Hur mycket ska vårt barn ha i månadspeng när bästa kompisen får barnbidraget?

41
82
hur mycket månadspeng
Tabell över hur mycket i månadspeng barn får beroende på ålder.

Ska ett barn ha barnbidraget i månadspeng? Hur mycket månadspeng ska vårt barn få? Det är vanliga frågor för oss som är föräldrar till lite större barn.

Frågan har stora likheter med den klassiska frågan: ”hur långt är ett snöre” eftersom innebörden i begreppet månadspeng inte är speciellt väldefinierat? Jag vet inte heller om det går att arbeta fram ett bra svar då synen på pedagogiken bakom att skola in barn i ett ekonomiskt ansvarstagande via månadspeng är något grumlig. Barn dessutom barn och måste hanteras som så.

Det här inlägget postades första gången i augusti 2016. Jag har uppdaterat inlägget 22 november 2016 med ett tillägg längst ned. Där får ni veta hur den stora skillnaden i månadspeng mellan vår dotter och hennes kompisar faktiskt landat.

Vår äldsta dotter fyller 12 år i år och har 100 kronor i månadspeng varje månad. På det kommer hennes mobilkostnad på 99 kronor. Det är ett enkelt abonnemang och hon har en bra, men lite ålderdomlig mobiltelefon. De hundra kronorna hon får är hennes helt och hållet så tillvida att vi inte ställer några krav på att hon ska täcka några av sina kostnader i vardagen med de pengarna. Inte heller behöver hon göra något i gengäld för att få pengarna.

Rent praktiskt har vi, genom SEB, enklare betalkort till våra två äldsta barn så överföringen görs digitalt till deras kort i slutet av månaden. Dessa kort använder sedan barnen i sin vardag. Om de behöver ha kontanter så får de själva ordna detta via en uttagsautomat.

hur mycket månadspeng
Tabell över hur mycket månadspeng barn får beroende på ålder. Tabellen gäller för 2015 och är naturligtvis medelvärden. Källa Compricer.

Nu får två av kompisarna hela barnbidraget i månadspeng varje månad vilket naturligtvis ger dom en enorm köpkraft jämfört med vår dotter. Det märkliga i det hela är att av de barn som vi har runt oss så är det de som har föräldrar med lägst utbildning och, som vi tror förhållandevis låg inkomst, som får störst månadspeng. Som grädde på moset är naturligtvis mobiltelefonen och abonnemanget ett par snäpp bättre än det våra barn har, om det inte till och med är det senaste och värsta.

Våra barn är vana vid att väga aktiviteter och inköp mot kostnaden för densamma. Så gör vi och vi har fört över beteendet till våra barn. Dessutom har våra barn faktiskt bara sina 100 kronor i månaden, plus att det dom eventuellt sparat från föregående månad. Några andra pengar finns inte. Inga mor- eller farmödrar som sticker till dom en slant eller vi som är lite ”flotta” ibland.

Det gör att vår äldsta kan tacka nej till exempelvis fika på stan av ekonomiska skäl när bästa kompisen är fikasugen. Då bjuder barnen som får barnbidraget i månadspeng vår dotter på fika. Vi som tjänar bra och har en fantastisk månadsekonomi – vi tillhör nog den mest välbärgade fem procenten i vår stad (eller ännu högre) – har därför en dotter som blir bjuden av sjukpensionärernas och de ensamstående skildas barn. Det gnager ofta mer hos oss än att vår dotter tjatar på att få någon pryl eller pengar faktiskt.

Men hur gör vi som föräldrar när kompisen har snudd på 10 gånger högre köpkraft? Hur mycket månadspeng ska ett barn ha? Hur hanterar vi ”orättvisan” som våra barn upplever när kompisen får barnbidraget i månadspeng?

 

 

Ja, i vår familj är vi rätt krassa. Allmänt! Och i synnerhet när det gäller ekonomin. Så vi säger ”att så här är det”. Vi vuxna är ju själva någon sorts referens och vi ger inte oss själva en spänn i fickpengar. Så varför ska våra barn då ha mer än oss och de flesta vuxna? Dessutom är våra barn knappast missgynnade. Det finns spel, tv-apparater, datorer och kläder i överflöd. Det har också blivit tydligt att barnen följer oss mer i beteende än vi faktiskt inser. När vi fokuserar på mer inåtriktade nöjen, som att läsa böcker och laga mat, så följer barnen med. Att handla och köpa är inte högst på dagordningen för våra barn, just nu. Vilket vi är tacksamma för då det gör livet rätt mycket lättare.

Men vi är trots det inte immuna. Vi har redan nu konflikten kring hur mycket månadspeng vår dotter ska ha, och jag tror den kommer öka kommande år. Men jag är tveksam till om vi någonsin kommer ge barnbidraget i månadspeng!

Tillägg 2016-11-22: Det här med den stora skillnaden i månadspeng mellan tre tjejer blev inget bra. De som hade mer pengar än vår dotter tog det som en utgångspunkt för att vara elaka och började visa översittarfasoner. Det blommade sedan ut i rena svinigheterna en kväll.

Då blev vår dotter naturligtvis väldigt ledsen, men hon och mamma pratade mycket. Om vad som är ok i en kompisrelation och vad som inte är det.

När man är 12 år så är det många tankar som snurrar. Naturligtvis vill man vara en i gänget och populär. Men vår dotter förstod också att situationen var skruvad och att det inte var våra val och hennes förutsättningar som var den största bidragande faktorn i det som skedde runt henne. Det behövde vi faktiskt inte förklara. Hon såg själv i att kompisarna med barnbidraget i månadspeng stack ut från normen.

Hon förstod också att de andra tjejerna var sviniga.

”Vi är väl vänner men inte BFFer längre” var kommentaren några dagar senare när vi frågade om det som hände den kvällen när kompisarna var svinga hade fått några konsekvenser i skolan. Och allt gick inte tillbaka till hur det var tidigare. De tjejer som då var viktigast i världen har nu några månader senare fått en väldigt periferier roll i vår dotters sociala liv. Vår dotter har helt enkelt valt andra kompisar. Tjejer som tycker handla och mysa betyder en dela på en Dajm och snacka skit, i stället för att hänga på trendigt fik.

Jag tycker vår dotter har gjort det här bra. Speciellt är jag stolt över hennes ”tar ingen skit” attityd utan att för den skull vara någon Drama Queen.

För oss vuxna blev det här återigen en bekräftelse i att våra val inte är så annorlunda. Tvärt om så lever de flesta familjer med begränsningar och gör val. Barn måste förstå det, se det, och när dom väl insett hur det är så är verkligheten inget märklig.   

Vi har inte ändrat inställning till hur mycket månadspeng våra barn ska ha i och med det som hänt.

41 KOMMENTARER

  1. Men den stora frågan är egentligen vad pengarna ska räcka till. De som får barnbidraget, är det till kläder osv eller rent nöje som godis och fika?

    Generellt tror jag så här:
    En 10-12-åring kan normalt inte hantera en tusenlapp i månaden på nöjen. Som ung vuxen kommer den inte att förstå någonting när lönen ska gå till boende och mat. Därav alla dessa Lyxfällan-program.

    Sonen på 11 år har egentligen 2 € (eller det är nog 3 € nu när jag tänker efter) i veckopeng men vi glömmer alltid bort att ge det så oftast brukar det bli att vi köper något större till honom emellanåt. Men vi måste bättra oss, det är bra för honom att lära sig hantera pengarna.

    • Hej Emma, jag bedömer inte att barnen ännu kan ta något ansvar för kläder eller andra vardagliga kostnader så barnbidraget går i praktiken till nöje. Det betyder att vår dotters kompisar mer eller mindre badar i pengar.

  2. Och du ser inga moraliska aspekter på att ditt barn, i det här fallet den välbärgade parten, först tackar nej till en social aktivitet med hänvisning till att ”hon har inga pengar till detta” varpå hon i nästa ögonblick ändå accepterar att bli bjuden på dito aktivitet av en betydligt ekonomiskt underlägsen part, både räknat i kronor och i omdöme?

    Det framstår som ganska cyniskt att låta era barn bli bjudna på aktiviteter av andra barn som relativt er verkar vara betydligt fattigare, där skälet är att kompisen tycker synd om ert barn. Resultatet blir ju att ni ger sken av att vara fattiga, alternativt pinsamt dumsnåla, och därmed utnyttjar personer som i själva verket är både fattigare och mindre ekonomiskt kompetenta.

    Det naturliga i situationen du beskriver är väl att ert barn då vänligt men bestämt först tackar nej och när erbjudandet om att bli bjuden kommer då replikerar man något i stil med ”tack, men det är bättre att du spenderar dina egna pengar på dig själv”.

    😉

    • Jo, det finns ett moraliskt dilemma. Det hoppas jag framgår i texten.

      Samtidigt är det knappast lätt att lägga det ansvar du tycker familjen behöver ta på en tolvåring på stan.

      Vi har pratar med vår dotter och oftast avstår hon faktiskt, men det går inte varje gång.

    • Jag tycker att det ser ut som att Onkel Tom är fullt medveten om att det blir fel. Onkel Toms 12-åring får en sund uppfostran om pengars värde, men det kolliderar med andra i samma ålder som inte har samma situation. Jag vet inte om Onkel Tom kan göra något mer än det de redan gör, men jag förstår om det blir jobbigt för 12-åringen.

      • Onkel Tom skulle i och för sig kunna prata med de andra barnens föräldrar om att det skapar problem när de barnen har så mycket pengar att röra sig med. Barnbidraget är 1050 kronor (plus eventuella tillägg) vilket är enormt mycket pengar för en 12-åring.

        • Jag vet att jag pratat med mig själv, men det skulle till och med kunna bli en hjälp för de andra föräldrarna som säkert har liknande dilemman och kanske till och med känner en press att deras låga inkomster inte ska drabba barnen och därför överreagerar.

          Nu ska jag sluta. 🙂

          • Det är lugnt, helt själv är du inte. Några läsare har bloggen! 🙂

            Jag är inte så sugen på att ringa någon förälder faktiskt. På något sätt ligger det i sakens natur att om dom ger sina barn den ekonomin så kommer dom aldrig få speciellt bra utväxling på pengarna. Dom kommer dribblas bort helt enkelt. Så vad spelar det för roll om det blir en lite väska eller en smink extra varje månad eller om de bjuder vår dotter på en fika?

            Det känns avigt, men vi har faktiskt ett mindre problem. Vår dotter säger ofta nej, kompisen vill ändå och då får hon bjuda.

          • @Daniel; det jag kommenterade var inte att Onkel Tom skulle lägga någon energi på att uppfostra andra föräldrar i hur de hanterar pengar till sina barn, det jag ville kommentera var hur hans egna barn måste lära sig att tacka nej till gratisfika när de blir erbjuden gratisgrejjer för att kompisarna tror att de inte har råd. Men ja, jag förstår samtidigt att en det för en 12-åring i ett sådant läge inte är superenkelt att agera moraliskt korrekt.

          • Jag kan tänka mig att en låginkomsttagare med dålig ekonomi och än viktigare, dåligt självförtroende i barnuppfostran, är orolig för att deras barn ska ha för lite pengar jämfört med sina kompisar. Om en sådan person visste vad föräldrarna till barnens vänner gör så skulle det kunna bli lättare.

          • Hej Daniel, är du inne på att jag ska ringa, eller? Att bättra på andra föräldrars självförtroende är en tuff grej.

    • Ja, det är så vi säger. Men vi förklarar naturligtvis en hel del runt.

      Det stora problemet tycker jag uppstår då vår dotter blir ”bjuden” av kompisarna. Men samtidigt så är det ju så att andra familjer gjort andra val och då får dom väl ta konsekvensen av det.

      • Problemet är bara att det kan bli din dotter som får ta konsekvenserna. Det beror ju så klart på vännerna men till slut så kommer de att undra. Som min chef som alltid tiggde cigaretter av alla trots att han var den som borde kunnat ha råd till det mest. Till slut tittade alla snett på honom – både arbetskamrater, leverantörer och kunder.

        • Jo, visst. Men jag tycker inte det är vi som skapat detta problem. Inte heller vi som är så extrema. Men nu har skolan börjat, det blir några stadsfestivaler och skoldanser. Vår dotter är ganska tydlig men hela situationen haltar. Kompisen har ju pengar för allt, och en dricka samt smink. Hon vill ju leva sitt liv och vår dotter sitt. Och dom måste mötas.

          Så vi har informerat vår dotter om att vi ser skeptiskt på det hela men att det måste bedömas från gång till gång.

          Vi kommer inte öka vår dotters månadspeng för detta, det är ett som är säkert!

      • Kan ju även förklara, när man blir bjuden så förväntas man oftast bjuda igen. Förr eller senare kommer även den bjudande parten vilja bli bjuden. Då kanske det inte är lika kul att vara den som måste hosta upp ett par Cola och bullar åt ett gäng kompisar!?

        • Ja, men för att ta ett exempel. Vi vill inte att vår dotter köper godis varje dag i veckan. Det kommer aldrig bli så. Medan kompisen vill köpa en stor chokladkaka och sitta och mysa hemma. Ska vår dotter sitta och titta på när hon äter, eller hur ska det funka?

          • Intressant exempel OT, men är det själva köpet av godis varje dag ni vill undvika eller är det att det äts godis varje dag? Jag skulle inte heller uppskatta om mina barn åt godis varje dag, oavsett vem som betalar. Tyvärr minskar ju möjligheten för en som förälder att välja vilka kompisar barnen skall ha för varje år de blir äldre… 😉 Däremot tror jag det är lättare att diskutera med andra föräldrar hur man kan enas om gemensamma godisvanor när barnen umgås så länge man inte blandar in pengar i diskussionen.

          • Jag vill undvika både köp och ätandet. Och vi uppnår båda då vårt barn naturligtvis äter mindre nu än om hon kunde köpa själv. Dessutom bjuder ju inte kompisen varje dag obegränsat. Men det händer. Vi vet inte riktigt omfattningen mer än när det blir lite större. Kanske någon gång i veckan som vår dotter ”åker snålskjuts” på kompisen.

            Jag är fortfarande inte sugen på att ringa någon förälder. Snart kommer märkeskläderna. Ska jag börja ringa runt då också?

            Vi har ett barn som har helt andra kompisar som är två år yngre, där ser vi inte det här alls. Inte med mobiler eller pengar.

          • Angående att ringa kompisens föräldrar om märkeskläder kommer på tal. Ja, om kompisarna börjar köpa märkeskläder åt din dotter kan det vara dags att börja fundera över det där samtalet 😉

  3. Jag var själv ett sådant barn som hade mycket mindre i månadspeng än jämnåriga, ända till jag fyllde 18 och själv lagligen fick hand om studiebidraget tills jag tagit studenten. Som 16-åring på 90-talet fick jag 100 kr/mån, flera hundra mindre än jämnåriga som nästan alla fick barnbidraget sedan de börjat sjuan eller åttan. Ändå köpte jag alla kläder och vardagssaker själv, av sommarjobbspengar på runt 3000kr/år. Denna skillnad gentemot andra var hyfsat ok då jag inte umgicks så mycket med andra. Det blev ju ibland svårt rent ekonomiskt faktiskt. Visst skapade det nog en liten bitterhet. Blev extremt sparsam och lärde mig att jag tydligen inte förtjänade att ha lika mycket som andra, klara mig själv utan hjälp, blev stolt och försökte mig på en identitet som ickebehövande av allt som andra tjejer ville ha och ofta kunde köpa. Som ung vuxen hade jag haft svårt att hävda legitima materiella behov och fortsatte länge med beslutet av att inte behöva något. Hur man reagerar på skillnader är förstås olika. Många barn skulle protestera högljutt och få sin vilja igenom eller åtminstone till en del och slippa bli bittra offer. Man bör nog vara vaksam på ”alltför snälla och välanpassade barn”….där kan gro mycket som inte syns.

    • Tack Eva,

      Det är komplext och vi får se lite hur det utvecklar sig. I vårt fall så är på något vis vår dotter införstådd med att vi är betydligt ”rikare” – som hon säger – än många av hennes kompis föräldrar och att vi gör lite annorlunda val. Det gör att hon inte direkt kommer i något underläge på grund av det här. Men det är naturligtvis något som gnager henne.

      Jag tror inte heller att hon är så annorlunda mot de andra barnen rent generellt men två av hennes närmast kompisar har mycket mer fickpengar än hon.

      • Men jag visste också att vår familj var relativt välbärgad i förhållande till andra. Faktiskt så uppfattades vi som ännu rikare än vi faktiskt var för huset och bilarna och det yttre var jättefint och polerat och som en av få företagarfamiljer i byn så antogs pappa ständigt göra goda vinster. Men vi barn fick sällan kläder och prylar då vi inte var i centrum i familjen som är vanligt att barn är idag. Föräldrarna hade ett liv och ett hem och där ingick vi, dvs i deras liv. Familjen bestod alltså av två vuxna som också hade barn. En helt annan inställning än många föräldrar har idag. Blir fortfarande ibland förvånad över vuxna som pratar med sina barn som kompisar och frågar om deras åsikt och vilja…

        Det eventuellt gnagande är ju inte att ha mindre än andra och sedan skämmas för det (?) Kände aldrig skam över det då jag ju lätt förrådde föräldrarna inför kompisarna och sade att de inte ville ge mer pengar. Jag var inte beredd att ta på mig minsta skam så jag hade inga skrupler att säga som det var! Alla visste ju att det fanns pengar och att det inte var mitt fel.

        Men i slutänden är det de vuxna i familjen som bestämmer hur pengar ska användas. Barn får anpassa sig och ta igen saker när de blir vuxna istället. Kanske gör de likadant mot sina barn. Eller tvärtom. Någon reaktion blir det nog i alla fall.

        • Eva,

          På något sätt läser jag din kommentar som att det du beskriver är ”som det borde vara”, möjligtvis med lite tankar kring relationen i familjen. Jag känner inte att vi har stötte avstånd till våra barn bara för att dom inte får pengar eller prylar av oss. I det fall vi pratar om så är det snarare så att det är vi i vår familj som har tajtast relation, med ganska god marginal!

          Jag uppfattar inte heller det som att vår dotter mår speciellt dåligt av att stå för sin situation och sin familj. Det är mest då det är evenemang – några gånger om året – och eftermiddagar på stan – någon gång i månaden – som hon hamnar i kläm.

          • OK! 🙂
            Och när jag är lite otydlig i vad jag skriver beror det nog på att jag försöker vara lite neutral. Tycker ofta många sidor i en sak kan vara vettiga. Få saker är självklart dåliga eller bra.

            Och om ni har goda relationer inom familjen så underlättar det ju enormt, då tror jag faktiskt ni vuxna kan få igenom ännu mer av annolunda livsstil utan att det påverkar barnen negativt varken nu eller framöver, utan tvärtom utan tvekan.

            Man ska överhuvudtaget inte vara så orolig om man tror att det man gör är det rätta eller att man har en god plan. Testet är motivet, om man gör det man gör av personliga egoistiska skäl, av rädsla, oro osv eller av lugn, säker och trygg kärlek till sig själv och sin familj.
            Andan bakom handlingar säger allt. Andan smittar och barn är känsliga.

  4. Jag tillhör dom som växte upp med betydligt mindre pengar än dom flesta av mina kamrater.
    Det är knappast något konstigt med det! Så är det ju hela livet! Studietiden, arbetslivet, grannar, släktingar, vänner som vuxna. Alla umgås ändå och har trevligt ändå. Det är ingen skam att vara fattig, eller ekonomisk, bara obekvämt!

    När barnen kom hem och sa” men alla andra får ju!” Då svarade vi bara”det är möjligt att dom gör så i sina familjer men så gör vi inte i våran!” Dom anpassade sig snabbt till vad som gällde och jag kan ärligt inte se att dom har tagit någon skada av det som vuxna!

    Om vi ska göra något tillsammans med några vänner som sitter med en sämre ekonomi än vår egen, så anpassar man givetvis aktiviteten efter en nivå som den som är svagast ekonomiskt är bekväm med!

    Det gäller ju allt! Om två nykära bestämmer sig för att slå sina påsar ihop, ska den ekonomiskt starka, givetvis sänka sin standard till en nivå där den svagare känner sig bekväm och kan dela jämställt på utgifterna!

    Det kommer alltid att finnas trevliga människor du vill umgås med som har det bättre eller sämre än dig själv!
    Det är bara att vara flexibel och anpassa sig efter svagaste part!

    • Mycket bra kommentar Kalle56, möjligtvis med tillägget att om den starkare naturligtvis får bjuda om den önskar en ”högre” nivå. Främst tänker jag då på parat som flyttar ihop.

      • Visst är det så men då är man ute på mycket tunn is!

        Antingen den svage eller den ekonomiskt starka, känner att balansen rubbas.

        Den svage kanske får dåligt samvete och börjar göra mer av städning och tvätt. Eller den starke känner ett uns av att vara utnyttjad.

        Att den ena partnern har en högre sparkvot under perioder av livet är att föredra.

        Min äldsta svärson flyttade 40 mil och levde som en student, vad det gäller ekonomi i 5 1/2 år trots en mycket hög inkomst, för att kunna leva ihop med min dotter!

        • Du har nog rätt Kalle men jag delar inte riktigt ditt fokus på att den ekonomiska relationen måste vara så jämnbördig. Jag tror inte alla uppfattar det så. Jag har haft delad ekonomi med min sambo sedan dag ett vi flytta ihop. Det har under långa perioder då varit stora skillnader i inkomst men vi har ju levt i det tillsammans. Så tror jag det blir i många relationer där skillnaderna är stora ekonomiskt.

  5. Jag förstår det dilemma ni befinner er i. Vi hade en snarlik situation när våra barn växte upp. Vi bodde då i ett bostadsområde ett antal km utanför stan med mycket goda bussförbindelser och cykelavstånd på sommarhalvåret. Vi försökte uppmana våra barn att åka buss eller cykla när de skulle in till stan (precis som vi vuxna gjorde) men de kompisar de umgicks med ”gillade” inte att åka buss och ”orkade” inte cykla så de fick alltid skjuts av sina föräldrar. Våra barn åkte naturligtvis med dem då de skulle göra någon aktivitet tillsammans. Det blev jobbigt för dem när vi aldrig erbjöd oss att skjutsa utan i stället sa: ta bussen. Behöver jag nämna att kompisarnas föräldrar aldrig själva skulle drömma om att åka buss eller cykla utan snarast bodde i sina bilar…..

    • Hej Lisa,

      Ja, det låter väldigt likt vår situation fast inom ett litet annat område. Vad blev det av det här i längden? Har ni någonsin fått klagomål eller har era barn nämnt detta senare i livet?

  6. Svårt det där.. Jag växte upp i en familj med låga inkomster. Jag hade inte märkeskläder som många klasskompisar och hade inte råd att göra saker. Men det gjorde mig driven: jag började jobba extra redan som 12-åring (jag ljög och sade att jag var 13, för att få dela ut reklam). Jag jobbade på pizzeria, städade, och i korvkiosk. Fördelen var att jag fick lära mig att vill man ha något, så får man skaffa det själv. Nackdel: jag kände mig underlägsen, då jag inte hade lika fina coola kläder. Jag har tre barn varav den yngsta är 13-årig tjej. Kläder är viktiga för henne. Vi har alltid varit sparsamma och hon har till viss del anammat det, men en annan sida vill ha coola kläder och fika, gå på bio mm. Nu har hon fått 200 kr per månad, men då köper vi kläder. Men jag tror nu att det blir dyrare att vi köper kläder eller att det svischas med jämna mellanrum för klädinköp. Vi ska nu testa att höja till 500 kr och då ska det räcka till allt utom jackor och skor. Och om pengarna är slut, så är de slut. Inget swishande. En sida av mig undrar om det är galet mycket pengar? Skapar vi ett monster? En annan del tror att det blir ett bra sätt för henne att lära sig ta ansvar.
    Jag tycker att var och en får ansvara för sina barn. Om vår dotters pengar tog slut för att hon hela tiden bjuder, så får hon lära sig att det inte håller. Jag tycker inte att man kan kräva att få bli bjuden tillbaka eller att någon annan ska skjutsa lika mycket. Vår dotter får åka buss, hon har en kompis vars föräldrar alltid skjutsar till skolan. I början fick vår dotter också skjuts av dem, men det slutade sedan när vi inte skjutsar; helt ok för oss. Var och en gör som de vill.

    • Japp Mot miljonen,

      Tack för en bra kommentar. Det är nog lite så att olikheterna naturligt får landa på något vis och så blir det som det blir.

      Jag är tveksam till att ge en 13-åring ansvar för klädinköp och ekonomi. Men det bottnar i vår verklighet och våra barn. Någonstans ska man börja.

      • Vårt tredje barn.. Hon sätter idag av 100 kr till sparande på Nordnet och är ofta mån om att välja det mest ekonomiska alternativet. Hon ville väldigt gärna ha en middag för lite tjejkompisar. För att motivera oss att säga ”ja”, så tog hon fram recept på tacopaj och räknade ut var varje ingrediens + tillbehör skulle kosta. och hon skulle göra allt själv. Jag tycker att det var så drivet och genomtänkt att hon fick ha middagen, som inte blev så dyr. Men som sagt ingen är ju perfekt hela tiden, så det får bli en försöksperiod. Hon vet att det inte är hälsosamt att fika varje dag efter skolan. Men vi får se.

  7. ”Problemet” (om det nu är ett problem) finns även bland vuxna. Personer som säger sig inte ha råd men där det finns stora sparkonton tex. Jag kan själv irritera mig på det faktiskt. Säg inte ”ha råd” utan att man inte vill prioritera eller något annat som faktiskt är sant.

  8. Är inte det minsta förvånad över det du noterat att de familjer med lägst inkomst ger högst månadspeng till barnen, liksom de ofta har den finaste mobiltelefonen. Tror att det materiella i dessa fall är mycket viktigt. Känslan av brist behöver ju ingalunda leda till sparsamhet – tvärtom! Om man har låg inkomst är det inte sällan ännu viktigare att ”unna sig” och då ofta”det som alla andra har”. Att tro att det ska vara självklart att ha en viss summa pengar till vad som helst hela tiden, gör ju inte barnen sparsamma, insiktsfulla kring pengars värde eller lär dem att ifrågasätta konsumtion och idéer kring ”behov”. Mönstret går i arv och man fortsätter förmodligen att vara ”låginkomsttagare” även i nästa generation men då ingår smålyxkonsumtion i beräkningen för vad som anses som självklart.

    Och så stiger förväntningarna. Andra ska bidra om pengarna plötsligt tryter. Sparande och ansvar finns inte på kartan och man skriker bidrag och högre skatter, ta från de rika kanske. Nu låter jag som antisosse men så är det inte. Är bara så trött på ansvarslösa smålyxkonsumenter som tycker att de är så fattiga och ständigt behöver det ena och det andra som små hungriga bäbisar…

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna