväll för att sedan ta förmiddagen för mig själv med lite cykling och en bra bok.

I februari i år så började jag jobba extra som vicevärd i vår bostadsrättsförening. Det kan lätt bli 4-6 timmars jobb i veckan som träffar mitt redan inrutade och ofria liv på den mest värdefulla tid jag har. Nämligen min fritid. Under hösten har dessutom bloggandet fått rejäl fart. Det gör att jag i princip har ett heltidsarbete och två extrajobb på sidan.

Helt ärligt så finns det goda skäl att ifrågasätta det jag gör men det finns också lärdomar. När jag tonar ner skillnaden mellan jobb och fritid – jag har väldigt lite fritid kan vi säga – så märker jag att det inte är så viktigt för mig att ha åtskilda block av tid.

Ibland undrar jag om det är så att arbets- och livssituationen tvingar fram en fritid för jag inte har något vettigt att göra när jag stämplat ut. Om jag då fokuserar på fritiden i brist på annat eller för att uppfylla en förväntan vet jag inte. Men jag har utgått från att det är det sistnämnda främst, alltså att jag har höga krav på min fritid för jag förväntas ha det. Men jag börjar tvivla lite. Jag märker att självmotiverat arbete är roligare och inte alls kräver samma uppdelning i form av arbetstid och fritid. Jag har lite mer att ge än det jag ger mellan 8 till 5.

När jag bloggar glider jag ofta in i bondesamhällets syn på arbete. Inte alltid, men ofta. Jag jobbar, vilar, är med familjen och så får jag lust att fixa till en staketstolpe innan jag lägger mig. Fast i modern form genom att fixa det sista på ett blogginlägg.  

 

När jag jobbar på mitt ordinarie jobb så drivs arbetet inom olika ramar och begränsningar som jag inte känner speciellt mycket för har jag insett. När jag bloggar, tränar eller jobbar på gården så drivs jag av min egen motivation.

Det intressanta är att jag verkar kunna välja inställning lite efter eget tycke. Extrajobbet som vicevärd blir ett stressmoment om det är ett jobb. Den stund jag ser saker som ska göras och klämmas in under den vakna tiden. Men om jag närmar mig vicevärdssysslorna lite som att jag har en ledig kväll att slå ihjäl så blir känslan i magtrakten en annan. Då blir extrajobbet som bloggandet kan vara. En stunds fixande. Lite kommunikation med olika intressenter för att fixa lite vardagsbestyr. Ganska avslappnat och odramatiskt.

För mig var ekonomisk frihet ljuset i tunneln så där för 3-4 år sedan. Jag tänkte då att jag skulle leva ett liv som fri som var avslappat, lugnt och enkelt. Jag har inte ändrat åsikt, men jag börjar allt mer inse att den ekonomiska friheten kanske främst är en frihet att styra sättet jag jobbar på mycket hårdare. Att det inte måste vara jobb eller inget jobb.

Ser ni likheterna mellan synen på jobb vs. fritid över en dag eller i ett större perspektiv? 

[su_box title=”Gillar du att läsa den här bloggen?”]Du läser säkert den här bloggen på en läsplatta, mobil eller dator du köpt.

Men det du läst, det som de senaste minuterna varit det faktiska värdet med din pryl, har faktiskt jag skapat.

Stöd mig och bloggen via vårt Kickstarter-projekt! [/su_box]

[wp_ad_camp_2]

 

You may also like...

10 Responses

  1. Jag skriver:

    Inställningen till det du tvingas/väljer att göra med din tid tror jag är en stor del i hur du över huvud taget trivs med tillvaron. Jag har bekanta som mest klagar på sina jobb och längtar till helgen, semestern, pensionen, miljonvinsten…. Dessa personer har dock aldrig sökt andra jobb för att se om de 40 t/v de är ”tvungna” att arbeta kanske skulle bli lättare att stå ut med på någon annan arbetsplats. Om man skulle få ett nytt och roligt jobb, vad skulle man då klaga på? Själv är jag en person som gillar vardagen, har ett helt okej jobb, gillar att stiga upp tidigt på morgonen och lägga mig tidigt på kvällen. Dricker ingen alkohol så jag kan lika gärna gå och träna en lördagkväll som en tisdagkväll om jag känner för det. Det anses ”konstigt” då man på helgen ska göra ”roliga” saker. För mig är det frihet att känna mig nöjd istället för att vara missnöjd med vardagen (som ändå tar upp en stor del av livet) och hela tiden längta efter ”något annat” och aldrig leva i nuet.

    Tack för en intressant blogg skriven med engagemang och intensitet!

    • Onkel Tom skriver:

      Hej Jag!

      Inställningen är jätteviktig. Men det bygger lite på att det går att välja. Det är ett faktiskt inte möjligt jämt. Nu tänker jag inte på gnällspikarna utan jag tänker lite större. För min del har det inte varit möjligt att bara bortse från det som är ibland, exempelvis kring problem som finns i öppna kontorslandskap.

      Tack!

  2. Dan skriver:

    Även jag tackar ånyo för bloggen och åsikter som gör att jag tvingas tänka annorlunda än jag brukar. Någon sade ”arbete är bara till för att splittra fritiden”.. Nåväl, den som trivs på arbetet tänker säkert inte så. Sen handlar en del av det om hur du delar in ditt arbete. Har läst att stora ledare inte alltid delar in dagen i timmar eller block utan snarare i minutrar. Det gör att de får mer tid över. Exempel; en chef har alltid dörren öppen, folk som kommer och går hela tiden, chefen klagar på att det inte blir tid att göra vad den skulle behöva=ta med budgeten hem över helgen. Möten har en tendens att ta timmar. Push-mail som läses och besvaras när de kommer. En annan schemalägger sin dag i minutrar, ett möte med en medarbetare tar/får ta 20 minuter, möten är väl förberedda. Mail läses och besvaras vissa tider. Den chefen får en himla massa tid över att leda och visionera över organisationen i stället för att släcka bränder. Kanske lite OT men tid är en dimension som påverkar oss alla och vi kan antingen låta den styra oss, eller se till att försöka styra den. I övrigt tänker jag lite som ovan kommentator. Å andra sidan, jag har jobbat, blivit ”fri” och sedan återgått till att arbeta igen, som vaktmästare(ja Tom, det är jag) för att det ger mig något särskilt, gemenskap, socialt sammanhang etc. Hur länge tänker jag inte bestämma nu. Tiden får visa det (men inte bestämma..)

    • Onkel Tom skriver:

      Tack Dan! Att styra sin dag är en parameter men just nu är jag snarare understimulerad än stressad. Det vänder dock snart tror jag.

  3. Framtida Frihet skriver:

    Tack för ett bra och intressant inlägg! 🙂

    Jag tog en titt på din utdelningssida och såg summan 36 773 kr för helåret i år. Det är alltså den totala utdelningen ni erhållit i år, eller har jag missuppfattat din utdelningskalender? Om så är fallet – att jag missuppfattat – vad landade den totala utdelningen på i år?

    Mvh
    Framtida Frihet

  4. Charlotta skriver:

    Det här är en jätteintrssant reflektion som jag för egen del har tänkt massor på. Innan jag blev sjuk var jag en persom som planerade mitt liv i kvartar, jag har haft flera olika jobb men alltid gillar dem och sett det som stimulerande, ovanpå det har jag haft en extremt aktiv fritid och i princip bara varit hemma när jag ätit, sovit eller bytt kläder. Att gå från ett så inrutat liv med så tydliga bekräftelser på att jag presterar till att ha helt tomma dagar där jag bara existerar var verkligen en mental utmaning. Jag kan lätt se hur man kan gå ner sig under en längre sjukskrivning när dagarna går och det inte finns någonting som skiljer den enda dagen från den andra och man aldrig känner att man ”gör något”. Det var nog också därför det tog ett par år innan jag på riktigt insåg hur mycket tid jag lägger på bloggen, och att det faktiskt är ett jobb. Så från att tidigare ha svarat att jag inte arbetar pga sjukdom när folk frågat, trots att jag lade all tid jag orkade på bloggen, så har jag sedan ungefär ett år tillbaka erkänt för mig själv att jag faktiskt jobbar, det är bara det att jag jobbar på mina villkor, när jag vill och hur jag vill, och det var nog det som gjorde att det tog tid för mig att se det som det jobb det faktiskt är. Även om jag ibland kan sakna den där ledighetskänslan som man bara upplever om man har en anställning, så känns tanken på att gå tillbaka till ett läge där någon annan styr min tid numera utesluten. Det är inte så jag vill leva. Jag vill inte dela upp mitt liv i jobb och fritid, tvång och valfritt, underförstått tråkigt och roligt, utan jag vill istället dela upp livet i olika aktiviteter, utan att sätta de etiketterna på dem.

    • Onkel Tom skriver:

      Hej Charlotta,

      Precis, din slutkläm är spot-on för min del också. Och som jag försökte beskriva så tror jag nästan att mina höga krav på fritiden bidrog till att öka gapet mellan jobb och fritid. Det finns andra faktorer också, men jag kan inte släppa den kopplingen. Känner du igen dig i det?

      För er som inte stött på Charlotta tidigare så tycker jag ni ska besöka hennes blogg, kanske starta med detta inlägg eftersom det är relevant: http://www.overlevnadsguiden.se/halsotips/min-utmattningssjukdom/

  5. Stenkryparen skriver:

    Hej Onkel Tom,

    Hittade din blogg i går via ”Utdelningsseglarens”, här finns enligt min mening väldigt mycket klokskap. Jättestort grattis till din och familjens (mentala/ekonomiska) frigörelseresa!

    I stort har våra ”resor” varit väldigt lika. Skillnaden är främst att jag är mer beroende av prylar för att lyckan ska vara fullständig (men detta behöver inte kosta högar med pengar), och att min sambo jobbar ytterligare en tid.

    Du har en sällsynt bra författar talang, få kan med sån precision sätta dessa saker på pränt. Överväg att slå mynt av förmågan, i så fall är du även delaktig till att hjälpa några medmänniskor ut ur ekorrhjulet. Jag har muntligen hjälpt några på traven, vilket känns väldigt bra.

    Jag började spara tidigt i livet med frihet som ett ganska tydligt mål, men ställde nog för höga krav på pengahögens storlek innan ekonomisk trygghetskänsla infann sig. För egen del var jag i mål för längesen men föräldraansvar fick mig att kämpa på ytterligare några år. Krav på pengahögens storlek innan man checkar ut är ju främst psykisk/filosofisk (så lätt att säga ”bara lite till”.

    Nu är min utcheckningstidpunkten sen en tid fastställd till sommaren 2017 och finplanering av ”nya” livet pågår. Ska snarast läsa alla dina blogg inlägg, här finns uppenbarligen mycket filosofiskt godis jag har nytta av.

    Återigen min respekt för det förnuftiga ni gör med resten av era liv.

    Vi hörs

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *