Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

Intervju med Storugglan

Jag har intervjuat en av bloggens mesta kommentatorer, Storugglan, för att vi ska få lära känna honom lite mer. Vi berör så vitt skilda områden som meningen med livet och sjuttiotalets barnprogram. Håll tillgodo och passa gärna på att tacka Storugglan för kommentarerna här på bloggen med egna kommentarer!


Kan du beskriva dig själv? Vem är du, hur lever du och vad gör du om dagarna? Har du familj och hur ser dom på dina val? Villa? Storstad?

Man 45+. Bor med min hustru i en storstad i hyrd lägenhet. Barnen är utflugna och står på egna ben.

Är akademiker som ägnat större delen av mitt arbetsliv åt kommunikation i någon form. Sedan några år tillbaka ägnar jag dagarna åt att umgås med och hitta på saker med min bättre hälft (som också är ekonomiskt oberoende), läsa, lyssna på musik, gå på museer, utställningar och konserter. Tränar någon eller några timmar per dag: styrka, kondition, gruppträning, yoga etc. Påtar lite i trädgården i det näraliggande lantstället.

Barnen ser bara positivt på våra lite annorlunda livsval. Vi tänker i stort lika i alla de delar som är väsentliga för och möjliggör ekonomiskt oberoende. Inspirationen har dessutom alltid gått i båda riktningarna.

Den utvidgade familjen har på sin höjd initialt visat uppenbar förvåning men inte på något sätt varit ihållande ifrågasättande (standardfrågan var väl: Men vad ska du göra på dagarna?). När tiden har gått visar det sig att våra livsval i stället inspirerar andra i vår omgivning att tänka utanför de givna ramarna. Det är en glädje att bara genom sitt sätt att leva kunna erbjuda andra ökad insikt om sin frihet och sina möjligheter.

Om jag förstår det rätt lever du som ”ekonomiskt fri”. Hur hamnade du här?

Min fru och jag är vana att leva enkelt med kvalitet. Vi har aldrig tvekat att unna oss allt det vi önskar. Men vi har sällan önskat oss kvalitetslös konsumtion. Med den grundinställningen är det svårt att bränna två normala medelklasslöner varje månad, år efter år.

Eftersom det blev pengar över och de samlades på hög så amorterade vi på vår bostad. Ingen av oss hade några större kunskaper om aktier och investeringar som hade kunnat leda våra pengar i den riktningen. När barnen hade flyttat hemifrån ville vi flytta till en mer lagom stor bostad. Så vi sålde vår nu obelånade bostad och flyttade in i en hyrd bostad.

Vi hade nu en större summa pengar. Den fortsatte också att växa varje månad, kanske ännu mer än tidigare i och med att barnen flyttat och klarade sig mer och mer själva. Pengasumman kom att utgöra ett problem eftersom vi insåg att den behövde tas om hand.

I vår strävan att förstå hur vi skulle förvalta vår förmögenhet växte också en insikt fram om att den hade nått en storlek som faktiskt gjorde att den kunde försörja oss. Vi förstod alltså så småningom att vi inte behövde arbeta så mycket längre innan vi var ekonomiskt oberoende enligt alla rimliga beräkningar.

Har du någon erfarenhet som fri som du vill dela med dig av? Kanske något oväntat.

Mycket i det mellanmänskliga umgänget handlar tyvärr om hierarkier, tävlan och att positionera sig. Så kan det vara på jobbet, föreningen eller Ica. Jag har märkt att jag påverkas allt mindre och mindre av sådant. Som ekonomiskt oberoende känner jag mig utanför detta på ett positivt sätt. Jag är inte med i och låter mig inte dras med i någon tävling längre. Jag har redan vunnit min egen tävling, och jag önskar alla andra att vinna sin egen.

Jag har också, något oväntat, upptäckt att mitt behov av att det ska hända en massa saker är rätt litet. Mitt fokus har mer riktats mot att upptäcka och uppleva allt det som sker i mig själv och runt omkring mig utan att jag själv larmar och gör mig till.

Det känner jag igen mig i i väldigt hög utsträckning. Är det en åldersgrej, något vi mognar in i eller är det en konsekvens av att vi törs sätta oss ner och lyssna på oss själva en stund? Vad säger du?

Jag tror visst att det kan ha med åldern att göra. Men att det uppenbarligen inte är ett tillräckligt villkor inser man om man tittar sig omkring. Finns många män (ja,det är nog flest män) som uppnått en nog så mogen ålder utan att komma till ro.

För min egen del kan jag tänka mig att mitt ekonomiska oberoende gjorde att jag kunde mentalt frigöra mig från arbetslivet, som ju helt naturligt är en miljö där det ska hända en massa. När jag några år senare tackade för kaffet och befann mig utanför arbetslivet så hände det inte så mycket per automatik. Det gav mig möjlighet att upptäcka allt som händer i det som inte händer. Som en hjälp på traven har jag ägnat mig åt yoga så smått de senaste åren.

Hur ser du på jobb/arbete? Jag noterade att du gjort ett försök kring egen blogg men avstått. Du är också aktiv och kommenterar då jag exempelvis skriver om öppna kontorslandskap. Om du skulle väga; är det jobb och arbete som avskräcker eller friheten som lockar?

Både min fru och jag har nog gjort någon form av yrkeskarriär.Vi ha båda gjort utvecklande och spännande saker både här i landet och utomlands som inte hade varit möjliga att göra utanför arbetslivet. Men arbetet har nog likväl för oss varit i första hand en inkomstkälla. Meningen med livet har inte funnits i arbetslivet utan i livet utanför. Därför var det helt naturligt för oss att sluta lönearbeta då vi var ekonomiskt oberoende.

Vi har som de flesta tjänstemän genomlidit livet i kontorslandskap, bättre och sämre sådana. Det var inte orsaken till att vi valde att sluta, men jag tror att de miljöerna för oss underströk vikten av att använda de medel vi har för att själva forma vårt liv så som vi vill ha det. Jag upplever kontorslandskapen som ett uttryck för medelklassens degradering.

”Medelklassens degradering” skriver du!? Degradering eller devalvering? Kan du utveckla detta lite. Vad menar du?

Mer degradering än devalvering. Devalvering skulle implicera att medelklassen har tappat i värde. Men stora delar av medelklassen här i landet har det bättre ekonomiskt än man någonsin haft. Trots detta tycker jag mig se (och ha upplevt) en degradering av medelklassens position i arbetslivet.

Friheten för och betydelsen av den enskilda medarbetaren har minskat dramatiskt. Alla är numera en utbytbar kugge i maskineriet. Det gäller oberoende var på den kunskapsarbetande medelklassens löneskala man befinner sig. Man kan vara synnerligen högt betald men fortfarande tvingas sitta i ett förnedrande och destruktivt kontorslandskap eller förvägras möjligheten att arbeta på distans.

Jag finner å andra sidan inte detta som särskilt förvånande. Det är ett uttryck för marknadsekonomins mekanismer, och vi njuter alla frukterna av den ökade effektivitet som denna degradering innebär. Vissa gör det i form av fortsatt hög lön och ökad konsumtion. Andra, som checkar ut som ekonomiskt oberoende, gör det i form av fortsatt rimlig avkastning på förmögenheten.

Det finns en mening som beskriver detta rätt väl: ”Allt som är fast förflyktigas.” Så beskrev Marx och Engels kapitalismens logik. Fortsättningen är inte heller så dålig: ”…allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.” Känns underligt att som kapitalist finna anledning att citera författarna till Kommunistiska manifestet…

Är det svårt att ta hand om sin frihet? Är du duktig på att fånga dagen eller blir det ett tråkigt pensionärsliv. Hemma, med frukost-tv som sällskap? Jag kan säga att jag har mina största farhågor själv här. Jag hoppas att friheten ska ge mig ett bättre liv, om det inte blir så vet jag inte riktigt vad jag ska göra faktiskt.

Jag upplever inte att det har varit svårt att ta hand om friheten. Jag har sällan tråkigt och upplever ofta att tiden inte räcker till. Vi har sedan många år tillbaka ingen tv och har aldrig ägnat oss åt att ”titta på tv”. Vi är båda vana vid ett fysiskt aktivt liv och vill utmana oss själva genom att utvecklas intellektuellt. Mina intresseområden är främst kultur och humaniora. Internet, bibliotekskort och Spotify erbjuder stimulans och utmaningar så det räcker.

Finns det något du är mindre nöjd med i din vardag idag som är ett resultat av dina livsval? Saknar du jobbarkompisar, struktur eller mening i livet?

Nej, inget som saknas. Men det beror inte på att det blev som jag trodde, utan på att jag successivt upptäckt rikedomen och mångfalden i ett enkelt liv i frihet.

Jag saknar uppenbarligen inte struktur och mening. Jag saknar inte heller ”jobbarkompisar” men däremot helt naturligt vissa av de personer jag tidigare arbetade med och nu inte längre träffar mer än högst sporadiskt. Det kan dock vara bra att finna nya sociala arbetsplatsliknande sammanhang. För min del är det delvis min träningsanläggning.

Var är du om fem år?

Ingen aning. Har inga sådana planer. Jag är dock övertygad om att jag, tillsammans med min hustru, skapat ett bra system med rutiner som kommer att generera goda utfall på vägen.

Du, precis som jag och i princip alla ekonomibloggar som avslöjar något om privatlivet, är anonym i alla sammanhang. Varför är det så? Är det vi diskuterar kontroversiellt? På exempelvis Twitter förekommer massor av människor som stolt, i eget namn, deklarerar den ena märkliga livsåskådningen efter den andra. Är det värre att räkna pengar än att vara rasist?

För min personliga del vill jag inte vara en offentlig person i något avseende. Rent generellt kan jag tänka mig att pengar är ett känsligt ämne eftersom det kan få andra att känna sig i underläge. Detta på samma sätt som bildning och kunskap. Det tycks som att åsikter och konsumtion står högt i kurs medan däremot kunskap och förmögenhet kan väcka människors vrede.

Du har pekat på att vi inte har någon svensk ”pensionsbloggare” på samma sätt som det finns i USA. Har du några mer tankar kring bloggvärlden där du trots allt är väldigt aktiv? Kan vi svenska bloggare lära av någon eller göra något mer?

Många av de bloggare i USA som vi alla läser tycker jag präglas av en hög grad av professionalism. Jag tror att det finns ett utrymme för en person även här i landet som är beredd att ta det steg det innebär att professionalisera sig. Men det innebär en rejäl satsning tid och möda.

Jag har sporadiskt läst och lyssnat på Daniel Richters blogg och pod Styrkelabbet. Jag tror att det är möjligt att i vår nisch göra det Richter gjort inom sin, även här i landet. Richter intervjuades nyligen i podden 25 minuter, och man får där en inblick i hur man behöver jobba för att lyckas med det han har gjort.

Jag kan som sagt inte se att det finns någon sådan blogg ännu här i landet. Du rör dig i den riktningen, med tydliga steg. Men tyvärr är du ju snart ekonomiskt oberoende planterad ute i spenaten, och då minskar förstås drivkrafterna att bygga en inkomstbringande blogg 🙂

Varifrån kommer ditt alias Storugglan?

Ugglan är ett trevligt djur. Det vet alla vi som växte upp på 70-talet med Fablernas värld. Namnet Ugglan var upptaget någonstans där jag skulle skriva så det blev Storugglan i stället.

”Penti Varg? Hette han så? Vilka figurer var det mer?”

Nej, nej. Jakob Uggla hette han. Här kan Onkel Tom reparera sin bildningslucka om Fablernas värld:

Fablernas värld

Jamen! Jag menade ju naturligtvis inte att Uggla heter Varg! 🙂
 
Är det några andra bloggar du vill tipsa om?

Då vill jag nämna två sakliga bloggare i USA som skriver utan stora åthävor och som jag haft stor nytta av:

A Wealth of Common Sense, där Ben Carlon skriver om kapitalförvaltning etc.

Can I Retire Yet?, där Darrow Kirkpatrick skriver om alla aspekter av ”early retirement”.

Sedan tycker jag att ingen svensk bloggare i vår nisch på ett bra sätt visar hur enkelt man kan lägga upp själva investeringsbiten. Det kan skapa onödiga hinder för många noviser som vill arbeta mot ekonomiskt oberoende. Här tycker jag att Avanzas sparekonom Claes Hemberg både på sin blogg (http://blogg.avanza.se/hemberg/) och i sina böcker visar hur man ska gå till väga för att göra det så effektivt och enkelt som möjligt.

 

 

Det var allt från Storugglan så långt. Som sagt, fråga på i kommentarsfältet så får vi hoppas att han dyker in och pratar lite. Liknande intervjuer med de som på något sätt gjort sig fria kommer här nedanför.